Vart han gick? Vem kan veta. Han gick i öst och väst, i syd och nord, just som vägen krökte och bar. Han gick i svarta skogar och på öde fjäll, på vida hedar och i trånga dalar. När han blev trött stannade han, när han blev sömnig sov han i en lada eller under en gran, om det ingen lada fanns. När han blev hungrig tiggde han mat eller också svalt han, om han ingen fann att tigga av. Ibland luskade han in på en gård i skymningen, och det kunde hända, att han blev bjuden att ligga kvar i ett varmt rum med en fäll över sig, att han fick sig ett lagat mål mat och mätt och lycklig drog vidare. Men alltid, alltid hade han samma fråga på läpparna – vem han mötte, och var han mötte någon: Har I sitt Krestin? Frågade någon hur hon såg ut och vem hon var, så kunde han ge besked på det också – det var som om hans tungas band löstes så fort det gällde henne. Han mindes allt om henne. Hennes ord, hennes röst, hennes hår, hennes skratt – all hennes ljuvhet, all hennes härlighet. För hans sinne var hon alltjämt lika ung, lika glittrande, lika skär och vit – alla de bittra år han lidit igenom hade ingen längd, funnos inte kvar i hans medvetande. Långa dagar och långa nätter, oändliga månader och år som evigheter – allt var borta, struket ur hans minne. Han levde i ett evigt nu, där han i var vägkrök kunde vänta att få se Kristin komma mot sig, med svingande gång och leende ögon, med händerna sträckta mot honom i stor längtan. Så hade han mött henne, när hon var hans älskade, och sådan såg han henne oftast för sin inre syn.

Han mindes henne en annan gång också, kanske klarast av alla. Då var hon bara en liten flickunge på en tio, elva år. Det var den tiden, då det förfärliga hände honom, som grep så djupt in i hans unga liv och skapade om honom till en tungsint och skygg enstöring. Det skedde, när han var tretton år, och ännu vid sjuttio kunde han drömma om det och vakna i stor ångest och jämmer. Han skulle gå efter foder åt hästen en vinterdag i skymningen, och bäst han stökade omkring på höskullen i halvmörkret stötte han hårt emot något, som liksom sparkade till honom i ansiktet. Han sträckte upp armen och fick tag i ett par fötter, som dinglade i luften, han kände högre och strök mot ett par ben. Då skrek han till av fasa och sprang ned och in i stugan. Men modern var inte där. Han förstod, att det måste vara fadern som hängde däruppe i kölden och mörkret – han kände det intuitivt fast han inte begrep varför. Men med ett slog en tanke ner i honom!! Han kanske inte var död ännu – kanske han kunde räddas, om hjälpen bara kom fort nog. Och med darrande händer tände han stallyktan, tog bordskniven och sprang tillbaka upp på skullen. Han var för liten att nå upp till bjälken nerifrån, men han visste att han kunde komma upp på den med en stege. Så drog han i vild fart upp stegen, som ledde till skullen, stödde den mot bjälken och klättrade med skakande knän uppför, kröp fram till där repet var knutet och skar av. Den tunga kroppen slog mot golvet med en dov duns, och Konrad försökte krypa tillbaka till stegen. Men han kunde inte. Han darrade så, att han bara förmådde klamra sig fast vid bjälken och där låg han, stönande och jämrande, utan att kunna röra en lem. Under honom låg faderns lik med uppsvällt, blått ansikte, och lyktans röda sken gav det ett spökligt skimmer av liv. Konrad försökte låta bli att se på det, men bara han blundade så tyckte han, att de knutna händerna hos honom därnere räcktes upp för att försöka dra honom till sig. Och därför bara såg och såg han, medan hans själ fylldes av en fasa så vanvettig, att han trodde sig skola dö. Hur länge han låg däruppe på bjälken visste han aldrig, men det var alldeles mörkt ute, när han äntligen kravlade sig ned. Det lyste i stugan, och när han kom in höll modern på med kvällsvarden.

Efter den dagen blev Konrad en annan. Han, som förr var så glad, att det stod som ett glitter om honom, blev tyst, mörk, rädd för att möta folk. Han skötte arbetet på gården med en vuxen mans allvar och ansvar, och aldrig såg man honom med någon jämnårig, eller med någon människa, förresten. Han tittade åt sidan, när någon talade till honom, han hälsade avmätt och kort, han log aldrig, och endast modern kunde någon gång få ett ord ur honom. Men så en dag hände det, att han måste gå till granngården för en viktig angelägenhets skull – han kunde väl vara en femton år då, och storvuxen och vacker var han, med ljust vågigt hår och allvarliga ögon i ett klart ungt ansikte. Ingen fanns hemma, mer än Kristin, som låg framför spiseln och försökte blåsa eld i ett par vedpinnar. Hon såg upp på honom när han trädde in, och så lustig såg hon ut med sina utspända röda kinder och en väldig sotfläck på hakan, att Konrad måste le mot sin vilja. Då log Kristin också, så skrattade hon högt – ett klingande uppsluppet barnaskratt – och det märkvärdiga hände, att Konrad måste skratta med. Ett ovant, lite blygt skratt var det, men han måste, det gick inte för mindre.

Och efter det skrattet var det, som om allting blev lite lättare. Han talade inte mera än förr, och ingen utomstående kunde just märka någon skillnad, men inom sig kände han liksom en liten glad värme, var gång han tänkte på den svarthåriga, rödkindade lilla flickan. Och hur det var så blevo de vänner. Allteftersom åren gick, ljusnade det i hans dystra sinne, hon lärde honom skratta igen, hon lärde honom, att en stor ömhet kan hela svidande sår – hon skapade av honom en stark, god, fullödig människa. Utan att veta det, utan att förstå vad hon betydde för honom. Och när hon blev gammal nog, så valde hon honom framför andra av byns pojkar, därför att han var vackrast och starkast – och kanske för att hon tyckte om honom också på sitt muntra, ytliga sätt. Blott för att svika, när den andre kom – han, herremannen, som var olik alla andra hon träffat. Kanske var hon död nu, kanske levde hon, förbittrad och förnedrad någonstans bland drägg och smuts – kanske kastade hon ännu någon gång en tanke på Konrad, hennes härliga, allvarliga Konrad, som älskat henne så. Kanske hade hon glömt honom också – det går lätt att glömma.

Men Konrad, han hade inte glömt. Han log ännu i minnet åt sotfläcken och skrattet och de utspända kinderna, där han vankade sin ensamma vandrarled från gård till gård, från by till by, från syd till nord, från öst till väst. Och på hans läppar bodde ständigt samma fråga, samma hjälplösa, enfaldiga, envisa fråga:

– Har I sitt Krestin?