Creegan gjorde en gest med handen.
Sandreena steg in i hans ämbetsrum täckt av resdamm och med knorrande mage. Så snart hon lämnat sin häst till stallpojken hade hon druckit vatten från brunnen bakom templet, men hon hade inte ätit något annat än lite torkad frukt och nötter sedan hon lämnade Landände. Hon tillhörde en tiggarorden och det fanns ingen helgedom eller något tempel i Landände, så hon hade fått klara sig med provianten hon skaffat i Durbin för sina sista mynt.
I samma ögonblick som Sandreena överlämnade sina dokument till fader biskopen visste hon att något var på tok, något som inte rörde rapporten hon hade med sig. Han tecknade åt henne att slå sig ned i en stol mitt emot hans skrivbord och sade: ”Stormästaren är död.”
Hon tog ett djupt andetag, slöt ögonen och bad en tyst bön till Gudinnan att vaka över den gamle mannen på hans väg till Lims-Kragmas domän. Han hade varit en god man, nästan helgonlik, och Sandreena tvivlade inte på att han skulle belönas med en plats högre upp på livets hjul.
Fader biskopen väntade tyst medan hon bad. När hon öppnade ögonen igen upptäckte hon att han såg spänt på henne. ”Fader biskop?”
Creegan log. Det var inget vänligt eller varmt uttryck, snarare leendet hos en man som finner något humoristiskt i en dyster situation. ”Livets slut är inte nödvändigtvis en orsak till sorg, dotter”, sade han och använde tilltalet som vanligen reserverades för de yngre ordensmedlemmarna, tydligen för att betona skillnaden i ställning. Hon var inte säker på varför han kände ett behov av att understryka detta faktum, men hon visste att han aldrig gjorde något utan orsak. ”Stormästaren tjänade Gudinnan väl under många år och har förtjänat sin slutliga vila. Men den kommer … olägligt.” Han reste sig och sade: ”Jag måste genast resa till Rillanon, eftersom synoden ska hållas redan en vecka efter begravningen, och valet av ny överstepräst är mer brådskande än vanligt.”
Hon förstod att han tänkte på horden med demoner: ”legionen”, som den kallades, fanns där ute någonstans, och hotade att ödelägga den här världen. Några personer i templet, och ett fåtal utanför det, visste att hotet existerade. Sandreena var medveten om faran enbart på grund av att fader biskop Creegan hade fullt förtroende för henne. Ännu färre kände till samarbetet mellan fader biskopen och Skuggornas väktare, organisationen som leddes av magikern Pug.
Hon nickade bara och sade: ”Jag förstår.”
”Det vet jag att du gör, Sandreena.” Han satte sig på hörnet av skrivbordet och såg på henne. ”Jag har aldrig nämnt det, men det finns en skönhet hos dig som få lägger märke till.”
Hon blev en aning överrumplad av hans ord. Det hade alltid funnits en underliggande spänning mellan dem. Hon tyckte att han var en mycket attraktiv och kraftfull man, men hans rykte som något av en kvinnokarl, och deras olika rang, hade satt stopp för allt olämpligt beteende.
Han höll upp handen innan hon hann säga något. ”Jag menar inte din fysiska skönhet – även om den är högst påtaglig när du låter andra få en skymt av den – utan en skönhet som utgörs av styrka och målmedvetenhet, av det som du har tagit dig igenom och uppnått, trots en svår start i livet. Det är värt all beundran.” Han reste sig igen och gick fram till fönstret. ”Vi kanske får mer regn.” Hennes resa hade blivit ännu besvärligare av regnet längs kusten så hon hoppades att han hade fel.
”Jag överlåter ansvaret för orden på dig medan jag är borta.”
”På mig?” sade hon förbluffat.
”Jag kommer att skicka hit fader biskop Bellamy, som ska ta hand om mina uppgifter, men under tiden får du ta min plats här.”
”Ta er plats?”
Creegan ryckte på axlarna som om det inte hade någon betydelse, och sade: ”Jag blir den nye stormästaren.” Genom sättet han framförde nyheten på, insåg hon att det var ett faktum. Han såg sig om över axeln och log. ”Det bestämdes för länge sedan. Alltså, jag skickar Bellamy så snart synoden är över. Du återgår då till dina plikter, och gör det som han ber dig om, för han handlar på uppdrag av mig. Fram till dess får du ta över ansvaret här.”
”Varför just jag?” frågade hon tyst.
”Du är den enda jag litar på, Sandreena.” Han återvände till skrivbordet och slog sig ned. ”Det är bara några få som känner till vad som verkligen sker där ute. Jag kommer att ge dig en lista med namn; lita inte på någon som inte finns med på den. Du har också kämpat väl. Att nästan ha blivit dödad är förstås inte idealiskt, men du höll huvudet kallt när du insåg omfattningen av de politiska omvälvningar som har drabbat dig utan förvarning. Få ordensmedlemmar skulle ha kunnat hantera demoner och hemliga allianser så bra.”
”Översteprästinnan?” frågade hon.
Creegan log. ”Hon kommer att protestera, förstås, men eftersom hon inte har någon position inom vår orden ska jag le och nicka, och föreslå att hon börjar packa om hon tänker göra mig sällskap på resan till Salador.”
Sandreena nickade. Översteprästinnan Seldon hade ambitioner för egen del och skulle med alla medel försöka bli nominerad till nästa översteprästinna för hela templet så snart synoden tog sin början.
”Jag misstänker att hon kommer att skicka i väg dig snabbt”, sade Creegan, ”och sedan börja med sitt ändlösa smicker som jag måste stå ut med under resan.”
Sandreena kunde inte låta bli att le. Översteprästinnan skulle nog bli nöjd med att Creegan lämnade posten i Krondor – deras relation hade alltid gett upphov till stridigheter – men hans upphöjelse till den högsta befattningen i orden skulle ge honom en ännu starkare position i templet, med stort inflytande på valet av efterföljare när den nuvarande översteprästinnan drog sig tillbaka.
”Du behöver bara göra en artighetsvisit som hastigast, och jag föreslår att du söker upp henne nu, innan jag berättar om din befordran.”
”Befordran?”
”Naturligtvis. Jag kan inte låta en riddare ta över ansvaret för orden i Västra sfären. Du är nu med omedelbar verkan sergeant, men med tillägget adiuvare. Det är en gammal ämbetstitel som vi sällan använder, men den är fortfarande giltig. Så din officiella titel kommer att vara sergeant adiuvare. När Bellamy har installerat sig blir du bara en vanlig sergeant.”
Hon försökte hålla tillbaka ett leende. ”Bara en vanlig sergeant”, hade han sagt. Som regel måste riddare som hon tjänstgöra i tjugo år för att erhålla den graden, och det var få som överlevde så länge. Hon var säker på att hon inte bara var den yngsta sergeanten i orden, utan kanske den enda i hela dess historia.
”Jag ska göra mitt bästa för att inte svika er, fader biskop.”
”Om jag trodde att det fanns den minsta risk för det skulle jag ha gett uppgiften till någon annan”, sade Creegan. ”Seså, gå nu och besök översteprästinnan, ät något och vila. Du kommer nog att upptäcka att din nya syssla inte blir så lätt som du tror.” Han nickade mot pappershögen på skrivbordet. ”Många män har besegrats av rapporter snarare än av stål.” Sedan vinkade han i väg henne, så hon reste sig, bugade lätt och lämnade rummet.
Under normala omständigheter skulle hon ha blivit upprymd över sin befordran, för den var ett tecken på att Gudinnan hade funnit henne värdig. Men som förhållandena nu var kändes den mer som en tung börda än en gåva eller en belöning. Sedan tog hon sig själv i upptuktelse: om en ännu större börda hade lagts på henne betydde det bara att Gudinnan ansåg att hon var mogen uppgiften.
Men, tänkte hon medan hennes mage klagade högljutt, det hade inte skadat med något att äta innan hon träffade översteprästinnan.
Sandreena sökte upp översteprästinnan, vilken, precis som Creegan förutspått, var upptagen med förberedelserna inför den mödosamma resan till Saladors hamn dagen därpå. Där skulle hon och Creegan ta en båt till Rillanon för att närvara vid synoden, som hade till uppgift att välja ny stormästare till orden Värnet av de svaga. Översteprästinnan hade inga officiella plikter vad gällde denna orden, men eftersom alla präster av någon betydelse skulle vara på plats för att utföra sina ceremonier när de valde Creegan tog övriga deltagare tillfället i akt att ägna sig åt tempelpolitik. Sandreena var glad att hon kunde stanna där hon var, trots att hon hade fått ansvaret för sin orden i Krondor, som även innebar att övervaka orden i hela den västra sfären av Kungliga riket.
Sedan hon äntligen fått något i sig återvände Sandreena till ordens sovsalar och lämnade sin smutsiga vapenrock och övriga kläder till en tempeltjänare för rengöring. Hon föredrog att se över rustningen och sina vapen själv. Hon gick till det gemensamma badet och, nöjd med att finna det tomt, tog hon god tid på sig för att bli ren från topp till tå.
Medan hon gnuggade sitt smutsiga hår funderade hon på sina känslor inför Creegans avfärd. Hans utnämning hade varit så gott som klar ända sedan hon träffade honom första gången, ändå fanns alltid den där känslan hos henne. Hon suckade.
Att möta Amirantha efter attacken som nästan ödelagt Den svartes ö hade väckt känslor till liv som hon helst ville förtränga. Creegan hade samma effekt på henne. Men medan hon önskade att hennes intima samvaro med Amirantha aldrig hade ägt rum, misstänkte hon att relationen som kvävts i sin linda var något hon skulle ångra när det gällde Creegan.
Hennes orden krävde inget kyskhetslöfte, men likt de flesta människor som kände en stark kallelse fick hennes personliga välbefinnande komma i andra hand. Som en kvinna i sina bästa år kunde hon dock inte förneka att vissa behov gjorde sig påminda då och då.
Sandreena hade aldrig betraktat familjeliv som någon välsignelse, efter sin svåra uppväxt. Ändå undrade hon numera ofta hur det skulle vara att bli mor. Hon visste ingenting om att fostra ett barn; hennes egen mor hade försvunnit in i ett missbruk av droger, alkohol och män, och ingen varaktig fadersfigur hade funnits till hands. Alla de män som utnyttjat Sandreena sedan de tidiga tonåren hade gjort henne mycket fientligt inställd till det motsatta könet.
Det fanns bara två män som hon värdesatte: broder Mathias, som hade räddat henne från hennes keshiske slavherre, och fader biskop Creegan, hennes mentor, men nu började hon tro att han betydde mer för henne än så.
Det fanns också två män som hon ville se döda: en samvetslös skurk som kallades Jimmyhanden av en del, Snabbe Jim av andra. Han hade haft kontroll över bordellen där hon tvingats arbeta som lyxprostituerad när hon knappt var mer än en flicka, och senare sålt henne till den keshiske köpmannen. Den andre mannen hon önskade livet ur var Amirantha. Han hade charmat henne, ljugit för henne och utnyttjat henne, och helt och fullt levt upp till den usla bild hon hade av män.
Ett litet hugg sade henne att hon egentligen inte ville se Amirantha död, men hon hade föredragit att han varit uppriktig mot henne. Till och med när hon gav honom ett slag på käken hade hon genast ångrat sig. Hon önskade att hon kunnat säga att han hade sårat henne, men det skulle ha fått henne att verka svag.
Hon tog upp en hink vatten och hällde den över sig för att skölja bort tvålen och smutsen, böjde sig sedan framåt och kammade igenom håret. Vattnet var hett, men luften var sval efter alla oväder och gav henne gåshud.
Hon beslöt att hoppa över det meditativa ångrummet och gick tillbaka till sovsalarna. Iförd en enkel, vit särk gick hon sedan till sängs tidigt. Hon sov tungt, och var säker på att hon inte skulle bli väckt av andra ordensmedlemmar. Allt hon ville den här natten var att sova djupt, utan drömmar.
Följande morgon gav sig gruppen som skulle till Rillanon i väg på den första etappen till Salador, ledda av översteprästinnan och fader biskopen. Som Creegan hade förutspått var översteprästinnan Seldon så aktningsfull mot den blivande stormästaren av orden Värnet av de svaga att hon nästan blev inställsam.
När Sandreena vaknade upptäckte hon att nya kläder hade lagts fram åt henne på kistan vid sängens fotände. Överst låg också en ny vapenrock, prydd med en sparre och en krona på bröstet ovanför hennes hjärta som visade hennes nya befattning som sergeant. Hon kunde inte hålla tillbaka ett leende när hon såg gradbeteckningen. Hon var ingen högmodig kvinna, men hon tyckte om känslan det här emblemet gav henne.
Hon hade klätt sig och skjutit upp frukosten för att infinna sig på tempelgården vid fader biskopens avfärd.
Creegan log när hon dök upp och lade en hand på hennes axel. ”Vår ordens öde här i väst vilar i dina händer nu, Sandreena.” Han lutade sig lite närmare henne så att ingen kunde höra honom och sade: ”På mitt skrivbord ligger rapporten som du överlämnade till mig. Läs den och agera genast. Jag tänker inte säga vad jag skulle göra; det måste bli ditt beslut.”
Impulsivt kysste han henne adjö, men i stället för en lätt beröring med läpparna mot hennes kind dröjde han en aning för länge, och drog sig tillbaka precis innan det blev besvärande för dem. ”Må Gudinnan vaka över dig”, viskade han.
Orden svek Sandreena, och hon kunde bara nicka till svar. När han satt upp på hästen lyckades hon i alla fall besvara välsignelsen. ”Och över er, fader biskop.”
Översteprästinnan beskärmade sig över sin häst. En godmodig gångare, men livlig nog att göra den äldre kvinnan orolig, där hon satt på den lilla hästen. Det var tydligt att hon hade föredragit en bärstol, men för att hinna i tid till synoden i Rillanon fick man göra avkall på bekvämligheten. Hon skulle vara mycket mörbultad och olycklig när de var framme i Salador.
Sällskapet gav sig i väg och så snart ekipagen passerat grindarna skyndade sig Sandreena till Creegans kontor. På hans skrivbord låg två papper och dokumenten hon hade medfört från Durbin.
Hon tittade på det första pappret, som var ett brev till henne. Hon öppnade det och läste: Sandreena, om Gudinnan vill, ses vi igen. Ansvaret vilar nu på dig och jag är säker på att du klarar av uppgifterna som väntar dig lika bra som om jag själv hade tagit hand om dem. Jag har gett dig en lista över personer du kan lita på – hon visste att han menade dem som stod i förbindelse med Skuggornas väktare – och en rapport som du genast måste ta itu med. Må Gudinnan vaka över dig. Brevet var bara undertecknat Creegan.
Hon studerade listan och såg bara fem namn på den. Fyra var präster och en var fader biskopens medhjälpare. De var förmodligen de enda medlemmar i Värnet av de svaga som kände till Skuggornas väktare.
Hon tittade upp och fick se medhjälparen, vars namn fanns med på listan. Det var broder Willoby, en prior inom orden. Han var en kort, satt man med runt ansikte, vilket alltid uttryckte oro. ”Syster? Kan jag stå till tjänst?” frågade han.
Sandreena slog sig ned på Creegans stol och sade: ”Jag kallar på er senare, broder.”
”Jag finns här utanför om ni behöver mig”, svarade han. Till skillnad från riddarna arbetade den klerikala grenen av orden inom templen, som lekmannapräster och assistenter, men de var inte administratörer genom eget val. De var män och kvinnor som hade velat tjäna Gudinnan, men funnit att de saknade den fysiska styrkan att arbeta på fältet. Liksom de flesta riddare ägnade Sandreena knappt en tanke åt priorerna, men hon misstänkte att hon skulle komma att uppskatta dem betydligt mer när hon såg den övriga högen med dokument bredvid skrivbordet som pockade på hennes uppmärksamhet.
Hon tog listan med namnen och vek ihop den. Hon hade redan memorerat namnen och skulle bränna den senare.
Sedan övergick hon till rapporten som hon mottagit av den anonyme ädlingen från Kungliga riket och läste den. Hon lade den ifrån sig, tog upp den igen och läste den för andra gången.
Stående ropade hon: ”Willoby!”
På ett ögonblick uppenbarade sig priorn. ”Ja, syster?”
”Har jag någon ställföreträdare?”
Frågan verkade överrumpla honom för ett ögonblick, eftersom hon var fader biskopens ställföreträdare. ”Eh, nej”, sade han, ”jag menar, ni är ställföreträdaren, men nu när fader biskopen inte är här … jag menar, det finns ingen sådan person utsedd nu.”
”Då så”, svarade hon. ”Från och med nu är ni min närmaste man.”
Han blinkade innan han svarade. ”Jag antar att det är i sin ordning.”
”Nå, eftersom jag för närvarande är den medlem som har högst rang av vår orden väster om Malacskorset, kan ni vara säker på att det är i sin ordning.”
Han verkade inte bringas ur fattningen av hennes handlingskraft när hon stoppade rapporten under sin tunika. ”Se till att min häst är redo med en veckas proviant.”
”Er häst?” frågade priorn.
”Ja”, sade Sandreena. ”Jag måste ge mig i väg på ett uppdrag.”
”Men vem …?” började han, och såg sedan att hon tittade på honom.
”Ni har ansvaret tills jag är tillbaka”, sade hon.
”Jag?” Han blev nästan förstummad, men nickade och sade: ”Jag ska se till att göra er häst redo, syster.”
Hon väntade tills han hade försvunnit och undslapp sig ett lågt, frustrerat morrande. ”Din jävel”, sade hon mjukt och tänkte på Creegan. Hon hade trott att hans kyss var ett uttryck för passionen de hade hållit tillbaka under åren, men när hon läste rapporten insåg hon att det bara rört sig om en ursäktande kyss. Naturligtvis ville han inte säga vad han skulle ha gjort, tänkte hon. Sandreena hade inget annat val än att göra precis det han ändå hade beordrat: skicka sig själv på ett uppdrag som med största sannolikhet skulle få henne dödad.
Svärande över den förbannelse som män blivit i hennes liv lämnade hon kontoret och styrde stegen mot vapenförrådet för att se om hennes nya ställning även skulle innefatta en ny rustning och bättre vapen.