Längre och längre in i skogarna gick han, men aldrig kom han till någon älv. Ibland trodde han att han hörde suset av en fors, men det var bara vinden i grantopparna. En natt låg han i en tom timmerkoja, och där hittade han ett kvarglömt paket spisbröd, som han sedan levde på Gud vet hur länge. Det vill säga – han åt upp alltihop på en gång, som hans vana var, men det gav honom krafter för ett par dar i alla fall. Han mindes ingenting av vad som hänt den dagen i skogen – när brännvinet dunstat bort var allt precis som vanligt, och han lunkade framåt i sina gamla, nötta tankar, där han var hemmastadd och dit aldrig något nytt trängde, utom med långa mellanrum någon ny uppgift om, var han skulle söka Kristin.

– Hå ja! suckade han ibland. Det var allt. Och ibland sjöng han sin besynnerliga sång. Långa, dystra, ensamma mil gick han – sällan mötte han någon, sällan fann han en gård, där han kunde få tak över huvudet och ett mål mat. Men han drog sig fram i köld och mörker, buren av sin längtan och sitt hopp.

En dag kom han äntligen till en älv. Just som han steg ut ur skogsbrynet låg den där i en vid, snötäckt dal. Svart och blank som siden gled den stilla sin väg mot havet, och vid brinken låg ett lågt, brunt hus. Det klack till i Konrads hjärta, och han tänkte, att där måste Kristin bo. I en stuga vid älvbrinken hade de sagt. Han behövde bara gå över täkten och fram, öppna dörren och stiga in, så var hon där. Så stod hon där med armarna utbredda för att slå om hans hals. Nu, när han var så nära, blev han nästan lite förlägen och stod och grunnade lite för sig själv på vad han skulle säga. Godda Krestin, skulle han säga, och så skulle han räcka fram handen. Du ble länge bortal skulle han säga sen. Men ja hitta dej allt! Och då så måste hon väl skratta, och så gick han ända intill henne och tog armarna om henne, som den gången vid dansen på Fagersta loge.

Han skrattade tyst för sig själv och drog en lycklig liten suck. Så borstade han ett par barr av rocken och gick med långa, snabba steg fram mot stugan. Handen darrade lite, när han lyfte upp klinkan, men huvudet höll han högt och morskt.

Inte stod där någon Kristin inte! Där stod bara en ung man i en besynnerlig lång vit rock, som var full med fläckar, och när Konrad trädde in höll han på att röka pipa och försöka vissla på en gång, vilket frambragte några konstiga, väsande ljud. Konrad bara stod och gapade, för det var det konstigaste han sett, det rummet. Taket såg ut som i en lada med bara bruna bjälkarna tätt intill varann och väggarna voro likadana. Men dem såg man inte mycket av, ty de voro fulla med tavlor så fina, att väl aldrig någon skådat dess like. Och i ena hörnet var en stor öppen spis av gråsten – inte så mycket som vitlimmad en gång – och på golvet var det fullt med alla möjliga sorters fällar. En var alldeles vit och förfärligt stor, och låg och grinade så levande med ett väldigt rött gap, att Konrad blev nästan rädd och tänkte maka sig ut igen. Men just då tog han i vita rocken pipan ur munnen och sade:

– Stig på, bara. Det står en stol vid spisen.

Stol! Det vara bara en gammal grankubbe, men den dög ju att sitta på för all del, så Konrad sjönk ned på den, efter att ha gjort en lång omväg för odjuret med den röda käften. Han i vita rocken skrattade gott åt manövern, men sedan satte han på en trebent kaffepanna och vevade på kaffekvarnen så Konrad måste mysa av glädje. Det var så länge sen han fått något varmt, och han var både frusen och hungrig.

– Nu får du passa kaffet själv, för jag ska måla medan det är dager, sade den unge mannen. En brödkaka ligger på bordet därborta och smöret står bredvid och kopp också. Prata kan du låta bli – det får du göra sen.

Ånej! Konrad var just inte den som störde någon med för mycket prat. Han passade sitt kaffe, han åt och drack så länge det fanns en smula eller en droppe kvar, och sen tänkte han gå igen. Målaren varken såg eller hörde, och Konrad var just på väg mot dörren, då han plötsligt tvärstannade och stirrade. Utan ord stod han där, men händerna tryckte han hårt mot bröstet och ögonen glänste, som om han skådat en himmelsk syn. Där – där på väggen i en smal brun ram satt Kristin, hennes porträtt, hennes avbild. Just sådan han sett henne sist – eller kanske inte riktigt precis sig lik. Håret var inte så lockigt och munnen inte så röd, kinderna lite smalare och blekare också, kanske, men annars var hon sig så lik. Lilla Kristin – hon hade väl blivit smal och blek av väntan och längtan! Men så hennes bruna ögon glittrade, och munnen liksom smålog lite mot honom. Hon fanns här ändå, fanns här ändå!

– Krestin! ropade han högt, och rösten var fylld av oändlig kärlek, oändlig längtan och oändlig lycka.

Målaren vände sig hastigt om. Han lade ned penslar och palett och gick fram till Konrad, och inom sig var han medveten om en underlig känsla av rörelse och ömhet. Det tonfallet – å det tonfallet, var fick den gamle det ifrån!

– Vad är det? frågade han tyst och lade sin arm om Konrads axlar. Känner du henne? sade han sedan, när han såg att Konrads blick stod spänd och tillbedjande på porträttet.

– Krestin, sade Konrad igen och tårarna sipprade ned i skägget.

– Ja, hon heter Kristin. Känner du henne?

– Ja ja. Krestin ä de. Ä hon här? Var finns hon?

– Kristin? Jo, hon bor nedåt älven. Första stugan du kommer till på älvbrinken. Men varför … Vad i herrans namn tog åt honom!!!

Målaren stod bara och gapade efter Konrad, som satt av i språng ut genom dörren och nedåt älven till. Så skakade han på huvudet och log.

– Konstigt, mumlade han. Han såg ut som om han stod och tillbad en madonnabild. Och han grät också. Och så den rösten, det tonfallet! Och ögonen!