13 1990

»Så du är alltså upprörd.«

»Jag tror att jag är alltför trött för att vara upprörd. Jag vet inte varför jag är så trött.«

»Som din bror.«

»Vilken bror? Han som är påtänd hela tiden eller anorektikern som vi har bevittnat bli galnare och galnare för varje år som gått och som nu bara försvinner och så vitt jag vet kanske är död? Jag vill bara sova. Om du bara ville lägga din arm … så där. Tack.«

»Jag tyckte att du sa att problemet med John var att han absolut inte ville medverka till att någonting dör och därför inte ville äta, eftersom allt ätande innebär att något dör. Det är inte anorexia.«

»Jo, på sätt och vis är det faktiskt det.«

»Och att han hade ett definitivt bevis på obestridligheten i satsen att man aldrig ska döda, av vilket skäl det än vara månde.«

»Ett absolut bevis.«

»Ja.«

»Kanske … skulle han vilja publicera det?«

»Jag tror inte ens att han skrev ner det, eftersom det skulle innebära papper, och alltså träd, och så vidare.«

»Det var mig en baddare. Tyder på en viss resning.«

»Jag känner honom inte ens. Han är som en främling som hälsar på från Auschwitz varje jul. Dessutom har han gått och blivit religiös på ett kusligt sätt. Han berättade för mig att han vill skriva en bok om att kristendomen är universums sätt att bestraffa sig själv, att kristendomen egentligen är erbjudandet om en oemotståndlig belöning i utbyte mot en ogenomförbar uppgift.«

»Jag antar att det finns mycket stora problem förknippade med att alls få ner det hela på papper.«

»Jag tror att jag till och med är än mer orolig för John än jag är för Lenore.«

»Jag känner till ett visst fjäderfä som jag inte skulle ha något emot om han åt upp.«

»Det var inte det minsta roligt, Rick.«

»Förlåt. Men allvarligt talat. Jag tror att det kommer att göra dig gott att den där fågeln flyger bort ur ditt liv ett tag. Så att säga. Tills de här problemen med ålderdomshemmet och den smale brodern har klarats upp.«

»Stackars Vlad Pålspetsaren. Det enda han ville ha var en spegel och litet mat och en skål som han kunde tvätta sig i.«

»Nu var det väl ändå så att han använde den där skålen påfrestande sällan.«

»Jag tror helt enkelt att fru Tissaw ljög när hon påstod att han har förstört för tusentals dollar i rummet. Det var en lögn. Hon stod där och ljög för mig.«

»Hon har gripits av någon sorts religiös extas. Folk som har gripits av religiös extas stoppar in levande ormar i munnarna. De kopulerar med ögonhålorna i ruttna skallar. De smörjer in sig själva med träck. Fågelskadevillfarelser är bara småpotatis.«

»Jag har aldrig tagit en dusch som kändes bättre än den där duschen gjorde.«

»Du måste ha varit där inne en bra stund eftersom de hann trolla bort fågeln innan du kom tillbaka.«

»Ingen trollade bort någon. De tog bara med sig honom ner i en skåpbil. Och jag tror faktiskt att det var ganska bra, därför att det åtmistone befriade mig från att fatta ett beslut. Jag slapp att fatta ett blixtsnabbt beslut med de där vitvarma teveljusen riktade mot mig, vilket skulle ha gjort att jag hade fått stans jätteanfall.«

»Men du talade klart och tydligt om att det bara rörde sig om en månad.«

»Candy och jag pep svagt att de bara fick använda sig av honom i trettio program när de gav sig av i sina dumma skåpbilar, med antennerna. Jag sa till fru Tissaw att om det var för mer än en månad utan mitt tillstånd kommer jag att vidta rättsliga åtgärder. Men jag tror inte att hon blev särdeles imponerad.«

»Om det visar sig vara nödvändigt kommer vi att vidta åtgärder. Vi kan använda den där advokaten som Frequent och Vigorous regelbundet arvoderar. Gudarna ska veta att han är skyldig oss litet arbete för sitt arvode. Eller så kommer jag att skaffa oss en på egen hand och betala för det själv. Rent juridiskt tillhör ju fågeln faktiskt mig.«

»Vad menar du? Du gav mig honom i julklapp. Jag sa att det var den finaste julklapp jag någonsin fått.«

»…«

»Och dessutom hatar du Vlad Pålspetsaren. Det låter du mig inte glömma för en sekund.«

»Jag erkänner gärna att jag är ledsen att jag köpte honom åt dig. Men om vi nu ska se det ur rent juridisk synvinkel har jag kvittot från Sällskapsdjurshopen. Och så har vi ju den springande punkten. Som du kanske minns gav jag dig ifrågavarande jul vad du ville ha, men du gav inte mig vad jag ville ha. Ett ömsesidigt utbyte av julklappar hade varit en sak. Men nu utvecklade sig det hela till att bli en ensidig historia. Jag fick aldrig min gåva. Och sålunda förblir fågeln i strikt juridisk mening som inte saknar känslomässiga implikationer rent tekniskt min.«

»Du sa att du tyckte om baskern som jag gav dig.«

»Men det var inte vad jag bad att få.«

»Du, vi har faktiskt diskuterat den här frågan förut. Jag berättade för dig att jag helt enkelt inte vill göra den där grejen. Om du inte bara var intresserad av att tillfredsställa dina egna kusliga fantasier, skulle du bara vilja göra vad jag vill göra. Och jag vill inte bli bunden, och jag tänker absolut inte slå dig i ändan med ett slagträ. Det är ju sjukt.«

»Du förstår inte. Allt som möjligen kan betraktas som sjukt rättfärdigas av den bakomliggande orsaken, som jag försökte …«

»Jag förmodar att du inser att det här är ett oerhört farligt område, Rick. Vi byter samtalsämne.«

»Om du verkligen tyckte om mig skulle du gå med på det.«

»Det där tänker jag inte ens kommentera.«

»Men du älskar ju mig.«

»Kan vi inte prata om något annat?«

»…«

»Hur som helst förhåller det sig så att mina känslomässiga, ekonomiska och juridiska resurser står bakom dig i alla lägen. Så att säga. Och tro inte att det här har någonting att göra med royalties. Du kan behålla alla royalties Swaggert lovade dig, även om jag måste säga att de siffror han nämnde måste vara litet överdrivna.«

»Sykes.«

»Sykes. Var han verkligen klädd i vitt läder med bokstäver på bröstet?«

»Det skulle ha varit roligt om det inte hade varit så obscent. Och jag hatade hans cowboystövlar.«

»Skodon, igen.«

»Och Lang var otroligt vidrig mot Candy. Hans tunga dinglade praktiskt taget nere vid hans knän. Gud vet vad som hände efter det att vi släppte av honom.«

»Ingenting som hon inte ville skulle hända.«

»Du är elak. Och hon har faktiskt berättat för mig att hon har fått ihop det med direktören för Förenade Korvskinn. Nick Allied. Hon fick honom på kroken till slut. Hon hade på sig den där violetta klänningen nästan en vecka i sträck. Den där klänningen är alldeles för liten för henne.«

»Och när det sedan naturligtvis kommer att krypa fram att Lang dessutom är gift, med din …«

»Det värsta med Vladgrejen är att det kommer att bli genant. Alla de här pengarna, jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om alla de här löftena om pengar. Men Sykes karriär kommer att gå i stöpet när pappa och Neil Obstat lanserar sin tallkottskörtelmat och det blir uppenbart varför fågeln pratar och folk drar slutsatsen att han är min fågel, och att jag är släkt med pappa. Och slutligen måste polisen dras in när det gäller det här med farmor, och de andra gästerna och personalen, och så kommer det att bli tidningsskriverier. Det kommer att verka som om Sykes försökte lura alla de där fattiga människorna som skickar sina pengar som de ska ha till sin medicin till hans klubb varje vecka så att de kan vara vänner med Gud. Det kommer att verka som om jag kanske hjälpte honom att genomföra ett bedrägeri.«

»Du försökte berätta det för honom, Lenore.«

»Det var helt enkelt fullkomligt omöjligt. Han saknade fullständigt all förmåga att lyssna. Jag nämnde ordet ’far’ och då satte han igång, stampade med foten och pekade med fingret mot taket. Och han hade den värsta andedräkt jag någonsin har varit med om. Han slog Judith, som var den tidigare mästaren, med flera hästlängder.«

»Jag avskyr Prietht.«

»…«

»Lang fick rummet till sist. Han kommer att vara mig till stor hjälp.«

»Och du vet att jag kommer att sakna honom. Jag tyckte om att klaga över hans spegel med Candy. Jag hade inget emot att suga upp hans frön och hans skit. Och jag hade faktiskt ingenting emot att höra honom säga obscena saker. Det var nästan trevligt att lyssna på honom.«

»Vad tycker du om Lang då, på det stora hela?«

»Även om det finns något grymt över det – det var nästan som om farmor avsiktligt var grym. Hon vande mig vid att höra henne prata hela tiden …«

»Han är inte vad vi är vana vid, men jag känner samhörighet.«

»… och sedan sticker hon bara iväg och försvinner, och vill inte prata med mig, men ordnar så att Vlad nu pratar med mig, bortsett från att allt vad Vlad egentligen kan göra är att upprepa vad jag har sagt till honom, och inte ens det särskilt bra …«

»Jag är inte riktigt säker på varför jag känner samhörighet, men det gör jag. Två införstådda utomstående …«

»… så nu är det nästan som om jag pratar med mig själv, bortsett från att det är mer än så, därför att nu finns det där lille befjädrade pseudojaget utanför mig som ständigt påminner mig om att det bara är mig själv jag pratar med.«

»Men nu är det ju faktiskt så att det där har förändrats. Tack vare fru Tissaw och väckelsepredikanten.«

»Ja, jo.«

»Och hur ser du då på mig, Lenore, när det gäller det här med att prata? Är jag en skyltdocka? Är jag en Bloemkerdocka?«

»Du vet vad jag menar, Rick. Jag är tacksam över att du finns. Det vet du att jag är.«

»Så då älskar du mig. Alltså är du till syvende och sist min.«

»Du vet att jag hatar det där med ’min’.«

»Då får jag alltså nöja mig med det faktum att du älskar mig.«

»Ja, du får väl nöja dig med det.«

»Så då älskar du mig alltså.«

»Vad har jag sagt?«

»Ja, vad var det egentligen du sa, Lenore? Som vanligt är jag inte riktigt säker på den saken. Jag hörde verkligen inte ordet ’kärlek’ komma ut ur din mun.«

»…«

»Vissa ord måste uttryckligen yttras, Lenore. Bara genom att faktiskt yttra vissa ord gör man verkligen vad man säger. ’Kärlek’ är ett av de där orden, ett av de där utförande orden. Vissa ord kan bokstavligen göra saker verkliga.«

»Du och farmor Lenore borde träffas, det är ni som borde träffas. Jag är övertygad om att hon skulle drämma till dig med alla slagträn du vill. Slagträn, klubbor, plankor med spikar i …«

»Men för Guds skull, Lenore.«

»Jag gör så gott jag kan, Rick.«

»Så då älskar du mig.«

»Jag gör så gott jag kan.«

»Vilket betyder exakt vad?«

»…«

»Så varför älskar du mig?«

»Åh, herregud. Jag skulle faktiskt inte vilja hålla på med det här nu.«

»Nej, jag är allvarlig, Lenore, varför? På grundval av vad? Jag är i desperat behov av att få veta, så att jag med desperation i bröstet skulle kunna försöka att förstärka de drag i mig på grundval av vilka du älskar mig. Så att jag alltid kan ha dig inuti mig själv.«

»Du skulle kunna börja med att sluta prata om det här med att ’ha’.«

»Snälla du, snälla du, åh, snälla.«

»…«

»Jag vet att man kanske betraktar mig som mer än en smula neurotisk. Jag vet att jag vill äga. Jag vet att jag är tjafsig och något omanlig. I stort sett saknar jag haka, jag är inte lång och jag är inte stark, jag börjar bli flintskallig från mitten och utåt, och måste alltså ha på mig en löjlig basker – även om det naturligtvis också är en mycket söt basker.«

»…«

»Och sexuellt är jag i själva verket otillräcklig, Lenore, låt oss bägge se detta faktum i vitögat för en gångs skull. Vi kan inte förenas. Dörren till den Stora Föreningens Tempel är för mig omöjlig att träda in genom. Allt jag kan göra är att fäkta vilt just utanför dig. Bara på din utsida. I ordets rätta bemärkelse kan jag inte vara inuti dig, bara tillräckligt nära för att risken för graviditet ska finnas, men jag kan inte fylla upp dig. Att vara tillsammans med mig måste få dig att känna dig fruktansvärt tom. För att nu inte tala om att det måste få dig att känna dig ganska kladdig.«

»…«

»Så varför då då? Räkna upp dragen på grundval av vilka du älskar mig, och jag kommer att obarmhärtigt träna dem tills de växer och sväller för att fylla upp din emotionella usikts synrand.«

»Vad är det med dig?«

»Var snäll och berätta.«

»Rick, jag vet inte. Jag tror att du och jag kanske helt enkelt råkar ha olika uppfattningar om det här med ’kärlek’.«

»…«

»Jag tror att det inträffar en omsvängning för mig efter en tid, och därefter har saker och ting egentligen ingen betydelse.«

»Omsvängning? Förklara, förklara.«

»Det här är pinsamt.«

»Snälla.«

»Till en början kanske du börjar tycka om någon på grundval av, du vet, personens drag. Hur de ser ut, eller hur de beter sig, eller om de är smarta, eller någon kombination eller något. Så i början är det tror jag vad du kallar för en persons drag som får dig att känna vissa saker för den personen.«

»Det här verkar inte alls lovande.«

»Men sedan om du börjar, du vet, älska en person, sker det liksom en omsvängning. Det är inte så att du längre älskar den här personen på grund av vissa saker hos den här personen, det är så att du älskar hur den här personen är, därför att du älskar den här personen. På sätt och vis strålar det utåt, i stället för inåt. Åtminstone är det så … åh, ursäkta mig. Det är så det är för mig.«

»Åh Gud, och det är vad som har hänt med mig? Den här omsvängningen har alltså skett?«

»Rick, det skulle vara idiotiskt om du liksom gick iväg till ett personlighetsdragsgym och började träna personlighetsdrag. Det vore helt enkelt bara idiotiskt.«

»Så det har alltså verkligen svängt om.«

»…«

»Lenore?«

»Försök att låta bli att nåla fast mig, Rick. Jag känner mig som en fjäril på ett bräde.«

»Men om en sådan benägenhet att nåla fast är ett av mina drag, då måste du älska det draget, om nu den här omsvängningen har skett.«

»Det verkar inte som om jag uttrycker mig klart nog. Jag skulle helst inte vilja att vi pratade mer om det här nu. Jag känner mig helt avklädd när vi pratar om det här.«

»Hur, till exempel, är det med Lang? Tror du att en kärlek till Lang inbegriper en sådan omsvängning? Slutar en Lang någonsin att älska på grundval av drag och egenskaper?«

»Jag vill i synnerhet inte prata om honom, OK?«

»Varför inte?«

»…«

»Gnissla inte tänder, berätta för mig varför. Det är livsviktigt att jag vet, och visst måste du inse varför?«

»Nej, Rick, det gör jag inte.«

»Jo så här är det, om frågan om omsvängningen förblir oklar, hur ska jag då känna när det gäller dig och mig och, till exempel, bara ta som exempel, Lang? För här har vi, i Lang, ett manligt exemplar som definitivt är värt mer kärlek än jag, vad gäller drag, om vi ska vara objektiva. Lång, fötterna når utan problem ner till barstolarnas stöd, slående snygg, lättsam, ledig, rolig, vittberest, förmögen, muskulös, intelligent även om jag tycker att det nog rör sig om en ganska begränsad intel …«

»…«

»Och på oräkneliga många andra sätt utrustad med drag som förtjänar kärlek, Lenore. Jag har varit på toaletten med den mannen. Hör du vad jag säger? Jag har varit på toaletten med den mannen.«

»Jag känner det som om jag skulle vilja bunta ihop dig i bilen och snabbt som fan köra dig till doktor Jays kontor exakt i detta ögonblick. Det verkar som om du har bestämt dig för att överträffa dig själv i underlighet.«

»Jag måste veta saker, Lenore. Du måste börja berätta saker för mig, eller så kommer jag att implodera. Jag måste få veta om jag har satt igång omsvängningen inom dig. Jag måste få reda på om Lang räcker till.«

»Vad har räcka till med det här att göra?«

»Jag måste få veta. Lang vet inte ens om du kommer ihåg honom eller inte. När vi satt på planet gav han inför mig uttryck för tvivel och ängslan, det var när du låg i din tjugonde sömntimme i obruten följd.«

»Nog kommer jag ihåg honom alltid. Oroa dig du inte för att jag inte skulle komma ihåg honom.«

»Vad är då problemet?«

»Jag vill helt enkelt inte prata om det. Vad håller du på med? Försöker du få mig att bli kär i honom eller vad håller du på med? Jag skulle helst inte vilja prata om det helt enkelt, och ett drag som jag just nu skulle älska att se skulle vara att du inte ville diskutera saker som jag inte vill diskutera.«

»Nästa ljud du hör kommer att vara från mig – när jag imploderar. Säg att jag har satt igång omsvängningen inom dig, Lenore, snälla.«

»Finns det någon handduk här?«

»Du får inte duscha förrän du har berättat det jag vill veta. Jag tänker stänga av vattnet.«

»Hör här, Lang är ett stort skäl till varför hela min familj blev riktigt arg på mig för att jag inte gick på Mount Holyoke, OK? Den gången jag var på besök, kom han och den där andre killen, med sina armhåleskägg och våldgästade och slog huvudena i väggen och tvingade oss att signera deras nakna ändor, och Lang praktiskt taget kastade sig över Mindy Metalman på stället.«

»De är faktiskt gifta nu.«

»Jag hörde att du nämnde det på Aqua Vitae, Rick. Jag hörde. Jag hörde allt ni killar sa, när jag inte var upptagen med att försöka hindra Stoneys huvud från att ramla ner i hans pizza.«

»Så där har varit en dubbel omsvängning vad gäller Lang. Du anti-älskar honom, ställd inför alla drag som tycks skrika ut och nödvändiggöra kärlek. Och ändå genom omsvängningen älskar du en man som är uppskattningsvis en tjugondel lika mycket man som han är.«

»Vill du veta vad jag verkligen inte tycker om? Jag tycker inte om att du är så sjukligt besatt av att mäta och att du kräver att saker ska sägas rent ut och att du måste nåla fast mig och äga mig och berätta. Det får mig att fullkomligt tappa koncepterna och jag börjar må illa, för att inte tala om att jag blir deprimerad.«

»Så när allt kommer omkring älskar du mig inte?«

»Kanske skulle jag bara ta och sticka till Atlanta och vara tillsammans med Vlad Pålspetsaren och få mina royaltycheckar under det att du ägnar den närmaste månaden åt att försöka kvickna till. Vad säger du om det?«

»…«

»Vad ska du ha honom till förresten? Vad är hans funktion?«

»Översättning. Det berättade jag för dig.«

»För att översätta skrifter om Norslans bekämpningsmedel till idiomatisk modern grekiska? Det verkar absolut inte klokt.«

»Olyckligtvis äger vi inte alltid kontroll över de beslut på grundval av vilka affärer sköts, liv levs.«

»Så uppmuntrande. Men varför just han? Du stötte ihop med honom på en bar, det är allt. Cleveland måste krylla av greker, från Grekland, om du vill få något översatt.«

»Jag är inte riktigt säker på varför. Det finns samband: Amherst, studentkåren, Scarsdale. Men något … jag kände helt enkelt … Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det var en underlig dag.«

»Du verkar inte klok.«

»Var snäll och lägg märke till att vad vi har att göra med här är oförmåga, snarare än ovillighet, att berätta.«

»Jag tycker bara att det kommer att kännas underligt att ha honom på Frequent och Vigorous. Han kommer bara att ytterligare spä på kaoset. Walinda kommer retroaktivt att vara helförbannad över att jag har varit borta, när du väl är på övervåningen, plus att Candy kom med olycksbådande antydningar om telefonsituationen.«

»Jag är rädd att det är mer än en antydning. En av mina uppgifter på kontoret samtidigt som du och Lang skenbart ägnade er åt att installera er, var att kontrollera telefonerna. Det var inte upplyftande.«

»Vad menar du med att vi ’skenbart’ installerade oss? Upptäckte jag en biton?«

»Jag syftade på den oväntade och besvärande Vlad-frågan.«

»Åh.«

»…«

»Om stackars Vern har arbetat dubbla skift för att hålla ställningarna för mig, kan han inte ha mycket till mage kvar. Du borde faktiskt anställa någon till, åtminstone som reserv så länge som telefonsituationen är på det här viset.«

»Från telefonautomaten bredvid Cleavelands skelett, lyckades jag få tag på en herr Sludgeman på Interaktiv Telefonkabel. Han lovade mig att de allra snabbaste åtgärder skulle vidtas.«

»Jag trodde att det var möjligt att vidta åtgärder snabbare än på åtta dagar – så länge har det faktiskt pågått. Jag förstår inte vad för slags telefonbolag det är som låter alla sina tunnelmänniskor sticka iväg och fiska eller vart de nu har tagit vägen just när det är ett fruktansvärt tunnelproblem. Och den där killen som ser ut som ett negativ, som vägrar att arbeta i tunnlar, och säger att tunnlar är nerver, är ungefär lika med noll till hjälp.«

»Herr Sludgeman påstår att man nu börjat undersöka nya framkomstmöjligheter. Man har hyrt oerhört känslig utrustning som ska användas i tunneln under Bombardini-huset. Sludgeman gör gällande att problemet har lokaliserats till Erieview Plaza.«

»Häftigt. Jag är inte det minsta upphetsad över utsikten att behöva svara på telefonsamtal till Bambis Tukt och Aga ett halvår till.«

»Vilket för oss till den riktigt centrala frågan i kväll.«

»Rick, sömnighet strömmar ut från varenda por i hela min kropp.«

»Du skulle möjligtvis inte vilja höra en historia?«

»Ögonblicket verkar helt enkelt inte vara rätt valt.«

»Jag har massor av intressanta historier på mitt skrivbord just nu.«

»…«

»Till exempel så har jag en om en man som är fullständigt trogen mot sin fru, men bara därför att han är impotent med det i sanning fullkomligt förbluffande antalet kvinnor som han försöker vara otrogen tillsammans med, trots att han inte är det minsta impotent tillsammans med sin fru. Här är det meningen att vi ska fråga oss om han innerst inne är en god eller en dålig man. Intresserad?«

»Nej … jag känner mig faktiskt ganska sömnig.«

»Tycker du inte om historier längre?«

»Det är inte det det handlar om. Du berättar formidabla … berättelser. Om jag inte får sova nu kommer jag att dö.«

»Jaha, kanske skulle det intressera dig att veta …«

»Fffnoof.«

»… att jag har haft en icke obetydlig inspiration.«

»…«

»Som direkt angår dig.

»Fnoof.«

»Och följaktligen naturligtvis också mig.«

»…«

»Vilken antiklimax.«