Gulamendis tog ett språng.
Ödlan slank i väg, men demonbesvärjaren var snabbare. Han grep tag i den och slog den hårt mot stenarna. Sedan skyndade han tillbaka till grottan, där hans bror väntade. En liten eld brann längst in och trollkarlen satt nedhukad framför den och försökte hålla sig varm i den tidiga morgonkylan.
Nätterna i den här världen var bitande kalla medan det under dagarna rådde en brännande hetta. Solen hade just börjat stiga på den sjunde dagen av deras vistelse på den här främmande planeten. De hade hittat färskvatten i en liten bäck som rann nedför bergssidan och lyckats fånga ödlor och fåglar att äta. Det var en mager kost, men även om de var smutsiga, trötta och hungriga hade de åtminstone klarat livhanken.
Men de var mer förbryllade över demonerna nu än när de först kom. Efter att ha vilat en dag hade de studerat den stora armén från sin utkiksplats. Båda gångerna hade de varit försiktiga och undvikit upptäckt. Någonting var i görningen nere i den där dalen, men de var inte säkra på vad. Hade det varit frågan om en alvisk armé kunde de ha gissat sig till dess beteende, men demoner som var organiserade på det här sättet var något helt främmande för dem.
Bröderna talade inte så mycket med varandra längre, de hade vridit och vänt på situationen under de första dagarna här. De kunde inte ha transporterat sig till demonernas rike, i så fall skulle de ha dött inom några minuter. De kanske inte befann sig i världen de kallade Hemmet, men det måste vara någon med liknande betingelser. Även om landskapet var minst sagt ogästvänligt så gick luften att andas, vattnet att dricka och de vilda djuren att äta. Dock hade en av de ormliknande varelser de fångat gett dem ordentliga magsmärtor och andra otrevliga följder.
Gulamendis höll fram handen när han kom in i grottan där hans bror väntade.
”En ödla”, sade Laromendis torrt. ”Vilken överraskning.”
Hans bror brydde sig inte om kommentaren, utan började flå den lilla kroppen med sin stridskniv. Det var ett klumpigt verktyg, men några dagars övning hade förbättrat hans teknik så att deras middag inte längre gick om intet redan före tillagningen. Efter att ödlan blivit genomstekt skulle den ge dem mindre än hundra gram kött och bara lite fett, men det skulle räcka för att hålla dem vid liv ännu en dag. Sakta hade de återfått tillräckligt med krafter för att kunna försvara sig en kort stund om de blev upptäckta, men ingen av dem skulle klara en längre strid.
Så deras nuvarande taktik var att avvakta, men de visste båda att det knappast var ett hållbart alternativ om de ville överleva. De slukade snabbt maten och Gulamendis sade: ”Det jag tycker är mest irriterande med alltihop just nu, är att jag måste gå ned till bäcken varje gång jag blir törstig.”
”Bli inte törstig då”, svarade hans bror. ”Eller se till att skaffa något jäkla krus eller något att hämta vatten med.”
”Jag har redan föreslagit att vi skulle använda din stövel …”, sade demonbesvärjaren i ett lamt försök att skämta.
Brodern gjorde en grimas som svar på vad han tyckte om den idén. ”Hur länge kan vi sitta här och grubbla?” frågade han.
”Jag vet inte”, sade Gulamendis, på gränsen till uppgivenhet. ”Det är så mycket av det här som jag inte förstår.”
Laromendis hade hört sin bror prata om det som oroade honom ända sedan upptäckten av demonerna från bergskammen. ”Kanske kan du gå igenom allt igen”, föreslog han.
”Vad skulle det tjäna till?” suckade Gulamendis. ”Allt jag har lärt mig om demoner måste vara fel, eller åtminstone ha stora luckor. Varken jag eller den där trollkarlen hos människorna, Amirantha, kan längre lita på våra frambesvärjelser. Demonkungens uppdykande innebar att vi inte kunde vara säkra på att varelserna vi frammanade inte skulle vända sig mot oss eller återvända till sitt rike och rapportera vad de hade sett. Fram tills vi kom hit hade vår erfarenhet lärt oss att om vi inte kunde bemästra dem genom magi var de inte möjliga att styra. Attackerna på vårt folk i de olika världarna fick oss att tro att de bara var en skoningslös hord av monster, utan någon annan strategi än att skövla allt i sin väg.”
”Vi såg de där kaptenerna i Andcardia”, påpekade hans bror. ”De gav order.”
”Det såg mer ut som om de drev boskap och ledde en hjord som blint rusade framåt. Något organiserat anfall var det knappast frågan om.” Gulamendis suckade. ”Men det där lägret …” Han ryckte resignerat på axlarna. ”Jag kan inte förklara det. Jag har ingen aning om vem som leder dem, men de uppför sig inte som några demoner jag känner till, och än mindre träffat på.”
”Jag förstår”, sade hans bror. ”Det känns som om någon har ändrat de grundläggande förutsättningarna för din konst utan att bry sig om att meddela dig.” Han började resa sig. ”Låt oss gå till bäcken och dricka”, sade han, ”och sedan bestämma oss för om vi vill se demonerna göra ingenting i kväll.” Innan han kommit på fötter skakade plötsligt klippan under dem när en kraftig explosion hördes utanför grottan.
Laromendis tappade balansen och blev sittande igen medan brodern sade: ”Vad var det där?”
Båda tittade upp när damm och grus kom nedrasande från taket i den mörka grottan, som bara var svagt upplyst genom dagsljuset som kom från dess öppning femton meter bort. ”Vi måste ut!” skrek Gulamendis. ”Taket kommer att rasa in!”
Marken under deras fötter skakade på nytt när de famlade sig fram mot utgången medan grus och lösa stenar regnade över dem. När de kommit ut såg de sig omkring och Laromendis sade: ”Jordbävning?”
Det hördes ett nytt avlägset mullrande, följt av en ny skakning i marken. ”Jag tror inte det”, sade Gulamendis.
De insåg snabbt att ljudet kom från andra sidan bergskammen. Gulamendis tecknade åt brodern att följa honom och försökte till hälften klättra, till hälften krypa uppför den skakande bergssidan. När de närmade sig kammen kunde de höra ljudet av en strid på avstånd, som då och då avbröts av ytterligare explosioner.
En kaotisk scen utspelades inför deras ögon när de kikade över kanten.
Rök och damm fyllde luften när tusentals demoner vällde ut från sina enheter i lägret för att möta den våldsamma attacken från andra demoner.
”Vad är det här?” frågade Laromendis, utan att bry sig om att sänka rösten. Överallt såg de hur demoner kämpade mot varandra. Det märkligaste med scenen var anblicken av lägrets demoner i sina till synes nödtorftigt likartade rustningar: matta, silverfärgade bröstharnesk och hjälmar, en del med axelstycken eller överarmsskenor, andra utan. Några av demonerna var också utrustade med benskenor eller stövlar, medan andra – de med massiva fötter och klor – var barfota. Men det var lätt att se att de stred under samma fana. Denna var hissad i lägrets mitt, en stor, svart flagga med ett rött emblem, vars detaljer var svåra att urskilja på så långt håll.
Angriparnas stridsmundering var inte heller enhetlig, men deras rustningar var mörkt gråblå till färgen och de bar inget baner. Tydligen hade de dragit fördel av sin lika överraskande som vildsinta attack.
Även utan vapen var demoner dödligt effektiva krigare, och beväpnade var de än mer skräckinjagande. Striden fortsatte och på båda sidor stupade demoner. De vrålade av smärta, blodet sprutade och kroppsdelar seglade genom luften.
Gulamendis svarade: ”En demonrevolt, tydligen.”
”Titta”, sade trollkarlen och pekade tvärs över dalen på bergskammen mitt emot deras egen.
Där borta kunde Laromendis se vad som hade fångat broderns uppmärksamhet. Uppe på åsen stod en högrest figur, som fick dem som omgav honom att likna dvärgar. Det var svårt att se tydligt på det här avståndet, men det stod klart att det var därifrån som anfallet på demonlägret i dalen hade organiserats.
Flygare lämnade marken för att möta dem som fanns ovanför och de två alverna förstod plötsligt varifrån skakningarna och explosionerna kom. De anfallande, flygande demonerna bar på stora föremål som de släppte över markstyrkorna nedanför. När föremålen träffade marken frigjordes en stor mängd energi, som formligen reste en pelare av jord, rök, flammor och delar av förintade demoner i luften. I början måste anfallet ha riktats mot positioner som låg närmare brödernas gömställe, för de här explosionerna kändes inte lika tydligt.
Från tre sänkor, strax utanför dalen, svärmade en hord av attackerande monster. De kastade sig över armén i lägret, som börjat drabbas av panik, och slakten tilltog.
”Vad är det som händer?” frågade Laromendis.
”Kan du ordna så att vi inte syns om det skulle behövas?” undrade brodern.
”Inte så värst länge.”
”Om det som jag tror händer faktiskt händer, kommer det inte att behövas heller. Kom, vi måste skynda oss.”
Demonbesvärjaren satte fart, men höll sig nedanför kanten av bergskammen och följde den runt dalen. Då och då skakade marken, men attackerna från luften avtog när de stridande sidorna gick i närkamp med varandra. Emellanåt kikade Gulamendis över kanten och vinkade sedan fram brodern.
De nådde en bergsformation där de hade bättre uppsikt över det som hände, och Laromendis frågade: ”Känner du igen någon av dem?” Han nickade i riktning mot demonerna vid dalens krön. De var nu tillräckligt nära för att Gulamendis skulle kunna se tydligare. Demonen i gruppens mitt var enorm, sex eller sju meter lång, med stora vingar vilande intill varandra på ryggen. Den kunde ha varit en flygare tidigare eller så fanns vingarna bara där för att skapa effekt när de breddes ut, men demonbesvärjaren tvivlade på att varelsen verkligen kunde flyga utan hjälp av magi. På vardera sidan om den stod demoner av ett slag som Gulamendis aldrig hade sett. De var hiskliga varelser som från midjan och uppåt såg nästan mänskliga ut och med underkroppar som hade ödlelika drag. Deras hud var svart och bakom dem skymtade två långa svansar. De såg sig oupphörligt omkring.
”Jag tror att de där två”, sade han lågt och pekade på ödledemonerna, ”är vakter eller medhjälpare av något slag.” Han gjorde en liten cirkelrörelse med fingret medan han pekade. ”Resten är stridsdemoner, men jag har aldrig sett dem stå overksamma eller bära rustning och vapen.”
Han hukade sig och sade: ”Det vi ser här är något helt nytt.”
”Vad då?”
”Jag ska berätta när vi har lite tid över”, sade Gulamendis. ”Den långe är antagligen demonkungen Maarg, eller någon som är mycket lik den beskrivning jag fick av Pug.”
”Sade inte Pug också att Maarg hittades död i en annan värld?”
”Tja”, sade Gulamendis, ”det finns död och sedan finns det död. Jag har förpassat demoner tillbaka till deras eget rike i åratal, och jag inbillar mig till och med att jag har förintat några, men jag kan egentligen inte vara säker på om de dog eller bara återvände i ett sämre skick till det ställe de kom ifrån.” Han sneglade över klippkanten. ”Om jag har rätt borde vi hitta en väg härifrån bakom de där monstren.”
”Det är bäst att det går fort, för den här striden är snart över och jag vill inte vara här när segrarna börjar se sig om efter något mer att tugga i sig.”
Demonbesvärjaren nickade. ”Var beredd att få oss att likna stenar om det skulle behövas.”
”Jag ska försöka”, sade hans bror.
De rörde sig försiktigt och stannade ungefär var tionde meter för att försäkra sig om att de kunde fortsätta. Sedan hejdade Gulamendis plötsligt sin bror. ”Något är fel.”
”Vad menar du?” frågade trollkarlen.
”Jag kan känna demonerna här i dalen, det är som en folkmassa som skriker åt mig, men där framme … Ingenting.”
”Ingenting?”
”Om jag blundar så finns det inga demoner på den där åsen.”
Gulamendis kikade bort mot gruppen och studerade scenen ett ögonblick. Sedan sade han: ”Det var konstigt.”
”Vad ser du?”
”Tyst. Titta en stund och berätta sedan vad du ser.”
De två bröderna betraktade demonerna igen, som nu befann sig på mindre än två hundra meters avstånd från dem. Demonkungen stod med armarna korsade över sin obscent stora mage, hans ansikte var som en mask av ondskefull njutning när han stirrade ned på de stridande med brinnande, röda ögon. Plötsligt sköt hans hand upp i luften som om han uppmanade till ett nytt anfall, men inga fler förstärkningar kom. ”Varför ger han signal om attack när striden nästan är över?” frågade Laromendis.
”Därför att det inte handlar om någon attack. Följ mig”, sade Gulamendis medan han hukade sig ned och snabbt fortsatte vidare i skydd av klipporna.
Fast de höll sig utom synhåll så gott det gick kom de lite för nära för Laromendis smak. Sedan sade Gulamendis tyst: ”Titta, broder!”
De kikade på de församlade demonerna och såg att demonkungen gav signal om attack igen. ”Vad?” sade Laromendis och slöt ögonen. ”Jag är en idiot. Det är bara en illusion.”
”En mycket skickligt gjord illusion, såvitt jag kan bedöma. Den skulle lura vem som helst som inte kan känna närvaron av demoner, till och med dig, käre bror. Och det är ingen som vågar gå tillräckligt nära för att kunna se att det bara är ett trick med ljus och magi.”
”Men varför …?”
”Vi kan fundera på det senare”, sade Gulamendis. ”Vi måste hitta vägen hem, eller åtminstone komma bort härifrån. Varför de där demonerna blev hitlurade för att slaktas av sitt eget folk får visa sig så småningom, nu ska vi se om det finns något slags portal på den där sidan av berget.”
Han skyndade i väg, inte längre orolig för att bli sedd av illusionen i närheten, och Laromendis följde efter. Tröttheten efter dagar av umbäranden uppvägdes av hoppet om att hitta en väg bort från den här ödsliga planeten, vilket fick dem att röra sig snabbt.
När de passerade illusionen fann de en bred passage och såg att den visade färska fotspår av tusentals fötter. ”Jaha, nu vet vi att den attackerande armén är verklig”, sade Laromendis.
”Det går inte att lura demoner någon längre stund”, sade brodern. ”Jag trodde att du hade lärt dig det i Navet när de började strunta i dina illusioner och anföll oss.”
”Jag tänkte att de mitt i all kalabalik, med blod och skrikande demoner på båda sidor, kanske inte kunde avgöra om det fanns tillräckligt med demonstank i luften”, sade trollkarlen när de snabbt, nästan springande, tog sig nedför leden.
”Jag förstår vad du menar”, tillstod brodern. ”Men det är du som är trollkarlen här. Skulle du kunna skapa illusionen av en armé i den storleken?”
”Nej”, sade Laromendis som började bli andfådd. ”Det kan ingen. Det skulle krävas ett dussin som är lika bra som jag. Och de skulle inte kunna upprätthålla illusionen någon längre tid. Det är en hel del magi som ska till. För att få den att vara så här länge, på den här nivån, skulle det behövas hundra magiker som är skickligare än jag.”
”Tja, låt oss hoppas att vem som än ligger bakom det här groteska förräderiet är för upptagen med vad det nu är för att lägga märke till att vi smiter.”
Plötsligt reste sig håren på deras armar och båda tvärstannade så att dammet yrde.
”Vad är det här?” frågade Gulamendis.
”En barriär …” Laromendis sträckte fram handen men drog kvickt tillbaka den igen. ”Det gör inte ont, men det är ingen särskilt behaglig känsla heller.”
”Vad består barriären av?”
Laromendis kände efter med fingrarna och sade: ”Jag tror att det är …” Han tog ett steg framåt och försvann ur broderns åsyn.
”Laro!” skrek demonbesvärjaren.
I samma ögonblick dök en hand upp ur tomma intet, tog tag i hans arm och drog honom framåt.
”Var är vi?” frågade Gulamendis.
Det rådde inget tvivel om att det inte var den värld de hade befunnit sig i ögonblicket innan.
De stod på den tomma gården till en gigantisk fästning av svart sten. Murar på närmare tio meter omgav den öppna platsen som var två hundra meter lång och hundra meter bred. Ovanför murarna reste sig ett torn som inte liknade något de hade sett tidigare. Om slottet som Macros den svarte hade byggt var ämnat att hålla passerande fartyg på avstånd, skulle åsynen av den här fästningen helt sonika ha skrämt ihjäl sjömännen.
På himlen ovanför dem hängde en baldakin av mörka moln, så tjocka att det var omöjligt att avgöra tiden på dagen, eller om det i själva verket var natt. Molnen belystes underifrån av ett skarpt, rött sken från en rad vulkaner som omgav platsen. Det syntes en blixt på himlen i fjärran, och några ögonblick senare följdes den av kännbara åskskrällar.
”Var är vi?” upprepade Gulamendis.
Hans bror tog honom i armen och drog in honom i det skydd som skuggan från ett hörntorn erbjöd. På avstånd hade en högrest gestalt kommit ut från den stora fästningens ingång och gick nu tvärs över gården. Trots att den befann sig nästan hundra meter bort kunde de se att det var en kraftfull stridsdemon, säkert över tre meter lång. Den rörde sig beslutsamt, men i stället för att anfalla dem förflyttade den sig i en sned vinkel mot dem, tydligen ute i något annat ärende. Liksom demonerna i den andra världen bar den rustning och ett massivt tvåhandssvärd på ryggen.
”Är det här demonernas rike?” frågade Laromendis.
”Nej, det kan det inte vara”, sade hans bror.
”Varför inte?”
”För om det var Femte kretsen skulle vi nästan säkert ha varit döda vid det här laget. Enligt vad vi vet om Femte kretsen skulle vi dö inom några minuter om vi inte skyddades av kraftfull magi.”
”Kosridi”, sade Laromendis och tänkte på berättelserna om den mänsklige magikern Pug och resan som han och hans förtrogna gjorde till Andra kretsen.
”Ja”, sade hans bror.
”Å andra sidan”, sade Laromendis, ”vad är det som säger att naturlagarna i Femte kretsen liknar dem i Andra kretsen?”
”Vi får diskutera den teorin senare”, sade Gulamendis. ”Jag kan i alla fall inte känna någon närvaro av demoner.”
”En ny illusion?”
Gulamendis slog lätt med handflatan mot stenmuren bakom sig och kände hur det sved. ”Vad tror du?”
Laromendis slöt ögonen, rörde vid muren och sade sedan: ”Om den här fästningen är en illusion måste den som ligger bakom ha krafter som en gud.”
”Låt oss försöka hitta en bättre plats att gömma oss på, så kan vi bestämma vad vi ska göra härnäst”, sade Gulamendis.
De drygt två meter långa alverna gjorde sig så små och obemärkta de kunde och höll sig i skuggorna medan de följde muren.
”Det här kanske inte är demonernas rike”, sade Laromendis, ”men luften är kvävande.”
”Det är röken och askan från vulkanerna”, viskade brodern.
”Vem kommer på idén att bygga en fästning på en sådan här plats?”
”Ingen aning”, svarade Gulamendis. ”Vi går dit bort.” Han pekade på en liten byggnad som verkade ha uppförts efter muren. Det var ett enkelt trähus, ett skjul eller en bod.
De smög vidare. Inget hot hade dykt upp sedan de fått syn på den ensamma demonen som korsat fästningsgården, men de visste förstås inte om de övervakades från något av de hundratal fönstren i tornet ovanför. Det reste sig i åtminstone ett dussin våningar över dem, en kompakt, olycksbådande skapelse mot den röda och grå himlen.
”Flygare!” sade Gulamendis och pekade ovanför tornets topp.
Ett tiotal svarta prickar avtecknade sig mot den glödande skyn och försvann sedan, bara för att dyka upp igen ett ögonblick senare och börja öka i storlek. ”De kommer hitåt”, sade trollkarlen.
”Låt oss se vad som finns här inne”, sade Gulamendis och öppnade den olåsta dörren.
Inne i skjulet stod säckar och lådor som placerats någorlunda överskådligt. När dörren föll igen bakom dem omslöts de av mörker.
Det fanns springor mellan väggbrädorna. Bröderna kikade ut mellan dem och plötsligt såg de hur stora, bevingade demoner landade på gården och hur de sedan delade upp sig på två led med sex demoner i varje.
”De väntar på något”, sade Gulamendis.
”Vad då?”
”Jag vet inte.”
”Vad gör vi nu?” frågade Laromendis.
”Tja, eftersom vi inte gärna kan gå ut dit, föreslår jag att vi tills vidare sitter tysta och ser vad som händer.”
I brist på något mer att säga försjönk Laromendis i tystnad.
Flera timmar hade gått och ingenting särskilt hände ute på fästningsgården. Så småningom steg solen så pass högt att det blev ljusare i skjulet.
”Vad har vi här då?” sade Laromendis nästan frånvarande och lyfte ned en liten säck från en hylla på den bakre väggen. Säcken öppnades och röda, runda frukter föll ut. ”Äpplen!” sade han.
Gulamendis var inte sen att nappa åt sig ett av dem och ta en stor tugga. Det var inte det saftigaste äpple han någonsin smakat, men den svala och torra lagringsplatsen hade konserverat de flesta av frukterna.
”Vad kan det vara i de andra säckarna?” frågade Laromendis och bet i sitt andra äpple. Han började öppna säckar och lådor på måfå medan bröderna blev alltmer konfunderade.
Lådorna och säckarna innehöll kläder och förnödenheter. Kläderna var i människostorlek, för stora för dvärgar och för små för taredheler, och de såg heller inte ut som något andra alvfolk skulle bära.
”Vad betyder de här sakerna?” undrade Gulamendis.
”Inte vet jag, men pröva det här”, sade hans bror och kastade en bit torkat kött till honom.
Gulamendis bet girigt i det och började tugga. ”Vad är det här för ställe?”
”Du vet mer om demoner än någon annan, vad tror du?”
”Demoner äter allting. De suger livet ur levande varelser och ger sig sedan på allt de kan hitta.” Han gjorde en talande gest och tilllade: ”De lagrar inte frukt eller torkat kött. Det här är inte demonmat.”
”Vem tillhör den då?”
”Jag tycker att vi äter, vilar lite och sedan försöker ta reda på det”, föreslog Gulamendis.
”Jag har ingen bättre idé. Om ingen stör vår vila ser vi oss omkring när det blir mörkt.”
De satte sig ned och började äta.
Dagen gick sakta. Två gånger gjorde de sig redo att slåss när en grupp demoner gick förbi, men ingen av dessa verkade intresserad av förrådet. De två möjliga förklaringarna bröderna kunde finna till skjulets existens var att de som ursprungligen byggt den monstruösa fästningen hade varit dödliga varelser som dukat under för demonlegionen eller så hade den uppförts av demonerna av okänd anledning. Med tanke på byggnadens storlek och utseende verkade det senare alternativet troligast.
När mörkret föll på nytt blev det tyst runt fästningen och Gulamendis sade: ”Vi går ut och tar en titt.”
”Varför?” sade hans bror, medveten om vad svaret skulle bli. ”Nåväl”, fortsatte han innan Gulamendis hann säga något mer. ”Jag vet, vi kan inte stanna här för evigt, även om det finns mat som räcker i flera månader.”
Hans bror log och nickade medan han pekade över axeln mot fästningen. ”Om det finns någon väg bort från den här världen, och som kan föra oss hem, tror jag att vi ska leta där inne.”
”Nu önskar jag att vi hade ägnat mindre tid åt att fördjupa oss i magi och i stället lärt oss att smyga omkring utan att synas, som våra skogskusiner.”
”Det är ett svårt val”, sade Gulamendis. ”Vi kan försöka hålla oss undan eller också får du förvandla oss till något annat, men då kommer vi att stinka av magi och kan bli upptäckta om någon känner av den.”
”Vilket föredrar du, demonbesvärjare?”
”Jag har ingen aning, när det gäller de här figurerna”, medgav Gulamendis. ”De uppför sig inte på det sätt som jag är van vid.” Han tystnade ett ögonblick. ”Varken de som fanns i lägret i dalen eller de som attackerade dem har den minsta likhet med monstren vi kämpade mot i Andcardia. Det är som om vi har stött på ett helt annat släkte av demoner.”
”Vad tror du om deras utseende?” frågade Laromendis.
Gulamendis ryckte på axlarna. ”Före allt det här trodde jag att jag kände till det mesta om demoner, men de senaste dagarna har jag sett fler främmande varelser än jag har gjort under hela mitt liv. Man brukar kunna se vilken slags demon man har att göra med: stridsdemoner är stora och kraftfulla, men de kan se ut som tjurar eller ödlor eller tjurar och ödlor eller …” Han ryckte på axlarna. ”Flygare brukar vara små, men vi såg de där stora och ondskefulla i Navet. Jag har sett demoner klädda som magiker.” Han suckade. ”Jag önskar att den där mänsklige demonbesvärjaren var här, han visste en hel del, liksom hans vänner Pug och Magnus.”
”När vi kommer hem kan vi ju alltid besöka dem”, sade Laromendis torrt, ”men till dess får vi nog koncentrera oss på det vi måste välja nu: använda magi eller smyga?”
”Smyga”, sade Gulamendis. ”Spara på krafterna tills vi verkligen behöver dem.”
”Då så”, sade Laromendis och öppnade försiktigt dörren till skjulet.
Gården låg tom till vänster om dem och det var bara en kort sträcka rakt fram till sidan av tornet. ”Om någon tittar ut genom ett fönster där uppe blir vi sedda”, sade Laromendis tyst.
”Det är mörkt”, sade hans bror. ”Om vi skyndar oss …”
Utan att dröja längre skyndade Laromendis i väg från skjulet, tätt följd av brodern som bara hejdade sig ett ögonblick för att stänga dörren bakom dem innan han började springa. Avståndet till tornet var mindre än femtio meter, men det kändes som om de blev iakttagna i en evighet från alla håll.
De höll sig tätt intill tornmuren och lyssnade efter tecken på att de blivit upptäckta. När de inte hörde något sade Gulamendis: ”Vart går vi nu?”
”Ditåt”, sade hans bror och pekade mot tornets baksida.
”Varför åt det hållet?”
”Vill du hellre försöka ta dig in genom huvudingången?”
”Jag fattar”, sade demonbesvärjaren och de två alverna började röra sig i riktning mot baksidan av tornet.
De kom fram till ett mindre hörntorn och följde dess bas tills de nådde en stor bakgård, hälften så stor som fästningsgården. ”Jag ser trappsteg som leder ned till en källardörr, och längre bort en bred trappa som leder uppåt”, viskade Laromendis.
”Vi försöker ta oss in genom källaren”, sade Gulamendis.
”Har du tänkt på att vi inte har sett till några vakter?”
”Jag antar att de har fullt upp med att slakta demoner var det nu var vi befann oss innan vi hittade portalen där.”
”Hoppas kan man ju alltid, men jag tycker ändå att det är konstigt att vi bara har sett en enda stridsdemon och de där två grupperna med flygare”, påpekade Laromendis.
”Var tacksam för det och rör på påkarna!” väste hans bror.
De rusade mot trappan som ledde till källaren och stod sedan framför två stora dörrar. Den närmaste var inte reglad så Laromendis sköt försiktigt upp den och kikade in. ”En lång, mörk trappa”, viskade Laromendis.
”Är det någon där?”
”Inte vad jag kan se.” Trollkarlen slank in genom dörren, tätt följd av brodern.
”Det här är nog höjden av vansinne”, sade demonbesvärjaren.
”Rör dig inte om jag plötsligt skulle knuffa dig mot väggen. Jag ska försöka få oss att likna stenarna i den.”
Som plan betraktad var den inte särskilt genial, men Gulamendis hade ingen bättre, så han avstod från någon kommentar.
De gick nedför den mycket långa trappan som förde dem djupt ned under fästningstornet. Så småningom slutade den i en stor kammare, och Gulamendis uppskattade att de befann sig åtminstone tre våningar under jord. Kammaren hade fyra dörrar: den som de just kommit genom, två dörröppningar med trappor som ledde uppåt och en tillbommad, bastant trädörr rakt framför dem.
”Vi försöker med den där”, viskade Laromendis och nickade mot den stängda dörren.
Hans bror gav honom en liten knuff till tecken på att han höll med, och de korsade snabbt kammaren. Dörren hade ett litet, gallerförsett fönster som de kikade in genom. ”Det är en fängelsehåla!” sade Gulamendis.
Genom det lilla fönstret kunde de se en lång passage med celler på höger sida som var åtskilda med galler från golv till tak. På motsatta sidan fanns tre tunga trädörrar, liknande den som de nu stirrade in genom.
I de gallerförsedda cellerna kunde de se fångar: människor, dvärgar och alver. De sistnämnda liknade taredhelerna, men var kortare än de två bröderna. ”Vad är det här?” viskade Laromendis.
”Demoner tar inga fångar”, viskade Gulamendis tillbaka.
”Vad ska vi göra?”
”Jag har ingen aning.”
I en oförklarlig fängelsehåla, skapad av främmande varelser under ett skräckinjagande fästningstorn i en värld de varit ovetande om dagen innan, stod de två bröderna som förstenade inför det faktum att de inte visste vad de skulle ta sig till.