»Kom in. Har du väntat länge? Jäktig dag. När jag kom tillbaka kunde jag inte ens se mitt skrivbord för alla meddelanden. Foamwhistle, gå härifrån. Kom ihåg att Pupik på Lock och Goggins på Burkar ska träffa mig samtidigt. Ordna det. Jag har sagt till dig detta upprepade gånger tidigare. Ett bolag som inte kan koordinera sina lock och burkar är ett dåligt bolag. Mitt företag är inte ett dåligt företag. Gå nu. Kom in. Hoppa inte på henne, Foamwhistle, ni kan ägna er åt ert kuttrasju senare. Det här är min tid. Kom in. För den tid som du har väntat som var mitt fel ber jag om ursäkt, även om det inte alls var mitt fel. Tycker du om den här? Tycker du inte om den här? Jag fångade den. Jag stoppade upp den. Ser fortfarande våt ut. Tycker jag. Och vad tycker du? Jag fångade den i Kanada. Åkte upp till Kanada med Gerber. Fiskade litet. Fiskade litet med Gerber uppe i Kanada. Fick litet solbränna, på det naturliga viset, hälsa din syster det du. Inte där, här uppe, närmare. Ljuset är fruktansvärt härinne i dag. Varför Foamwhistle inte kan ordna ett kontor som inte är beroende av fönsterljus är en gåta för mig. Det går åtminstone att urskilja dig. Är du verkligen grå eller beror det på ljuset? Men jag tycker om regnet som slår mot fönstret, jag tycker om att se ut, när jag har en sekund över, vilket jag naturligtvis aldrig har. Sjön ser fin ut i regnet. Regnet gör rent i sjön. Ljudet av regn på fönstret … Tycker du om det? Nej? Ja? Över till affärerna. Jag utgår från att Stonecipher kom iväg till Amherst som han skulle. Hur länge sedan, tre veckor? Om jag inte har en timme över på tre veckor? Jag vet vad du tänker säga, men det där med Kanada kunde jag inte göra något åt. Det var Gerbers idé. Vi kan inte planera de här sakerna, för då skulle det verka som om vi kom överens om gemensam prissättning. Du å andra sidan, har du ingen ledig tid?
Så vad du ägnar dig åt ska alltså inte betecknas som en oändlig rymd av ledig tid? Hur är det på arbetet? Hur mycket pengar har du? Har du pengar? Om du inte säger någonting, utgår jag ifrån att du har pengar. Ytterligare idéer angående den fråga som vi diskuterade ingående senast vi träffades? Nej? Inga ytterligare idéer? Fortfarande utan planer? Toppstudenten från Oberlin? Den högst utbildade receptionisten och växeltelefonisten i Clevelands historia? Och förlaget. Jag ser ivrigt fram mot att förlagets första bok ska dyka upp. Har förlaget publicerat någon bok ännu? Norslan? Det är inte böcker, det är reklam. Men produktion är alltid produktion, så vitt jag vet. Fått fyra och tio ännu? Fortfarande fyra stora dollar i timmen? Hur länge? Nej. Fullständigt naturligt att vilja ha någon sorts mellanperiod utan skola, utan ett riktigt jobb och ansvar, jag ska inte ens nämna äktenskap för då skulle mina glasögon gå sönder, men hur länge? Den förnuftiga frågan. Följd av en förnuftig poäng. Vänta. Vänta. Att älska en släkting som inte är medlem av ens kärnfamilj är bra. Att umgås … ursäkta mig, att umgås är bra. Men att härma den släktingen … i alla avseenden … är inte bra. Att försöka vara den släktingen är onaturligt. Således dåligt. Inte rättvist? Inte sant? Och varför då, om man får fråga, avsiktligt inbjuda till jämförelser, anklagelser? Är det den lämpliga frågan? Varför har du håret på det där viset? Du måste känna till att jag avskyr den frisyren. De uråldriga klänningarna? Vad för funktion fyller de där skorna? Ja, funktion. Jag vet. Vänta ett ögonblick. Planlösheten efter en förbluffande målinriktad collegekarriär. Farmor Lenore lämnar sitt barn, min far, din farfar, på gymnasiet i Shaker och sticker iväg till England. England. Ja, jag vet varifrån funktion kommer, faktiskt. Ja. Ansvarslösheten. Din vägran, a, att gå i skola, b, att låta din kostsamma examen komma till ekonomisk användning. Din vägran att bo hemma. Nej, inte direkt, naturligtvis förstår jag men försök begripa att även jag kan känna mig ledsen och sorgsen. Med undantag för dagtid … ursäkta mig … med undantag för dagtid är det bara fröken Malig och jag som finns i det där stora huset. Varför den minen? Jag kokar av ilska vid den minen och kommer inte ens att nedlåta mig till att komma med några fler förnekanden. Din mors barn. Planlösheten. Ett själlöst arbete, slå nummer och koppla samtal för andra människor. Ännu inget romantiskt förhållande? Nej? Nej, det är inte huvudpoängen. Planlösheten och ansvarslösheten tar sig helt enkelt nya uttryck allteftersom tiden går. Och så finns ju Vigorous. Nej, bry dig inte om att förneka förhållandet, försök i stället förneka omfattningen. Jag förstår. Inte någon större mening med att diskutera det, eller hur? Jaha, då så, Lenore. Ja. Med tanke på den fråga som jag starkt misstänker förståeligt nog har fört dig hit, låt mig bara säga att allting i stort sett är under kontroll och låter sig förklaras. Det där med Gerber råkade bara komma emellan. Det bara blev så. Rummage ringde Bloomfield, ja. Bloemker. Enligt mina instruktioner. Ja. Inte alls. Att du inte visste vad det var fråga om var bara en tillfällighet. Helhetsbilden och så vidare. Jag antog att farmor, för att inte tala om Foamwhistle, hade hållit dig underrättad om vad som var på gång hela tiden. För en tid sedan bad farmor Lenore mig att hälsa på henne i hennes växthus för att diskutera ett projekt. Ett projekt. Ett affärsprojekt. Men vänta då då. Hon hade några idéer som hon ville testa på mig. De klarade testet och jag blev intresserad. Jag kopplade in en av våra killar, en av våra forskare, en av våra kemister, Obstat. Du vet vem jag menar, va? Nej? Neil Obstat Junior. Jag vet att du gick på Shaker med honom. Den lilla råttan har fortfarande ditt foto i plånboken. Hur som helst blev han också intresserad. Farmor Lenores vän, den där kärringen Yingst, du vet vem det är, va? Hennes man hade sysslat med forskning. Tallkottskörtelforskning. Vet du inte vad det är? Tallkottskörteln? Nej? En liten rund körtel vid hjärnbarken? T-a-l-l-k-o-t-t-e? Om jag får påminna dig om den saken så var det där som Descartes trodde att sinnet mötte kroppen, för länge sedan, mellanledet, där kroppens hydraulik anpassas och sätts i funktion i enlighet med … Exakt. Jag är övertygad om att du måste ha hört talas om det i skolan. Yingst hade teorier, vissa teorier, som farmor inte var ointresserad av, av förutsägbara, egoistiska skäl. En ömsesidigt fördelaktig överenskommelse föreslogs.«
Från Annonsörernas tidning, den 28 augusti 1990, spalten »Örat mot marken«, sid. 31–32:
BARNMATSMARKNADEN HETTAR TILL PÅ GRUND AV ALDRIG TIDIGARE SKÅDAD MARKNADSFÖRINGSAGGRESSIVITET, INNOVATIVA FÖRETAGARE
Cleveland, Ohio, är den osannolika skådeplatsen för vad välunderrättade källor påstår kommer att bli nästa företagarkamp i produktionen av babymat, med jättarna Gerbers Kvalitetsmat och Stoneciphecos Babymatsprodukter som förbereder sig för en marknadsandelskamp som mycket väl kantänkas knäcka det tredje största företaget, Beechnuts Babymat.
Samtidigt som Gerbers samlar och förbereder sig för att iscensätta en aldrig tidigare skådad totalmedial annonse rings- och goodwillkampanj med den högt prisade och högt prissatta före detta sovjetiska fixstjärnan Kopek Spasova som dragplåster, säger våra källor och analytiker att Stonecipheco förbereder sig att annonsera och snabbt utnyttja marknadsfördelarna av ett forskningsframsteg som saknar motstycke i matindustrins historia, ett boskapsendokrin som, när del tillsätts barnmat (Stoneciphecos!!!) regelbundet, avsevärt kan skynda på tal- och förståelseutvecklingen. »Barn kommer att prata månader, kanske år innan de normalt skulle ha kunnat göra det, enligt begränsade tester’’, viskade en initierad Stonecipheco-källa. »Det här handlar inte bara om att kanske dominera marknaden, utan om en potentiellt verkligt betydelsefull insikt i relationen mellan näringstillsatser och mental utveckling, mellan vad kroppen behöver och sinnet kan göra.«
Deltar Gerber i dessa undersökningar? Det vet vi inte, men sammanträffandet att Gerber drar igång sin PR-kampanj i centrala Cleveland, ett stenkast från Stoneciphecos huvudanläggning och högkvarter, har noterats. Sammansvärjningen blir också tätare när vi påminner oss om att bolagets chefer Robert Gerber och Stonecipher Beadsman III är gamla skolkamrater, bägge gick på det lilla överklasscolleget Amherst i Massachusetts på femtiotalet.
Intrycket av en koncentration av näringstillsatsföresprå kare i centrala Cleveland förstärks också när vi påminner oss förra veckans spalt, som handlade om genmanipulationsjätten Norman Bombardinis vilda och tydligen framgångsrika räder in i … (forts. sid. 55)
»… att, för att upprepa vad jag har hört i åratal och misstänker att du har hört gång på gång själv, att någontings betydelse inte är någonting annat än dess funktion. Etcetera. Etcetera. Etcetera. Har hon gjort den där saken med kvasten med dig? Nej? Vad använder hon nu för tiden då? Nej. Med mig gjorde hon så – jag måste ha varit åtta eller tolv, vem minns sånt – att hon satte mig ner i köket och tog en sopkvast och likt en furie började sopa golvet, och hon frågade mig vilken del av kvasten som var den mest grundläggande, den mest fundamentala, enligt min åsikt, borstet eller handtaget. Borstet eller handtaget. Och jag hummade och stammade och hon sopade våldsammare och våldsammare, och jag blev nervös, och slutligen när jag sa att jag antog att det var borstet, därför att man ju faktiskt kan sopa utan handtag, genom att bara hålla i borstet, men inte sopa med bara handtaget, då knuffade hon till mig och välte mig ur stolen och skrek i mitt öra någonting i stil med, ’Aha, det är för att du vill sopa med kvasten, eller hur? Det är vad du tänker ha kvasten till, eller hur?’ Etcetera. Och om det vi nu vill ha kvasten till vore att slå sönder fönster, då skulle handtaget självklart vara kvastens fundamentala essens, och hon illustrerade med köksfönstret, och tjänstefolket strömmade till, men om vi ville ha kvasten att sopa med, till exempel det spruckna glaset, sop sop, var borstet sakens essens. Nej? Vad då då? Med pennor? Sak samma. Betydelse som det mest fundamentala. Grundläggande fundament som nytta. Betydelse som nytta. Betydelse som nytta. Ursäkta? Frågar du mig varför? Lenore snälla. Men det är ju du som jämt pratar om det här, varför säger du då ’varför’? Hon känner sig onyttig. Hon känner, kände det som om hon inte fyllde någon funktion, där borta, på hemmet. Vänta, jag kommer till det. Onyttig är nyckeln här. Men Lenore, hör här, naturligtvis var hon tvungen att vara där, vården, 37,5 grader, och hon var inte lycklig i det huset, vilket hon sa om du kommer ihåg dröp av minnen av förlorad förmåga. Nej, det fanns inget val, och vi köpte faktiskt Shaker Heights-anläggningen, trots att det var en dålig investering. Om det inte är kärlek, vad är då kärlek? Men om nu någon känner att betydelse är nytta och då känner att hon inte kommer till nytta, ja, då så. Hon berättade för mig att hon kände sig olycklig. Hon sökte upp mig och berättade det för mig. Hon berättade inte det här för dig? Jag tycker att den anmärkningen var underlig. Försök dra dig till minnes vem jag pratar om när jag hänvisar till min egen mammas sektion, där de som har Alzheimers sjukdom sitter. Detta bekymrade farmor Lenore djupt. Hur Bloomfield upptäckte att patienterna där inte kunde komma ihåg namnet på saker, teve, vatten, dörrar … och så under farmor Lenores påverkan lät han patienterna identifiera dessa saker med deras funktioner? Med de förgyllda bokstäverna, den lilla ordboken med Lawrence Welk på omslaget? Så dörren är ’Vad vi går från rum till rum genom’? Vatten är ’Det vi dricker, utan färg’? Teve är ’Där vi tittar på Lawrence Welk’ – Lawrence Welk är primitiv, odefinierad, även i överförd betydelse, inga problem med Lawrence Welk. Hur min mamma och alla de andra på nytt började lära sig de ord de behövde, genom funktion, genom vad sakerna användes till? Och sedan upptäckte farmor Lenore att den enda komponenten i anläggningen som denna metod inte kunde tilllämpas på var patienterna själva, för att de inte hade någon funktion, ingen nytta, inte var bra för någonting alls? Nej? Hon berättade för mig att detta gjorde henne vansinnig. De tjänade inte något syfte alls. Vadå? Nej, derivatet kommer från tallkottskörtlarna hos boskap. Vi använder boskapstallkottskörtlar. Eller så skulle vi vilja göra det om vi kunde. Hejda dig ett ögonblick. Så farmor Lenore kände det som om hon förlorade sin identitet när hon inte fyllde någon funktion. Hon ville vara till nytta, berättade hon för mig. Och det ville naturligtvis också Gretchen Yingst, och den där herr Etvos, hela pseudo-Wittgensteinmaffian där borta. Fru Yingst hade resultat från sin avlidne mans projekt – de riktigt intressanta hade han förresten gjort på egen hand, inte för sitt företag, Förenade Tallkottskörtelsderivat, i Akron? Det är Dick Lipp som äger det nu, bästa serven i hela tennisgänget? På egen hand alltså. Tog mycket av det med sig i graven, tycks det som, men lämnade några körtelresultat nerskrivna … i kollegieblock med Läderlappen på, ett sammanträffande som jag inte har någon lust att kommentera just nu, av skäl som du kommer att få höra om cirka sex minuter. Hör här. Vi har naturligtvis också det faktum att effekten av tallkottskörtel i näringstillsatser, så vitt vi vet i huvudsak främst är lingvistisk, som jag nämnde, talförståelse, etcetera, den trista och enerverande vikten av detta för vissa inblandade tänker jag inte ens hänvisa till, men den förståeliga vikten av detta för potentiellt stolta och ambitiösa föräldrar både förstår och gnuggar jag händerna över, för att inte nämna vikten av detta på alla sorters allmänna vetenskapliga områden där fördelarna inte borde vara ringa, om hjulen bara börjar snurra … … Så farmor Lenore, fru Yingst och herr Etvos gick med på att lämna över resultaten från herr Yingsts arbeten till mig, och jag lät Obstat ta sig en titt på dem, en djävla skit men en fin kemist, och Obstats ögon stod rätt ut, och han satte igång. Och nu har de stuckit sin väg, vilket vill säga att de uppenbarligen har bestämt sig för att dra tillbaka sitt stöd till projektet och de har tagit tillbaka Yingsts Läderlappskollegieblock, vilket är beklagligt, även om det får sägas vara i sin ordning, men de har också lagt vantarna på Obstats alla prover och resultat och anteckningar, vilka han i ett försök att vara duktig förvarade i Läderlappsmappar och Läderlappslunchboxar i kylskåpet i laboratoriet och dagen innan jag åkte till Kanada för att fiska litet med Bob Gerber tog sig tydligen Yingst och Etvos in här och fick tag på Obstat och Ervos underhöll Obstat med korttrick, vilket olyckligtvis inte är svårt att göra, samtidigt som fru Yingst stoppade ner frukterna av många många dollars undersökningar i kängurufickan på sitt nattlinne, under klänningen, vilken Obstat hjälpsamt nog minns var av skärt sammetstyg. Obstat, varför kommer du inte fram? Varför kommer du inte fram, Obstat? Stå inte bakom gardinen längre. Lenore ser ändå dina skor som sticker fram, eller hur? Kom fram, Obstat. Obstat är här som representant för den tekniska sidan av problemet. Neil, du kommer ihåg min dotter, Lenore, Neil. Ja. Och de försvann med alla de viktiga Läderlappsföremålen, vilket inkluderar den enda existerande burken med prototypmat som omnämns i den här artikeln i Annonsörernas tidning, här, och om jag någonsin kommer på vem som läckte det här till dem kommer jag att döda, döda. Lyssnar du på snabbtelefonen, Foamwhistle? Om du lyssnar visa inga tecken på att du gör det. Jag trodde väl det. Och de har alltihop. Och vem vet vad de håller på med, vem vet egentligen vad maten förmår göra? Våra undersökningar visar att tallkottskörtelsderivat från boskap äger fenomenala, låt vara mystiska krafter. Stämmer inte det Obstat? Och de har funnit det lämpligt att lämna hemmet och andra har slutit sig till dem, man ryser när man tänker på den övertalningsförmåga som förmodligen kommit till användning, för att de skulle lämna hemmet, i vem vet vad för sorts sökande efter funktion, eller symboliskt förkastande av sina liv som de har kommit att förstå dem, vem vet? Orolig? Om jag är orolig? Vilken sorts oro? Ärligt talat inte särskilt. Hon är omgiven av följeslagare, vilket naturligtvis är hennes favoritsituation. På något vis måste man ha ordnat med värme. Kanske är de hemma hos någon, någon portvakt från hemmet … Ja, vi har kollat. Men ändå. I huset? Tror du att hon kanske är i huset? Har du ringt fröken Malig för att höra efter? Jaså du. Jag kokar. Låt oss inte prata om det. Hon är inte i huset, det kan du vara övertygad om. Uppriktigt sagt är jag mer orolig, och här ber jag inte det minsta om ursäkt, ärligt talat är jag mer orolig för tallkottskörtelsderivatsituationen, den potentiella förlägenhet och det inkomstbortfall det innebär att inte kunna introducera produkten på marknaden i år, i synnerhet nu när den där bastarden Gerber har startat sin löjligt dyra attack, med gymnasten, etcetera, jag är övertygad om att du har hört talas om det. Ja, jag skulle också vilja gå dit, faktiskt, men att dyka upp … Du och den där Vigorous-typen går dit och rapporterar. Nej, det gör dig inte till anställd. Så vem vet var de är någonstans, vem vet vad de gör? Nej, jag tror inte att vi behöver blanda in polisen. I synnerhet inte i det här läget. Polis innebär tidningar, betyder publicitet angående försvunnet material, betyder Gerber och Beechnut. Nej. Lyssna på mig. Detta är mitt sätt att rationalisera situationen på, och jag uppmanar dig att göra sammaledes. Deras försvinnande har samband med ett projekt som är knutet till bolaget. Bolaget äger hemmet. Därför har deras försvinnande samband med ägandet av hemmet, vilket gör att man nog får betrakta deras försvinnande som en ålderdomshemsutflykt. Naturligtvis förutsatt att de kommer tillbaka med tallkottskörtelsmaterialet ganska snart. Och naturligtvis förutsatt att de inte ger det till Gerber, eller till Erv Beechnut, en tanke som ger mig rysningar, i synnerhet med tanke på att Gerber är i Cleveland nästa vecka, och känner till farmor Lenores långa antipati gentemot bolaget som har givit henne allt hon har och njuter av. Nej, det hör inte hit. Även om det verkligen inte när allt kommer omkring, hoppas jag, har någon betydelse, därför att Neil här tror att han kan rekonstruera de relevanta forskningarna och uppnå önskat resultat, så småningom, till och med utan det material som har blivit stulet. Men detta kommer att ta tid och nu är det Gerber som dreglar efter det tidigare bemälda materialet. Men vi kan göra det, och förhoppningsvis, bortsett från att Obstat kan ha fel vilket knappast är troligt när det gäller en sådan viktig sak, är det Neil, eller det där lock-och-burk-fiaskot som heller inte skulle ha kunnat hända, lyssnar du, Foamwhistle, kommer vi att vara beredda att göra marknadstester kring Tacksägelsedagen. Testa små delar av den potentiella världsmarknaden. Vi tänkte oss Korfu. Korfu är vad vi tänkte på för den första distributionen, just nu. Det är litet, isolerat, begränsat. Korfubor luktar som fan, barnen kryper omkring överallt. Vi hoppas kunna vara beredda att bomba Korfu med Stoneciphecos Barnaccelerator i november. Vill du ha en nöt från Korfu, förresten? Nej? De är ganska goda. Jag fick dem i Kanada, när jag fiskade. Ät en nöt, Obst
FRÅN PROTOKOLLET FÖR SAMFUNDET MÄNSKLIGHETENS ENDA GUD, CHAGRIN FALLS, OHIO. OFULLSTÄNDIG UTSKRIFT AV BRÖLLOPET MELLAN HERR STONECIPHER BEADSMAN III, FRÅN SHAKER HEIGHTS, OHIO OCH FRÖKEN PATRICE ANDLEMOTH LAVACHE, FRÅN MADISON, WISCONSIN, 26 MAJ 1961.
PRÄSTEN: Var är alla människor?
PATRICE LAVACHE: Här är jag, ers nåd.
PRÄSTEN: Och var är brudgummen?
STONECIPHER BEADSMAN III: Vi är här.
ROBERT GERBER, BRUDGUMMENS MARSKALK: Här är vi!
PRÄSTEN: Är vi alla här?
FRU LAVACHE: Vad är det som hänger från hans smoking?
STONECIPHER BEADSMAN III: Kan vi skynda på med det här? Vi har faktiskt en mottagning att gå till.
FRU LAVACHE: Det hänger kvinnounderkläder från den där mannens smoking.
ROBERT GERBER: »Å, först gav hon mig whisky, sedan gav hon mig gin, sedan gav hon mig cream de menthe och jag kysste henne på hakan.«
PRÄSTEN: Den här mannen är berusad.
PATRICE LAVACHE: Åh, Stone.
STONECIPHER BEADSMAN III: Håll käft, Patrice. Fader, jag personligen är inte berusad. Herr Gerber ska bara ha hand om ringarna, alla relevanta deltagare är funktionsdugliga, sätt igång nu.
FRU LAVACHE: Jag kräver att den där mannen tar bort underkläderna från sin smoking.
PRÄSTEN: Vi måste faktiskt kräva det, sir.
ROBERT GERBER: Har ni någon uppfattning, någon uppfattning alls, om vad det här står för?
FRU LAVACHE: Jag bävar bara jag tänker på det. Jag bävar, Edmund.
FRU LENORE BEADSMAN: Sätt igång nu!
ROBERT GERBER: »Å, först gav hon mig whisky, sedan gav hon mig en annan sorts whisky, sedan gav hon mig cream de menthe och jag kysste henne på hakan …«
FRU LAVACHE: Åh, Edmund.
HERR LAVACHE: Hör, hör. Hela familjen är berusad.
FRU LENORE BEADSMAN: Det här är löjligt, sätt igång. Stonecipher, vad gör du?
STONECIPHER BEADSMAN III: Ska vi, fader?
PRÄSTEN: Hm. Fröken LaVache, jag förstår att ni har skrivit era egna löften, som ska läsas för herr Beadsman.
PATRICE LAVACHE: Ja, sir.
PRÄSTEN: Och herr Beadsman?
STONECIPHER BEADSMAN III: Jag kör bara med standardvarianten. Om standardvarianten duger för resten av den judisk-kristna världen, duger den för mig.
PATRICE LAVACHE: Åh, Stone.
PRÄSTEN: Hur står det till med den här mannen egentligen?
FRU LAVACHE: Han verkar inte alls må bra.
PRÄSTEN: Vad är det där för ring han har? Ska det där föreställa bröllopsringen?
STONECIPHER BEADSMAN III: Naturligtvis inte. Bob, visa prästen den där monstruöst dyra ringen som jag har köpt.
ROBERT GERBER: Här är den.
PATRICE LAVACHE: Men det är ju Fantomenringen!
STONECIPHER BEADSMAN III: Var är den där monstruöst dyra ringen som jag har köpt?
ROBERT GERBER: Jag förlorade förståndet. Jag gav den till Paquita, till min lilla amazonblomma. Ett infall, i går kväll, i Mellanvästerns strålande månsken. Nattluften, vår i Cleveland. Och hon i sin tur … åh, Paquita, min lilla Amazonblomma.
HERR LAVACHE: Så det var därifrån det där kom.
STONECIPHER BEADSMAN III: Det här går bara inte att förlåta.
ROBERT GERBER: »Å först gav hon mig whisky, sedan gav hon mig gräs …«
FRU LENORE BEADSMAN: Nej, fy fan.
PRÄSTEN: Hm. Högst älskade kära, vi är … inför Guds anlete … förening, själslig … tala nu eller … fröken LaVache … kärlekslöften … lovar … Herr Beadsman … för evigt … ?
STONECIPHER BEADSMAN III: Naturligtvis gör jag det.
PRÄSTEN: Jag förklarar er härmed man och hustru. Ni får kyssa bruden.
STONECIPHER BEADSMAN III: Kom hit, Patrice, Är du beredd att få en kyss?
PATRICE BEADSMAN: Ja.
STONECIPHER BEADSMAN III: Bra.
ROBERT GERBER: Jaaaa!
FRU LENORE BEADSMAN: Det var på tiden.
STONECIPHER BEADSMAN III: Vi kommer att komma för sent till mottagningen. Gå omedelbart till bilen, Patrice.
ROBERT GERBER: Djävla bra affär, kompis. Gratulerar.
STONECIPHER BEADSMAN III: Ditt svin. Du hade underkläder på dig på mitt bröllop, och jag fick använda en Fantomenring. Jag kommer att konkurrera ut dig.
ROBERT GERBER: Jaså du.
STONECIPHER BEADSMAN III: Förbannat fin ceremoni, fader. Ni har att se fram mot ett generöst bidrag till er församling. Jag måste gå. Adjö, alla!
ALLA: Adjö!
FRU LENORE BEADSMAN: Officiösa lilla pissmyra.
»… att vid den här tidpunkten bryr jag mig inte det minsta om vem Bloomfield väljer att tillbringa sin tid med. Bloemker. Dockor kanske är det som är allra bäst för honom, en nervös liten strunt till man, han kliar sig alltid i det där skägget, det börjar klia i mig. Obstat, sitt ner, du går mig på nerverna. Jag har också något annat att säga dig, ja. Oroande är det också, så stålsätt dig. Din bror har tydligen tillfälligtvis försvunnit. John. John har försvunnit, i Chigaco. Hör här nu. Vad skulle det ha varit för vits med att berätta det för dig med en gång? Det skulle inte ha varit någon vits med det. Jag fick reda på det i morse, för bara två timmar sedan. Beal ringde mig från Chicago. Det tycks ha varit en föreläsning John ville gå på, så han tog en taxi från sitt kontor. En vän pratade med honom just innan han ringde efter taxin, men det är det sista … Nej, inte på föreläsningen. Tydligen inte sedan dess. Vänta ett ögonblick. Jag är böjd att tro att John helt enkelt valde att försvinna ur synhåll ett tag. Han har kukat ur tidigare, det ska gudarna veta. Holiday Inn, varsomhelst, vad har det för betydelse? Jag skulle kunna ringa Steve Holiday, ja, men det är inte det som är poängen, det var bara ett exempel. Lugna ner dig. Jag är också böjd att misstänka att det inte är omöjligt att John på något sätt är invigd i, kanske också inblandad i, farmor Lenores hela lilla äventyr. Nej, inte egentligen. Men han är alltid emot bolaget, det vet vi bägge två, och sedan får vi inte glömma av att de alltid var så kärvänliga mot varandra. Hans känslor, hennes känslor. Det är inte otänkbart. Nej, jag ringde Wisconsin, inte ett pip, och din mamma befinner sig i en dålig period just nu. Ja, mer än dålig. Nej, men hennes tillstånd innebär helt enkelt att hon för ögonblicket inte är till någon nytta för någon. Vänta nu. Vad kunde jag göra? Jag är beredd att ge honom ett par veckor, och om han då ännu inte har dykt upp, åtminstone för att föreläsa på sina kurser, tänker jag börja oroa mig på allvar. Ja, hans kolleger ringde faktiskt polisen. Nej, jag har inte ringt Clarice, vem vet vilket av hennes … ställen hon är på i dag. Jag ringde till Al, och jag sa till Al, och han kommer att säga till Clarice. Alvin hör också till familjen, Lenore. Det går inte att få tag på Stonecipher, som jag har sagt. Stonecipher som utan tvekan har valt att följa ditt exempel har valt att inte ha telefon. Det bästa och klyftigaste av mina barn kan jag inte få tag på. Tolka det hur du vill. Obstat, om du vill ha en nöt till så ta en, lek inte med burken. Åk och hälsa på Clarice om du vill: tydligen kan du träffa din syster. Diskutera vadhelst ni vill. Nej? Jag ignorerar allting du antyder. Åk till henne. Jag tänker nu också be dig om en tjänst. Åk till Stonecipher och prata med honom och hör efter om någon på något sätt har kontaktat honom. Någon av dem. Mycket möjligt, tror jag. Du måste träffa honom personligen. Det står nu klart att han representerar familjens framtid, bolagets framtid, att det är han som kommer att axla maktens och kontrollens mantel. Farmor Lenore känner till allt detta, hon har varit åsyna vittne till, eller snarare en orsak till att John har misslyckats och att du har misslyckats. Alla testerna var bortkastade. Nej, jag uppfattar aldrig ironi, Lenore. Ironi är ett meningslöst ord för mig. Poängen här är att Stonecipher måste få och ska veta att han tillhör den här familjen, vilket vill säga företaget. Inte alls. Åk, träffa honom, hösten i New England. Ta semester från din semester, litet ledig tid från din lediga tid. Berätta för honom vad som händer här, inklusive historien om farmor Lenore etcetera, och underrätta dig om huruvida han är inblandad. Nej. Det är löjligt. Du kan helt enkelt bara inte få sparken om du tar en eller två dars ledigt för en familjeangelägenhet. Vem? Peahan? Nej. Jag är beredd att låta dig, ja, insistera på att du tar bolagets jetplan, för att minimera tidsfaktorn. Du kan också ta med dig en vän. Du ser vilka möjligheter jag har. Under de närmaste tre eller fyra dagarna. Jag är beredd att avvakta och göra mer eller mindre … ingenting. Mitt bekymmer är akut men möjligt att hantera. Gör det här för mig. Hjälp familjen, Lenore. Se om du kan komma loss. Obstat, kanske skulle ta du och gå tillbaka till labbet. Ja … herregud, jag har en tennistid. Åkte du buss hit? Jag förstår mer än väl. Jag har alltid hatat din bil, vilket du bör minnas tydligt. Försökte eller försökte jag inte att ge dig en bil? Men icke. Låt Foamwhistle köra dig tillbaka, lägg av … Foamwhistle kom in hit omedelbart, kör Lenore till Erieview Plaza. Ursäkta mig? Vad menar du. Pupik vägrar att vara i samma rum som Googins. Koppla mig till Pupik. Ni två är fria att gå. Ring mig snart är du snäll. Hallå, Pupik?«
Idéer till Monroe Fieldbinder-berättelser, den 27 augusti
1. Monroe ser ett hus brinna ner. Eller Monroes hus brinner ner, som en symbol för förintandet av hans livs struktur som boupptecknare, följden blir kaos och förvirring, etc.
2. Monroe har ett enormt sexorgan – kvinnors beundran bara skärper och stärker hans känsla av självförakt och -avsky.
3. Monroe Fieldbinder träffar en psykolog för att testa sina idéer på honom. En av Fieldbinders idéer är att fenomenet modern dans på fester omöjliggör självinsikt och åstadkommer fruktansvärt obehagliga situationer (självklar utgångspunkt: Amherst/Mount Holyoke-festen 1967) för de människor som har den minsta självinsikt. Modern dans på fester innebär helt enkelt att åma sig till suggestiv musik. Det är löjligt, fult att titta på och plågsamt pinsamt att utföra. Det är löjligt och ändå gör alla utan undantag det, så att det är den person som inte vill göra det löjliga som känner sig malplacerad och olustig och själviakttagande … med ett ord, löjlig. Som från Kafka: den person som inte vill göra det löjliga blir den person som är löjlig. (Idé: Kafka på en fest för Amherst/Mount Holyoke, aldrig nämnd vid namn, bara som »F.K.«, den ende som inte dansar …) Modern festdans är en ond sak.
4. Monroe Fieldbinders psykolog har rörliga stolar likt den där idioten Jay. Smäda Jay, framställa honom i obarmhärtigt ljus i Fieldbinder-samlingen. Få Jay att framstå som en idiot.