En blixt korsade himlen.
Amirantha räknade tyst tills han hörde mullrandet i fjärran. Den satumbriske trollkarlen såg på sin gamle följeslagare Brandos och sade: ”Stormen är på väg bort.”
Krigaren nickade medan han koncentrerade sig på att rengöra sin rustning. Han satt vid brasan i ett litet rum nära toppen av det enda bebodda tornet i den gamla befästningen.
Amirantha hade varit road första gången han besökte den svarte trollkarlens legendariska slott. Nu tyckte han bara att det var gammalt och dragigt, kvävande i förtrogenheten med det som infunnit sig efter hand, och en plats som sorgen höll i ett järngrepp. Efter att ha levt i ett år med dessa människor förstod demonbesvärjaren deras smärta och vrede. De förhållanden som tidigare kunnat betraktas som normala, före den våldsamma attacken på Villa Beata, då Miranda, hennes son Caleb och hans hustru Marie miste livet tillsammans med ett stort antal elever, hade inte återkommit.
Ett av de få ljusare ögonblicken under året var Brandos återkomst en månad tidigare. Han hade rest hit från hemmet nära staden Maharta i Novindus, med sin fru Samantha. Men inte ens denna gladlynta kvinna hade helt lyckats skingra den dystra stämningen.
Pug och hans ende överlevande son Magnus kom och gick, och ibland hade de och demonbesvärjaren intressanta diskussioner. Amirantha var tvungen att medge att han hade fördjupat sina kunskaper om demoner och deras rike mer under det senaste året än under sina femtio år av egna studier. De tre hade ofta liknande information, men magikerna hade misstolkat dess innebörd, och han hade vid flera tillfällen hjälpt Pug att identifiera missuppfattningar i dennes kunskaper.
Men dessa tillfällen blev alltmer sällsynta när Pug och Magnus var frånvarande längre perioder för att ta itu med brådskande ärenden som rörde Väktarna. Amirantha och Brandos hade inte fått någon formell inbjudan att ansluta sig till organisationen, men det var underförstått att de var en del av den, oavsett om de ville det eller inte. Amirantha hyste inga tvivel om att magikerna utan svårighet kunde försäkra sig om att han inte lämnade ön med de viktiga kunskaper han besatt, så han ansåg att han i praktiken inte hade något val.
Han reste sig upp och sträckte på sig. Sedan gjorde han en liten rörelse med huvudet för att få Brandos att titta ut genom det lilla fönstret. Den gamle krigaren lade det kyller han höll på att rengöra åt sidan och gick fram till sin vän. Han såg ut att vara tio år äldre än trollkarlen, trots att han var den yngre av de två. ”Vad är det?” frågade han stilla.
”Det kommer snart att sluta regna”, svarade trollkarlen medan han stirrade ut i det sena eftermiddagsdunklet.
”Du verkar uttråkad.”
”Hela tiden”, sade trollkarlen. ”När jag först kom hit hade jag stora förväntningar. Jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle få kollegor som jag både kunde dela med mig av mina kunskaper till och lära av, att jag skulle träffa likasinnade. Och det gjorde jag till en början, men på sista tiden … Vilka har jag nu?”
”Barn.”
Amirantha log. Magikerna som stannat kvar här med Pug och hans son Magnus var knappast barn, ändå påminde Brandos med ett ord Amirantha om hans benägenhet att avfärda nästan alla han träffade på grund av att han levt så länge och det perspektiv det medförde. Ändå var Pug till och med äldre än han, liksom flera andra som vistats på ön. Miranda, Pugs döda hustru, hade varit en av dessa, och hennes öde blev en bister påminnelse om att Amiranthas långa liv och stora erfarenhet inte var något skydd mot dödlighet.
”Knappast”, sade Amirantha. ”Men de flesta befinner sig fortfarande i början av sin utbildning, sin träning och sin kraft. Ingen av dem har utövat sitt yrke i mer än tjugo år.”
Brandos återvände till pallen och fortsatte rengöra lädret i sin utrustning. Han applicerade en rejäl klick såpa på sitt vapenbälte och sade: ”Det får en att fundera över vart alla vuxna tog vägen, eller hur?”
Amirantha fortsatte att stirra ut genom fönstret. ”Verkligen.” Han böjde lätt på huvudet. ”Jag skulle vilja gå ut.”
Brandos suckade och såg på sitt halvfärdiga arbete. ”En kort promenad, då. Jag behöver sträcka på benen.” Han betraktade sin vän och tillade: ”Samantha säger att jag på sista tiden har blivit lika irriterad som en björn väckt ur vinterdvalan, så det kanske gör oss båda gott.”
”Regnet har hållit på i fyra dagar.”
”Det är en ö mitt i ett hav, Amirantha, och det är senhöst. Det kommer att regna mycket.”
Amirantha öppnade dörren och muttrade: ”Det är inget hav. Det är en sjö.”
Brandos skakade på huvudet men sade ingenting.
Amirantha suckade tyst när han gick nedför trappan som ledde till den stora salen. Han visste att Brandos, som han betraktade som sin fosterson, förstod att Amiranthas oppositionslusta berodde på frustration. Efter förstörelsen av villan hade febril aktivitet uppstått. De döda hade kremerats, de sårade fått omvårdnad och så småningom hade de långa överläggningarna mellan Pug och hans pålitligaste rådgivare närmat sig slutet. Dessa diskussioner hade livat upp trollkarlen på ett sätt som han sällan varit med om – de hade gjort honom lycklig.
Medan Amirantha fortsatte nedför trappan insåg han att en del av hans irritation berodde på kontrasten mellan den inledande perioden av omorganisation som följde på attacken och det som han nu tvingades genomlida här. Förändringen hade skett en natt för två månader sedan: Pug och Magnus hade helt sonika försvunnit, tillsammans med fler än trettio av deras skickligaste medarbetare. Det som hade varit en ganska trångbodd befästning rymde med ens färre än ett dussin invånare.
Den månad som Brandos rest söderut för att hämta Samantha hade varit den ödsligaste i Amiranthas liv, och han blev förskräckt när han upptäckte hur ensam han kunde känna sig. Han var mycket noga med sådant som rörde hans framtoning och uppförande, och att han saknade sin fosterson till den grad passade inte alls ihop med hans självbild. Amirantha hade mer än en gång förbannat sig själv för sådana känslor. Det var oklokt att fästa sig vid någon, särskilt som han skulle komma att leva längre än de flesta, förutsatt att han kom helskinnad ur det annalkande slaget.
De nådde tornets botten, steg in i stora salen och stötte på en oväntad gäst.
”Jim Dasher!” hälsade Amirantha.
Jim vände sig om och reste sig från sin plats framför den värmande brasan. ”Så du är fortfarande kvar, Amirantha”, sade han och skakade hand med trollkarlen.
Jim hälsade på Brandos och Amirantha sade: ”Pug ville att jag skulle stanna. Han kan vara mycket övertygande.”
”Åh”, sade Jim och nickade. ”Han ville inte släppa i väg dig.”
Brandos fnös, och Amirantha svarade: ”Han insisterade, men sanningen att säga tycker jag att mycket här har varit intressant.”
”Verkligen?” sade Jim och såg sig omkring i den öde salen.
Amirantha log. ”Kanske inte den sista tiden, men de första nio månaderna var fascinerande.”
Han gjorde tecken åt Jim att följa honom mot de stora entrédörrarna. ”Mitt rum duger, men det är inte stort, så jag tänkte få en nypa luft nu när det nästan har slutat regna.”
Jim nickade, satte på sig stövlarna och följde efter honom. ”Jag kom just från …”, började han, men hejdade sig sedan. ”Det är meningen att jag ska rapportera direkt till Pug”, sade han och betraktade Amirantha. ”Men mycket av det jag har sett rör dig också.”
”Jaså?” sade trollkarlen och inväntade fortsättningen. Han lät den mystiske adelsmannen som blivit agent berätta i sin egen takt.
När de var framme vid ingången till slottets gård stannade de till, kände några regndroppar i den uppfriskande vinden, fortsatte sedan och bytte den relativa värmen i befästningen mot den blöta marken på gården. Regnet hade nästan upphört och luften kändes redan torrare.
”Så vad var det du tänkte säga?”
Jim verkade förargad. ”Jag kan aldrig avgöra vem som vet vad på det här stället.”
Amirantha skrattade. ”Jag kan säga så här mycket, min vän: vi har allihop här vissa krafter och förmågor, trots att det kanske inte verkar så. Pug såg till att alla elever som var i fara kom härifrån inom en dag efter …”
”Attacken”, avslutade Jim.
”Jag tänkte säga ’efter att hans hustru och son dött’ ”, suckade Amirantha. ”Jag har inga barn, så jag kan inte ens föreställa mig vad han går igenom. Det är svårt för mig att bedöma hur han var innan, eftersom jag egentligen bara hade känt honom i några timmar då, men …” Han ryckte på axlarna.
”Du känner att han har förändrats”, sade Jim. Han tittade mot väster där solen någonstans bakom molnen sänkte sig mot horisonten. ”Han visste att jag var ute på ett viktigt uppdrag, och ändå har han inte lämnat några tydliga anvisningar om hur man ska kunna nå honom, vilket är mycket olikt Pug. Det är som om han vore …” Jim tystnade.
”Förvirrad?” föreslog Amirantha.
”Mer än så”, sade Jim. ”Han är frånvarande på ett sätt som oroar mig.”
”Jag förstår inte.”
Jim log lätt. ”Det förväntar jag mig inte heller. Man kan knappast säga att jag känner den mannen väl, trots att vi på sätt och vis är släkt.”
”Släkt?”
”Min gammelfarmor var hans fosterdotter”, sade Jim.
Amirantha höjde förvånat på ögonbrynen. ”Kanske inte släkt genom blodsband, men i övrigt då?”
”Vi står inte varandra så nära. Det är en lång historia, en familjesak, som inte rör den här diskussionen.”
Amirantha ryckte på axlarna. ”Förmodligen inte, men vi har ju gott om tid. Berätta.”
Jim stirrade ut i eftermiddagsdunklet. ”Pug och jag har kanske inte så starka band”, sade han, ”men jag vet en hel del om honom; han spelade en viktig roll i Kungliga rikets politik redan innan jag var född.”
”Uppenbarligen”, sade Amirantha. ”Att döma av den position de har haft som besökt oss sedan jag fick kännedom om att Skuggornas väktare existerar.”
”Bland mina andra plikter mot kronan har ingått att studera rikets historia, som till stor del har nedtecknats av mina egna förfäder. Jag vet att Pug är en man med mycket bestämda åsikter och sinne för detaljer. Han är inte en person som skulle missa något viktigt. Men på sista tiden …” Jim tog ett djupt andetag.
”Jag antar att du menar det här”, sade Amirantha, med en gest mot det kalla, halvtomma slottet.
”Jag hade nog förväntat mig att mannen jag kände, och som jag har studerat, skulle börja bygga upp villan på en gång för att visa sina fiender att de inte har vunnit.”
Amirantha nickade och krökte eftertänksamt läpparna. Han stod tyst ett ögonblick och frågade sedan: ”Hur mycket tid tror du att hans fiender lägger ned på att hålla honom under uppsikt?”
Jim böjde lätt på huvudet till tecken på att det var en bra fråga.
”Verkar det inte som om, med tanke på vad som har hänt här, att Pug vet att han övervakas noga? Av allt att döma har hans fiender i en eller annan form försökt komma åt honom i åratal”, sade Jim.
”Bara om man antar att det är en enda intelligens som ligger bakom attackerna på den här världen. Men det kan bara bli ett antagande”, sade Amirantha. ”Som trots allt verkar troligare”, fortsatte trollkarlen, ”än att det här landet har blivit utsatt för en rad slumpmässiga anfall. Jag är kanske ingen magiker av Pugs kaliber, men jag vet tillräckligt om andra världar för att misstänka att det här inte är en serie tillfälligheter.” Han gjorde en paus, och Brandos kände igen hans ansiktsuttryck. Amirantha var frustrerad. ”Under det senaste året har jag hört upprepade hänvisningar till saker som de pantatianska ormprästerna, kriget om rämnan, det stora upproret och allt det andra, tillräckligt för att dra slutsatsen att en enda aktör döljer sig bakom alltihop; en intelligens som har riktat in sig på den här världen, kanske den här nationen eller till och med den här ön, av skäl som vi inte känner till. Men oavsett dessa skäl kommer konsekvenserna med all säkerhet att bli allvarliga för hela Midkemia.”
”Jag håller med”, sade Jim, ”men berätta vad du tror.”
”Pantatianerna håller till i de avlägsna bergen väster om mitt hem, ändå florerar historier om dem. Det är en underligt folkslag, och man har trott att de har blivit utplånade ett flertal gånger, men de håller sig kvar. De tjänar en gammal ondska, en kvinnlig avgud som de kallar ’allmodern’. De dödar utan vidare alla som vägrar att tjäna henne. Smaragddrottningen, vars armé härjade i mitt hemland innan den tog sig runt halva världen till Kungliga riket, var en förklädd demon.” Plötsligt blev Amirantha ivrig. ”Förstår du hur anmärkningsvärt det är?”
Jim skakade på huvudet.
”Jag ska tråka ut dig med en lektion en annan gång …”
”Och han menar det verkligen”, insköt Brandos.
”… men demonbesittning på den nivån, att ta plats i en kraftfull magiker … det är något helt okänt bland mina likasinnade.”
”Jag ser fortfarande inget samband”, sade Jim.
Amirantha verkade söka efter orden. ”Jag kan inte förklara. Det är som om jag är mycket nära att förstå något viktigt, där det saknas pusselbitar. Men det är mer än en känsla, Jim.” Han vände sig till den gamle krigaren och sade: ”Brukar jag dra förhastade slutsatser, Brandos?”
Brandos ryckte på axlarna, och insåg sedan att det inte var rätt tillfälle för mer skämtande; det hade varit en allvarligt menad fråga. ”Nej, det händer att du är alltför övertygad om din egen förträfflighet, men du är knappast den som förivrar sig.” Han gjorde en paus och tillade till Jim: ”Han har gjort missbedömningar som nästan fått oss dödade flera gånger, men då har han haft fel, inte varit impulsiv. Om han säger att han är någonting viktigt på spåren skulle jag tro honom.”
”Då så”, sade Jim. ”Kan jag hjälpa till på något sätt?”
”Bara om du kan ge mig mer information än jag har fått ta del av den senaste tiden.”
Jim var tyst en lång stund medan han på nytt stirrade ut i skymningen.
Brandos harklade sig. ”Jag går in”, sade han. ”Jag ska be Samantha ordna med något att äta till dig. Du måste vara hungrig.”
Jim log. ”Tack, Brandos. Det vore underbart.” När den gamle krigaren hade gått sade Jim: ”Han borde bli diplomat.”
Amirantha skrattade. ”Knappast, men han kan vara diskret om det behövs.”
Jim gjorde en paus och sade sedan: ”Nå, jag antar att Pug vill att du ska få höra min rapport i alla fall, eftersom du är demonexperten.”
Amirantha nickade. ”Den där alven, Gulamendis, är den ende jag har träffat som vet lika mycket, kanske mer.”
Jim verkade illa till mods. ”De där stjärnalverna får det att krypa i skinnet på mig. Men den saken får vänta.” Jim berättade för trollkarlen vad han hade bevittnat i den avlägsna Jal-Pur-öknen, och sedan frågade han: ”Vad tror du?”
”Jag tror att vi på något sätt måste få hit Pug så fort som möjligt”, sade Amirantha.
”Varför det?”
Medan Amirantha började gå tillbaka mot slottet sade han: ”Följ med mig.”
Han väntade inte för att se om Jim kom efter, utan skyndade sig in. Han såg sig omkring i stora salen och frågade de fyra yngre magikerna där var Jason fanns.
En av dem pekade mot dörren till ett litet rum som Pug då och då använde för privat bruk. Amirantha gick fram till dörren, knackade en gång och öppnade den. Jason satt bakom ett minimalt skrivbord i det tidigare förrådsrummet och kisade mot ett papper i det svaga skenet från ett enda stearinljus. Det lilla fönstret ovanför släppte knappt in något ljus, inte ens under de soligaste dagar.
”Ja?” frågade han, till synes obekymrad om det plötsliga intrånget.
”Pug”, sade Amirantha. ”Du måste kalla hit honom omedelbart.”
Jason rätade på sig. ”Och hur ska det gå till, när jag inte har en aning om var han är?”
Amirantha sneglade på Jim och sade sedan: ”Pug har många egenskaper, men dårskap är inte en av dem. Även om du inte vet var han befinner sig, är jag säker på att han har gett dig en möjlighet att kontakta honom eller frammana honom om så skulle behövas, och det gör det nu.”
” Är det säkert?” frågade den yngre magikern. Han tittade på Jim för att få stöd.
”Ja, jag tror det”, sade Jim.
”Då så”, sade Jason och reste sig från skrivbordet. ”Kom med.” Han tog upp ljusstaken.
Han gick före dem ut ur rummet och korsade stora salen. Brandos stod bredvid sin hustru vid den stora eldstaden, där en gryta kokade. Krigaren kastade en frågande blick på Amirantha, men trollkarlen indikerade med en nick att han skulle stanna där han var.
Jason ledde dem uppför en trappa till huvudbyggnadens första våning och genom en lång hall som ledde till tornet mitt emot Amiranthas rum. Jasons stearinljus var det enda som skingrade mörkret på den våningen. Såvitt Amirantha visste stod tornet tomt, sånär som på trollformeln som fick fönstret i det att olycksbådande lysas upp så snart slottet kom inom synhåll för ett fartyg.
De gick uppför en spiraltrappa till den näst högsta våningen i tornet, där Jason öppnade en dörr. Inne i rummet fanns bara en konstruktion i trä: två böjda stolpar på en platta som såg ut att vara av metall. Amirantha kastade en blick på Jason. ”Tsuransk?” frågade han.
”Till utförandet, ja. Pug har byggt den”, svarade den unge magikern.
”Vad är det?” undrade Jim.
”En rämnöppnare”, sade Amirantha. ”Det som våra vänner stjärnalverna kallar en portal.”
Jason gick bort till en hylla vid ett fönster med fönsterluckor och tog ned en liten säck. Han räckte ljuset till Jim, böjde sig ned och tog försiktigt upp ett märkligt föremål: en fyrkantig låda med underliga hjul och hävstänger.
”Den här ritades av en mästare av tsuransk härkomst, i LaMut. Den är lite klumpig jämfört med de gamla tsuranska manickerna.” Han ryckte på axlarna som om han bara pratade om småsaker.
Sedan placerade han anordningen på metallplattan mellan de två stolparna, lossade en av hävstängerna och tog ett steg bakåt. ”Jag vet ingenting om rämnor”, sade den unge magikern. ”Det är en svårbemästrad magi och ingenting som intresserar mig. Bara Magnus och några till behärskar den, men ingen vet lika mycket som Pug. Han lät bygga den här om det skulle bli nödvändigt att kalla på honom.”
Plötsligt fylldes rummet av ett svischande ljud. Därefter sprakade det av koncentrerad energi som följdes av ett skimrande ljus mellan stolparna. Ett grått tomrum uppenbarade sig, med gnistrande färger svagt böljande över dess yta, likt ljus som bryts i oljefläckar på vatten.
”Pug kommer att ta emot vårt meddelande om ett ögonblick. Han bör vara här så snart han kan.”
”Vet du var han finns?” frågade Jim.
”Vi vet bara det lilla han har velat berätta”, sade Jason.
Det dröjde några ögonblick som kändes oändliga, sedan klev plötsligt en figur genom rämnan. Den kortväxte Pug med sitt välansade skägg bar fortfarande samma klädsel som tsuraniernas Upphöjda: en enkel svart kåpa och sandaler. ”Vad är det?” frågade han så snart han kommit igenom rämnan.
Jason nickade med huvudet mot Jim och Amirantha, och det var trollkarlen som först talade. ”Någon försöker lura oss, Pug.”
Pug rynkade pannan och frågade: ”Vad menar du?”
”Jag ska förklara”, sade Amirantha, ”när Jim har berättat vad han såg för några dagar sedan i Jal-Pur, men det skulle underlätta om vi hade någon mer med oss.”
”Vem?”
”Vi behöver en expert på död.”
Pug såg tankfull ut. ”Jag tror jag vet vem.” Han vände sig om och höll upp handen. Trollkarlen kunde känna magin i rummet, men Jim kände bara att hans ”klåda” gav sig till känna. Efter ett ögonblick sade Pug: ”Ni två följer med mig.” Till Jason sade han: ”Stoppa undan leksaken när vi har kommit igenom.” Sedan steg han in genom rämnan.
Jim vände sig om. ”Jason” sade han, ”är du snäll och meddelar kapten Jenson att han ska lätta ankar och segla till Krondor. Jag söker upp honom där.”
Strax innan Amirantha följde de två männens exempel vände sig också han till den unge magikern. ”Hälsa Samantha att Jim och jag inte hinner äta middag i kväll.”