Hornstötar ljöd.
James Dasher Jamison, baron vid prinsens hov, Kungliga rikets extraordinära envoyé, tidvis diplomat samt fullfjädrad spion vände sig till sina kamrater. Pug, Magnus och Amirantha var klädda som lärda män och bar ljusbruna ämbetsdräkter och sandaler.
”En gång till”, sade han.
Pug log, men Magnus och Amirantha såg irriterade ut.
”En gång till”, upprepade Jim. ”De här historierna måste vara det första ni tänker på om ni ställs inför oväntade frågor.”
Pug såg på sin son och trollkarlen. ”Jag är Richard, historiker från hovet i Rillanon. Jag har bott där i åratal.” Pug hade vistats tillräckligt länge i huvudstaden under de sista hundra åren för att enkelt kunna beskriva ”den juvelliknande staden” ur alla aspekter, och dess nya politik hade livligt diskuterats av de fyra medan de seglade från Krondor till Queg.
”Jag är hans främste student Martin”, sade Magnus. ”Jag har nyligen kommit till Rillanon och försöker göra mig hemmastadd.” Till skillnad från sin far hade Magnus tillbringat ganska lite tid i staden, så han skulle enkelt kunna iträda rollen. ”Jag kommer ursprungligen från Yabon.” Det området kände han mycket väl.
Både far och son tittade på Amirantha, som sade: ”Jag är Amirantha, folklivsforskare från den avlägsna staden Maharta. Jag har ett kungligt fribrev från maharajan av Muboya, genom tillmötesgående från general Kaspar, maharajans förste minister, som har bemyndigat mig att ta reda på allt om Triagias nationer, och jag samlar på historier för det ändamålet.”
”Försök att se lite mer entusiastisk ut”, sade Jim.
”Borde vi inte gå upp på däck?” frågade Magnus.
Jim log. ”Den quegiska etiketten föreskriver att vi låter dem vänta i åtminstone fem minuter till, men tio vore bättre. Invånarna i Queg är ett märkligt folk: de vill gärna förhärliga sig själva, till den grad att de betraktar till och med det kejserliga hovet i Kesh som ’depraverat’, och de ser sig som de verkliga representanterna för allt som är magnifikt och furstligt. De skulle verka löjliga om det inte var för den där irriterande stora flottan som de envisas med att segla över hela Bittra sjön med. Den skänker dem en hel del respekt, som de annars inte skulle åtnjuta. Deras position som något av vågmästare här i väst gör att de kommer ganska väl överens med sina grannar, men skulle någon konflikt uppstå som enar Fria städerna, Kesh och Kungliga riket skulle vi gladeligen utplåna den här ön.” Det sista sade han med obekymrad min.
”Men då skulle ni snart ha ett annat krig om vem som skulle få behålla den”, sade Amirantha torrt.
”Åh, jag låter gärna låta Pug och några av hans vänner sänka den bara.” Jim såg på magikern. ”Det skulle du väl kunna ordna?”
Pug skakade på huvudet och tyckte att det var bäst att inte svara.
”För att återgå till vår uppgift”, fortsatte Jim, ”så har vi inte mycket tid på oss. Den kejserliga arkivarien står till vårt förfogande, men bara i tre dagar. Ni måste hitta det vi söker under två av dem, för om jag ska bryta mig in och stjäla något måste jag planera hur det ska göras dagen innan vi ger oss av.” Han suckade. ”Jag har inga problem med att stjäla från quegierna, men jag vill helst inte starta ett krig i onödan, särskilt som vi snart kanske måste utkämpa ett som är mycket allvarligare. Quegierna är misstänksamma av sig, så ni kommer att hållas under uppsikt, även om det inte verkar så. När vi lämnar den här hytten måste vi spela våra roller som ädling respektive lärda män. Har ni några frågor är det bäst att ni ställer dem nu.”
Det hade ingen. Under de sju dagar som de seglat från Krondor till Queg hade de repeterat sina olika identiteter. Eftersom deras ankomst måste ske helt öppet med fartyg, hade de haft gott om tid att finslipa sin plan.
”Nå”, sade Jim och reste sig, ”jag tror att vi har låtit Quegs nobless stå i solen tillräckligt länge. Låt oss gå ut dit och vara diplomatiska.”
Pug och hans två följeslagare följde efter Jim upp på däck, där besättningen på Kungliga delfinen var i färd med att förtöja fartyget. En lång landgång hade lagts ut, och Jim dröjde högst upp på den en stund för effektens skull innan han började gå ned mot kajen. Pug hade inte besökt Queg på mer än ett sekel och det första han slogs av var hur lite som hade förändrats.
Staden Queg, huvudstad i önationen med samma namn, var egentligen två städer. Det här var den nedre, den fattiga delen, med hamnkvarteren och verksamheter som präglades av smuts, blod och avfall: garvare, färgare, slakterier, fiskmarknader och smedjor. Luften var tung av rök och sot, påträngande odörer och bedövande larm.
På gatorna vimlade det av arbetare, köpmän och fiskmånglare. Ett fåtal resenärer anlände och reste snart igen; Queg ansågs inte vara någon gästfri nation.
Den övre staden reste sig på kullarna ovanför hamnen och dominerades av det kejserliga palatset. Det lyste i solen, med väggar som klätts med vit marmor, och under klara, soliga dagar kunde denna skimrande juvel till byggnad ses miltals ut till havs. Den var också, tänkte Pug, ett av Midkemias främsta exempel på överdåd och dålig smak.
En delegation av quegiska ämbetsmän väntade på kajen. Ingen av dem verkade särskilt nöjd över de plikter som väntade, men alla lyckades åstadkomma breda leenden som var föga övertygande. De bar de traditionella vita ämbetsdräkterna, som var och en var kantad med ett band över axeln och i nederkanten. De som bar röda band var stadens tjänstemän, medan de med guldband representerade kejsaren. Då bara en person var försedd med detta gyllene tecken, vände sig Jim till honom. ”Jag är lord James från kungens hov i Rillanon, och det här är mina vänner.”
”Jag är lord Meridon, kansler vid de kejserliga arkiven. Jag har fått äran att vara er värd under besöket”, sade ämbetsmannen. Han hade ett runt ansikte, men var bredaxlad. Det var tydligt att det fanns muskler under hans korpulenta yta.
Jim skakade hand med mannen och sade: ”Jag tackar Hans kejserliga höghet för hans tillmötesgående och vänliga bifall till att ge våra lärda tillgång till era arkiv. Särskilt med så kort varsel.”
”Det kom lite överraskande”, medgav kanslern, ”men Hans kejserliga höghet är alltid mån om att vårda relationerna med våra grannar, och det verkade vara en ganska blygsam begäran.”
Jim vände sig mot sina följeslagare och presenterade Pug, Magnus och Amirantha. Med låtsad vördnad inför tjänstemannens egen överhöghet lyckades de tre magikerna åstadkomma en acceptabel imitation av en försagd bugning.
”Vi har bärstolar som står redo att ta er till palatset”, sade kanslern.
Jim nickade och gjorde en rörelse med huvudet till tecken att de andra skulle följa efter. De gick längs kajen mellan två rader av quegiska soldater, av vilka fyra höll i de horn som hade ljudit när fartyget anlänt. Nu stod de orörliga i den heta solen i avvaktan på order att återvända till förläggningen.
Fyra bärstolar väntade på dem. Gruppen med stadens tjänstemän, som inte hade yttrat ett ord, drog sig tillbaka till sina respektive kanslier, och kanslern lät Jim ta plats i en bärstol. Pug delade en annan med Amirantha och Magnus tog en tredje.
Bärarna var unga män av samma längd och muskulösa kroppsbyggnad, iförda endast det höftkläde i linne som hörde till yrket, och sandaler med tjocka sulor och korslagda remmar. Deras kroppar glänste av blomdoftande oljor, så att deras svett inte skulle besvära passagerarna. De lyfte bärstolarna och började gå i snabbt tempo, medan två soldater gick framför och såg till att passagen var fri.
Amirantha sänkte rösten och sade i neutral ton: ”Så det här är Queg?”
Pug log och nickade. Han visste, liksom Amirantha, att det antagligen var en eller flera av bärarna som lyssnade, och att de med all sannolikhet var quegiska agenter. ”Ja”, sade Pug. ”Vad vet din härskare om den här platsen?”
”Inte så mycket”, sade Amirantha, och spelade sin roll som representant för maharajan av Muboya. ”En av mina uppgifter är att lära mig så mycket jag kan om Kungliga rikets grannar, liksom att även studera din nation. Queg var väl en gång en del av Storkeshiska imperiet?”
”Det stämmer”, sade Pug, och förmodade att den agent som lyssnade inte skulle lyssna alltför uppmärksamt till en historielektion han kunde lika bra som Pug. ”Ett stort uppror bland klientstaterna, kända som Keshiska konfederationen i södra delen av Storkeshiska imperiet, fick kejsarinnan att återkalla sina legioner i norr. De lämnade allt territorium väster och söder om Yabon. Kungliga riket flyttade då fram sina positioner, från Yabon och till det som nu är Yttre kusten, men de tidigare keshiska städerna längs Bittra sjöns västra kust reste sig vid Kungliga rikets invasion och bildade Fria städerna.
Queg hade en unik ställning. Där hade funnits en garnison och flottans varv, men medan markstyrkorna försvann söderut vägrade flottan att lämna platsen; dess familjer hade sina liv här. Kesh var fullt upptagna med att hålla ställningarna i söder, och när de väl slagit ned upproret bland konfederationens rebeller hade Queg uppnått självständighet och kontrollerade Bittra sjön.” Han gjorde en paus, som om han tänkte efter. ”Människorna som bodde här kom från en ganska liten provins i imperiet, jag tror att den hette Itiac.” Han visste bättre än så, provinsens rätta namn var Itaniac, men Pug ville att den som lyssnade skulle tro att han inte var någon expert på öns historia. ”Jag skulle vilja studera några av dokumenten från den perioden, och tidigare om möjligt, eftersom Kungliga rikets historia är full av luckor och missförstånd. Vårt förhållande till Queg har inte alltid varit så gott som det borde vara, och därför finns det många felaktiga föreställningar och antaganden om dess folk och historia hos oss. Jag tycker att det är viktigt att rätta till missförstånden.”
”Tja, allt det där är nytt för mig”, sade Amirantha och spelade med. ”Vad jag än kan få veta blir till nytta för mina rapporter. Kanske kommer min härskare att vilja sända en handelsdelegation hit; du säger att quegierna är duktiga båtbyggare?”
”Bland de bästa”, sade Pug, vilket han visste var delvis sant. Quegierna byggde imponerande galärer, men de var kustnära båtar som inte var ämnade för mer än ett par dagars seglats. De kunde inte korsa Allhavet, väster om Svartsundet, och ta sig till Novindus. Men smicker hade alltid en gynnsam effekt på dem som ville tro att det var ärligt menat.
Amirantha och Pug småpratade om vardagliga saker medan de betraktade staden de passerade genom. Hamnen, de ökända värdshusen och illaluktande industrierna ersattes av bredare gator med mer prydliga och välmående verksamheter, många av husen hade flera våningar, där ägarfamiljerna bodde på de övre. Därefter följde en bit parklandskap, som utgjorde gränsen mellan den nedre och den övre staden. På kullens sluttning syntes stora hus med vidsträckta trädgårdar och fontäner och ovanför dessa än större byggnader, omgärdade av höga murar och kraftiga grindar. De flesta vaktades av soldater i särskilda livréer, och med sina uniformer försökte de överträffa varandra i överdåd. Till skillnad mot de kejserliga soldater som avdelats till att möta dem i hamnen, bar några av vakterna blankpolerade bröstharnesk och hjälmar av stål, målade i klara färger. En del av dem gick ännu längre och hade hjälmar som var förgyllda eller prydda med märkliga plymer av fjädrar eller färgat tagel. Vakterna såg tillräckligt kraftiga ut för att kunna hålla lösdrivare och inkräktare på avstånd, men en blick från Amirantha avslöjade vad trollkarlen verkligen tyckte om dessa krigare.
Färden fortsatte uppåt, tills de nådde de kejserliga omgivningarna: byggnaderna runt palatset och dess inrättningar. Dessa villor och våningar var avsedda för hovet och dess funktionärer, och alla var klädda med vit marmor. ”För flera hundra år sedan såg den här delen ut som staden i övrigt, med hus byggda i sten och trä, men sedan ville en kejsare – jag har glömt namnet nu – göra om den till den vackraste staden i världen. Han började ta hit den vita stenen från ett stort marmorbrott i söder. Under årens lopp har hela det kejserliga området fått samma storslagna utförande.” Han såg på Amirantha med ett uttryck som visade att det han tänkte säga härnäst var avsett för tjuvlyssnarens öron. ”Det sägs att Rodric IV, känd som Den galne kungen, avundades kejsaren stadens skönhet så mycket att han gav order om att Rillanon också skulle ståta med den vita stenen, men när han inte kunde finna någon marmor var han tvungen att nöja sig med en orgie i färger.” Sanningen var i själva verket, som Pug väl visste, att förhållandet var det motsatta. Det kejserliga palatset i Queg hade alltid varit klätt med vit marmor, men det var först efter att Rodric i Kungliga riket hade påbörjat försköningen av Rillanon – en uppgift som slutfördes av hans efterträdare, kung Lyam – som kejsar Jumillis i Queg hade satt i gång med sin intensiva omdaning av hela det kejserliga området. Den enda orsaken till att försköningen hade slutat där var att marmorbrottet nästan hade tömts. Den återstående stenen lagrades för att användas till reparationer och underhåll.
Pug lutade sig tyst tillbaka ett ögonblick och mindes kung Rodric, som han hade mött under sitt första besök i Rillanon. Hans tankar försatte honom i en mörk och grubblande sinnesstämning, ett tillstånd som han lyckats undvika sedan Jim och Amirantha sökt upp honom. Rodric hade varit en tyngd men i grunden god man, driven till vansinne av en sjukdom ingen hade någon bot för och bara klar mot slutet av sitt liv, när han hade utnämnt sin kusin Lyam till tronarvinge och räddat nationen från ett blodigt inbördeskrig i kölvattnet av tolv års kamp mot tsuranierna.
Sådant tillbakablickande fick honom att tänka på alla han hade förlorat genom åren: sin gamle läromästare Kulgan, och Meecham, Kulgans följeslagare; fader Tully, som varit en av hans första och klokaste lärare; prinsessan Carline, som han en gång trodde att han älskade, och Laurie, en av hans närmaste vänner som hade gift sig med prinsessan. Laurie hade dött en för tidig död och gjort Carline till änka under alltför lång tid. Lord Borric … Han suckade och Amirantha såg frågande på honom. Pug höll upp handen till tecken på att allt var i sin ordning, men den obehagliga känslan i maggropen blev kvar. Han hade förlorat Katala, hans första kärlek och första hustru, i en tärande sjukdom som varken magi eller något annat kunnat bota. Hans första två barn, William och Gamina, dog i slutet av kriget mot Smaragddrottningens armé. Och nu var också Miranda och hans yngsta barn, Caleb, borta.
Pug sköt undan de dystra tankarna och grälade på sig själv för att han inte bemästrade mörkret som kom över honom. Han hade vetat att det här skulle bli hans öde från den dag han slöt sitt avtal med gudarna, men det gjorde honom ändå förbittrad.
Bärstolarna anlände slutligen till palatset och räddade Pug undan fler grubblerier. Han tittade upp och såg att Amirantha granskade honom.
De tre ”lärde” klev ur bärstolarna och blev genast visade till sin gästvåning, medan Jim eskorterades till en mottagningsceremoni vid det kejserliga hovet. Som hans följe kunde de ha gjort Jim sällskap om denne insisterat, men Pug hade redan bestämt att de kunde arbeta i sina gästrum, trots att de blev bevakade.
Så snart de var ensamma nickade Pug till Magnus, som satte sig på en stol i ett hörn av rummet. Pug såg på Amirantha och sade: ”Quegierna verkar vara ett gästfritt folk.”
Amirantha tittade sig omkring. De befann sig i ett stort förmak, avsett som sällskapsrum. Det fanns två dörrar på vardera långsidan och ett stort välvt fönster mitt emot ingången. ”Fin utsikt”, sade Amirantha och Pug gick fram till honom.
”Ja”, sade magikern medan de såg ut över en av palatsets många trädgårdar. Den här dominerades av en stor bassäng, där flera personer simmade eller kopplade av runt omkring den.
Amiranthas ögonbryn höjdes en aning när han upptäckte att badarna var helt nakna. ”Åh, är det så man gör här?” frågade han.
”Quegierna är av keshiskt ursprung. Imperiet har ett mycket varmt klimat och hovet där har sitt säte på en högplatå vid Overndjupet, i hjärtat av imperiet. Deras inställning till kläder skiljer sig mycket från människornas i Kungliga riket. Vi måste klä oss efter vårt kyligare väder”, sade Pug.
”Jag förstår”, sade Amirantha. ”Jag har inga synpunkter på det. Jag tycker bara att det är … intressant.”
”Aha”, sade Pug leende. ”Låt dig inte distraheras bara.”
”Såvida inte bibliotekarierna är vackra, unga kvinnor utan kläder, Richard”, sade han och använde Pugs falska namn, ”tror jag nog att det ska gå bra.”
Pug skrattade, men hans blick gled över varje centimeter av rummet. De hade utgått ifrån att de skulle bli bevakade, men de visste inte i vilken omfattning. Det kunde vara något så enkelt som att någon lyssnade i ett närliggande rum med hjälp av ett cylinderliknande föremål mot väggen eller genom ett litet metallrör som dolts bakom en väggbonad eller en prydnadsväxt, eller så kunde man mycket väl ha aktiverat en komplex trollformel för fjärrskådning, något som Magnus nu försökte upptäcka.
Pug såg på sin son, som öppnade ögonen och skakade på huvudet: han kunde inte spåra någon magi. ”Jag tror att jag ska lägga mig och vila lite”, sade Magnus, reste sig och satte kurs på en av dörrarna.
Pug nickade instämmande och gick fram till en annan. När han öppnade den möttes han av ett litet men välinrett rum med en enkel fristående garderob, en säng under ett fönster med utsikt över en liten plantering och mot ett annat fönster, som Pug trodde tillhörde ytterligare en gästvåning. Han såg ingen som rörde sig i fönstret och antog att våningen stod tom.
Pug stängde dörren och lade sig på sängen för att samla tankarna.
Efter förlusten av Miranda och Caleb greps han av plågsam själviakttagelse så snart han ägnade sig åt någon form av reflektion. Han hade utkämpat många slag i sitt liv. Att förlora Nakor hade varit början på hans prövning, men Mirandas och Calebs död var ett dråpslag.
Ändå fanns det arbete kvar att uträtta och han måste ta sig upp ur det svarta hål av självömkan och raseri mot gudarna, som hade fjättrat honom. Han hade trots allt gått med på uppgörelsen, påminde han sig igen; han kunde ha lämnat jordelivet efter kraftmätningen med Jakan, demonen som uppträtt i Smaragddrottningens gestalt, men han hade valt att återvända och fortsätta kampen. Priset han betalade var att tvingas se alla han älskade dö.
Han satte sig upp. Någonting rörde sig i utkanten av hans medvetande.
Han kom på fötter och skyndade till dörren som ledde till Amiranthas rum och knackade tyst på den. När trollkarlen öppnade höll Pug upp ett varnande finger mot sina läppar och tecknade sedan åt honom att följa med till Magnus rum. Han knackade lätt igen och när hans son uppenbarade sig gjorde Pug en cirkelrörelse med handen. Magnus nickade och vinkade in dem.
Så snart de kommit in i rummet placerade Magnus de två andra magikerna nära sig själv. Han blundade ett ögonblick och sade sedan: ”Vi är utsatta för magi. Det är bara en svag trollformel, hade den varit starkare kunde den ha upptäckts av dem som bevakar oss.”
”Är det någon som spionerar på oss genom magi också?” frågade Amirantha.
”Min son har förmågor som inte ens jag har. På samma sätt som du kan känna närvaron av demoner kan han känna närvaron av magi, till och med förstå formlerna och låta motverka dem genom att aktivera en egen ”, sade Pug. Han såg på sin son med stolthet i blicken. ”Det är en sällsynt gåva.”
”De använder bara en dålig formel för fjärrskådning, som är lätt att avvärja. Men ju längre jag upprätthåller illusionen att vi pratar om vilka böcker vi ska studera i morgon, desto större är chansen att någon upptäcker den motformeln. Så vad är det som står på?”
”Amirantha, jag måste fråga dig om något”, sade Pug. ”Vi har pratat så mycket om vad vi vet om demoner, och vad vi inte vet, att någon fråga ibland har lagts åt sidan och att vi sedan glömt att återvända till den. Vi har spekulerat en hel del om vad som hände med Maarg i världen Shila, men vi tog inte upp något som du ville diskutera”, fortsatte han snabbt. ”Du var förvånad över att demonkaptenen Jakan övertog Smaragddrottningens kropp?”
”Demonbesittning är mycket ovanligt”, sade Amirantha med låg röst, och även han talade snabbt. ”Och då har det alltid handlat om en speciell typ av demon. Jag föreställer mig dem som andar eller väsen lika mycket som de demoner vi har mött. Tanken att en kraftfull demonhärskare, en av de stora kaptenerna eller någon lika betydelsefull skulle ha en sådan förmåga …” Amirantha ryckte på axlarna. ”Jag minns faktiskt inte vad jag ville fråga vid det tillfället. Men jag tycker att det är konstigt.”
”Varför?” frågade Magnus.
”Det är inte ett typtiskt beteende hos demoner. Om jag lägger ihop vad ni har berättat, och det som jag fick veta av Gulamendis, börjar jag få ett hum om demoniskt samhällsliv, om man kan säga så. Eller snarare, hur det går till i demonernas rike. Det är kaotiskt, enligt vårt sätt att se, men det finns regler och gränsdragningar. Att en kraftfull, magiutövande demon skulle ta plats i en annan kropp passar helt enkelt inte in i mönstret.”
Han såg sig bekymrat omkring. ”Det här är ingenting vi kan diskutera nu, men det är bra att ni tog upp det. Om vi inte hittar boken vi behöver, håll utkik efter andra hänvisningar till möten med demoner eller sådan kunskap. Det kan bli till hjälp för oss.”
Pug nickade. ”Vi får prata mer när vi är säkra på att ingen hör.”
De skildes åt och Magnus upplöste illusionen han hade frammanat som skydd, och sedan väntade de i sina rum tills det blev dags för middag tillsammans med Jim.
Måltiden var överdådig, på typiskt quegiskt sätt. Fyra långbord formade en fyrkant, med tillräckligt utrymme i hörnen så att tjänarna fick tillträde till den öppna ytan i mitten när de kom med nya brickor med mat. Varje gäst kunde välja någon läckerhet eller vinka förbi tjänaren. Efter maträtterna följde de unga män och kvinnor som bar på stora kärl med vin eller mycket ljust öl.
Alla tjänare var likadant klädda i en enkel tunika som räckte nedanför knäet och var åtdragen i midjan. Pug tyckte att de såg ut som pojkar och flickor eftersom de knappt verkade ha kommit ur tonåren. Allihop var också osedvanligt vackra.
Noblessen vid bordet utgjordes av enklare palatsfunktionärer. Bara den kejserliga kanslern hade en hög ställning. Hans närvaro var en eftergift till Jims diplomatiska status. Normalt skulle en baron från Kungliga riket inte få en så förnäm värd, särskilt inte om det var fråga om ett akademiskt uppdrag av liten politisk eller militär vikt, men troligen misstänkte quegierna att Jim var något mer än han gav sken av. Jims eget nätverk av spioner var inte det enda som opererade vid Bittra sjön, och under årens lopp hade både Queg och Storkeshiska imperiet utan tvivel hållit ögonen på honom.
Pug hade placerats bredvid en mycket charmant, medelålders kvinna vid namn Livia, som lutade sig tillbaka på den långbänk med ryggstöd som quegierna använde vid middagar. Hon vinkade i väg en tjänare med kanderad frukt och sade: ”För sött. Jag måste erkänna att jag föredrar något enklare.”
Hon bar en traditionell quegisk toga, som var tillräckligt åtsittande för att låta ana en fyllig kropp vid full vigör under den. Hennes anletsdrag var kraftfulla men ändå feminina, hon hade mörkbruna ögon och några stänk av grått i det kastanjebruna håret, som hon bar utsläppt över axlarna. Även om Pug inte hade någon tanke på kurtis, tyckte han att hon var attraktiv och intressant. Hon hade blivit presenterad för honom som en kollega, och den arkivarie som skulle visa honom och hans kompanjoner till rätta följande dag. Pug var säker på att hon skulle bli till hjälp för dem, och lika säker på att hon fått i uppdrag att rapportera allting som de tre besökande akademikerna gjorde. Det han däremot inte kunde avgöra var om hon var en arkivarie som agerade spion eller tvärtom.
”Verkligen?” sade Pug i neutral ton och valde ett moget päron med ett tunt lager honung och finhackad mandel. Han bet i det och sade: ”Ovanlig smak, men mycket gott.”
”Man tröttnar”, suckade hon. ”Jag är inte särskilt bra på sådana här saker. Mina föräldrar tillhörde lågadeln, de var fattiga kusiner till mycket betydelsefulla människor. Det fanns inga utsikter till ett bra gifte för mig, så de ordnade en plats åt mig här i palatset.”
Osäker på vad han skulle säga, nöjde sig Pug med att nicka. Sedan frågade han: ”Trivs du med arbetet?”
Hon verkade inte särskilt entusiastisk över frågan, men sade: ”Det kan vara intressant. Då och då får vi besök av någon som du, och det är ett välkommet avbrott.”
Pug log som om han var smickrad. Han var nu säker på att hon var spion, utsänd för att förföra honom och ta reda på om det låg något mer bakom den historia som lord James från prinsens hov i Krondor hade serverat dem. Pug sneglade åt det håll där hans son satt och såg att en något yngre och lika attraktiv kvinna hade placerats bredvid honom. Amiranthas bordsgranne var en man med akademiskt utseende, och Pug försökte låta bli att le. Amirantha hade framstått som något av en kvinnokarl under den tid som Pug hade lärt känna honom, medan Magnus …
Pug oroade sig ibland för sin ende överlevande son. Magnus hade blivit mycket sårad av en ung kvinna när han var knappt mer än en pojke, och hade avhållit sig från en djupare relation med någon kvinna efter det. Pug visste att han fick utlopp för sina mer fundamentala behov – han var sårad, inte död – men även om det hände att han roade sig med någon kurtisan i Kesh eller kanske besökte en bättre bordell i Roldem, så hade han undvikit att svara på de inviter han fått från flera av de kvinnliga studenterna på Den svartes ö under årens lopp. Den quegiska underrättelsetjänsten skulle ha lyckats bättre om den i stället hade placerat den akademiske gentlemannen bredvid Magnus och den vackra kvinnan intill Amirantha.
Pug vände åter uppmärksamheten mot Livia. ”Men allvarligt talat, trivs du med arbetet i arkiven?” frågade han.
Hon ryckte på axlarna. Han hade rört vid något och undrade hur pass väl hon blivit drillad för det här besöket. Om hon var en quegisk agent borde hon ha en viss kunskap om arkiven, men långt ifrån vara någon expert.
”Om jag ska vara helt ärlig, tråkar det ut mig. Det händer att jag hittar något intressant att läsa och då är det värt timmarna jag lägger ned på det. Min uppgift är att skriva en kort sammanfattning av verket, tilldela det en plats i arkivet och se till att min notering kopieras i huvudkodexen.” Hon granskade honom värderande. ”Jag kan följa med dig tillbaka till ditt rum, om du vill, och diskutera några av de mer svårbegripliga volymerna i arkiven. En del av dem är riktigt intressanta.”
Pug lyckades avhålla sig från att le och böjde bara lätt på huvudet, som om han övervägde erbjudandet.
”Om du inte föredrar att stanna till orgien?”
Pug höjde på ögonbrynen. Av nationerna i den här delen av världen var Queg den han hade besökt minst, och han hade glömt att några av deras sedvänjor skilde sig radikalt från Kungliga rikets eller till och med från Storkeshiska imperiets. Nu mindes han varför alla tjänare var unga och vackra. Orgien efter en middag var ett normalt inslag vid mottagandet av utländska gäster och hörde alltid till vid särskilda högtider. Andra människors moraliska beteende på den här nivån besvärade honom inte, men för hans egen del hörde intimitet ihop med verklig kärlek.
Utan att behöva ta till någon ursäkt sade Pug stilla: ”Jag har nyligen förlorat min hustru.”
Livias ögon vidgades. ”Jag är hemskt ledsen. Hände det plötsligt?”
”Mycket”, sade Pug. ”Det kommer att dröja innan jag …”
Hon rörde lätt vid hans hand. Tonen var fortfarande otvungen, men hennes uttryck var bekymrat. ”Låt mig veta om det finns något jag kan göra.”
Pug beundrade hennes ihärdighet. Han suckade. ”Någon gång skulle jag vilja återvända och då, kanske.” Han reste sig sakta. ”Om du ursäktar tror jag att jag drar mig tillbaka nu, innan festligheterna börjar.”
”Naturligtvis.”
”Jag ser fram emot att få träffa dig i morgon igen.”
”Ja, till dess får jag önska dig god natt.”
Magnus och Amirantha hade sett honom resa sig och följde honom med blicken. Pug nickade lätt mot dem, till tecken på att de skulle bryta upp så snart de kunde. Jim var inbegripen i ett samtal med en ädling, men Pug visste att han inte hade missat någonting.
När Pug var tillbaka i gästvåningens sällskapsrum fann han att vin, sötsaker, nötter och ostar hade ställts fram. Han satte sig tungt på en divan framför fönstret. Han hade inte ätit så mycket vid middagen och var inte särskilt hungrig nu heller, men han kunde tänka sig lite vin. Sedan han lyft upp karaffen slöt han ögonen. Många år tidigare hade han lärt sig en besvärjelse som skulle rena vinet från alla slags droger som var avsedda att förlama eller förgifta. Han tvivlade på att den behövdes, om syftet hade varit att förföra honom under kvällen, men försiktighet var ett nyckelord på den här resan.
Några minuter senare dök Amirantha upp. Han skrattade och sade: ”Du och Magnus får de söta flickorna, medan jag får stofilen som överöser mig med frågor om Muboya!”
”Tja, det är logiskt”, sade Pug. ”De flesta människor älskar att tala om sina hemtrakter och quegierna betraktar alla utanför sin ö som möjliga fiender.”
”Jag berättade en hel del för honom”, sade trollkarlen och satte sig i en stol vid ena väggen. ”Några saker var till och med sanna.”
Pug log brett.
Magnus hade kommit in i rummet och frågade: ”Orgie?”
”Det är en lokal sedvänja”, sade hans far.
”Vi kanske ska gå tillbaka”, sade Amirantha okynnigt.
Både far och son såg på honom med smalnande ögon, ett av de få uttryck som gjorde likheten mellan dem tydlig. Magnus var lång och ljus, medan hans far var kort och mörk, men deras blick var identisk.
Efter en halvtimmes småprat bestämde de sig för att bryta upp. När de reste sig sade Amirantha: ”Jag undrar om Jim stannade.”
Pug log. ”Som hedersgäst och diplomat skulle han ha orsakat något av en politisk kris om han hade lämnat festen.”
Amirantha suckade. ”Jag lade märke till att han ville ha den där söta tjänsteflickan till hands hela tiden.” Han skakade lätt på huvudet. ”Allt den mannen gör för sin kung; det är rent heroiskt.”
Pug skrockade och Magnus log brett när de båda stängde sina dörrar.