Mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som
vi får tacka varann hjärtligt för,
menar jag: och som inga
pengar kan gälda
OM morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol: även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in trädde Annette med en kaffebricka.
– Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse, innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu smaka och vara klart!
Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s’ta frun att ta.
Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt kaffe. Han tog och det smakade.
– Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.
Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.
Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna… eller…
Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så… och… Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta ned den där delen av sängen… det är en förskräckligt bred och rar säng det här, jag har sovit som en drottning… men jag vill inte att flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle därigenom fått underliga tankar om oss.
Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned och se efter, att de spänner för.
Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört: gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.
Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter, här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.
Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet. Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren, låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga ovanpå nacken till kamfäste.
– Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann? Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme. Men… tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst… du har farit bra illa för min skull i natt?
I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten blandning av kvinnlig skämtsamhet.
Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste henne helt hastigt.
Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:
Jag har överlagt någost. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15 ½ mil, gör 7 riksdaler och 36 skilling; vagnpengarna 46 ½ skilling; ökad skjuts ifrån städerna Arboga och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop tillsammans 11 riksdaler och 6 skilling. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.
Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande silverpengarna.
– Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång, att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt, så säg mig…
Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha likviderat oss emellan sedan… och…
Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel; och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är olidligt.
Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster… är… ja… tacksamhet, människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?
– Tacksamhet… Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så fick jag hålla tillgodo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl… Ack, mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.
Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa, mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, och den glimmade överjordiskt.
Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat rätt, Sara.
Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två adderar; det blir då alltid dessbättre gjort. Härmed tog hon sin långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och nalkades dörren.
Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.
– Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det inte behövas.
Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
Han läste. Serg… Serg… ja, det är mycket bra. Frun står väl inte nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.
Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville besvära polisen med att skriva nytt pass.
– Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina egna.
Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.
– Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.
Se här… fem fjärdingsväg… och se här litet över till… vart gick Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.
– Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det inte gå an, att jag fick bjuda frun där ute ett glas? Jag har fin malaga.
Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.
– Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket; men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att ännu en gång få… på uppresan… mjuka tjänare… mjukaste tjä…
Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom tydligt om hans egenskap av underofficer.
Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.
Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.
Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan, och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i sin tankspriddhet på att köra fast.
– Å då, se nu, se nu… det här går inte an! ropade hon.
Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl. Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen, som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt ner och håll käften! röt sergeanten.
Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert månne var riktigt ond?
När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje, att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades inget svenskt ord.
Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och således inte vidare att behandla.
Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av mig hatten.
Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig med sin långa oklippta svans på kängorna.
– Det har jag inget emot, han dammar av dem.
Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i eftersitsen?
– Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som det är?
Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.
– Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga gator.
Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?
– Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas: och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste. Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett par slag över handen.
Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi stiger ur.
– Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?
Dammet bär sig inte åt som regn… avbröt sergeanten… vilket blott faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.
Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre delen av vagnen.
– Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att försöka en lur på den.
Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt den groteska ställning Arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.
Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan att stå.
Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du rätt fort, Albert, i synnerhet på… vet du, magistraten i Lidköping har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.
– Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm? Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd är ganska vacker?
Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?
– Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?
Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag har låtit bära upp dem på vinden.
– Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt… dit längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve Hermansons egendom.
Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg, är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka, Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja, och låtit sätta i åt dem.
Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro inte är överdrivet skön.
– Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund, sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.
For upp? sade hon.
– Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser? Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?
Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms Riddarholme.
– Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?
Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över utantill i går afton, innan jag somnade.
Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil. Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går afton, just då jag…! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade, sade han högt och med en syrlig blick.
Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt. Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag tänkte på dig därunder… och somnade hastigt och gott.
Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert. Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund, vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort och ned ur sitsen med dig!
Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade han.
Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över vagnen, så sätter vi oss i den.
Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of’sérns order. Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då och då åt vissa pikar, som hon begrep.
Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt skaldens uttryck.
I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass genom sitt staket utmed vägen.
Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte, ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket, utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben ingenting annat än vägen och dem.