Pug gjorde ett tecken.
Magnus följde Pugs anvisningar och plötsligt stod de i en stor kammare. Aals orakel tornade upp sig över dem och hennes magnifika drakgestalt blev ännu mer imponerande genom de gnistrande juvelerna som smyckade hennes kropp, resultatet av en magisk sammansmältning som ägt rum under en strid med en skräckhärskare för över hundra år sedan.
”Du kommer oinbjuden, Pug”, sade oraklet, men hennes tonfall var neutralt – det var ett konstaterande, inte en anklagelse.
”Jag står inför något okänt, min fru”, svarade Pug. ”Ett stort hot närmar sig och jag vill veta vad du kan berätta.”
Oraklet sade ingenting, som om det funderade över frågan, och sade sedan: ”Det finns för många framtider, de flesta av dem dystra, och några innebär slutet för livet som vi känner det. För många samband mellan möjligheter.”
”Kan du säga någonting som ökar möjligheterna att undvika de svåraste följderna?”
”Två vågor: den som du ser och den bakom. Du minns, från din ungdom.”
Pug ryckte till. Ingen kände till den händelsen; han var nästan säker på att han aldrig hade nämnt episoden. Den inträffade samma dag som han första gången hade pratat med sin gamle lärare, Kulgan. Pug hade slagits omkull av en våg på stranden och när han försökte resa sig igen hade en andra våg svept över honom. ”Ja, jag minns”, sade han. ”Det är en läxa jag aldrig har glömt.”
”Du måste vara beredd på den dolda vågen. Den första är avsedd att distrahera, att få dina resurser att blöda och att så tvivel.”
”Kan du säga något mer?”
”Skuggor gömmer djupare skuggor. Det finns ett tomrum från vilket inget ljus tränger ut, och som ingen kan se in i. De som vill förgöra allt du älskar lurar där inne.” Den väldiga varelsen fortsatte: ”Sök mer kunskap innan du handlar, har striden väl börjat kan den bara sluta med fullständig seger eller totalt nederlag.”
”Det är inte första gången vi står inför den situationen”, sade Magnus.
”Våg efter våg, unge trollkarl, det måste du inse. Den här kampen började innan du var född, innan din far var född, till och med innan jag var född. Det är ännu inte uppenbarat, men allt hänger ihop. Var försiktig, var klok, sök mer underrättelser är mitt råd”, sade oraklet.
Drakens massiva huvud sänktes sakta mot golvet och männen och kvinnorna som hade stått i skuggorna – oraklets medhjälpare – närmade sig för att se om hon behövde något.
Pug nickade till sin son och plötsligt var de tillbaka i Pugs arbetsrum.
”Var det där till någon hjälp, far?” frågade Magnus.
”Till viss del”, svarade Pug. ”Innan vi ger oss i väg till Kesh för att titta på Sandreenas stora hål i marken, tror jag att vi skulle behöva följa i alvbrödernas spår och hitta den där gamla fästningen.”
”Vad ska vi leta efter där?”
”Kunskap, som alltid. Det finns dvärgar, människor och alver som hålls fångna där, så vi borde befria dem. Och det finns också ett rum fullt med böcker som jag vill ta med hit.”
”Böcker?” frågade Magnus. ”Vad för slags böcker?”
”Det vet vi inte förrän vi hämtar dem.”
”Varför är de så viktiga?”
Med ett snett leende sade Pug: ”Därför att det verkar som om den där fästningen var ytterligare ett litet tillhåll för din morfar.”
Magnus såg ut att sjunka ihop. ”Macros.”
Pug tog ned en bok från en hylla och räckte den till sin son. ”Titta på första sidan.”
Magnus öppnade boken. ”Det är morfars hieroglyf.” Under ett smärtsamt ögonblick såg Pug vilsen ut och han sade: ”Jag önskar bara att jag visste vad din mor skulle ha sagt nu.”
”Något dräpande, utan tvivel”, sade Magnus och skrattade.
Plötsligt började även Pug skratta. ”Utan tvivel.” Det var första gången någon av dem hade kunnat skratta sedan Mirandas död, och de såg på varandra. De måste lägga det förflutna bakom sig för att kunna möta den kommande striden med skärpta sinnen – och uppgörelsen skulle komma snart. Pug trängde undan rädslan som sköt upp inom honom: när kommer jag att förlora min son? Han var beredd att betala det höga pris som gudarna krävt för hans återvändo, men det betydde inte att det skulle ske nu, eller ens snart.
”Jag tror att vi måste leta upp Gulamendis och bege oss till den där världen med vulkanerna.”
”Vilka fler?”
”Amirantha och Sandreena. Vi behöver all demonkunskap vi kan få, och Brandos, som är en bra krigare och har mött sin beskärda del av monstren.”
”När ger vi oss av?” frågade Magnus.
”Så snart du har fått hit alla. Vi har ingen tid att förlora.”
Magnus nickade och skyndade sig ut ur tornet. Pug satt kvar i sin stol, försjunken i tankar. Rädslan för sitt enda kvarvarande barns öde hotade att ta honom i besittning igen, men i stället för att ge efter för den tvingade han sig att analysera oraklets gåta: den dolda vågen, en fiende som lurade i ett tomrum befriat från ljus. Han kunde känna hur han började få grepp om något, men oraklets blandning av enkla fakta och metaforer var ofta förvirrande. Han koncentrerade sig på hennes förutsägelser medan han väntade på de andra.
Det tog lite tid, men så småningom upptäckte de källan till brödernas senaste rämna. Pug hade tillbringat nästan en timme med att söka igenom gläntan på Den svartes ö där de hade uppenbarat sig, och han hade använt sina krafter till att försöka spåra några kvardröjande effekter av magin. Han kände en svag yttring, men med beräkningar och tålamod trodde han till sist att han skulle kunna hitta ursprunget.
”Backa lite, allihop”, instruerade han. ”Magnus, var beredd att ta oss härifrån om det behövs.” Rämnor kunde vara mycket instabila och riskabla, och fast ingen nu levande människa visste mer om dem än Pug var han ändå försiktig när han konstruerade en till någon ny plats.
Pug slöt ögonen helt kort och med en snabbt uttalad trollformel skapade han rämnan.
Han drogs framåt ett steg, som om en jättelik, osynlig hand gripit tag i honom, och tumlade sedan bakåt, som om han knuffats bort av samma hand. Brandos lyckades förhindra att han satte sig på baken.
”Det där var oväntat”, sade Pug.
”Vilket då, far?”
Pug såg på Magnus och sade: ”Den där rämnan skapades med mycket mer energi än jag avsåg. Det var som om någon hjälpte mig att konstruera den.” Han vände sig till de andra. ”Det är bäst att vi är vaksamma när vi går igenom.”
Pug tog täten. När de andra kom igenom fann de honom i färd med att undersöka rämnan som bröderna använt. Brandos och Sandreena hostade, eftersom luften var tjock av rök som sved i ögon och näsa. ”Det måste ha skett ett utbrott nyligen”, noterade Gulamendis. ”Det var inte så här illa när vi gav oss i väg.”
Magnus gick bort till sin far och förstod genast vad som fångat dennes uppmärksamhet. ”Jag har aldrig sett något liknande.”
”Inte jag heller. Titta på de här.” Han pekade på fördjupningarna där fingarna skulle placeras.
Magnus satte sina fingrar där, slöt ögonen och sedan spärrade han häpet upp dem. ”De här kontrollerna …”
”Enastående”, sade Pug. ”Om det här är en av din morfars konstruktioner överträffar den allting jag har lyckats åstadkomma. Om det är någon annan … ”
”Vem?” frågade Magnus tyst.
”Vinden tilltar!” sade Amirantha.
Pug såg sig omkring. Det var omöjligt att avgöra den exakta tiden på dagen, med askan och röken som bildade ett tak ovanför dem. Luften var tjock av stanken från vulkanerna i fjärran, och askan täckte allting inom synhåll. ”Ja”, sade han, ”jag tror ni har rätt, det har skett ett utbrott nyligen.”
”Den här askan såg vi inte tidigare”, sade Gulamendis. Han tittade sig omkring. ”Det blir åtminstone lättare för oss att dölja vår närvaro i mörkret.”
Marken skakade som för att understryka hans iakttagelse, och ett glödande torn syntes ovanför en av de avlägsna topparna. ”Jag undrar hur länge det här har pågått”, sade Amirantha.
”I evigheter, säkert”, sade Pug. ”De här vulkaniska områdena kan ha lugna perioder och sedan plötsligt bli aktiva igen.” Han pekade på den sluttande marken. ”Lavaflödet sprider sig solfjädersformigt vid foten av käglan och bildar de här ganska släta ytorna.” Sedan pekade han mot eruptionen längre bort. ”Men ett stort utbrott kan lyfta den här rämnporten och släppa ned den …” Han ryckte på axlarna. ”Jag vill att vi tar den med oss tillbaka, om det är möjligt.” Vänd till Gulamendis fortsatte han: ”Men först, var ligger fästningen?”
”Åt det hållet”, sade Gulamendis och pekade norrut. ”Till fots är det en halv dagsmarsch.”
”Vi kan vara där lite snabbare än så”, sade Pug. Han tecknade åt dem att ställa sig nära honom. Sandreena och Brandos stod bredvid Magnus, medan Amirantha och Gulamendis placerade sig intill Pug. De fattade varandras händer och plötsligt befann de sig på en ås ett par kilometer från deras tidigare position. ”Släpp inte taget”, sade Pug, och ett nytt hopp tog dem till en bergsplatå. De kunde se fästningen resa sig på avstånd. ”Vilken är den bästa vägen in?” frågade Pug.
”Vi tog oss ut vid huvudingången”, sade Gulamendis. ”Det finns en liten dörr där som man kan passera genom utan att behöva öppna den stora porten. Vi såg inte till någon på gården, vi gick bara ut genom dörren och stängde den efter oss. Den kanske inte är reglad nu heller.”
Pug nickade och sade: ”Där borta blir nog bra”, och med ens stod de på en sluttning mitt emot huvudingången. Om någon hade befunnit sig på muren eller i tornet hade de kunnat bli sedda, men Pug var säker på att han och Magnus kunde möta ett möjligt hot från den till hälften övergivna fästningen.
De såg inga tecken på aktivitet när de korsade den öppna platsen framför porten. Pug stannade upp ett ögonblick och böjde sig ned. Han rörde vid vad som verkade vara en fintrådig växt och som skadats av fallande stenar och aska. ”Den här plantan var över en meter hög.” Han reste sig igen. ”Ingen har röjt det här området på ett bra tag. Man ser alltid till att en anfallande fiende har så lite skydd som möjligt.”
”Jag misstänker att det här stället hade stått övergivet länge och att det ganska nyligen togs över av demonerna. När vi passerade genom vissa delar av fästningen låg det damm på golvet.”
”Några spår?” frågade Magnus.
”Vi brydde oss inte om att titta efter”, sade Gulamendis. ”Vi tänkte att om rummen hade stått tomma i åratal, så skulle demonerna troligen inte börja använda dem genast, och om de kom på idén att utforska dem …” Han ryckte på axlarna. ”Vi tänkte vara långt härifrån vid det laget.”
”Det verkar logiskt”, sade Pug.
De gick fram till den infällda dörren i den massiva porten och Pug öppnade den. ”Tydligen hade de ingen aning om att ni var här.”
De passerade genom porten och höll sig i skuggorna vid muren. Gulamendis ledde dem snabbt till gårdens ena hörn och sedan fram till sidan av skjulet. Han såg sig omkring. Inte ett livstecken.
De fortsatte till trappan som ledde till dörren ned till källaren och upptäckte att den inte gick att öppna. Gulamendis sköt på, men trots hans styrka gav den inte med sig. ”Låt mig försöka”, viskade Magnus.
Den yngre magikern ställde sig framför dörren och höll upp handen. Med en liten rörelse och ett enda ord fick han dörren att motvilligt röra sig inåt ryckvis tills den öppnats tillräckligt för att de skulle se vad som hade blockerat den.
”Kroppar”, viskade Magnus.
Stanken av ruttnande kött slog emot dem och till och med Brandos svalde.
”Vad har hänt här?” undrade Sandreena.
”Det vet vi inte förrän vi har tagit oss in”, sade Pug. Han talade i normal samtalston, utan att verka bekymra sig för om någon kunde höra dem. ”Jag tror att demonerna har lämnat det här stället och inte velat ta några fångar med sig.”
Magnus gjorde en rörelse med handen igen som fick dörren att lyftas av gångjärnen och slungas in i rummet. Den stora kammaren som ledde till fängelsehålan var full av kroppar: människor, alver och dvärgar som låg på varandra. Det var tydligt att många av fångarna hade försökt ta sig mot dörren och blivit attackerade bakifrån. Deras skador såg olika ut. Några hade prydliga sticksår orsakade av svärd eller kniv, andra var illa tilltygade av något som kunde vara huggtänder eller klor.
Så snart de hade åstadkommit en passage mellan högarna av kroppar böjde sig Pug ned och undersökte dem närmare. ”Jag känner igen en del av kläderna”, sade han stilla. ”Jag tror att den här dvärgen är från Dorgin, kanske en av Kendras vänner. Mönstret i väven till hans tunika är vanligt där. Men de här alverna …”
”Jag känner inte igen dem, men tills vi fann Hemmet … Midkemia, kände vi bara till taredhelerna”, sade Gulamendis.
”Jag tror inte att de är från Midkemia”, sade Pug. Han kände på en död alvs sönderrivna skjorta och sade: ”Det här tyget känner jag inte igen. Det är varken siden eller linne, och det är så lätt.” Han reste sig. ”För många mysterier. För många distraktioner. Var är tornet?” frågade han.
Gulamendis pekade. ”Åt det hållet.”
Sandreena och Brandos hade sett många slagfält, men båda såg bleka och skakade ut vid åsynen av blodbadet och verkade lättade över att få lämna kammaren.
Ljuset var svagt och i slutet av passagen höjde Magnus handen för att skapa ett klart, blåvitt sken som lyste starkare än en lykta. De nådde foten av trappan till det lilla tornet och tog sig snabbt till rummet högst upp.
Dörren var fortfarande olåst och när de kom in sade Pug: ”Jag kan känna det.”
”Morfar?” frågade Magnus.
”Ja, fast hur länge sedan …” Pug ryckte på axlarna. Han sträckte sig upp och tog ned en bok på måfå ur en hylla och granskade den. ”Jag har ett exemplar av den här i mitt bibliotek.”
Magnus kom fram till honom och sade: ”Jag ska samla ihop det som jag inte känner igen.” Han började med böckerna på skrivbordet och kastade dubbletter av titlar som redan fanns på Den svartes ö på golvet.
Snart hade de lagt undan en liten stapel med böcker. Pug höll just på att ta ned en volym från en låg hylla när en kraftig skälvning i marken under fästningen kastade dem till golvet. Damm och grus från forntida stenar regnade över dem och tornets murar såg ut att gå i vågor i nästan en halv minut. När allt lugnade sig igen tittade Brandos ut genom fönstret och utbrast: ”Titta!”
I fjärran fick den största av de tre vulkanerna ett utbrott som sände en chockvåg genom sten och jord under dem och fick fästningen att skaka. Sedan kände de en explosion av gigantiska mått och en stor våg av glödande het lava fick en plym av vit ånga att stiga rakt upp i luften som från en gudarnas egen kokande tekittel. Bitar av klippan, aska och smält sten spyddes ut från vulkanen med otrolig hastighet. ”Om ungefär en minut kommer en våg av giftig luft att träffa oss, tillräckligt het för att vi ska bli kokta. Ta så många böcker ni kan!” sade Pug. Alla tog en famn böcker. ”Stå nära mig!” uppmanade han sedan.
Medan ljudet av vinden steg till ett öronbedövande skri började med ens luften i rummet pulsera mjukt och ett grått tomrum uppenbarade sig mindre än femton centimeter från Brandos. Utan ett ord klev den gamle krigaren in i det, följd av de andra. Pug gick sist, efter att ha sett till att Magnus kom igenom, och plötsligt var de tillbaka på Den svartes ö. Den hastigt skapade rämnan orsakade en brysk landning, vilken fick Amirantha, Sandreena och Gulamendis att snubbla och falla. De andra lyckades hålla sig på benen.
Pug lät böckerna falla till marken och vände sig om. Med en handrörelse stängde han rämnan just som en luftström med het ånga kom igenom, och Pug reste genast en sköld som fick den skållheta, fuktiga luften att passera runt dem.
Alla kunde känna hur hettan avtog, men insikten om att de varit nära att bli ihjälbrända gjorde dem illa till mods.
Pug vände sig mot de andra och sade: ”Jag tror …” Sedan började benen vika sig under honom. Hans son släppte taget om sina böcker och fångade upp sin far. Medan Pug varsamt lades ned på gräset muttrade han: ”Förbaskat. Jag hade så gärna velat få med mig den där rämnporten hit.” Sedan slöt han ögonen och uppslukades av mörker.
Pug vaknade med kraftig huvudvärk. Han upptäckte att hans son satt vid sängkanten. ”Hur länge har jag sovit?” frågade Pug.
”Hela natten och större delen av morgonen.”
Pug satte sig upp, och blev yr.
”Det var ett riktigt kraftprov att skapa en rämna från tornet till ängen på den korta tiden. Inte undra på att du svimmade”, sade Magnus.
”Vi hade inget större val.”
”Det gav mig en tankeställare”, sade Magnus. ”Även om vi vet att det finns en rämna i en värld vi har besökt tidigare skulle det nog vara klokt att skicka en spaningsglob först, för att vara på den säkra sidan.”
Pug nickade. ”Du har nog rätt. Om vi hade kommit igenom när den där chockvågen svepte över platån i stället för en halvtimme tidigare, skulle vi vara döda nu.”
”Försiktighet, alltså”, nickade Magnus. ”Vad gör vi nu?”
”Går igenom det vi har fått fram och ser om det finns några ledtrådar där, sedan ska du och jag och demonexperterna ta en tur ned till Kesh.”
”Jag ska skicka upp något att äta till dig.”
Pug steg upp ur sängen och sade: ”Det är inte nödvändigt. Jag behöver dricka mycket vatten, förutom att äta. Jag tar något nere i köket. Har du studerat din morfars böcker?”
”Naturligtvis”, svarade Magnus. ”Några har jag lagt undan till dig, men jag tror att han gjorde kopior av böckerna här och tog med dem dit efter att han hade lämnat den här ön, innan du hittade honom då han vandrade omkring förvirrad.”
”Det skulle förklara en del av hans frånvaro”, sade Pug. ”Men vad gjorde han i den där världen, och vem tjänade han? Och har det något att göra med att demonerna närmar sig oss? Jag har svårt att tro att Macros besökte en värld hemsökt av demoner av en slump, och lämnade kvar sitt bibliotek, så att vi råkar finna det när vi står inför hotet av en demonarmé.”
”När det gäller morfar vet man aldrig.” Magnus hade aldrig träffat sin morfar, men han hade mött en dasatier som kallades Trädgårdsmästaren och som hade tagit över Macros den svartes minnen. Det hade varit ett knep av Kalkin, tricksterguden, men minnena hade försett Pug och hans son med information som hade räddat Midkemia från en invasion, men till ett högt pris: utplåningen av världen Kelewan. Även om dasatierns minnen inte hade varit hans egna hade hans tro på dem gett Magnus möjlighet att lära känna sin morfar lite.
Magnus gick ned till köket med sin far, där de fann Amirantha och Brandos som just höll på att avsluta en måltid. ”Var är de andra?” frågade Pug.
”Gulamendis studerar den där boken om demoner som ni hittade i Queg och Sandreena är upptagen med att befinna sig någon annanstans”, svarade Brandos, och det sista sade han med en blick på Amirantha, som nästan ryckte till men lyckades begränsa sin reaktion på kommentaren till ett minimum.
”Fanns det något av intresse i böckerna vi tog med oss?” frågade Pug.
”Nej, inte särskilt mycket”, sade Magnus. ”Det finns några saker som nog kan vara värda att titta närmare på, men jag tror att det är morfars arbeten från en tidigare period. Jag minns att du berättade om tiden när du kom hit efter kriget om rämnan och hittade ett brev från honom, där det står att han lämnar sitt bibliotek till dig. Det som han tog till Telesan var kopior. Exakta kopior, så jag tror att det var dubbletter som tillkommit på magisk väg, och inte med en skrivares hjälp.” Magnus satte sig ned. ”Om vi hade lyckats rädda alla titlar i branden kanske vi hade kunnat få någon förklaring till varför han gav sig dit efter att han lämnade Midkemia, och vad han hoppades kunna uträtta.”
”Du har ett bättre minne än de flesta, Magnus”, sade Pug, ”och jag minns ett tiotal titlar som jag räddade då. Vi kan göra en lista och jämföra de titlarna med dem som vi tog med från Telesan, så kanske vi bättre förstår din morfars resa den här gången.”
”Ännu ett skäl att sakna mor”, sade Magnus och andades tyngre.
Pug sträckte sig fram och tog sin sons hand, kramade den lätt och släppte den sedan. ”Jag vet.” Både far och son saknade Miranda och hennes insikt om vad hennes far kan ha gjort i den där världen. ”Macros levde i Telesan under en period, och hade en viktig position. Det tyder på ett samband mellan den världen och vår. Det verkar lite för mycket av en tillfällighet att alvbröderna skulle fly från sin värld Navet och hamna där Macros den svarte tidigare vistats”, fortsatte Pug.
”Kalkin?”
”Vem vet vad gudarna gör?” svarade Pug. ”Jag har sedan länge accepterat att jag aldrig helt och hållet kommer att förstå den här kampen och vår del i den, eller om vi egentligen uppnår så mycket.”
”Jag vill nog påstå att ni uppnår en hel del, även om det kan vara oavsiktligt”, sade Amirantha.
”Hur vet du det?” frågade Pug.
”Er vän Kaspar uträttar anmärkningsvärda saker i Muboya. Regionen har aldrig varit så fridfull under hela min livstid, och det är över hundra år. Ni har människor från olika nationer över hela världen som sätter den här planetens säkerhet före sina egna, och nationens, intressen. Jag är knappast vad någon skulle kalla en hedersman, Pug, ändå är jag här och gör min del för den goda sakens skull.” Han log lätt och sade: ”Det är ingen liten bedrift.”
”Kanske inte”, sade Pug. ”Jag önskar att jag kunde känna att det är värt priset.”
Ingen vid bordet sade någonting. Amirantha och Brandos hade båda blivit vittne till Mirandas död, orsakad av en demon som låtsats vara död.
Till slut sade Brandos: ”Så, om jag törs fråga, vad gör vi härnäst?”
”Vi beger oss ned till Kesh och undersöker den där saken som håller på att byggas i De förlorade männens dal. Så som Sandreena har beskrivit den har jag ingen aning om vad det kan vara”, sade Pug.
”Inte jag heller”, sade Amirantha. ”Gulamendis och jag har pratat till långt in på nätterna om demonlära och vad det nu är vi har upptäckt.” Han skakade förundrat på huvudet. ”Jag skäms inte för att erkänna hur lite jag egentligen har förstått.”
Brandos flinade och klappade sin gamle vän på axeln. ”Det är en bra början.” Han reste sig. ”Nåväl, om vi ska ge oss i väg igen”, sade han, ”tänker jag tillbringa lite tid med min hustru. Hon börjar känna sig försummad och det är aldrig bra.”
Pug nickade med ett lite sorgset ansiktsuttryck.
En ung magiker kom in i köket. ”Pug, vi har just fått ett meddelande om att lord Kaspar kommer att vara här om en timme”, sade han.
Pug reste sig. ”Bra. Det betyder att vi kan ge oss i väg efter solnedgången. Jag ville ha hans militära sakkunskap.”
”Ja, jag tror att jag lämnar Brandos och Samantha ensamma och i stället ser om Gulamendis har kommit fram till något nytt”, sade Amirantha. ”Sedan ska jag nog unna mig lite vila innan vår avfärd.”
Magnus och hans far blev sittande ensamma vid bordet. De som befann sig i köket försökte att inte störa dem. Till slut sade Magnus: ”Jag undrar hur Laromendis har det uppe i Elvandar.”
Pug nickade frånvarande. ”Det undrar jag också.”
Laromendis stod framför Tomas. Trots att Laromendis kände till att Tomas var en människa som genom magi antagit gestalten av en valheruan, en drakhärskare, måste han fortfarande bekämpa impulsen att knäböja eller ta till flykten. Han undrade om han någonsin skulle komma över den känslan.
”Laromendis”, sade Tomas och gjorde tecken till den taredhelske trollkarlen att ta plats vid det lilla bordet i drottningens kammare. ”Du ville tala med mig i enrum?”
”Ja, ers nåd …” Tomas höll upp handen. ”Eh … ja, Tomas.” Laromendis gav till ett litet skratt. ”Jag kommer aldrig att vänja mig vid det där.”
Tomas log, och visade att det fanns humor under krigarens kraftfulla fasad. ”Det tog ett tag för många människor häromkring att vänja sig vid det, Laro. Du har väl inget emot att jag kallar dig så? Jag hörde att din bror gjorde det.”
Laromendis blev förvånad, men leendet som mötte honom var smittande, till och med charmfullt, och han svarade: ”Nej, inte alls. Jag skulle känna mig hedrad. Han är den ende som använder det smeknamnet, men varsågod.”
”Så, varför ville du träffa mig ensam?”
”Inte ensam, för jag är säker på att du måste diskutera saken med drottningen. Jag är här på Pugs befallning.”
När Pugs namn kom på tal såg Tomas bekymrad ut. ”Hur är det med honom?”
”Bra, tror jag”, sade alven. ”Han tog Mirandas död mycket hårt. Jag vet inte hur det är med sådana saker hos människor, men jag kunde känna en djup sorg hos honom. Fast på sista tiden, med anledning av de saker som har fört mig hit, tror jag att han har börjat komma ut ur sitt mörker.”
”Det var skönt att höra”, sade Tomas och rättade till den vita tunikan han bar när han inte var beväpnad. Även utan sin hjälm och gyllene rustning var han en imponerande syn. Laromendis var en av få varelser Tomas hade mött som var längre än han, ändå betraktade stjärnalven Elvandars respektingivande härförare med vördnad.
”Till saken, alltså”, sade Laromendis. ”Pug undrar om du kan tänka dig att resa till lordregenten i E’bar med följande förfrågan: Demonlegionen kan snart vara i Midkemia. Kan han tänka sig att diskutera ett gemensamt försvar?”
Tomas var tyst ett ögonblick. Sedan skrattade han. ”Varför har han bett dig att fråga mig, varför kan du inte resa dit själv?”
”Därför att jag inte är i en position där jag kan påverka lordregenten, och du är ärligt talat den enda han …”
”Fruktar?” sade Tomas och log lätt.
”Jag hade tänkt säga respekterar, ers nåd.”
Tomas böjde på huvudet, som om han övervägde sin nästa fråga. ”Er lordregent är en komplicerad person. Han visar aktning för min drottning och mig, ändå känner jag att han ser på oss med misstro.”
”Han är stolt, full av ambitioner för vårt folk och för egen del”, sade Laromendis. ”Min bror och jag har tillbringat mer tid här än någon annan taredhel, så vi har börjat förstå, åtminstone till en del, hur starka eledhelernas band är till denna värld, Hemmet.” Han tystnade ett ögonblick och sade sedan: ”Men även vi är säkra på att vår gren av den här långväga familjen är …”
”Överlägsen?” fyllde Tomas i med aningen smalnande blick.
”Mer avancerad, var det jag skulle säga.” Laromendis såg sig omkring i rummet, skapat ur en trädstam av de mäktiga Stjärnorna, som Laromendis folk kallade dessa magnifika träd. ”Jag känner en fundamental ordning här, lord Tomas. De som stannade kvar har hållit fast vid att tjäna och vårda i harmoni med de viktigaste aspekterna av vår värld. Vi som flydde kaoskrigen tog bara med oss det som vi kunde bära, ingenting annat, och ur den anspråkslösa begynnelsen lyckades en grupp eländiga flyktingar erövra stjärnorna.” Han såg Tomas i ögonen för kanske första gången och sade: ”Om vi kan hemfalla åt arrogans, har vi gjort oss förtjänta av den rätten.”
”Jag har levt ett liv som människa, Laromendis, och jag minns valheruanens vapentäcke. Jag har levt här med min drottnings folk i över hundra år och jag kan säga dig att makt i sig själv är värd varken respekt eller fruktan, den bara är. Det är hur makten utövas, och för vilket ändamål, som förädlar eller svärtar ned utövaren. När jag tar på mig rustningen är det få varelser som kan mäta sig med mina krafter; Pug är kanske den ende som förmår överträffa mig.” Han log och avslöjade en pojkaktig sida som var mycket oväntad, och tillade: ”Det är tur att han är min närmaste vän och allierade.” Leendet dog bort. ”Men i början av upphöjelsen till drakhärskare gjorde jag saker i kraft av min förmåga, saker som jag nu vet var grymma, tarvliga och oförtjänta.
Jag säger det här för att göra klart att även om eledhelerna kanske framstår som rustika, till och med primitiva, för ert folk är det inte alls så. Magivävarnas konst är subtil, men inte mindre kraftfull än den som behärskas av ert folk för att bygga storslagna städer genom att göra stenar flytande och flytta dem efter behag. Era kusiner, eldarerna, som bor här hos oss, har i stort sett samma kunskaper som era ’manter’, ändå har de inte försökt omskapa Elvandar, de har snarare anpassat sig.”
Han slöt ena ögat och log. ”Nu vill jag höra det verkliga skälet till varför du vill att jag ska tala med lordregenten, i stället för att själv överlämna Pugs meddelande.”
Laromendis var tvungen att skratta. ”Som jag sade, så hyser lordregenten respekt för dig. Och, något inte lika viktigt, han föraktar min bror och mig; våra förmågor värderas inte särskilt högt av vårt folk … Slutligen tror han med största sannolikhet att Gulamendis och jag är döda, stupade i striden om Navet.”
”Har ni inte meddelat ert folk att ni har överlevt?” frågade Tomas.
”Vi är inte helt säkra på att vi lämnades kvar på grund av oredan i krigets slutskede. Faktum är att det kan ha skett med avsikt.”
Tomas sade ingenting.
”Kanske jag får drista mig till att komma med en önskan”, fortsatte Laromendis. ”Om du beslutar dig för att framföra Pugs fråga, skulle det vara till stor hjälp om du på ett diskret sätt kunde överlämna ett meddelande till Tandarae, kunskapsbevarare i Klanernas Råd. Han kan upplysa dig om ifall vi kan återvända som tappra överlevare i en hopplös kamp eller om vi skulle bli avrättade som desertörer när vi konfronteras med fienden.”
”Den informationen skulle onekligen komma väl till pass innan ni sätter er fot i E’bar”, instämde Tomas. ”Vad har ni för planer fram till dess?”
”Jag skulle vilja återvända till min bror på Den svartes ö. Han ser fram emot möjligheten att få studera andra kulturer. Jag måste erkänna att jag är mer tveksam, men hans entusiasm över sådant han har lärt sig av trollkarlen Amirantha hos människorna är fängslande. Och fast min konst inte går till botten med mörka mysterier som hans gör försöker jag alltid lära mig mer.”
”Ett klokt val”, sade Tomas. ”Annars är du förstås välkommen att stanna i Elvandar.”
I det ögonblicket drogs förhänget åt sidan och Aglaranna, drottning av Elvandar, steg in. ”Var hälsad, Laromendis.” Hon kom från hovet, där hon burit en enkel, men kunglig dräkt av himmelsblått tyg, kantad med vitt vid kragen och manschetterna. Hennes enda smycke var det enkla gulddiademet med en röd rubin som höll tillbaka det kastanjebruna håret.
Laromendis reste sig reflexmässigt, knäböjde sedan för drottningen medan han bugade. ”Det är ett nöje att se er igen, Ers höghet.”
”Res dig, för all del”, bad hon.
Han följde uppmaningen, men ville inte sätta sig i hennes närvaro. Laromendis överväldigades av drottningens uppenbarelse, på samma sätt som under sitt första besök vid hovet i Elvandar. Hon gjorde ett lika stort intryck på honom som hennes gemål, men på ett helt annat sätt. Tomas väckte hans gamla fruktan och vanan att underkasta sig, impulser som kunde bekämpas och övervinnas. Aglaranna talade till honom genom sin skönhet och resning. Det fanns ingenting utmanande i hennes väsen och det gjorde henne oemotståndlig. Ödmjukt sade trollkarlen: ”Om det är möjligt, Ers höghet, lord Tomas, tror jag att det vore till stor nytta om lordregenten kunde övertalas att besöka Elvandar.”
”Vi har redan uttryckt en sådan önskan”, sade Tomas.
”Kanske skulle ni vara lite ihärdigare, lord Tomas.” Laromendis studerade drottningen, hennes upphöjdhet, hennes vackra kastanjebruna hår och fint skulpterade drag. Hon besatt ett slags skönhet som han inte fann attraktiv hos kvinnorna av sitt eget släkte; han föredrog en mer robust framtoning, och med taredhelska mått var drottningen spenslig, nästan småväxt. Ändå var hennes skönhet något som gick utöver det rent fysiska och trotsade attraktionens logik. Det var samma skönhet som han fann medan han gick i Heliga dungen; om Hemmet hade en själ var det Elvandar, och om Elvandar kunde förkroppsligas skulle det vara i drottningens gestalt.
”Och nu, om ni ursäktar, min drottning, lord Tomas, tänker jag använda mig av den här sinnrika anordningen för att återvända till Den svartes ö.”
Drottningen gav sitt samtycke och trollkarlen tog upp ett föremål från sin bältespung, tryckte på en kontroll och med ett svagt surrande var han borta.
Aglaranna såg på sin make och sade: ”Vad innehöll meddelandet från Pug?”
”En varning, och en önskan om att vi vänder oss till taredhelerna.”
Drottningen reste sig från stolen med en smidig rörelse, där något flickaktigt dröjt sig kvar, och knäböjde intill sin gemål. Hon lät huvudet vila i hans knä, som ett barn skulle göra med en förälder, och sade: ”Vad ska vi ta oss till med våra återvändande kusiner?”
”Det är det som är problemet, min kära”, sade Tomas och strök henne över håret. ”De har inte återvänt, och jag tror inte att de någonsin kommer att göra det. Liksom skaran av ocedheler som har stannat kvar på andra sidan havet känner de inget behov av att komma hit. Men vi ska sträva efter att respektera deras självständighet och försöka ha vänskapliga förbindelser.”
”En allians? Du låter inte så hoppfull.”
Tomas sade ingenting. Han kände att stjärnalverna innebar det allvarligaste hotet mot Elvandar sedan de tsuranska inkräktarna, ett hot större än Smaragddrottningens armé och till och med dasatierna.