Vid Frequent och Vigorous/Bombardini-bolagets växel klockan 10 på förmiddagen på onsdagen fanns Lenore Beadsman, Candy Mandible, Judith Prietht. Under växelbordet, med bara stövlarna synliga i båset, låg Peter Abbott. Just på väg att gå sin väg var en anonym budpojke, som hade givit Lenore en enorm inslagen blomsterkrans med röda och vita rosor som var arrangerade i en sammanflätad yin och yang-symbol. Denna krans låg ovanpå papperskorgen i växeln, den var för stor för att gå ner. Men i papperskorgen låg det meddelande som hade kommit med blommorna. »Fröken Beadsman. Tiden börjar bli knapp. På det ena eller andra sättet kommer ni att bli en del av mig.«
Det var fullständigt uteslutet att Lenore tänkte sitta i sin stol när Peter Abbott låg rakt under henne. Hon och Candy Mandible stod upp vid dörren till båset, Candy rökte och gjorde ringar. Judith Prietht var fullt upptagen vid Bombardini-bolagets växel, men då och då tog hon sig tid att kasta en blick över mot Peter Abbotts stövlar som hoppade upp och ner som en följd av hans mystiska ansträngningar. Peter höll tydligen på att fästa någonting vid Frequent och Vigorous växelbord. Candy hade sagt att det var någonting långt och invecklat och dyrt. Han hade varit tvungen att tillfälligt stänga av Frequent och Vigorous växel, vilket passade Lenore alldeles utmärkt.
Candy rökte en nejlikecigarrett, som är särskilt bra om man vill forma ringar, och då och då askade hon ner i en utslagen blomma i yin-fältet. »Du borde tänka på att han är rik«, sade hon till Lenore.
»Det där var inte alls roligt«, sade Lenore och tittade på blommorna. »Jag har funderat på att be doktor Jay ringa och tipsa tevefolket om honom. Nu har han åtminstone blivit för stor för att komma in här längre. Hoppas jag. Det hoppas jag verkligen.«
»De rika ska man inte avfärda utan vidare, stumpan«, sade Candy. »Kanske vill du inte vara Stonecipheco-rik, men du kan väl ändå inte ha något emot rikedom per se.«
»Är det därför som du hänger ihop med herr Allied nu? Tänker han ta med dig bort från allt det här?« skrattade Lenore och slog ut med handen.
»Tja, nu är det ju så att vi ännu inte har kommit längre än till att prata.« Candy gav ifrån sig ett rökskratt. »Han är en riktig man, Lenore.« Hon tittade på henne. »Världen visar sig vara full av riktiga, riktiga män.«
»Vad menar du?«
Candy sänkte rösten, och Lenore kunde se hennes pupiller utvidga sig. »Jag vet inte var du hittade den där Lang, men det ska jag säga, jösses.«
»Jag vill inte höra«, Lenore tittade bort, bort mot Judiths bakhuvud, där en telefon skymtade. »Och kanske är det så att jag nu är rik per se, tack vare arvodena som Vlad drar in. Jag måste få prata igenom det med dig, Candy. Du är ju faktiskt min vän. Och Vlad Pålspetsarens vän.«
»Vlad har antagligen en bur som är fullsmockad med helfigursspeglar nu. Vlad befinner sig antagligen i ett tillstånd av konstant fågelorgasm.«
»Skit!« hördes Peter Abbotts röst under växelbordet.
»Gesundheit«, sade Judith Prietht över den pipande växeln.
»Om inte alltihop löser sig inom en månad kommer Rick och jag att ta honom tillbaka på juridisk väg«, sade Lenore. »Rick säger att han tänker skaffa en advokat. Nu hävdar han helt plötsligt att Vlad Pålspetsaren i lagens mening tillhör honom, eftersom han har kvittot. Han var mycket underlig när han pratade om Vlad i går kväll.«
Judith Prietht svängde runt i sin stol, hon hade tryckt ner sin upptagetknapp. »Jag skulle vilja växla ett ord med dig, Lenore, sötnos …« Hon blinkade och log. »Får jag kalla dig Lenore?«
»Jag vet inte om jag tycker om det där med sötnos«, sade Candy.
Lenore vände sig mot Candy. »Hur kommer det sig att hon är så snäll i dag?«
»Hon vill att du ska skaffa henne Hart Lee Sykes autograf«, sade Candy och askade. »Tydligen är hon med i Guds Vänners Klubb. Tänka sig.«
»Om du inte har något emot det …« började Judith nynna.
»Förhoppningsvis kommer jag inte att träffa Sykes igen, Judith«, sade Lenore.
»Men du kunde skriva till honom«, sade Judith Prietht. »Du skulle kunna ringa till honom härifrån. Jag skulle till och med betala för samtalet om du vill det.«
»Nej, det är absolut inte nödvändigt …«
»Och du skulle kunna be honom … att kanske …?« Judith tittade bönfallande på Candy Mandible.
Candy rullade med ögonen. »Hon vill att du ska be honom att välsigna ett fotografi på hennes katt.« Judith plockade fram ett polaroidfoto och vinkade med det mot Lenore, som om Lenore vore mycket långt borta.
»Judith, jag kan inte lova något, men jag ska försöka. Kanske kan jag be Rick att prata med honom, han sa att han tänkte ta hand om CBN-folket.« Lenore stirrade frånvarande på sulorna på Peter Abbotts stövlar.
Judiths knapp för inkommande samtal började blinka på det där sättet som meddelade att det nu helt enkelt var alldeles för många samtal som väntade på att få komma fram. Hon öppnade växeln och vadade tillbaka, och blåste en slängkyss mot Lenore.
»Äntligen har vi funnit vägen till hennes hjärta«, sade Candy och knöt handen för att titta på naglarna.
Lenore tittade på Candy. »Du«, sade hon. »Vad menade du med ’jösses’ i fråga om Lang? Ni har väl inte …?«
Candy betraktade hur hon knöt och öppnade sin hand. »Både ja och nej«, sade hon. »Jag menar att jo, jag tror nog att vi gjorde det, och det var helt enkelt bara ’jösses’.« Hon säg Lenores blick. »Vad ska jag säga. Jag var uttråkad, och Nick hade ett möte med någon sjukhusdirektör, och han kommer aldrig att få reda på det. Men nej, vi kommer antagligen inte att göra det igen. Det tror jag inte. För det första för att Nick och jag har en riktigt allvarlig grej på gång, och jag tror att jag här har min chans att bli rik per se, och dessutom är Nick själv nästan en Lang. Berättade Andy förresten för dig vad han kallades för på college?«
Lenore grävde ut en sten ur trampytan på sin gymnastiksko.
»Jag höll på att skratta ihjäl mig.«
»Det kanske skulle intressera dig att veta att Lang är rik per se«, sade Lenore. »Hans pappa äger ett jättebolag i Texas. Hans far är mer eller mindre det ansvariga hönset för Stora Ohio-öknen.« Hon tittade upp på Candy. »Och vad har hänt med Clint Roxbee-Cox? Clint måste vara galen av svartsjuka gentemot dig och Nick Allied.«
»Det medges att Clint inte direkt är en lycklig man för ögonblicket«, sade Candy och ordnade med några saker i sin handväska som låg på växelbordet. »Men han arbetar för bolaget. Och Nicky är bolaget. Clint sa till honom att han önskar oss lycka till, trots att Nick sa att han inte var så förtjust i det sätt som Clint tittade på hans hals när han sa det.«
»Om du vill ringa till herr Vigorous nu, kan du använda min telefon«, ropade Judith.
»Judith, jag ska ändå gå upp och träffa honom efter lunch«, sade Lenore. »Av något oklart skäl vill han att jag ska träffa Vern i eftermiddag.«
Candy tittade bort mot Judiths bakhuvud, sedan på Lenore. »Saken är den …« Hon lade en hand på Lenores arm och drog in henne i Erieview-skuggan som klättrade vid kanten på det vita båset. »Den andra orsaken till att det här med Lang bara kommer att bli en engångsgrej var att jag tror att han har ögonen på någon annan. Ja, han är heltänd på någon helt annan.« Hon tittade på Lenore.
Lenore tittade på sin handled, och låtsades studera den ingående. »Du, hur gick det till när du lyckades snärja herr Allied förresten? Du var förtvivlad förra veckan. Jag vill höra.«
»Det är dig han vill ha, Lenore, det är sant, det är dig han vill ha«, sade Candy och försäkrade sig om att Judith inte kunde höra och sedan tvingade hon Lenore att titta henne i ögonen. »Det var hur tydligt som helst.«
»Jag vill inte prata om det«, muttrade Lenore och tittade ut i entrén.
»Det var ju helt enkelt bara otroligt uppenbart«, sade Candy. »När vi fick tid att prata, gjorde han inget annat än frågade om dig. Han berättade att han hade träffat dig en gång, och att han var så bedrövad över vad som hade hänt då, även om jag aldrig fick riktigt klart för mig vad det var han var ledsen för och det får du berätta för mig någon gång. Jag vill veta. Han pratade om dig och Rick och skrattade. Han sa något om strategisk förvrängning, vad det nu är för något. Och till och med än underligare saker om hur han på planet hade lagt märke till att ditt ben inte alls var som hans ben, han sa att det inte ens var som ett vanligt ben.«
»Tja, man skulle kunna säga att det var ett sovande ben«, skrattade Lenore och gick mot dörren i båset. »Jag tror att jag ska ta och kila upp till Rick nu.«
»Sötnos, det var helt enkelt bara så uppenbart att han tyckte att han använde mig«, sade Candy. »Jag menar inte att vi inte skulle ha haft djävligt kul. Och jag menar inte att Schwartz rum någonsin kommer att bli sig likt. Men jag kunde se att han tänkte att han skulle försöka nå fram till dig genom mig. Och det skulle han faktiskt kunna göra, Lenore. Du fattar va? Han skulle faktiskt bokstavligen kunna nå fram till dig genom mig. Fattar du?«
»Ummmm …«
»Rick får se till att han har någonting djävligt speciellt att komma med, det är allt jag kan säga«, sade Candy.
Lenore tittade på henne. »Men jag tyckte du sa att det var omöjligt att snärja herr Allied och att det var en del av tjusningen med det hela. Jag tyckte du sa att han var förlovad med någon australisk dam.«
Candy skrattade och drog in cigarrettrök, blåste en oval i luften, och genomborrade den. »Ja, så kan man också byta samtalsämne. Det var bara så att jag såg min stora chans. Det var på en firmafest för tre dagar sedan. Var det tre? När du var i Cleveland Heights? Jag använde mig skoningslöst av Clint för att manövrera mig fram till den sida av rummet där direktörerna satt. Det var den violetta klänningen som gjorde det. Den träffade Nick som ett klubbslag vid förrätten. Det var klänningen som gjorde det. Han hade inget att sätta emot. Klänningen var ödesdiger.«
»Det är du som är ödesdiger.«
»Allt jag har att säga är vidi, vici, veni«, sade Candy. »Och det skulle du också kunna säga om ett mycket uppseendeväckande exemplar av det manliga släktet, om du bara ville. Om jag vore i dina kläder, skulle jag tänka över det.«
»Nu är det ju så att Rick och jag är kära i varandra, glöm inte av det«, sade Lenore tyst och tittade på handleden.
»Jag undrar vad Vlad Pålspetsaren skulle säga om det här«, sade Candy. Hon släckte cigarretten i mitten av yang-fältet.
»Vilken häxa«, sade Peter Abbott och kröp stelt fram under växeln.
»Förlåt mig?« sade Candy.
»Gissa om jag kommer att ha ett och annat att säga till de där tunnelnollorna när de kommer tillbaka.« Han böjde sig fram och med en grymtning drog han ut en enorm låda med exotiska verktyg och kablar och ledningar från det vita växelbordet. Han började ordna föremål i lådans fack.
»Jag vågar inte ens hoppas på att du har ordnat våra linjer«, sade Lenore. Växeln började pipa i samma ögonblick som Peter satte på den igen. Candy tog samtalet.
Peter hakade fast någonting på sitt bälte. »Vad jag har gjort är att ha tagit första steget i Interaktiv Telefonkabels plan för att återupprätta kontakten och göra er nöjda.«
»Han lagade ingenting«, ropade Candy. »Han satte just fast någonting underligt och djupt freudianskt på undersidan av växelbordet, så att de kan göra en tunneltest eller vad de nu kallar det. Utifall att du hyser några tvivel beträffande telefonerna, pratade jag just med en kund hos Bambis Tukt och Aga om uppblåsbara dockor.«
»Uppblåsbara dockor?«
»Det första steget i en verkligt dyr men genialisk plan som herr Sludgeman har kommit på«, fortsatte Peter Abbott, böjd över sin låda på bordet. »Vi tänker göra tunneltester. Vi tänker testa er tunnel som bara fan.«
»Det låter fantastiskt«, sade Candy Mandible.
»Hörrödu, det här är inget att skratta åt«, sade Peter. »Och om det är du själv som får göra det så ska jag bara berätta för dig att det faktiskt är mycket invecklat och inte så litet otäckt. Försök föreställa dig hur det går till att testa ett helt nervsystem genom att sticka in all möjlig sorts skit i nerverna.«
»Du är verkligen en mästare på idiotiska bilder«, sade Lenore.
»Ni kan väl säga till er chefshöna, så jag slipper för hon skrämmer skiten ur mig«, sade Peter Abbott och lekte nervöst med sitt bälte, »att vad vi håller på med är att koppla alla växlar som använder sig av linjerna i er tunnel, alltså under den här byggnaden, att vi kopplar samman alla växlarna med den här testkabeln, alltså med den här kabeln som vi tänker köra in i tunneln. Om det är en av växlarna som påverkar de andra, kommer vi att få besked. Om det är någonting i tunneln som påverkar er här, kommer vi att få besked. Vi kommer liksom att kunna känna tunneln på pulsen.«
»Känna pulsen på en nerv?«
»Förhoppningsvis kommer vi att kunna börja testa om bara några dagar«, sade Peter och plockade upp de sista av sina saker och hakade fast dem på sitt bälte. Lenore böjde sig fram och såg en glatt färgad spagettiröra av nya ledningar som ledde ner från undersidan av växeln till ett hål i golvet. Ledningarna pulserade med ett underligt slags violett ljus.
»Den där grejen verkar riktigt svår att sätta in«, sade hon till Peter.
Peter vände sig om tittade henne i ögonen. Lenore tittade oskyldigt tillbaka. Peter suckade »Ja, det är för djävligt helt enkelt. Testerna kan inte starta förrän jag har kopplat samman er allihop med testledningen. Det är ett djävla fanstyg. Jag arbetar så snabbt jag kan, och jag är ensam, och den enda tacken jag får är att folk skäller ut mig.«
»Ja, vi har då rakt ingen avsikt att fördröja dig«, sade Candy utan att ens titta upp, och besvarade en förfrågan på en Stiltonost.
»Vi ses. Jag måste gå iväg och sätta in exakt samma grejer hos Bambis Tukt och Aga«, sade Peter och gick mot dörren i båset. »Sköt om er.«
»Lycka till med insättningen, så att säga«, sade Candy. Pinglandet från Peters bälte avtog.
»Adjö, Peter!« ropade Judith Prietht, och rätade på sig i stolen för att få upp huvudet ovanför växelns kant. Peter var borta. Lenore tyckte att det verkade som om skuggan i den stora entrén ryckte fram mot honom som för att föra bort honom.
»Jag tänker prata med Rick om att få mindre fönster i den här entrén«, sade hon till Candy. »Skuggan börjar ge mig kalla kårar. Jag tycker inte om det sätt som skuggan bara låter folk försvinna bort i tomma intet på.«
»Du vet väl vem det är som du måste prata med om det gäller byggnaden«, log Candy och blinkade mot Lenore, och gjorde en gest mot den blomsterprydda kransen i papperskorgen. »Den stora osten. El Grandé Yango.«
»Det där var inte det minsta roligt. Det finns inte ett uns komik i det.«
Candy skrattade och böjde sig fram mot växeln.
»Så allt är klart då?«
»Inga problem så vitt jag kan se, R. V.«
»Det får absolut inte ta mer än två eller tre månader.«
»Lägger vi arslet till kommer det att gå ännu snabbare.«
»Om det här är klart för distribution vid Tacksägelsedagen kommer vi att få en gigantisk bonus.«
»Helhäftigt.«
»Alltså, inga frågor?«
»Inga som jag kan komma på just nu. Jo, förresten, vem är den där skelettkillen som ligger framför entrén?«
»Vem?«
»Det där satans skelettet, framför entrén, på trottoaren, under det där gallret?«
»Jaså, han. Det är Moses Cleaveland, Andrew.«
»Vem?«
»General Moses Cleaveland, mannen som grundade staden Cleveland.«
»Stans grundare?«
»Ja.«
»Med en skylt som det står ’Reserverad Parkeringsplats’ som sticker ut ur ögat?«
»Vad ska jag säga? Ska jag säga att ’Reserverade Parkeringsplatser’ inte respekterar människan?«
»Säg vad du vill. Jag tycker bara att det verkar vara litet vanvördigt.«
»Då passar det med andra ord ihop med hela strukturen.«
»…«
DEN 8 SEPTEMBER
Vance,
Finns det något skinn, över huvud taget någon substans, som är mjukare än ett litet barns kind när den sakta låter sig smekas en sen eftermiddag vid swimmingpoolen? När barnet är invirat i en handduk och de vita smala vaderna sticker fram och försvinner ner i fötter där några blåmärken skymtar. Huden är så mjuk, alla försvar, all färg är borttvättad, den är snäckskalsvit, det är en gänglig kropp, klarröda läppar med litet blått i, läpparna darrar: barnet huttrar, det är sommar vid poolen och solen kommer snart att gå ner, och mödrarna med styvt hår stirrar utan förbarmande. Och det huttrande skinnet är nästan genomskinligt, nytt.
I swimmingpoolen föds rentvättade nya rödögda barn, som huttrar i bomullshanddukar, och om någon del av kroppen nu skulle bli aldrig så litet nedstänkt skulle det få den nya vita huden att upp mot himlen sända en återfödd doft av någon som har fötts på nytt, en renhet som överlever till nästa bad. Det nya barnet är ett barn som man vill kyssa. Och den röda solen sänker sig för att smälta in i det blå, rena klorinet och de rödögda barnen lyfts bort och lämnar kvar sig själva i fotavtryck på kanten av swimmingpoolen, de krymper där de försvinner bort. Och sololjan försvinner i den sterila doften av en ny begynnelse, vid dagens slut, det är alltid en ny begynnelse. Och, som fallet är med allt nytt, gör det ont i öronen och det kliar och rinner ur ögonen.
»Lenore, var är du?« skrev Fieldbinder i sin dagbok, ett kollegieblock med Läderlappen på som han hade stulit från sin frånvarande sons byrå med leksaker. »Evelyn, var är du? Ge mig morgontidningen när du kommer.«
Jag tog mig en titt på den lilla bastarden som tydligen har Lenores foto i plånboken. Han ingår i den grupp Stonecipheco-direktörer som den fenomenalt grundlige herr Rummage har skickat hit. Den här Obstat-figuren, den här individen som gick på high school med Lenore, och vars far var en kraft bakom vår absurda öken och som nu är i Washington med förhoppningar om att kunna begå än större dumheter, den här unge Obstat som själv är en osannolik kraft bakom hela det här alltmer pinsamma Korfu-matprojektet. Jag har tagit mig en titt på honom, här i styrelsen, och jag känner mig mycket gladare. Han verkar vara lika kort som jag, och smal, i allra högsta grad bräcklig, med vattnigt färglöst hår som blir allt glesare på ett huvud som mycket framträdande domineras och definieras av formen på hans kranium. Skinnet ligger hårt spänt över kraniet. Han är utrustad med ett kranium som enligt mitt förmenande när som helst kan bryta fram och därigenom sätta punkt för hela charaden. Isssch.
Han har alltså ett huvud som ser ut som ett kranium. Och ynkliga, små livlösa bruna ögon, ögon som ser ut som stjärthål.
Jag har inget att frukta från ett anusögt kranium.
Han och Lang äter tydligen lunch tillsammans. Han och Lang tycks känna varandra genom Industriell Ökendesign. Lang insinuerade att han hade legat med Mandible i går kväll och nu på morgonen. Jag måste vara försiktig när jag börjar prata med honom om omsvängningen. Mina öron gör fortfarande ont efter flygturen, och det hörs ljud när jag sväljer.
För en gångs skull såg Fieldbinder fram emot att dagen därpå träffa sin patetiske psykolog, doktor J …, han med de löjliga rullstolarna. Fieldbinder hade haft en dröm som besvärade honom en hel del, som besvärande honom utan avbrott, oavbrutet
Min far var en stor, snäll dödsbojurist, som alltid klädde sig i flanell på sin fritid. Han var bred och blek. Han hade stövlar. Och han var lika förtjust som en liten pojke i att kasta stenar ner i djupa, tomma platser och lyssna. Han gav mig smisk. Han var en av de där föräldrarna som utdelade smisk. Jag har aldrig en enda gång lagt en arg hand på Vance Vigorous ända. Kanske är det detta som har orsakat problemen.
Det är en blåsig dag. Molnen jagar över himlen. Vinden piskar Eriesjön, den ludna sjön. Mitt fönster på kontoret är kluvet i svart. Mitt itu. Genom den upplysta halvan, gör vinden så att Eriesjön ser luden ut. Genom skugghalvan ser alltihop så här på avstånd ut som rutten majonnäs, det klafsar brunt och vitt mellan vindens knubbiga fingrar Vilken gräslig anblick.
Och vad i hela friden har Norman Bombardini för glädje av att sätta en parkeringsskylt rakt genom ögat på Clevelands grundare?
Tio minuter, på utsidan. Jag ser helt enkelt klockan på väggen i mitt kontor. När den når fram till diplomet, kommer hon att vara här.
»Visst är det här ett fantastiskt ställe?« sade Neil Obstat Junior till Wang-Dang Lang. »Strax sätter det igång. Bartendern sticker tummen i ögat en gång i timmen. Det står i hans kontrakt.«
»Och kolla in den där Ginger-brudens bomber«, sade Lang och halsade ur sin ölflaska. »Det här är det häftigaste ställe jag har varit på.«
»Vi kan komma tillbaka hit i kväll«, sade Obstat. »På kvällarna går här ännu vildare till. Cleveland by night är djävligt häftigt.« Han sög på sin Twizzler. »Cleveland undervärderas alltid. Ni uppe på östkusten bryr er aldrig om de betydande kulturella bedrifter som vi åstadkommer här i Mellanvästern.«
»Men de där bomberna är verkligen bedrifter som heter duga, ja, djävlar i min själ.«
Lang och Obstat satt på Gilligan’s Isle. Det var strax lunchtid. Detta var lunch. Lang hade tillbringat morgonen med Rick Vigorous, och kommit fram till att han skulle kunna göra allt sitt översättningsarbete på en vecka utan att förta sig. Lang såg fram emot de närmaste tre månaderna. Han hade fått ledigt resten av dagen. Han hade ringt till Neil Obstat samma ögonblick som han hade råkat se Rick Vigorous stirra på Obstats fotografi i en Stonecipheco-folder.
»Jag tycker helt enkelt bara att det är otroligt att vi har träffats igen, här i Cleveland«, sade Obstat. De satt vid professorns tumme. »Och du säger att du inte håller på med öken längre.«
»Inte just nu.«
»Inte just nu. Har du hållit på med räkenskaper? Jag kan helt enkelt inte föreställa mig dig som revisor.«
»Det låter sig förklaras av att jag har hängt ihop med en liten goding som var så djävla underbar att jag under en tid lät henne bestämma allting«, sade Lang och korsade benen och rätade sedan på dem under plastbänken.
»Inte Lenore Beadsman.«
»Nej, naturligtvis inte Lenore Beadsman.« Lang signalerade efter ännu en öl, och bartendern där borta i sin vita hatt gjorde tummen upp. »Min fru«, sade Lang till Obstat. »Tjejen som är min fru.«
»En riktig goding, va?«
»Jag vill inte prata om det.«
»Visst.« Obstat läppjade på sin Twizzler. »Men du sa något om Lenore Beadsman när du ringde.«
»Gjorde jag det?«
»Absolut.«
»Ja, jo, hon arbetar ju på det här stället där jag arbetar med att översätta den här helhäftiga grejen för er.«
»Ja, herregud, visst är det helhäftigt.« Obstat vred sig på sin plats. »Du anar inte hur upphetsad jag är. Det här är en sådan sak en företagskemist annars bara får nöja sig med att drömma om. Jag trodde att jag skulle få hålla på hela mitt liv och göra pH-tester på sylt.«
»Jag fattar helt enkelt inte att skiten fungerar. Funkar det verkligen på det här sättet som ni försöker framställa det i den där annonsen?«
»Ja, det verkar faktiskt så. Chefen har varit i sjunde himlen i månader. Ungarna börjar prata månader, kanske år tidigare än de annars skulle ha gjort, i begränsade tester. Vi pratar inte om en möjlig marknadsdominerande ställning, utan om en potentiellt betydande insikt i förhållandet mellan näringsämnen och mental utveckling, mellan vad kroppen behöver och vad sinnet kan uträtta.«
Bartendern som var på väg med Langs fjärde öl halkade på en pöl strategiskt uthälld körsbärslikör och föll huvudstupa in i Gingers bröst. Han missade ögat med tummen, men lyckades dunka huvudet hårt i plastbordet med ett otäckt ljud. Det flöt öl överallt.
Obstat skrattade och klappade i händerna tillsammans med alla andra. »Aww, Gilligan.« Han böjde sig snabbt fram och knöt ihop bartenderns skosnören med varandra.
»Hur går det med min öl?« sade Lang.
»Kommer strax«, mumlade bartendern. Han hade ställt sig upp och började gå när skosnörena stoppade honom. Han gjorde en dubbelvolt in i och ut ur fru Howells hår, och som avslutning hängde han över hennes pincené.
»Omogna idiot«, flinade Lang.
»Det gäller att komma i stämning på det här stället.«
Lang sörplade i sig den sista skvätten öl i flaskan. »Men du säger att du känner den här Beadsman-flickan alltså.«
Obstat blev allvarlig. »Om jag gör«, sade han. »Jag gick på high school med henne, när vi var små. Jag har varit kär i henne sedan jag var så här liten. Kanske är det till och med en orsak till att jag började arbeta på Stonecipheco. Undermedvetet eller något. Men jag hade ingen aning om att hon inte tyckte om sin pappa och att hon ville gå in i företaget. Jag är förbannad. Det var först häromdagen som jag fick träffa henne igen, när vi allihop var på chefens kontor. Chefen är hennes pappa. Och det var en av hennes släktingar som fick oss att börja med den här tallkottskörtelhistorien, och nu försöker hon lura oss. Men jag kommer att klara av det på egen hand. Men jag tror att Lenore är frigid. Jag gjorde bort mig ganska rejält när vi gick i skolan på grund av henne, och när vi var på chefens kontor försökte jag få ögonkontakt med henne, jag försökte allt vad jag kunde. Men hon bara tittade rakt igenom mig. Jag tror att hon är frigid.«
Lang tog emot en öl till utan att ens titta upp. »Men säga vad man vill, en goding är hon.«
Obstat pillade på sin slips. »Jag vet inte riktigt vad det är den där tjejen har, Wanger. Hon får mig att fullkomligt tappa koncepterna. Tänk bara på hennes kläder, och de inte obetydande bomberna. Och hennes ben. Det är det absolut vackraste par ben jag någonsin har sett. De är som från en annan planet.«
»Jag lade märke till de där benen, ja«, sade Lang och nickade.
»Jag har haft en dröm jag vet inte hur länge om att få vara tillsammans med henne ute i öknen«, sade Obstat och tittade i fjärran. Han tittade tillbaka på Lang och rodnade litet. »Har du åkt tillbaka dit någon gång? På senare år? Jag har haft sådan lust att sticka dit. Jag kommer fortfarande ihåg när vi planterade kaktus.«
»Vi kan sticka dit när du vill«, sade Lang. »Jag har bestämt mig för att köpa en bil i morgon. Lenores lille pojkvän ger mig så mycket pengar så att det verkar som om pengar brände hål i handen på honom.«
»Pojkvän?«
»Den där typen som heter Vigorous, som äger firman som vi arbetar för, eller åtminstone en del av den.« Lang tittade över Obstats skuldra, på Skipper.
»Jag minns att chefen sa något till henne om en Vigorous när de var på hans kontor«, sade Obstat och drog ihop sina små bruna ögon. Han grävde i sin Twizzlers plastananaskopp med ett sugrör.
»Han är en intressant liten gödselbagge. Han har dubbelhakor av ett slag som jag inte trodde människor kunde ha.« Lang tog en djup klunk. »När jag tänker på att han har lyckats fånga Lenore så undrar jag om hon verkligen är en sådan pangbrud som du påstår.«
»Det finns ingen Gud i universum, Wang-Dang«, sade Obstat och skakade på sitt stora huvud.
»Ja, det är vad alla säger till mig. Trots att flickan äger den här djävla skitfågeln som kommer att uppträda i religiös teve, med padre Sykes, som är min pappas store idol.« Lang höll upp ett bandagerat finger. »Den lille djäveln bet nästan av mig fingret i går.«
»Var du hemma hos Lenore? Träffade du hennes fågel?«
Lang stirrade tyst på Obstat.
»OK, vi känner till allt det där om fågeln«, sade Obstat och tittade bort och skakade på huvudet. »Den där djävla fågeln har ställt till med massor av problem för oss. Vi tror att vad som har hänt är att den här släktingen som fick oss att sätta igång det här projektet gav fågelfanskapet en tallkottskörteldrink. Vilket innebär att de kanske springer runt och delar ut det överallt. Vilket betyder att andra bolag kanske kan få tag på det. Vilket har gjort att chefen nästan har brutit ihop av ilska – och lägg därtill att kretinerna på Burkar har gjort något i stil med tre gånger fler burkar än vad vi behöver, eller ens har lock till, så chefen måste försöka sälja några burkar till den här medicinska laboratoriekedjan, och han är …«
»Gör verkligen den där skiten så att djur börjar prata?« avbröt Lang.
»Jo, ja, enligt vårt förmenande pratar inte fågeln, det är mer en fråga om att han upprepar mycket bra.«
»… jag minns att Candy sa något om det.«
»Vem?«
»Har de över huvud taget några jordnötter på den här baren, va?« sade Lang. De tittade sig bägge runt. »Vilken bar med självrespekt håller sig inte med jordnötter?«
»Jag vet att de har kokosnötter. Det är ett stämningsställe.«
»Ta mig i brasan.«
»Men faktum är att vi inte känner oss riktigt säkra på vad den här maten åstadkommer för effekter. Du borde höra på några av de här killarna. De kan sjunga som fåglar.«
»Det var inte illa ment.«
Lang stirrade frånvarande ner i Gingers dekolletage. »Lenore är alltså en pangbrud och hon har det jobbigt med farsgubben.«
»Mitt intryck är att de inte alls står varandra nära.«
»Uh-huh.«
»Jag har ett fotografi av henne förresten. Vill du se?« Obstat grävde efter sin plånbok i bakfickan på sina bomullsbyxor.
»Jag vet hur hon ser ut«, sade Lang. Sedan tittade han förvånad upp på Obstat. »Går du omkring med hennes fotografi?«
»Jag vet inte hur länge jag har varit kär i henne«, sade Obstat och skakade på huvudet och bläddrade igenom sina kreditkort. »Jag erkänner att det är en pinsam situation.«
»Är det ett gammalt fotografi du har?«
»Från highschoolkatalogen.«
»Ge hit det då.«
Obstat räckte över det lilla plånboksfotografiet. På bilden var Lenore sexton år. Hennes hår var mycket långt. Hon log brett, och tittade in i det ingenting som var reserverat särskilt för årsboksfotografier.
Lang stirrade ner på bilden. Han torkade bort litet ölskum från kanten med tummen. Lenore log mot honom, genom honom.
»Det verkar vara hon, ja.«
Obstat studsade upp och ner på stolen. »Du kan väl stanna några minuter till. Det kommer att bli ett nytt skämt snart. Och ta en titt på henne där borta, vid Mary-Ann, med den lille killen med skägget och de immiga glasögonen. Hon ser litet borta ut, men prata om bomber.«
Lang tittade fortfarande på fotografiet. Han tycktes vara på väg att säga något.
»Jag tror nog att det här måste vara ett stort misstag, Rick.«
»Var inte dum. Det är inspiration, det är vad det handlar om, inspiration. Jag höll faktiskt på att gå åt av upphetsning inför tanken på att berätta det för dig i går kväll. Och så tuppade du naturligtvis av. Igen.«
»Men jag tycker om växeln. Det vet du. Och det verkar faktiskt som om linjerna snart kommer att vara lagade. De tänker göra tester.«
»Lenore, du skulle kunna göra mig en tjänst. Du skulle kunna hjälpa oss bägge två. Jag lovar dig att det kommer att bli både intressant och stimulerande. Jag har lagt märke till att ditt inre kvävs vid växeln.«
»Ursäkta?«
»Du kan bespara mig värdefull ogrästid.«
»Hur kan Norslan-översättningarna ta så mycket tid? Det där är inte någon lång sak.«
»…«
»Och vad händer med ljuset här inne just nu? Det här är kusligt.«
»Djävla skugga.«
»Och du, jag måste få prata om fönstren i entrén med dig. Jag tycker inte alls om det sätt som skuggan …«
»Kom hit ett ögonblick. Ser du att sjön ser ut som rutten majonnäs genom fönstrets skuggiga halva? Ser den inte ut som rutten majonnäs?«
»Åh, det här är ju sjukt.«
»Men gör den inte det?«
»Jo, det gör den.«
»Det var väl det jag trodde.«
»Och vad är det jag ska göra då?«
»Med vadå?«
»Med detta förhoppningsvis högst tillfälliga arbete för Magasinet.«
»Det innebär helt enkelt bara att du under en tid tittar igenom en del av bidragen som har kommit in till tidskriften och under samma tid kommer jag att vara fruktansvärt upptagen med bekämpningsmedelsprojektet. Det är meningen att du ska rensa bort de mer uppenbart patetiska och olämpliga bidragen, och sätta asterisker på dem som du tycker verkar värda att jag ägnar särskild uppmärksamhet och övervägande.«
»Hmmm.«
»Självklart måste vi förvissa oss om att din smak är avstämd i den absolut rätta tonarten för vår tidskrift.«
»Tänker du avstämma min smaks tonart?«
»Slappna av. Jag tänker helt enkelt be dig att ögna igenom en hög bidrag som jag redan har läst, och så får vi se hur det går, med smaktonarten. Till att börja med ska du ta dig en titt på … de här.«
»Är alla de här bidrag?«
»Jag får nog säga att de flesta är det. Några kanske så vitt vi vet har sänts till mig av vänner för granskning och kritik. Men jag har tagit bort alla namn.«
»Så det är inte bara sinnesförvirrade collegeungdomar som har skrivit det här?«
»Lejonparten är nog det, till min allt större irritation och olust. Men det genomsnittliga collegematerialet kommer du att kunna upptäcka på en kilometers avstånd.«
»Hur då?«
»Åh, det finns hur många skäl som helst.«
»…«
»Vad ska vi säga? Kanske att det gärna brukar vara vedervärdigt självupptaget. Bitande cyniskt. Och är det inte bitande cyniskt, så är det helt enkelt tillgjort naivt. Och under alla omständigheter så är det pretentiöst på ett alltigenom repellerande sätt. För att nu inte tala om utskriften som brukar vara fruktansvärt vedervärdig.«
»…«
»Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att de anstränger sig alltför mycket. Den känsla man får är helt enkelt att de har ansträngt sig alltför mycket. Lenore, du är så underbart vacker när man ser på dig i den här halvan av ljuset.«
»Rick, hur har du tänkt dig att jag ska veta om det är bitande eller tillgjort? Jag vet ingenting om litteratur.«
»För det första går större delen av det material som skickas in hit inte ens att kategorisera som potentiell litteratur, och för det andra, desto bättre.«
»Vad menar du?«
»Att du inte vet någonting om litteratur, eller att du åtminstone inbillar dig att du inte gör det. Det innebär att du är perfekt: fräsch, intuitiv, du har inget estetiskt grus i dina ögon …«
»Har jag något i ögat?«
»Det är när folk börjar tro att de i själva verket vet någonting om litteratur som de upphör att vara litterärt intresserade, eller ens till någon nytta för dem som är det. Tro mig på mitt ord – du är perfekt.«
»Jag vet inte …«
»Lenore, vad är det med dig? Är du inte den person som per definition uppfattar sig själv nästan som en ordets person? Som blir irriterad när hennes litterära känslighet ens antydningsvis ifrågasätts?«
»Jag vill bara försöka hålla mitt liv och mitt arbete så långt från varandra som någonsin möjligt. Jag vill inte att Walinda ska komma och säga att jag har fixat det för mig på grund av att du och jag …«
»Men här har du ju din chans att slippa träffa Walinda under en tid.«
»Och dessutom, Rick, så tycker jag att det här känns ganska olustigt.«
»Lita på mig. Hjälp mig. Titta här, låt oss ta några exempel. Vad tycker du om den här patetiskt utskrivna lilla krian? Om du bara skulle ta och läsa de första styckena och så kan vi …
»Den här?«
»Ja.«
»Få se: ’Doktor Rudolp Carp, en av världens ledande ändtarmsspecialister, var en varm julimorgon i färd med att utföra en helt vanlig undersökning, när det plötsligt slog honom att han hade glömt att sätta på sig en undersökningshandske. Han tittade med skräck ner på …’, hjälp, usch.«
»Ja, dubbelt usch. Bidrag av det där slaget kan du helt enkelt omgående lägga i refushögen på Mavis skrivbord, och så kommer hon att fotokopiera ett kärnfullt litet refuseringsbrev som närsluts manuskriptet när det går i retur.«
»Vad är det här för slags titlar: ’När de otrygga dansar’? ’Till köpcentret’? ’Threnody Jones och geten bakifrån’? ’Lavemangsbanditen och den kosmiska ringklockan’? ’Kärlek’? ’En metamorfos för åttiotalet’?«
»Den sistnämnda är faktiskt ganska intressant. En Kafkaparodi, men den är känsligt gjord. Av det där slaget där självförakt blandas med grovt smicker. Collegegenren, men den är faktiskt ganska intressant.«
»’Då Greg Sampson vaknade en morgon efter en otrevlig dröm, upptäckte han att han förvandlats till en rockstjärna. Han tittade ner på sitt röda, som det föll sig, läderklädda bröst, vilket var bestrött med paljetter och där det hängde en Fender-gitarr som satt hårt spänd över hans läderskuldror. Det var ingen dröm.’ Hmmm.«
»Läs den när du får tid. Där finns några som är intressanta. Det finns en om en familj som försöker bestämma sig för om deras farmors kallbrandsangripna fot ska amputeras – du kommer att vibrera av medkänsla när du läser den. Det finns en om en pojke som försörjer sig själv när han går på gymnasiet genom att gå runt och sälja Läkarnas handbok. En handlar om en kvinna som låter städsla sig till en oerhörd kostnad som professionell gråterska och sörjerska för de sjuka och döende …«
»’Elroys problem var att han hade en ömtålig finne på pannan, just på det ställe där rynkorna tornade upp sig när han såg förvånad ut, vilket hände ofta.’ Usch. Refus. ’Så till sist hände det. Bob Kelly, som var upptagen med att kolla in sin grannes, fru Ernsts, häck när hon böjde sig ner för att plocka upp en handske, körde över sin son, Miles, med snöplogen.’ Dubbelt isch. Dubbel refus.«
»’Santo Longine, som hade lärt sig att växla med en cigarrett i handen, rökte nu medan han körde.’ ’Den morgonen som Monroe Fieldbinder gick hem till paret Slotnik för att diskutera herr Costigan var en mjuk och varm söndagmorgon i maj.’ De här verkar ju åtminstone vid ett första påseende vara OK.«
»Varför inte börja med de där. Ja, varför börjar du till exempel inte med den sista. Läs igenom ungefär halva bunten … eller något ditåt. Du kan använda Mavis skrivbord tills hon kommer tillbaka från lunch, sedan kan du komma in hit. Jag måste åka över till sättaren nu på eftermiddagen, och jag kommer nog att bli borta en stund. Du får fria tyglar.«
»Den här verkar intressant, åtminstone verkar det så. Den verkar åtminstone inte vara fullständigt sinnesförvirrad.«
»Vilken?«
»…«
»Det ska bli roligt att få höra din åsikt. Låt dina känslor gripa tag i dig, det är det viktigaste.«
»Får jag samma lön som vid växeln för det här?«
»Läsare får tio dollar i timmen.«
»Jag kommer att sitta här utanför och läsa.«
»Lenore, har omsvängningen ägt rum nu?«
»Hmmmm?«
»Det var ingenting. Gå. Ha roligt. Använd din intution.«
»…«
»Kom in.«
»Herregud.«
»Kom ner.«
»Gud i himlen.«
»Den här vägen.«
»Jag måste erkänna att jag trodde att det här var något slags skämt på …«
»Det var det inte. Det är det inte.«
»Herregud. Det kokar ju härinne. Hur kan ni överleva? Och hur ska jag gå?«
»Böj dig framåt. Den här vägen. Dra ihop axlarna.«
»Lägg märke till att jag inte klagar. Här böjer vi oss alla helt naturligt framåt på det här viset utan att vi låter några klagomål undslippa oss. Fru Beadsman sa till mig att säga åt dig att såsom utrymmet nu böjer dig, så har ock tiden böjt oss.«
»…«
»Det är en smärta som du inte har någon aning om, tack gode Gud. Gud förbjude att du någonsin kommer att få det som vi.«
»Nu förhåller det sig faktiskt på det viset att jag i någon avlägsen framtid hoppas få det som ni. Annars kommer jag … hjälp! Annars kommer jag att få det än värre … alternativet är faktiskt att dö.«
»Ja, det var ju en mycket intressant fråga, som du kan ta upp med fru Beadsman.«
»Kommer jag kanske alltså att få en möjlighet att prata med fru Beadsman?«
»Nej.«
»Fru Yingst!«
»Nej, men, se hej på dej, doktor Jay.«
»Ja, jag måste då säga att det här var ganska svårt att föreställa sig, men det här är …«
»Inget skitsnack här.«
»… hemtrevligt, det måste …«
»Här har du terapiutskrifterna tillbaka. Här har du dina pengar. Lenore har sagt till mig att jag ska säga till dig att du gör ett kompetent jobb.«
»Kompetent?«
»Det är vad hon sa.«
»Och hur länge ska det här pågå? Det är bara en tidsfråga tills det här tar livet av henne. Ni och jag är i full färd med att döda en person.«
»Det är fullständigt fel. Det är vi som håller henne vid liv. Kan du inte läsa? Du är till och med en än större idiot än vad Lenore hävdar.«
»Jag vägrar att acceptera den här sortens oförskämdheter, madame. Jag är en respekterad yrkesman, utexaminerad från Harvard, en respekterad medlem av …«
»Du är en patetisk fobisk neurotiker som tack vare Lenores inflytande undgick att din fru satte dig på en institution. Som du kanske skulle försöka ta och dra dig till minnes så hade din fru en hel del invändningar att rikta mot att varje kväll före läggdags bli skrubbad med antiseptiska lösningsmedel. Vi räddade dig och håller dig med tvål och vätesuperoxid och deodorant. Du ska göra vad Lenore säger dig till att göra exakt så länge som du behövs.«
»Men det här kan helt enkelt inte bara pågå för evigt. I synnerhet inte i fallet Vigorous. Det är han som är det stora problemet. Han börjar tappa humöret, och jag vet att han slutligen …«
»Lenore har sagt till mig att jag ska säga till dig att du helt enkelt bara ska ta hand om Vigorous vad gäller hans förhållande till Lenore. Alla börjar bli irriterade på honom. Gör som du har blivit tillsagd. Här har du litet upplysningar om en person som …«
»Men lyssna på mig då. Det här kommer bara att förvärra situationen. Han kommer att vilja läsa någonting som Blentner har skrivit. Han är en människa som läser. Han kommer att vilja se Blenters egen text. Och han kommer att be mig att låna honom en text av Blentner och då kommer han att förstå att det inte finns någon Blentner, och vad ska jag då göra?«
»Du kan åstadkomma en Blentner om du vill att det ska finnas en Blentner, om du har behov av en Blentner.«
»Hur då?«
»Skriv någonting, din jubelidiot. Hitta på något och sätt Blenters namn på det. Vad skulle kunna vara enklare? Är du helt bingo i huvudet?«
»Jag tycker faktiskt inte att det finns någon anledning att …«
»Ta dina pengar och gå. Här är upplysningarna om Vigorous. Gå din väg.«
»Tycker möjligtvis inte ni två att det finns någonting som luktar en liten, liten smula konstigt här nere? Jag …«
»Ta dina näsborrar och gå.«
»Hur ska jag kunna vända mig om? Det är för trångt för att man ska kunna vända sig om.«
»Backa tillbaka. Gå bakåt. Fru Lindenbaum hjälper dig.«
»Den här vägen, gullet.«
»Gode Gud.«