Det var framemot jultiden en kväll. Snön vräkte ned, och en piskande storm drev den framför sig i täta moln. Konrad strävade framåt, skakande av köld, men ändå varm invärtes av ett nytänt hopp, som kom honom att skynda på stegen och varken känna kyla eller trötthet eller hungern, som sved och slet. Han hade mött en luffare några dagar förut, gjort sin fråga och fått ett elakt stirrande till svar. Men så började mannen prata med honom, och när han fått veta vad han ville, så tog han på sig en betänksam min och liksom letade i minnet.

– Liten va hon, sa du. Å mörklagd å bruna ögen å Kersti va namnet? Jaså Krestin! Å arton år, å glalätt? Ja vet va hon ä, men dä lång väg dit. Dä bortimot Värmlann. Gå bara i väst så kommer du dit. Hon bor i en stor skog i ett torp. Hälsa frå mej, så tar hon imot dej väl.

Och nu gick Konrad mot väst med hjärtat fullt av visshet och glädje. Jaså, det var där hon var och inte hittade hem. Ä, han, Konrad, skulle nog hitta henne han, och ta henne med till Valltofta. Det var ingen fara för det! Inte ett ögonblick föll den svagaste misstanke honom in, att någon kunde försöka narra honom. Det hade hänt så oändligt många gånger förr, men det var glömt och borta för längesen . För var gång någon lurade honom, att Kristin bodde någonstans långt bort åt annat håll, blev han lika strålande lycklig och vandrade åstad, som om det gällt livet. Då stannade han inte för att fråga dem han mötte – då gick han bara rätt på till Kristin för att hämta henne.

Men i kväll orkade han snart inte längre. Varannan minut snubblade han, och mer än en gång hade han fallit, tungt och ovigt, i drivorna. Hå ja! sade han bara då och arbetade sig mödosamt upp igen. Inte en människa hade han sett på hela dagen, och nu gick vägen över en öde myr, där vinden pressade på, så han knappt orkade få fram foten till steg. Gud vet – han hade visst kommit av vägen också. Drivorna voro så lösa och liksom sögo sig kring benen. Men det glimmade ett ljus någonstans bort i skogsbrynet och ditåt arbetade han sig, med händerna blåfrusna i fickorna och den tunna rocken väl hopknäppt. Han hade ingen skjorta under och inga strumpor i de trasiga kängorna, men så härdad var han av alla sina vandringar, att han just inte led ens av bristen på de nödvändigaste plaggen. Ibland fick han en gammal rock eller ett par strumpor av någon medlidsam själ, och i det gick han till det tog slut eller han fick en ny uppsättning. Men i kväll kände han, att det var kallt, och han huttrade av köld, när någon särskilt stark vindil letade sig in på bröstet.

Ljuset kom närmre, och snart kunde han urskilja en låg liten stuga och att skenet kom från en flammande brasa därinne. Ibland var det så klart och rött att man kunde tro det var eldsvåda därinne, ibland dog det bort till en svag glöd, så fönsteröppningen såg ut som en rosenröd fyrkant. När han släpade sig upp på fönsterbron började en hund skälla, skarpt och ilsket, men tystades genast av en mild gammal röst. Dörren öppnades på glänt, och samma röst frågade:

– Ä nån där?

Konrad steg in, utan hälsning, utan ett ord, som vanligt. Han slog bara snön av sig lite innan han trädde in riktigt. Dörren drog han igen efter sig och stod en stund kvar vid tröskeln och såg sig om. Vid den öppna spisen satt en vithårig gamling och stavade i en bibel, som låg uppslagen på knät. Han var väl stendöv, för han gjorde inte en rörelse, som visade att han hört någon främling komma. Han läste och plitade sig fram genom de konstiga gammalmodiga orden med pipig gubbröst och utan spår till uttryck. Det var Jobs bok han höll på med och Gud ska veta, att en jämmerfullare tolkning av världens jämmerfullaste bok aldrig hörts. Några steg från Konrad stod gumman, som öppnat. Liten och vit var också hon, med spelande svarta ögon, som i häpnad stirrade på den underlige gästen. Men så mindes hon sina värdinneplikter, ställde fram en vitskurad stol framför elden och sade:

– Sti fram å sitt, mänska. De ä ju ett vär så inte e hunn bore va ute e gång.

Och Konrad satte sig med ögonen på den trebenta kaffepannan och en stilla förvissning om ett saligt kafferus. Gubben tittade ett ögonblick, när stolen ställdes fram, kastade en lång blick på Konrad, suckade och fortsatte läsningen:

– Då stod Job upp och ref sönder sin kläder och ref sig i huvudet och föll neder på jordena och tillbad och sade: jag är nakot kommen av mine moders lif, nakot skall jag åter fara hädan. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn. I all detta syndade Job intet och gjorde intet dårligit emot Gud.

Konrad satt stilla och lyssnade. Han kände orden och kunde dem, men någon betydelse hade de ej för honom. Det var som när man hör en gammal, gammal melodi – man kan varje ton, varje harmoni, men var den kommer ifrån och vad det är, det vet man inte. Han satt där bara, Konrad, och såg på gubben, följde med slö blick det knotiga pekfingrets långsamma gång utefter raderna och förnam den brutna, pipiga rösten, som från ett oändligt långt avstånd. Gumman gick och stökade bakom honom. Då och då kastade hon en undrande blick på hans hopsjunkna gestalt, men höll fortfarande inne med alla frågor, som ville tränga sig fram. Bäst att stackarn fick lite varmt i sig först.

Och med det beslutet satte hon kaffekvarnen i gång. Det var annat det än Jobs bok för Konrads öron. Ett stilla, lyckligt, lystet leende mjukade upp hans stelfrusna ansikte, och han lutade sig tillbaka i stolen, glömsk av Kristin och allt, som inte hade med mat att göra. De enda små glädjestunder han kunde få ut av sitt fattiga liv var, när han satt över ett fat fullt med mat eller en kopp rykande kaffe. Då glömde han bort allt, som sargade och brände – då flöt allt samman i tillfredsställelse och lycka. Han var som ett spädbarn, när det gällde mat – åt så länge det fanns något att få, så länge halsen orkade svälja. Och hur mycket han än ätit, även om det var de otroligaste kvantiteter, så tittade han ändå efter mer, när det blev tomt på tallriken.

– Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin dag, utbrast och sade: Den dagen vare förtappad på hvilkom jag född är och den natten, då man sade: en man är aflad. Den samme dagen vare mörk och Gud fråge inte efter honom ofvanefter, ingen klarhet skine öfver honom …

– Han har blitt liksom lite kônsti, gubben min, sade gumman plötsligt. Si yngste dotra vår geck ner se i höstas på sjön, å sen gör han just inget annet än läser bibeln. Ôm Jôb. Han tycke le dä likner ôss, kan ja tro. Vi hadde flere barn vi – nie stöckna, men di la å te Amerka allesamman. Dä va bare Gertru som stanne kvar hemme, fast di ville nog ha henni över också. Men ho sa dä, Gertru, att så länge di gamle lever, så stanner ho kvar här, för di ä för gamle te va ensamme, sa ho. Å så geck ho ner se e kväll i höstas, å nu ä de bare vi kvar.

Rösten darrade lite, och hon tog sig om näsan och strök av på förklät. Konrad sade ingenting. Han satt som förut, med blicken på kaffepannan och tankarna också, de stackars tankar han hade. Men gumman fortsatte ändå:

– Jaha! Nu ligger ho på körkegårn, Gertru. Men ja har henni hellre där än i Amerka, ändå. Dä sôm en hadde henni nämmer här på så vis, å dä känns inte så ensamt.

Konrad satt alltjämt tyst. Endast gubbens bräckliga röst steg ur stillheten:

– Hennes stjärnor varde mörka; förvänte ljus och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn. Att hon icke igenlyckte …

– Dä ska väl smaka me e tår kaffi nu, tänker’a. Ä han långt ifrå?

– Mmmmmmm, svarade Konrad. Men han vände sig emot henne och log som tack för kaffebjudningen. Vinden tjöt i skorstenen och slängde ned en il emellanåt, så flammorna kastades långt ut åt sidan. Skenet for över rosiga tapeter och ett fläckfritt vitt golv, där endast märkena efter Konrads våta skor stodo kvar. En katt satt på det vita sängtäcket och tvättade sig omständigt och grundligt, hejdade sig ibland med tassen i vädret och lyssnade med glimmande ögon. Hunden hade sträckt ut sig framför elden i stilla dås. Då och då jagade han en besvärlig loppa, men lade sig snart åter ned med vällustigt halvslutna ögon.

– Hvi blev jag icke strax död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord då jag utur moderlifvet kommen var? Hvi …

– Vassgo å sti fram nu å dreck kaffi.

Konrad reste sig hastigt och fick en dov morrning från hunden. Med en lång suck av välbehag slog han sig ned vid fällbordet och högg in på smör och grovt bröd, som om han aldrig sett mat förr. Gumman förundrade sig både över aptiten och tystnaden, och skar gästfritt upp stora, tjocka brödskivor gång på gång, medan hon oförtrutet pratade vidare – utan att få svar. Men det var ju ändå en levande varelse att tala till, fast ho vet, om han inte var lika galen som gubben hennes. Riktigt klok kunde han väl inte vara, och nu fick det va nog med bröd. Han hade ju snart ätit upp en hel kaka.

När Konrad såg att han inte skulle få mer, torkade han sig med handen om skägg och mun, sköt tillbaka stolen och gick tillbaka till sin gamla plats vid spisen. Inte tack sade han en gång, och gumman skakade fundersamt på huvudet åt sin besynnerliga gäst. Så tog hon sig en tår kaffe själv och hällde i en kopp åt gubben.

– Kôm å dreck kaffi, Johan! sade hon åt gubben. Men han hörde inte, bara stavade vidare med skälvande jämmerröst:

– Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.

Konrad stirrade utan att se in i elden, men orden trängde kanske ned i hans hjärta. Vem vet. Han började skruva sig på stolen, stönade till och reste sig. Gick bort till dörren, tog sin hatt och vandrade ut. Utan avsked, utan tack, utan ord. Ut i natten och stormen, ut att söka sin älskade, som bodde i en skog västerut och inte hittade hem:

»Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag inte goda ro? Och sådana oro kommer.»