I media hade man skrivit oväntat lite om ”en hög tjänsteman i regeringskansliet som blivit anhållen som misstänkt för att ha mördat sin fru”. Ingenting om tsunamin, ingenting om några detaljer, motiv eller liknande. Däremot att han försökt gömma hennes kropp på en ö i Mälaren.
Vad har hänt med Bäckström? tänkte Ankan Carlsson. Har han tappat kontakten med sin egen favoritreporter, för den typen av extrainkomster brukar han ju aldrig missa?
Det hade han inte gjort den här gången heller men däremot hade han plötsligt stött på oväntade problem trots att det från början verkat lika lovande som vanligt när han ringt och berättat för sin favoritreporter att det var stora saker på gång.
De hade träffats för att äta middag på det vanliga stället, men till skillnad från alla tidigare tillfällen hade hans kontakt verkat märkbart ointresserad. Börjat prata om att han hade andra källor som uppenbarligen inte delade Bäckströms uppfattning och att man nog ville ha mer på fötter innan man gjorde en Bäckströmare av den här historien.
– Vadå, Bäckströmare? frågade Bäckström.
– Ett litet internt uttryck bara, förklarade reportern.
– Jaha, och vad fan hände med meddelarskyddet? frågade Bäckström surt. Om ni inte gillar det som ni får kanske det finns andra som gör det.
Så fort han kommit hem hade han ringt upp sin andre favoritreporter som arbetade på den näst största kvällstidningen och därmed inte var lika stadd vid kassa som den förste, men som alltid brukade ta det som bjöds. Den här gången hade han varit avvisande och till och med oförskämd. Som han och hans kolleger hade fattat saken, enligt sina säkra källor, satt deras konkurrent redan med samma historia och hade ändå valt att vänta med den. Med tanke på den person som det ytterst handlade om fanns det ju dessutom politiska implikationer i det hela.
– Hur menar du då? frågade Bäckström.
– En hög svensk diplomat som man har tänkt utnämna till vår ambassadör i Litauen. Skulle han ha mördat frun vore det ju rena julafton för ryssarna och med tanke på vad vi här på tidningen anser om dem är väl inte det ointressant.
– Det hade jag ingen aning om, sa Bäckström.
– Vad skönt att höra, sa reportern. Så det är inget som du har hört från dina ryska kontakter, då?
– Vilka ryska kontakter, sa Bäckström. Jag har inga ryska kontakter.
– Vad bra, upprepade reportern. Men vi här på redaktionen är alltså inte intresserade.
Vad fan är det som händer, tänkte Bäckström. I vanliga fall skulle han ju så här dags kunna räkna hem åtminstone fem siffror. Inte behöva lyssna till en massa politiska konspirationsteorier.