Sandreena gjorde ett tecken.
De båda riddarna höll in hästarna. Hon hade rekryterat broder Farson medan hon förberedde sig för att lämna Krondor, just som han anlände till staden. Broder Jaliel hittade hon i Durbin längs vägen. Hennes nya grad gav dem inget annat val än att ändra sina planer och följa med henne.
Hon visade att de skulle vänta medan hon sakta red framåt.
Hon hade lett dem till ett gammalt ökenfort, övergivet av Storkeshiska imperiet sedan flera århundraden. Det fanns nästan ingenting kvar som liknade en befästning. Några större stenar som en gång varit en del av en mur, den ensamma grunden till en port, halvt begravd i grus och sand, och en trappa som ledde ned i en labyrint av tunnlar och förrådsrum. Det fanns så lite kvar av fortet ovan jord, att någon skulle kunna rida förbi det på nära håll utan att veta att imperiet en gång hade ansett den här passagen värd att försvara.
Sandreenas två riddare hade bara fått veta så mycket som hon tyckte var nödvändigt tills de nått så här långt. Med hjälp av dokumenten som Creegan hade lämnat till henne hade hon följt en gammal handelsväg söderut från Durbin och in i Jal-Pur-öknen, sedan vidare åt sydväst till några bergsutlöpare. Dessa blev högre längre västerut och bildade Trollbergen, men här formade de bara ett landskap med platåer och kullar. Befästningens ursprungliga namn hade fallit i glömska och den kallades nu Graven för de olycksaliga av ökenbefolkningen på grund av labyrinten under den. Söder om fortet låg en dal med ett om möjligt ännu mindre tilltalande namn, De förlorade männens dal.
Innan Sandreena lämnade Krondor hade hon studerat sin ordens alla kartor över det här området, och inte en enda av dem visade fortet eller dalen. Hon var säker på att Creegan inte hade insisterat på att hon skulle läsa rapporten om han inte hade velat att hon skulle ta itu med den, och hon var lika säker på att han förväntade sig att hon skulle göra det hon nu gjorde: ta saken i egna händer. Det fanns ingen annan i Krondor som kunde komma ifråga. Hon visste att Creegan samarbetade med Pug och de andra på Den svartes ö, men i brådskan vid avfärden till Rillanon hade han antagligen glömt att berätta hur hon skulle kontakta dem. Hon misstänkte att det fanns andra agenter för Skuggornas väktare i Kungliga riket, till exempel mannen som hade överlämnat rapporten till henne i Durbin, men hon hade ingen aning om vilka de var eller var de fanns.
Sandreena mindes också den unge mannen som hade hämtat henne i Ithra, efter att hon nästan blivit dödad vid sitt första möte med demonlegionens anhängare. Han hette Zane, men hur skulle hon få kontakt med honom? Hon var förargad över att Creegan hade låtit henne ta hand om det här ensam, men hon sköt undan sina känslor och koncentrerade sig på det som måste göras.
Farson och Jaliel var pålitliga, men ingen av dem hade funnits med på Creegans lista, så det fanns saker hon inte kunde berätta för dem. De visste bara att de behövdes för ett särskilt uppdrag på fader biskopens begäran, och att det måste ske i största hemlighet.
De hade lämnat staden tillsammans i soluppgången och ridit in i öknen. Först styrde de åt öster, sedan vände de söderut för att hitta den gamla karavanvägen. Sandreena visste inte om Storkeshiska imperiets underrättelsetjänst följde efter dem, men hon var säker på att de kände till att hennes lilla följe hade lämnat Krondor. När hon och de två riddarna inte dök upp vid de vanliga oaserna under de närmaste dagarna, skulle keshierna kanske sända ut någon för att spåra dem, men Sandreena hoppades att hennes uppdrag vid det laget skulle vara avslutat och att de tre redan var på väg tillbaka till Krondor.
Solen var på väg att gå ned när de nådde utkanten av befästningen. Rapporten om blodbadet som hade ägt rum här hade skrivits flera veckor tidigare, men synen som mötte dem var ändå fasansfull. Kropparna hade nu förvandlats till ben med hjälp av asätarna, hettan och den kringblåsande sanden. Men tillräckligt av vävnaden fanns kvar hos några av offren för att deras skelett fortfarande skulle hänga kvar i de provisoriska galgar som omgav den öppna platsen. Askhögarna uppvisade förvridna former av dem som hade bränts levande, och ben överströdda med pilar låg överallt runt befästningens ruiner. Hundratals människor hade blivit slaktade.
Sandreena ropade: ”Ni kan komma hit nu!”
De två riddarna fortsatte fram till det gamla fortet. ”Gudinna!” utbrast Jaliel. ”Vad är det här för slakt?”
Farson såg på Sandreena. ”Om ni ursäktar, sergeant, så är det här ett mycket märkligt uppdrag, hemligt eller inte. Ska vi få höra vad det är frågan om?”
”Jag ska berätta vad jag vet”, sade hon. ”Det finns en mycket farlig och ond man vid namn Belasco, som lierat sig med mörka krafter. Det här är ett verk av hans anhängare.” Hon beslöt att utelämna det faktum att det mesta av kvarlevorna tillhörde fanatiker som mött döden frivilligt. Det var en detalj som de båda männen inte behövde känna till.
”Sergeant”, sade Farson. ”Vad var det som hände här?”
”Jag kan bara gissa, men jag tror att det är en kult som ägnar sig åt dödsdyrkan som har synts till häromkring, och som ligger bakom slakten.”
Riddarna utbytte en blick, och Sandreena visste precis vad de tänkte. En dödskult borde vara en sak för Lims-Kragmas tillbedjare, eller kanske till och med Sung den vites, men det var vanligtvis inte något som rörde Dalas tjänare.
”Fader biskop Creegan befarar att de kan föra bort bybor i närheten för sina offer”, sade Sandreena.
Det var inte en ren lögn, för hon kunde föreställa sig att det var något som Creegan också oroade sig för, men hon sade inget mer. Skuggornas väktare hade ingått en allians med den viktigaste mannen i gudinnan Dalas stridande orden, kanske för att Pug inte hade någon annan att vända sig till. Det var sannerligen inte många som hade lika stor erfarenhet av demoner som Sandreena, hon hade oskadliggjort sin beskärda del av dem, och fler än så.
”Har ni skyddsspärrar med er båda två?” frågade hon.
”Mot vad, sergeant?” undrade Jaliel.
”Nekromanti, demoner och annat som ni kan komma på?”
Båda riddarna klappade sig på sina höftväskor, där de förvarade skyddsspärrarna.
”Bra”, sade hon. ”Vi vet inte vad vi kan hitta där nere.”
”Var där nere?” frågade Farson.
Hon pekade åt söder. ”Där, i De förlorade männens dal.”
I Farsons ansikte kunde man avläsa exakt vad han tyckte om den idén, men han sade ingenting.
”Vi slår läger för natten och tar oss dit ned i gryningen.”
De band hästarna och började sedan lossa packningen. Sandreena lyfte ned en liten säck med foder och sadlade av sin häst. Riddarna ryktade sina djur och Sandreena såg till att fylla de tre hästarnas tornistrar. De skulle bli tvungna att påbörja hemfärden inom två dagar, annars riskerade hästarna att svälta. Sedan de lämnat Durbin bakom sig hade de inte kunnat skaffa foder till hästarna och det fanns inget bete någonstans, bara karga bergsplatåer, kullar med busksnår och enstaka ökenväxter som blomstrade helt kort efter ett sällsynt regn, men annars var föga tilltalande i sin torra slummer. Det var svårt att förstå att det här området någonsin hade behövt försvaras.
Creegan hade inte nämnt något om en sak som också den var ett uppenbart mysterium, och att den även saknades i rapporten förvånade Sandreena: varför hade Kesh byggt ett fort här överhuvudtaget? Trollbergen var, som namnet antydde, en hemort för varelser som det var bäst att undvika. Bergstrollen var klipskare än sina låglandskusiner, som nästan hade drag av djur, men öknen utgjorde redan en effektiv barriär mot dem. Om det varit så att karavanvägen ursprungligen hade passerat den här platsen, skulle det ha varit lättare att förstå, men såvitt hon kunnat se på de gamla kartorna före avresan från Krondor slutade vägen i dalen nedanför.
Hon funderade över vad som kunde finnas där nere. Hade det varit en gammal guldgruva eller någon annan källa till rikedom, borde karavanvägen fortsätta åt öster och så småningom nå staden Nar Ayab, och sedan vidare till huvudstaden Kesh. Hon drog slutsatsen att vad som än hade fraktats längs den där vägen hade det förts hit från Durbin. Kanske var det här målet och inte utgångspunkten, och karavanvägen var ett smidigt sätt att transportera förnödenheter från närmaste keshiska stad. Vilket borde betyda att det enda skälet till att bygga fortet var för att behålla vad det nu var som fanns nere i den där dalen, i den där dalen.
Hon avslutade skötseln av hästarna och tog med sig sin egen packning. ”Ingen eld”, sade hon till sina följeslagare. De var båda veteraner och en natt utan värmande eld var ingenting nytt för dem. De förstod att någon eller någonting där ute mycket väl kunde hålla ögonen på dem.
De åt under tystnad och när de var klara sade Sandreena: ”Jaliel, du tar första vakten och Farson den sista.” De nickade båda men tackade henne i tysthet, för som ledare tog hon den minst eftertraktade vakten. Hon lade sig ned, med sadeln som huvudkudde, och åratals vana gjorde att hon somnade inom några minuter.
Gryningen var het och torr, vilket inte kom som någon överraskning, men den förde också med sig en vind. Blåsten var både en välsignelse och en förbannelse: den skulle röra upp tillräckligt med damm för att hindra dem från att bli sedda om vaktposter hade placerats ut längs vägen in i De förlorade männens dal, men om den förblindade dem för mycket riskerade Sandreena och hennes kompanjoner att helt förlora leden ur sikte och kanske störta ned mot klipporna nedanför.
Sandreena talade högt, för att höras över den tilltagande vinden. ”Hur många demoner har ni mött?”
”Två, sergeant”, sade Farson.
”Sju, sergeant”, sade Jaliel.
”Jaliel, du får gå sist, ifall vi blir attackerade bakifrån”, sade Sandreena. Hon vände sig mot Farson. ”Gör ingenting, såvida jag inte säger till. Demoner kan vara mycket sluga ibland.” Han nickade. De båda riddarna visste att hon hade rätt; hon hade inte frågat hur många demoner de hade dödat, för om de inte hade förintat dem de hade mött skulle de inte vara i livet nu.
Sandreena var medveten om att Jaliel hade mött två fler än hon själv, men demonen hon kämpat mot senast hade varit mycket kraftfull, och utan Amiranthas hjälp … Hon kände plötsligt ett virrvarr av känslor och förbannade tyst sig själv för sin idiotiska reaktion. Han var en sorglig ursäkt till man, en ytlig charmör full av vackra fraser. Men han visste dock mer om demoner än någon annan hon mött, och just nu var hon beredd att lägga band på sin lust att strypa honom i utbyte mot hans förmåga att kontrollera monstren.
”Ta tag i en svans”, sade hon.
Farson flyttade sin häst närmare Sandreenas sto. Han närmade sig från sidan för att undvika en oväntad spark och grep tag i stridshästens svans. Stoet frustade, men hon hade varit med om det här tidigare. Jaliel gjorde på samma sätt med Farsons häst, och de tre började den långsamma nedstigningen från platån och in i De förlorade männens dal. Den här grupperingen förhindrade att någon gick vilse i den dåliga sikten, och man undvek också att kliva fel.
Vinden blåste moln av ökendamm och skräp mot dem: små stenar, växtdelar och torkade döda insekter, och något puderliknande, som påminde om krita eller aska, täckte deras hud och hår. Vid två tillfällen stötte de på stora bergsutlöpare som de kunde ta skydd bakom när vinden tilltog och dess tjutande fick till och med de tränade hästarna att trampa nervöst och gnägga. Sandreena strök lugnande mulen på sin gångare, men hon var knappast rätt person att lugna någon, inte ens sin häst. Impulsen som fått henne att ge sig i kast med det här uppdraget verkade nu vara en oerhört fåfäng idé. Men varje gång hon började tvivla på att hon gjorde rätt kom hon till samma slutsats: det fanns ingen annan i orden, utom hon själv, Creegan och två andra riddare, vars vistelseort var okänd, som kunde forska i det som den mystiske agenten hade rapporterat om, och hon var den enda som för tillfället kunde göra något.
Nekromanti och demoner hörde för det mesta inte ihop. Demoner var alltför benägna att sluka allt levande för att lämna tillräckligt mycket efter sig för en nekromant att arbeta med. Och demoner slukade allt som de dödade snabbt.
Men genom sina studier visste Sandreena att man inom svartkonst använde sig av en hel del energi, låt vara mörk och ondskefull, och nekromanti var en av dess kraftfullaste yttringar. Kanske var det någon som utnyttjade dödsmagi för att kontrollera demoner? Hon lämnade frågan obesvarad, hon visste inte om det överhuvudtaget var möjligt och vad det i så fall innebar och önskade återigen att hon fick prata med Amirantha i några minuter – innan hon ströp honom. Hon blev lika arg på sig själv som hon var på trollkarlen; hon kunde inte ha valt ett sämre tillfälle att börja tänka på den där svinpälsen igen!
Vinden ändrade riktning och började avta, men Sandreena visste att ökenvindarna på de här heta bergsplatåerna var oberäkneliga. Men nu när det var relativt vindstilla och de slapp sanden som stack i huden, skulle de lättare kunna se om någon fara hotade.
Hon gjorde tecken åt de andra att följa henne och fortsatte nedstigningen. Vinden kom i små stötar och virvlar, men det var mycket lättare att se var hon satte fötterna nu. Leden såg ungefär likadan ut som den hon hade följt fram mot fortet från Durbin: den var uråldrig, med väder och vind som satt sina spår och den användes antagligen sällan. Ändå såg hon då och då tecken på att någon hade färdats på den nyligen. Ett stort antal hästar och vagnar hade kommit den här vägen, och spåren efter hovarna ledde in i dalen, men inte ut ur den.
Sandreena undrade vilka som låg bakom det här, och vad som var syftet. Durbin var en beryktad håla vid Bittra sjön, där guvernören tjänade stora pengar på att se åt andra hållet när smugglare förde sitt gods in i eller ut från Storkeshiska imperiet. Det var inte ett typiskt keshiskt beteende, men det spelade ingen roll hur många gånger som imperiet försökte komma till rätta med korruptionen inom stadens ledning, blandningen av girighet, gynnsamma förutsättningar och avståndet till huvudstaden avgick alltid med segern. Ändå var antalet vagnar och män som nyligen tagit den här vägen i öknen avsevärt, även med Durbinmått mätt.
Sandreena uppskattade att det låg åtminstone hundra döda kroppar i det gamla fortet, kanske fler. Att så många människor rört sig genom öknen borde ha dragit uppmärksamheten till sig. Vem som än var hjärnan bakom hade förmått imperiets vakter att inte rapportera om händelsen, vilket betydde att guvernören eller någon högt uppsatt i dennes tjänst hade valt att titta bort, antingen genom mutor eller hot … eller bådadera.
Medan de långsamt tog sig nedför den vindlande leden genom långa serpentinkrökar lade sig vinden. Det var som om en gardin av yrande sand och damm plötsligt drogs åt sidan.
”Vad är det där?” undrade Farson.
”Det undrar jag också”, sade Sandreena medan Jaliel kom fram till dem.
”Heliga gudinna!” utbrast han.
En massiv byggnad höll på att uppföras borta i hjärtat av dalen. Konturerna visade att det var en fästning av något slag, och som omgärdade någonting, men på det här avståndet var det svårt att se några detaljer. Fyra torn hade börjat resas. Ett av dem hade kommit längre i konstruktionen än de övriga, och det var tydligt att tornen så småningom skulle mötas och bilda ett valv över mittpunkten av … vad det nu var.
”Jag är ingen ingenjör”, sade Farson, ”men min far byggde belägringsanordningar till kungen, så jag vet lite om sådant. De där tornen …”, han pekade, ”de kan inte göra så där, de kan inte välva sig och mötas.”
”Jag lovar att inte berätta det för dem”, sade Sandreena tyst.
”För vilka?” frågade Jaliel.
”Vilka det nu är som bygger det där vidundret.”
”Jag tror att vi borde söka skydd”, sade Farson.
Medan hon såg sig omkring sade Sandreena: ”Det gör jag gärna, bara du visar mig var.”
De stod på en öppen bergssluttning. Om det fanns vaktposter på muren av den underliga byggnaden, var de tre på leden fortfarande för långt borta för att bli upptäckta, och skulle det finnas andra, i slutet av karavanvägen eller närmare, var Sandreena och riddarna bara synliga om någon såg åt deras håll.
Sandreena pekade på en sänka ett tiotal meter nedanför leden. ”Det där är ett vattendrag när det regnar här”, sade hon. Försiktigt ledde hon sin häst bort från leden och ned längs lösa stenar och busksnår. När hon var framme vid sänkan såg hon att den snabbt blev djupare. Väl nere på botten stannade hon. ”Vi lämnar hästarna här och i kväll går vi så nära vi kan för att undersöka byggnaden.”
”Lämna hästarna, sergeant?” frågade Farson.
”Det finns inget skydd längs leden. De som finns nedanför oss kan bara sitta där och skjuta pilar mot oss, så snart vi blir upptäckta.” Sandreena tittade uppåt. ”Vi har tre serpentinkrökar ovanför oss och fem eller sex till nedanför.” Hon såg på de två riddarna. ”Farson, jag vill att du leder hästarna tillbaka upp till toppen.” Hon pekade mot en punkt rakt ovanför deras gömställe. ”Vänta där. Sadla av dem, rykta dem, ge dem vatten och vänta till solnedgången. Sadla sedan hästarna igen och var redo för avfärd genast.” Hon anade att han tänkte protestera och tillade snabbt: ”Du har den svåraste uppgiften. Om vi inte är tillbaka vid soluppgången i morgon, får du utgå ifrån att vi är döda. Då måste du rida tillbaka till Durbin och ta den snabbaste vägen till Krondor, med ett fartyg, om du kan, eller så får du byta hästarna mot nya och återvända till templet.”
Hon insåg att det bara var en man i templet som fanns med på Creegans säkra lista. ”Sök upp broder Willoby, på fader biskop Creegans kontor. Berätta för honom vad vi har hittat. Han vet vad som ska göras.”
”Vad är det vi har hittat, sergeant?” frågade broder Farson. Han pekade i riktning mot konstruktionen i fjärran. ”Jag vet inte om jag ens kan beskriva den, och än mindre förklara vad den är till för.”
”Det är ett fäste för ett angrepp”, sade Sandreena. ”Kan du inte känna dem?”
”Vilka?” frågade Jaliel och hans mörka ögonbryn rynkades i koncentration eller oro.
”Demonerna”, sade Sandreena. ”Den här platsen kryllar av dem; jag känner hur det sticker i huden.”
”Jag är visserligen lite spänd, sergeant”, sade Farson, ”men … jag kan faktiskt inte känna det.”
”Inte jag heller”, medgav Jaliel.
Sandreena såg på dem båda ett ögonblick och inriktade sig sedan på uppgiften som väntade. ”Du har dina order”, sade hon till Farson, som nickade. Han vände långsamt djuren. Sandreena visste att han inte såg fram emot att leda de tre hästarna tillbaka uppför leden igen.
Hon höll noga utkik efter något tecken på att de hade blivit sedda, medan den återvändande riddaren band fast tyglarna till hennes häst vid Jaliels sadelring och därefter tyglarna till kamratens häst vid sin egen. ”Vi ses i morgon. Sergeant, Jaliel”, sade han och började leda de tre hästarna upp ur sänkan för att sedan fortsätta den mödosamma klättringen tillbaka till toppen av platån.
”Vad händer nu?” frågade Jaliel tyst.
”Vi väntar”, svarade Sandreena och tittade upp mot himlen. ”Det är bäst att vi vilar. Försök att sova, så håller jag vakt.”
Den mer erfarne av de två riddarna som hon rekryterat nickade, och behövde ingen ytterligare uppmaning. Det var fortfarande morgon och de kanske hade en lång dags väntan framför sig, men åratals vistelse i ödemarken hade lärt honom att ta vara på alla möjligheter till vila.
Lämnad med sina egna tankar kröp Sandreena bort till ett stenblock, där hon med hakan stödd mot armen kunde studera den främmande konstruktionen på avstånd. Små rörelser då och då antydde att något var i görningen, men hon kunde inte se några detaljer. Hon fick nöja sig med att vänta tills mörkret föll, vilket skulle dröja åtminstone åtta eller nio timmar, innan de kunde smyga sig ned dit för att ta en närmare titt. Hon bad en bön till Gudinnan, för hon hade inga illusioner om att de skulle kunna ta sig tillbaka till toppen av platån till fots om de blev förföljda. Att undgå upptäckt var deras enda chans.
Så hon satte sig till rätta, bad, och väntade på att solen skulle fortsätta sin färd över himlen medan hon envist sköt undan alla tankar på Amirantha.
Natten närmade sig sakta, men efter att solen gått ned började Sandreena och Jaliel försiktigt ta sig nedför bergssidan i sänkan.
Det svaga ljuset var ett hinder för Sandreena: inte ens när de kom lite närmare byggnaden kunde hon se tydligare. Lilla månen var den enda av Midkemias tre månar som var uppe så här tidigt på kvällen, och den erbjöd inte mycket ljus. Mellanmånen skulle inte bli synlig förrän strax före gryningen och stora månen en god stund efter den. Men eftersom de inte fick bli sedda föredrog hon det dunkla ljuset framför att närma sig demonerna på en tremåneklar natt.
Sandreena kunde ändå se att ett litet torn, knappt två våningar högt, hade rests nära ledens slut. Om de hade fortsatt sin nedstigning tidigare under dagen skulle de ha blivit upptäckta av vaktposten där. Sandreena visade Jaliel med knappt märkbara handrörelser att de måste röra sig i en cirkel ännu längre bort från leden.
Sänkan som de rörde sig i vidgades till en kitteldal på ett hundratal meter tvärs över, innan den övergick i en uttorkad flodbädd som slingrade sig runt foten av bergen. En ganska bred flod måste ha flutit fram här i gångna tider, även om Sandreena hade svårt att föreställa sig det här som ett grönskande område eller med regn som kunde fylla en bäck, och än mindre en flod. Ändå fanns beviset för vattnets erosion under hennes fötter, så att hon kunde hålla sig dold medan hon och hennes kompanjon smög längs södra sidan av kitteldalen.
De var båda prövade i strid och redo att möta varje angrepp, men de var medvetna om att deras uppdrag gällde spaning och inte regelrätt drabbning. Något så stort som det här, på en plats långt borta från alla myndigheter, kunde bara vara ett verk av krafter fientligt inställda till dessa myndigheter, vilket även gjorde det till en angelägenhet för templet. Och lukten av demoner var så stark här att Sandreena visste att det brådskade.
Hon stod stilla ett ögonblick och studerade byggnadens murar. Stora, flammande fyrfat hängde i kedjor fästa vid trebensstativ jämnt fördelade längs bröstvärnet, för det var verkligen en fästning. Men det liknade ingen fästning som Sandreena någonsin stött på eller hört talas om.
”Vad är det här för ställe?” viskade Jaliel.
”Inget som medför något gott”, svarade Sandreena. ”Vi måste dela på oss. Jag vill att du går åt det hållet.” Hon pekade mot den sydligaste änden av kitteldalen och visade var han skulle fortsätta för att kunna följa en linje som löpte parallellt med fästningens murar. Hela anläggningen verkade cirkelformad, men hon behövde bättre ljus och komma närmare för att bli säker. Murens krökta linje framför henne gav intryck av en massiv cirkel i sten, med en gigantisk port mitt på.
Hon grep hans arm och viskade: ”Gå nu, och kom tillbaka vid midnatt. Är jag inte här då får du ta dig tillbaka till toppen så fort du kan. Skulle Farson redan ha gett sig i väg till Durbin fortsätter du till oasen vid La-amat-atal och väntar på en karavan som kan föra dig till civilisationen. Om du hinner tillbaka innan Farson försvunnit berättar du vad du har sett och följer med honom till Krondor.”
”Ja, sergeant”, svarade han. ”Och ni?”
”Jag kommer att gå i en cirkel åt andra hållet och sedan tänker jag banne mig se till att jag hinner upp till toppen innan Farson försvinner med min häst.”
Jaliel skrattade. ”Må Gudinnan vaka över dig, syster.”
”Och över dig, min broder”, svarade hon.
Han gav sig genast i väg, förvånansvärt tyst för att vara en man i rustning och med en sköld på ryggen. Sandreena väntade ett ögonblick, för att inte åstadkomma alltför mycket rörelse i området, och när Jaliel försvunnit ur sikte tog hon sig upp ur kitteldalen till den plana ytan ovanför. Hon hukade sig, trots att det inte var någon lätt sak med skölden på ryggen och svärdet i höger hand. Mellan kitteldalens kant och fästningens vakttorn fanns ett busksnår som hon tog skydd bakom, och hon bad till Gudinnan att den som stod på vakt där uppe höll utkik efter rörelser längs leden och inte efter någon som kom från motsatt håll.
Då och då tittade hon upp mot fästningens bortre mur för att försöka urskilja fler detaljer, som vilka som befann sig där och vad de gjorde, men avståndet var fortfarande för stort. Hon kom till några klippblock och knäböjde bakom dem, innan hon sakta reste sig för att få en överblick över vakthuset. Sedan duckade hon snabbt och hade svårt att tro sina ögon. En alv stod på vakt där, och av hans storlek att döma var han en av de stjärnalver som nyligen kommit till Midkemia.
Hon satte sig omtumlad ned med ryggen mot ett av klippblocken. Närvaron av ett oräkneligt antal demoner kändes tydligt, och ändå var det en alv som höll vakt. Med tanke på alvernas förmåga att se i dåligt ljus hade hon och Jaliel haft tur som obemärkt kunnat ta sig ned genom sänkan. Hade de i stället följt serpentinkrökarna, även på kvällen, skulle alven med all säkerhet kunnat upptäcka dem på en halvmils avstånd.
Sandreena visste att hon måste komma ännu närmare fästningen för att få någon uppfattning om vad som hände här. Hon väntade tills alven vände ryggen till för att övervaka leden högre upp, och skyndade sig sedan över vad som kändes som en vidsträckt, öppen yta så tyst hon kunde, tills hon såg fler stenbumlingar som erbjöd skydd. Med återhållen andhämtning väntade hon på att få höra någon form av alarm. Men det var bara de dämpade ljuden av arbetet som pågick vid fästningen som bröt ökennattens tystnad. Var fanns den förbaskade vinden när man behövde den? tänkte hon och fortsatte vidare runt det yttre försvarsverket för att hitta ett ställe där hon kunde komma närmare det som fanns innanför.
Sandreena hukade bakom några tomma vagnar. Mulorna eller hästarna som dragit dem syntes inte till. Hon tvivlade på att de där inne höll sina dragdjur i stall. De åt antagligen bara upp dem. Det hon såg här vittnade om krafter som bara var inriktade mot en enda sak, och det slutliga målet var inte svårt att gissa sig till. Hon hade velat skrika rakt ut i sin förbittring, men rädslan och vaksamheten fick henne att behålla fattningen. Det var så många frågor som plågade henne, men allt hon kunde göra var att tassa omkring i skuggorna och fortsätta sina observationer.
Den massiva porten var nu öppen och lät Sandreena få hastiga glimtar av befästningens inre. Det gick runt för henne vid åsynen av dvärgar, människor, alver och till och med ett troll som arbetade under övervakning av demoner. Tydligen lät de dödliga varelser utföra slavarbete, något som aldrig hade nämnts i de historiska skrifter om demoner som hon hade tagit del av. Nu önskade hon mer än någonsin att Amirantha hade varit här, inte för att han hade krossat hennes hjärta och hon ville straffa honom; hon behövde höra honom förklara vad det var hon bevittnade.
En demonförman dök upp i hennes synfält. Han stannade upp och stirrade i hennes riktning ett ögonblick. Hennes hjärta tog ett skutt och hon höll andan. Sandreena hade aldrig sett något så skräckinjagande. Demonens huvud liknade en deformerad apas, med två upprättstående öron, en grotesk parodi på en alvs, och den bar ett kraftigt bröstharnesk med en mänsklig skalle infattad i mitten som ett slags sköldemärke. Monstrets axlar var täckta med axelstycken i svart stål, vilka slutade i en uppåtsträvande, förgylld spets. Även benen hade svart pansar, och runt pannan bar den en ring av guld med ytterligare en skalle mitt fram. Det massiva svärdet som den bar i höger hand pulserade med ett rött ljus.
Demonen sniffade i luften. Efter ett ögonblick vände den sig om och ropade något till en av människorna, som bugade och skyndade i väg.
Uppe på murarna baxade arbetare upp trä till byggnadsställningar för att hissa upp stenarna som skulle användas för att resa de stora, välvda kolonnerna. Nu när Sandreena kommit närmare kunde hon se att arbetet med att placera kolonnerna i rätt läge övervakades noga. Två män i fotsida dräkter betraktade scenen, och när stenarna var på plats började båda uttala en besvärjelse. Orden gick inte att urskilja, men allting hos den här delen av befästningen fyllde Sandreena med iskall fruktan.
Något gigantiskt och omöjligt att tolka höll på att hända här – något med ett ont syfte hade snart fullbordats av demoner som hade uppsikt över en arbetsstyrka av dödliga varelser och magiker. Det hela var obegripligt för henne, och hon insåg att det bästa hon kunde göra nu var att återvända så fort som möjligt, så att hon kunde rapportera till fader biskop Creegan. Men det skulle dröja för länge med en budbärare, även om hon skickade rapporten med ett fartyg eller en snabb ryttare till Rillanon. Det var bättre om hon tog sig till Den svartes ö, som låg närmare Durbin än Krondor. Pug och hans medarbetare kunde sedan snabbt transportera henne till Rillanon. Dessutom, tänkte hon i förbigående, var det på den där fördömda ön som hon senast hade sett Amirantha.
Men hon var fortfarande nyfiken, och inte säker på att hon hade fått veta tillräckligt. Kanske kunde hon samla på sig mer information.
Medan hon funderade på saken hörde hon fotsteg närma sig bakom henne och i samma stund som hon vände sig om gjorde en dvärgkrigare ett utfall mot henne. Något i hans ögon sade henne att det inte fanns någon tid att ödsla på diskussion. Han hade ett kort svärd som han svingade med dödlig beslutsamhet.
Sandreena lyckades rulla undan och komma på fötter, samtidigt som hon tog skölden från ryggen och vände den så att hon kunde få in armen bakom remmarna på baksidan. När dvärgen utdelade nästa hugg hann hon precis höja sitt eget svärd och parera det.
Den hårda stöten kändes ordentligt i hennes arm och avslöjade att han inte var någon oprövad fäktare, utan en erfaren dvärgkrigare som inte skulle visa någon misskund. Sandreena hade aldrig mött någon tidigare, inte ens under övning, men deras styrka och skicklighet var omtalad. Hon visste att det inte var möjligt att trötta ut honom – han skulle kunna slåss tills hon kollapsade av utmattning och sedan dansa på hennes grav. Att övermanna honom var inte att tänka på, och det skulle nog bli svårt att bara försätta honom ur stridbart skick. Hennes enda hopp var att döda angriparen snabbt.
Efter den andra attacken tvekade dvärgen och Sandreena lade märke till att hans blick var aningen ofokuserad, men det var något annat hon med ens blev medveten om. Hon hade fått sin beskärda del av strider på liv och död, och ännu fler där hon bara försökt betvinga sin motståndare. Hon hade känt alla slags kroppsodörer från män, och några från kvinnor, men hon hade inte förväntat sig att dvärgar skulle lukta lika illa som demoner.
Han sträckte sig upp och måttade ett slag mot hennes huvud. I det ögonblicket såg hon att han hade en talisman i en läderrem runt halsen. Det var en grotesk sak med röda, glödande stenar till ögon, och det var också därifrån som demonstanken kom.
Hon vek undan och i stället för att skilja hans huvud från kroppen – trots att hon hade möjligheten – vände hon svärdet och slog bladet mot sidan av hans huvud. Det kändes som att träffa en trädstam och den chockartade stöten bedövade hennes arm nästan ända upp till axeln.
Dvärgen blinkade knappt och kom emot henne. Hon tvekade bara ett ögonblick, klev sedan åt vänster, rakt mot dvärgens nästa utfall, men i stället för att låta sig träffas duckade hon, vilket inte var någon enkel sak när motståndaren knappt var längre än etthundrafemtio centimeter, och kom upp bakom honom. Innan han hann vända sig om sträckte hon ut handen, slet av läderremmen runt hans hals och kastade i väg talismanen.
Det var som om hon hade träffat honom mellan ögonen med hammaren han nu höll i handen. Han vacklade till, vände sig till hälften åt sidan, tumlade sedan baklänges och landade på baken. Han satt i dammet och blinkade som om han bländades av ett starkt sken, och gav sedan ifrån sig en djup suck. Till sist föll hans blick på henne och han sade: ”Vad? Vem är …?” Han såg sig omkring och Sandreena följde hans blick.
Ingen uppe på muren hade sett deras konfrontation, men fler arbetare kom inom synhåll. I stället för att resa sig och slå larm om en inkräktare kröp dvärgen fram till henne, grep tag i hennes ben och väste: ”Ned, för gudarnas skull!”
Sandreena ställde sig på knä, men höll svärdet riktat mot dvärgen. ”Tänker du försöka döda mig igen?”
Dvärgen såg förbryllad ut. ”Döda dig? Jag vet inte vem du är, kvinna, men om du inte arbetar för dem”, han pekade mot fästningen, ”så är du min nya, bästa vän.”
”Vem är du?”
”Jag heter Keandar, son till Kendrin i Dorgin.”
Hon nickade, och gjorde tecken åt honom att krypa under en av vagnarna tillsammans med henne. Dorgin var den dvärgstad som låg närmast den här platsen, en liten stadsstat på gränsen mellan Storkeshiska imperiet och Kungliga riket.
”Vad är det där för något?”
”Det är en lång historia, som jag föredrar att berätta så långt härifrån som möjligt.” Han kastade en blick mot fästningen och sade: ”Några av mitt folk är där inne, och jag tänker ta mig tillbaka till Dorgin, berätta allt för kungen och återvända hit med alla krigare vi kan uppbringa.”
Sandreena visste att det skulle krävas mer än en liten armé av dvärgar för att bekämpa det som höll på att ta form här, men hon bestämde sig för att vänta med den diskussionen. ”Kan du berätta vad det är som pågår där inne?”
”Ja”, sade han, ”men bara en del av det. De använde mig mest som vakt, men de bland mitt folk med olika kunskaper – ingenjörer, smeder, handelsidkare, stenhuggare – fick arbeta på insidan. Men vi pratade lite under måltiderna – när vi fick något att äta.”
”Kom”, sade hon och tittade på lilla månens position. ”Jag har en häst som vi båda kan rida på, men det är en bit härifrån och vi måste ta oss dit före soluppgången.”
”Annars kommer en av mina medhjälpare att ta den med sig tillbaka till Durbin, utan mig.”
”Ah”, sade dvärgen. ”Du är inte ensam?”
”Nej”, sade Sandreena. ”Vi är tre stycken.”
”Nåväl, vi kan prata när vi är miltals härifrån. Visa vägen.”
Sandreena nickade och kravlade sig ut från vagnen, bort till den första samlingen med stenar och vidare mot sänkan. Men på vägen måste de passera vakthuset. När de kom fram dit vände hon sig mot Keandar och sade: ”Vi måste ta oss förbi den där vaktposten.”
”Varför inte döda honom? Det är ju bara en alv.”
”De kanske följer efter oss när du inte kommer tillbaka”, sade hon, ”men de skickar en större styrka om de hittar en död vaktpost i det där huset.”
Han suckade, som om han var besviken. ”Som du vill. De håller inte så noga reda på oss, på grund av de där sakerna som vi måste bära. De tar ifrån oss vår fria vilja och fördärvar våra sinnen.”
”Du får berätta mer senare”, sade Sandreena och Keandar nickade. För sig själv muttrade hon: ”Om det finns ett senare.”
En mycket nervös Farson väntade i gryningen vid den överenskomna platsen, med alla tre hästarna sadlade och klara. Han var beredd med svärdet när Sandreena dök upp och ropade hans namn.
”Sergeant?” frågade han och såg på dvärgen.
”Det här är Keandar från Dorgin. Om något händer och jag stupar måste du föra honom till Den svartes ö.”
Farson såg häpen ut. ”Den svartes ö? Sergeant, ingen besöker …”
”Den svartes ö.”
”Men Krondor …”
Bestämt upprepade Sandreena: ”Den svartes ö.” Sedan såg hon sig omkring. ”Jaliel?” frågade hon.
Farson skakade på huvudet.
”Vi väntar tills solen stiger över horisonten, sedan måste vi ge oss i väg.” Hon visste att de antagligen hade förlorat Jaliel. Om han hade befunnit sig i närheten skulle de ha stött på honom i sänkan eller på den övre delen av karavanvägen, även om han hade kommit från andra sidan av befästningen. Men hon tänkte hålla sitt ord och vänta på honom.
Solen steg. När den befann sig över horisonten helt och hållet sade Sandreena: ”Gudinna, vaka över honom.” Hon tog tyglarna till Jaliels häst och gav dem till dvärgen. ”Behöver du hjälp upp?”
Dvärgen grinade. I morgonsolen såg hans hår och skägg extra rött ut och hans blå ögon glittrade. Som de flesta av sitt folk hade han en kraftig överkropp och muskulösa armar och ben. ”Jag är kort”, svarade han, ”men inget barn.”
Han svingade sig upp i sadeln med imponerande lätthet och tog tyglarna som en van ryttare.
Farson och Sandreena satt upp. Hon såg sig omkring en sista gång och hoppades halvt om halvt att få syn på Jaliel. Sedan tog hon ett djupt andetag och sade: ”Mot Durbin.”
De vände hästarna och red norrut.