Ylanden skar genom natten.
Rök steg från bergen och den skarpa doften av förkolnat trä fyllde luften. Hundratals skepnader i långa kåpor tog sig långsamt fram mellan sönderfallna klippblock på väg ned mot den stora, öppna platsen nedanför det som återstod av ett fästningstorn. En reslig man stod tyst på högen av nedrasade stenar och blickade ut över sina anhängare.
I skuggorna väntade en annan gestalt, som skickligt utnyttjade sin förmåga att inte bli sedd och som innerligt önskade att han befann sig var som helst utom här. James Dasher Jamison tog ett djupt andetag, lika mycket för att bli lugn som för att hämta andan, och kämpade för att hålla huvudet kallt. Vid de tre största nationernas hov i regionen var han känd som medlem av den lägre adeln i Kungliga riket, en man som hade ärvt, inte förtjänat, sin titel i egenskap av sonson till hertigen av Rillanon. För andra var han Jim Dasher, en köpman inblandad i skumraskaffärer i staden Krondor, och ett fåtal kände honom som Rättrådige mannen, ledare för tjuvarnas brödraskap: Begabbarna. Men ännu färre visste att James Dasher Jamison var ledare för Kungliga rikets underrättelsetjänst, direkt underställd sin farfar.
Under sina några och fyrtio år hade Jim bevittnat många märkliga och skrämmande saker – erfarenheter som följde med hans olika uppdrag. Det fanns stunder då han befarade att han blivit lika hänsynslös som dem han bekämpade för kronans räkning, eller för Skuggornas väktare, som han ofta arbetade åt; men inte ens hans många upplevelser av våld och onda anslag hade förberett honom på det som nu utspelades inför hans ögon.
En massiv ring av eld omgav en cirkel av pålar, där fyra människokroppar som skulle offras var fastbundna. De var inte de första, de döda kunde räknas i dussintal, om inte hundratal, men det som mer än denna hemska scen skrämde Jim var att de som utsattes för slakten verkade villiga, till och med ivriga, att möta en kvalfylld död i flammorna.
Runt den öppna platsen hängde fler offer i repsnaror. Några ögonblick tidigare hade Jim sett dem placera öglorna runt sina egna nackar och hoppa från små stegar för att hänga sig själva. Många nackar hade genast knäckts med en hörbar knäpp, men några av offren gick en långsam död till mötes och sparkade i vad som kändes som en evighet. Jim hade bevittnat många offentliga avrättningar i Krondor, men det här var mycket värre än att se en brottsling få ett våldsamt slut. Det var en ren uppvisning i att ge sitt liv för ondskan. Ylandena avtog allteftersom självplågarna började förlora medvetandet och dö. Medan Jim äcklad och omskakad betraktade skådespelet blev en ny grupp offer spetsade på träpålar, och deras blod och träck fyllde luften med den oförglömliga stanken av död. En del av dem ryckte och skälvde när deras kroppstyngd drev pålen längre in i kroppen. Andra gav bara ifrån sig en enda slutgiltig spasm innan de blev hängande orörliga på pålarna.
Jim såg inget förnuft här. Han riktade uppmärksamheten mot mannen som stod uppe på det nedrasade tornet, och som höjde händerna i en välkomnande gest. Mannens ansiktsuttryck och uppträdande fick Jim att önska att han kunde ta till flykten och springa därifrån så fort han kunde. Han hade aldrig sett den här mannen, men beskrivningen han fått av Pug på Den svartes ö och en demonbesvärjare som hette Amirantha gick inte att ta miste på: gestalten där uppe var Belasco, en av de farligaste männen i världen, och utan tvekan en av de galnaste.
Med en svepande handrörelse framkallade den despotiske trollkarlen en synvilla, en skimrande illusion som svävade i luften ovanför hans huvud och som fick hans anhängare att brista ut i rop av vördnad och underkastelse.
Illusionen var en avbild av Dahun, och att döma av det som Jim hade lärt sig under de senaste sex månaderna betydde närvaron av hans avbild, nästan som om han stod här själv, att hans tillbedjare var beredda att öppna en portal för honom.
Dahun var sex meter lång och hade människoliknande drag, men han var också försedd med en lång, svart och fjällig ödlesvans som utgick från slutet av ryggraden. Överkroppen var massiv med kraftiga magmuskler under rödaktig hud, som gick från svart vid hans fötter till blodrött över bröstet. Ansiktet liknade en människas, med undantag för en kraftig, utskjutande underkäke och stora, fladdermusliknande öron. Ögonen bestod av ogenomträngliga, svarta glober. Långa hårslingor hade flätats och hängde ned till axlarna. Runt pannan bar han ett band av guld, med en mörk sten som gav ifrån sig ett pulserande lila sken. Fingrarna på hans vänstra hand kröntes av svarta klor som rastlöst öppnade och slöt sig, som om han såg fram emot att få slita sina fiender i stycken. I sin högra hand höll han ett flammande svärd. En kilt omslöt höfterna och två breda läderband korsade bröstet, där ett stort, gyllene emblem syntes.
Jim ägnade ett ögonblick åt att memorera bilden. Sedan såg han sig omkring och lade märke till de tomma ögonen och det slappa draget kring munnen hos tillbedjarna. Det var tydligt att de hade blivit drogade inför den här ritualen, så han försökte ta efter deras hasande gång.
Han kände sig nästan illamående, men han stålsatte sig och anslöt sig långsamt till människorna som närmade sig monstret. Liksom dem bar han en tung svart kåpa, men han hade dragit fram huvan för att dölja ansiktet. Den ursprungliga ägaren till kåpan låg nu i botten på en djup ravin mindre än fem hundra meter bort.
Han släpade fötterna efter sig och försökte få en position i den bakre delen av folkmassan för den händelse han skulle behöva ta sig därifrån. Han höll händerna inuti kåpans ärmar – i ena handen höll han en kniv preparerad med ett snabbverkande gift som kunde paralysera ett offer inom en minut, och i den andra en anordning som konstruerats av en pyrotekniker i Krondor: ett klot som när det splittrades gav ifrån sig ett bländande ljus i tio sekunder och därigenom gav Jim möjlighet att försvinna. Ljuset skulle förvirra dem omkring honom i några minuter, eller åtminstone de mänskliga deltagarna; han kunde inte vara säker på att alla närvarande var som han.
Jim svalde och koncentrerade sig sedan på åsynen av monstret ovanför honom.
Belasco höjde åter händerna. Jim kunde utan svårighet se magikerns vanvett. Demonprojektionen var den mest skrämmande syn som Jim någonsin bevittnat, ändå skrattade trollkarlen som ett förtjust barn. Han ropade till de förtrogna, men Jim stod inte tillräckligt nära för att kunna urskilja orden, bara tonfallet i rösten.
Jim makade sig sakta åt höger när anhängarna framför honom fortsatte sin långsamma rörelse framåt: gruppen hade börjat samlas mitt på den plats som en gång varit innergården i en fästning. De församlade var omkring fem hundra personer. Jim såg sig omkring. En plötslig, stramande känsla i nacken gjorde att han oroade sig för vem som nu kunde befinna sig bakom honom. Det var en förmåga han hade ärvt av sin gammelfarfar, någonting som familjen kallade ”klådan”. Nu gav den honom tydliga varningssignaler.
Som han misstänkte rörde sig figurer bland klipporna som omgav det plana mittenpartiet av den gamla fästningsgården. De dånande eldarna vid dess ytterkant gjorde allting bortom ljuset från dem svårt att se, men Jim behärskade konsten att inte titta direkt på flammorna och var vaksam på rörelser utanför ringen av ljus.
Namnet på den här forntida keshiska fästningen hade fallit i glömska. Murarna och tornen hade nästan helt försvunnit, som murverket där Belasco nu stod, och bara en ingång ett femtiotal meter bort ledde ned till fästningens tunnlar och grottor. Jim hade inte en tanke på att ge sig in i den labyrinten. På hans gammelfarfars tid hade den varit känd i trakten som Graven för de olycksaliga. Enligt legenden hade en hel garnison lämnats att dö där inne. Fästningen hade en gång övervakat ingången till det som kallades De förlorade männens dal.
Jim orienterade sig på nytt. Till höger fanns en öppning bland klipporna som erbjöd en relativt snabb passage till en stig norrut: det var en övergiven karavanväg som ledde till den keshiska hamnstaden Durbin. Vid foten av klipporna väntade ett halvdussin av de värsta banditer Jim kunnat hitta. Fem av dem var råskinn som ibland arbetade för honom i Durbin och den sjätte var Amed Dabu Asam, hans pålitligaste agent i Jal-Pur-området, och den som skulle sätta sig i förbindelse med Krondor om Jim inte var tillbaka i gryningen.
Till vänster om honom låg en öppen yta och bortom den ett klippstup. Bara gudarna visste vad som väntade i den ödsliga dalen nedanför, så om han måste fly fick det bli åt höger.
Jim såg sig om igen och försökte ge intryck av att vara en hängiven anhängare till demonen genom att ta efter de andras rituella rörelser. Han hoppades att hans oroliga blickar mot skepnaderna bland klipporna inte hade väckt uppmärksamhet. Han kände att andra saker skulle börja hända snart – allihop ondskefulla.
I mer än ett halvår hade Jim försökt spåra Dahuns tjänare, en grupp laglösa kända som Svartmössorna. Han beslöt att undersöka det här gamla fortet när han gick igenom de många rapporter som fanns kvar från hans gammelfarfars tid. En gång hade försvarsverket varit tillflyktsort för en mördarkult som gick under namnet Natthökarna, men sedan mer än hundra år hade det betraktats som övergivet.
Fortet låg tillräckligt nära Krondor och den keshiska staden Durbin för att Dahuns mordiska anhängare lätt skulle kunna ta sig dit, men var ändå så pass ödsligt beläget att risken för upptäckt var liten. Jim hade varit nära att bli dödad två gånger när han tog sig hit, och nu började tiden rinna ut för honom.
Han tänkte på historien med sin anfader som tagit sig an en mördarkult här, nästan helt på egen hand. Jim föredrog utan vidare ett fort fullt av mördare framför en mobb religiösa fanatiker. Mördarna kunde döda en, men det skulle åtminstone ske snabbt. De här galningarna skulle antagligen steka honom sakta över en eld och äta upp honom.
Till slut var Jim tillräckligt nära för att höra Belascos ord. ”Vi är här för att ge blod och liv åt vår herre och mästare!”
De församlade skanderade unisont: ”Hell Dahun!”
Jim tog instinktivt ett steg tillbaka och kastade en blick först till höger, sedan till vänster. De hukande figurerna på klipporna runt platsen var bågskyttar. Han började röra sig i sidled åt höger mot det närmaste stenblocket, ett förskräckande avstånd på sex meter.
Med ytterligare två snabba steg nådde Jim ett klipputsprång och gled in i skuggan under det. Han måste huka sig ned, vilket gjorde det besvärligt att få av sig den långa kåpan, men under några sekunder var han nästan osynlig i den lilla svarta skuggpölen. Han trevade bakom nacken och drog på sig en tunn huva där bara hans ögon var synliga. I övrigt bar han svarta kläder med mörka metallspännen. Han tog ett fast grepp om sin kniv och väntade.
Belasco ropade: ”Låt oss glädjas! Var förvissade om att ert offer kommer att föra vår mästare närmare oss!”
Medan han talade reste sig bågskyttarna på klipporna och började fyra av sina pilar mot tillbedjarna. De flesta stod orörliga när deras kamrater intill föll ihop. Det kusligaste av alltihop var deras tystnad, tyckte Jim. En halvkvävd utandning eller bara en svag grymtning av smärta; ingen skrek eller jämrade sig. Vinden piskade upp sand och jord så att Jim bara kunde urskilja glimtar av deras ansikten, men inte i något av dessa såg han fruktan.
De stod fogliga som får, tyst väntande på att en bågpil skulle finna sitt mål.
Jim behövde inte se mer. Han kröp ut från klipputsprånget och slank runt det, fortsatte sedan med en kringgående rörelse tills han befann sig bakom bågskytten som suttit uppflugen ovanför hans gömställe. Det återstod tre meter av öppen terräng innan han nådde nästa skydd och han tvekade inte. All uppmärksamhet var vänd mot tillbedjarna som föll runt Belascos fötter, men Jim visste att alla mycket snart skulle vara döda och att bågskyttarna då skulle börja leta efter överlevande. Han var fast besluten att ta sig så långt bort han kunde innan dess.
Jim nådde skuggan i sitt andra gömställe och såg sig omkring. Ingen syntes till i närheten, så han sprang tvärs över en ny öppen yta, in mellan två stora stenar som markerade ingången till en viltstig som skulle ta honom nedför en kort sluttning till den gamla karavanvägen till Durbin. Vinandet från ökenvinden förstärkte Jims oro medan han till hälften sprang, till hälften snubblade nedför leden.
Hans brådstörtade flykt fick honom att snubbla över en svartklädd figur som väntade i slutet av leden. De båda männen föll omkull och rullade runt i en härva av armar och ben, och Jim var nära att stöta sin kniv i den andre innan han kände igen honom. ”Amed!”
”Frid, min vän”, sade den keshiske agenten när han kommit på fötter.
”Vad gör du här?”
”När du inte kom tillbaka tänkte jag följa efter, för att se om du behövde hjälp.”
Jim kastade en blick uppåt sluttningen och sade: ”Vad jag behöver nu är att komma härifrån så fort som möjligt. Hästar?”
”En bit ned längs vägen”, sade spionen. ”Jag tyckte att det var oförsiktigt av dig att komma hit till fots, så jag tog med mig några.”
Jim nickade och följde efter sin kamrat. Han hade insisterat på att närma sig det gamla fortet till fots, eftersom alla anhängare gjorde det, och en ryttare skulle ha stuckit ut. Plötsligt tyckte sig Jim se en rörelse ovanför och bakom dem, och med ett hastigt tag om Ameds axel fick han denne att huka sig ned vid sin sida. Jim pekade uppåt och nickade en gång. Amed nickade tillbaka och tecknade vägen han skulle ta uppför sluttningen. De båda männen var tränade i bakhåll och visste nästan instinktivt vad den andre tänkte göra. Jim skulle gå tillbaka den väg han kommit, medan hans kamrat genom en cirkelrörelse närmade sig en eventuell förföljare bakifrån. Jim väntade för att se om någon kom nedför leden, och efter att ha försäkrat sig om att Amed var på plats började han gå tillbaka i sina egna fotspår.
När han nådde toppen av leden fann han Amed i färd med att undersöka marken i månskenet. ”Jag är inte helt säker”, sade den keshiske spionen, ”men jag tror att den som följde efter dig vände om när du tog dig ned mot karavanvägen. Ska vi följa efter?”
”Nej”, sade Jim. ”Jag måste återvända och rapportera så fort som möjligt.”
”Genom magi?”
Jim log. ”Om det vore så väl. De där sakerna används bara när det är nödvändigt, och på sista tiden har en del av dem som har hängt med ett tag slutat fungera. Pug försöker hitta ett sätt att aktivera dem igen, men det verkar som om mycket av den tsuranska magin har gått förlorad.”
Amed ryckte på axlarna. ”Jag vet inte så mycket om tsuranierna, det var bara ett fåtal av dem som tog sig så här långt söderut. Och jag har ingen större lust att besöka LaMut.”
”Det finns roligare ställen”, sade Jim. ”Nu ger vi oss i väg.”
När de gick för att hämta hästarna stod en man dold i de djupa skuggorna och iakttog deras avfärd. Han väntade tills de hade hunnit ett stycke längs den gamla karavanvägen och vände sig sedan om och försvann i natten. Han nådde fästningen med den öppna platsen, nu översållad av döda kroppar, och där väntade Belasco på honom.
”Mästare, det är som ni förutsade”, konstaterade legoknekten.
Magikern log, men det fanns ingenting besläktat med humor i hans ansikte. ”Bra. Låt Jim Dasher återvända till Krondor med sin historia om blod och mörk magi.”
”Mästare”, sade legoknekten, ”jag förstår inte.”
”Det väntar jag mig inte heller”, sade Belasco, medan han satte sig ned på stenen där han stått. Han såg sig omkring i lägret. ”Ibland måste man ge sina motståndare en liten demonstration av vad man kan åstadkomma.”
”Jag förstår ändå inte. Vill ni förklara?”
”Anar jag ambitioner?” sade Belasco och betraktade legoknekten med smalnande ögon. ”Jag är inte säker på att jag tycker om det.”
”Jag gör som ni befaller”, sade mannen och böjde på huvudet.
”Var kommer du ifrån? Du talar lustigt.”
Legoknekten log brett och avslöjade tänder som filats spetsiga. ”Från ön Shaskahan, mästare.”
Belasco sken upp. ”Åh! Kannibalerna där, utmärkt. Ja, jag ska förklara. Vid vissa tillfällen vill man få motståndarna att tro att de ligger ett steg före, andra gånger inte. Den här gången vill jag att de ska koncentrera sig på kallblodiga mord och mörk magi, som om jag bara vore en galen nekromant som min bror.”
”Kommer det att gynna Dahun, mästare?”
”Naturligtvis”, svarade Belasco, förargad över frågan. ”Även om det inte är på det sätt du tror.” Han reste sig. ”Hämta hästarna”, ropade han. ”Vi rider söderut.”
Legoknektarna rörde sig smidigt. Av alla lejda mördare han hade till sitt förfogande var den här gruppen den mest tillförlitliga när det gällde lydnad och lojalitet. Fanatikerna var användbara, men alltför villiga att dö för sin ”gud”, och just nu hade Belasco mer användning för män som var villiga att döda men måna om sitt liv.
”Så småningom”, sade Belasco tyst, ”kommer Jim Dasher och hans uppdragsgivare att besluta sig för att undersöka De förlorade männens dal. Vi måste förbereda en ny avledande faktor åt dem när de kommer.”
Med de orden hoppade han ned från stenhögen och skyndade fram till sin häst. Han satt upp och såg ut över den öppna platsen för att försäkra sig om att allt gått som han ville. Eldarna skulle brinna i timmar ännu och den glödande askan förbli het i en dag eller två. Röken och stanken av död skulle ligga kvar över platån i en vecka, men efter hand skulle den heta ökenvinden och asätarna förvandla allting till damm och torra ben, och det förkolnade träet och de torra benen svepas bort.
Belasco gjorde ett tecken och ledde sina män nedför den branta stigen in i De förlorade männens dal.
Sandreena, riddare av orden Värnet av de svaga, väntade i hamnen. Hennes instruktioner var enkla: möte med en adelsman från Kungliga riket. Hon hade ingen aning om vem det kunde vara, men hade fått veta att han skulle känna igen henne. Sandreena visste inte om han hade träffat henne tidigare eller helt enkelt fått en beskrivning; det fanns inte så många långa, blonda kvinnor i hennes orden.
Två män täckta av vägdamm närmade sig. Deras ansikten doldes av de vajande kanterna på deras keffiyeh, sjalen som bildade ett skydd för näsa och mun – inte ovanligt för män som kom ridande från Jal-Pur. Trots den tryckande hettan stod Sandreena orörlig i sin rustning, med skölden på ryggen och svärdet lätt åtkomligt.
Den längre av de båda männen gick fram till henne och räckte över en pergamentsrulle. ”Till Creegan”, var allt han sade innan han vände sig om och gick mot ett handelsfartyg som väntade i hamnen.
Hon undrade vem den mystiske adelsmannen kunde vara, men eftersom han antagligen var förklädd till en köpman från trakten visste hon att situationen inte tillät någon närmare granskning. Fader biskop Creegan gav henne bara den information som var nödvändig för att klara av uppdragen. I det här fallet var det tydligen att föra dessa dokument till Krondor.
Hon gick mot det stall där hennes häst väntade. Om den okände adelsmannen ville att hon skulle rida till Krondor med hans rapport måste det där fartyget ha en annan destination. Hon sköt undan sina funderingar och stannade vid en bod. Hon behövde proviant för en vecka och flera skinnsäckar med vatten: från Durbin var det tre dagsritter till den första oasen, och därifrån ytterligare fyra till staden Landände i Kungliga riket.
Utan större entusiasm men redo att ta sig an uppgiften som väntade, betalade hon för det torkade köttet, frukten och de rostade sädeskornen som skulle utgöra hennes enda föda den kommande veckan. Hon behövde också en veckas ranson av spannmål, eftersom det inte fanns något foder till hennes häst längs vägen.
Medan Sandreena planerade sin avfärd började nyfikenheten på den mystiske adelsmannen sakta sjunka undan.
Jim stod uppe på däck på Kungliga sparven, en kurirkutter som gjorts om för att likna ett litet handelsfartyg i kustfart, och för ändamålet med det nya namnet Bettina. Besättningen bestod av de dugligaste sjömän Jim kunnat stjäla från amiral Tolberts flotta, var och en personligen tränad av Jim vid något tillfälle. De var fyrtiofem av de hårdaste och mest hängivna slagskämpar som seglade på Bittra sjön, och Jim hade varit tacksam för deras lojalitet och skicklighet mer än en gång.
Han tänkte på sitt möte med Sandreena. Hade han varit klädd som en adelsman skulle hon inte ha känt igen honom, men täckt av smuts och med tre dagars skäggstubb fanns risken att hon mindes honom som Begabbaren som låtit henne genomlida flera års slaveri. Han var tacksam för den keffiyeh han bar, och lättad över att han inte tvingats klara livhanken medan han försökte förklara sin roll i den period av hennes liv som hon utan tvekan helst av allt ville glömma. Nu befann han sig lyckligt och väl i sällskap av de som var lojala mot honom och kronan, och som skulle se till att han nådde sin destination.
Liksom Amed tillhörde besättningen det fåtal män som Jim litade obetingat på; de skulle följa honom ned i helvetet om så vore. Och med tanke på det som han hade sett den senaste månaden var det mycket troligt att de var på väg dit.
Ovanför honom lämnade en envis stormby äntligen det lilla fartyget bakom sig och fortsatte österut mot Krondor. Stormen hade kommit i vågor, och de hade fått utstå fyra dagar i rad med hårt väder. Jim ignorerade sina genomdränkta kläder från vistelsen på däck och väntade på att de skulle komma tillräckligt nära ön för att kunna gå i land.
På avstånd kunde han genom den grå dagern urskilja slottet som tornade upp sig på den branta klippan med utsikt över den enda viken på Den svartes ö där det gick att lägga till. Synen fyllde Jim med en svag föraning, liksom första gången han kom hit. Han visste av erfarenhet att den känslan var en mycket subtil magi, utövad av Pug, den svarte trollkarlen, och att upplevelsen skulle försvinna så snart han satte sin fot på ön. Han lade märke till att det trolska, olycksbådande blå skenet i det norra tornet var borta, och hade ersatts med ett relativt beskedligt gult ljus, som från en brasa.
Jim väntade tills kapten Jenson, befälhavare på fartyget, gav order om att reva seglen och kasta ankar innan han gjorde tecken att han var redo att gå i land. Han bar nu en enkel klädsel – tunika och byxor i ylletyg, ett brett bälte med svärd och kniv, höga stövlar och en stor slokhatt – allt av god kvalitet trots sin enkelhet. Han klev i storbåten medan den sänktes ned och hoppade ur redan när de första bränningarna fört den in på grunt vatten. Han var redan blöt ända in på underkläderna, så att vänta tills männen dragit upp båten på land verkade onödigt.
Jim ville prata med Pug och hans rådgivare så snart som möjligt, särskilt demonbesvärjaren Amirantha; han hoppades få avbörda sig sina underrättelser så att de skulle bli någon annans problem. Han hade keshiska spioner att fånga, rivaliserande banditgäng att krossa och ett hovliv som hade försummats alldeles för länge.
Han vadade i land och struntade i vattnet som strömmade in i stövlarna. Vägen upp från stranden var kort och delade sig snabbt. Till vänster slingrade den sig upp över en bergskam och sedan ned i en sänka, där fastigheten Villa Beata tidigare brett ut sig. Villan och annexen hade eldhärjats genom en attack föregående år och låg nu övergivna, ett tecken på ondskan hos Belasco och hans medhjälpare. Till höger fortsatte den steniga gångstigen upp till det svarta slottet.
Jim travade i väg uppför stigen och ångrade sitt impulsiva vadande i det grunda vattnet, eftersom hans blöta strumpor korvade sig i stövlarna. Inte ens allt regnande hade gjort stövlarna blöta innan han hoppade i vattnet. Nu skulle han inte bara bli tvungen att ägna sig åt frenetiskt putsande för att rädda det fina lädret från saltvattnets härjningar, han skulle också få plikta för sin otålighet med präktiga blåsor på fötterna.
Med en resignerad suck undrade han om någon av det svarta slottets invånare kunde erbjuda någon kur för hans fötter. Han passerade över en vindbrygga som såg ranglig ut, men som i själva verket var stadig och hölls i gott skick.
Själva slottet var en uppvisning i illusion och teater. Det hade ursprungligen uppförts av Macros, den förste svarte trollkarlen, som med hjälp av magi byggt det av svartaktig sten med inslag av grått. Vakthuset som ruvade över ingången hade formen av ett öppet gap, så att alla som steg in genom det verkade slukas. Den tomma gården var full av ogräs och damm, och slottsportens två dörrar stod på glänt.
Jim visste lika väl som de som bodde här att beslutet att flytta från villan till denna dystra tillflyktsort var ett knep för att låta Belasco tro att den svarte trollkarlen och Skuggornas väktare hade kuvats och tvingats gömma sig i det gamla fästet, där de väntade på nästa attack.
Sanningen var mer invecklad än så.
När han steg in i det ödsliga slottet tänkte Jim på hur hans relation till dessa människor förändrats det senaste året. Förhållandet mellan Skuggornas väktare och familjen Jamison hade varit komplicerat i tjugo år. Jims gammelfarfar, den legendariske Jimmy Handen, sedermera hertig James av Krondor, hade gift sig med Pugs fosterdotter Gamina. På sätt och vis var familjerna släkt, men efterhand hade en splittring uppstått.
Jim korsade den tomma salen framför den väldiga eldstaden. I gångna tider kunde ett sådant här slott hysa uppåt hundra medlemmar av en adelsfamilj, samt dess följe, och under särskilt kalla nätter samlades alla i detta enda rum. Han stannade upp ett ögonblick och noterade den omsorg som Macros den Svarte lagt ned på detaljer när han lät uppföra slottet. Den som utforskade den mycket förfallna byggnaden skulle tro att den var mycket äldre än den i själva verket var.
Han gick uppför trappan som ledde till det enda torn han visste var bebott och undrade hur hans gammelfarfar skulle ha sett på Jims nuvarande situation. Utifrån det som Jim fått veta om honom gissade han att anfadern skulle ha varit både irriterad och road.
Vid den tiden hade Pug dragit vanära över prinsen av Krondor, sedermera kung Patrick, genom att vägra erkänna sig lojal med Kungliga riket och i realiteten utmana nationen att hävda sin rätt till öhertigdömet Stardock i Drömdalen.
Jim visste att det då även hade uppstått en dispyt med dem som skötte magikernas akademi på Stardock för Pugs räkning. Vad som än låg bakom hade det fått till följd att Pug dragit sig tillbaka till den här ön med sin familj och sina följeslagare. Han hade också bildat Skuggornas väktare, den hemliga organisation som hade blivit en viktig del av Jims liv, trots att han först inte velat ha något med den att göra.
När han nådde den översta trappavsatsen stannade han upp en stund och tänkte på sin rapport. Han kom med mycket olycksbådande underrättelser, men han skulle bli tvungen att göra ett viktigt val.
Relationen mellan familjen Jamison och Skuggornas väktare blev ansträngd när Jims farfar hade erhållit titeln hertig av Rillanon. Under farfaderns styre av Kungliga rikets huvudstad – och i förlängningen av själva riket – uppstod ibland intressekonflikter mellan Skuggornas väktare och Kungliga riket. James av Rillanon, liksom hans far före honom, hade varit orubblig i sin lojalitet mot kronan.
Jim tänkte att det förmodligen hade varit enklare för hans gammelfarfar; på den tiden strävade magikerna på Stardock och Kungliga riket i stort sett mot samma mål. Han undrade återigen hur Jimmy Handen skulle ha bedömt den här situationen. Hade han resonerat på samma sätt som Jim själv?
Jims far, William Jamison, och farbrodern Dasher hade båda blivit dödade i gränskrigen med Kesh när Jim bara var en pojke, och Jims farfars bror Dashel hade inga söner i livet. Vid tjugo års ålder var Jim Dasher Jamison familjens ende arvinge, och både hans farfar och gammelfarbror hade planer för honom.
Han trängde undan tankarna på de knep som hans anförvanter använt för att övertala honom att kontrollera den kriminella verksamheten längs Bittra sjöns kust, samtidigt som han ledde Kungliga rikets underrättelsetjänst. Han upptäckte att han hade fallenhet för båda, och såg till att de olagliga aktiviteterna tjänade rikets intressen, men det hade inte förenklat det faktum att han satt på två stolar.
Och nu väntade sannolikt ännu mer ansvar, som regelrätt agent för Skuggornas väktare. Han undrade om han fattade rätt beslut.
Jim sköt upp dörren till tornets sällskapsrum och såg två unga kvinnor som stickade, medan en tredje lade in ved i en eldstad vid motsatta väggen. Tre män satt nära elden och pratade lågmält. En ung magiker fick syn på honom och sade: ”Jim Dasher, välkommen!”
Jim nickade till hälsning. ”Jason”, sade han och såg sig omkring. ”Var håller alla hus?”
”De är utspridda”, sade Jason och strök tillbaka sitt långa, blonda hår från pannan. ”Pug skickade hem de flesta av de yngre eleverna, eller inkvarterade dem på Stardock. Resten har flyttats till säkra ställen. Några av oss stannade kvar för att hålla utkik efter mer problem och vidarebefordra meddelanden. Kan jag hjälpa dig med något?”
”Jag måste prata med Pug”, sade Jim och brydde sig inte om att dölja sin otålighet. Han höll upp en glob med matt guldglans. ”Den här fungerar inte. Jag var tvungen att hitta ett fartyg som snabbt kunde ta sig hit från Durbin.”
Trollkarlen tog globen. ”De tsuranska transportgloberna … Vi har inte sett några nya på åratal.” Han såg på den och hans tonfall var sorgset. ”Jag befarar att de flesta av deras upphovsmän dog på Kelewan. De få som överlevde …” Han ryckte på axlarna. ”Merparten av dem som vi har är flera decennier gamla, min vän”, sade Jason mjukt.
Jim visste att de överlevande tsuranska magikerna nu kämpade med resten av sitt folk i sin nya hemvärld, eller levde kanske i stillhet i LaMut. Och utan att säga det rent ut hade Jason låtit förstå att om Väktarna hade haft tillgång till nyare anordningar så hade Jim fått dem.
Jim kände sig som en idiot och sade: ”Ja, du har rätt. Kan jag få tala med Pug nu?”
”Pug är inte här”, sade Jason.
”Var är han då?”
Den unge magikern sneglade bort mot sina kamrater och hans ton var ursäktande. ”Vi vet inte. Vi har inte sett honom på nästan en månad.”
”Då måste jag prata med Magnus”, sade Jim.
”Han är inte heller här”, sade Jason. ”Kom, sätt dig vid brasan och vila lite. Vi har möjlighet att skicka meddelanden, men det kan ta lite tid.”
”Innebär det timmar eller dagar?” frågade Jim, tog av sig sina läderhandskar och gick fram till en pall nära brasan.
Jason ryckte bara på axlarna och Jim kände hur hans irritation växte igen. Han visste att hans besättning skulle vänta på ett meddelande eller på hans återkomst, så han kände inget omedelbart behov av att flytta sig från den värmande elden. Eftersom han inte kunde göra så mycket annat lutade han sig tillbaka mot den kalla stenväggen, drog av sig stövlarna och undrade var de två magikerna kunde befinna sig.