13

Bäckström hade svårt för vatten i alla dess former och att åka båt var något han helst undvek. Det var först i vuxen ålder som han hade lärt sig att simma, därtill nödd och tvungen eftersom det var ett krav för att han skulle kunna komma in på polisskolan. En smärtsam erfarenhet som han försökt glömma och som han aldrig pratade om.

När Bäckströms taxi hade släppt av honom vid helikopterplattan på Karolinska sjukhuset stod polishelikoptern redan och väntade på honom. Sedan högt upp i det blå och när han sett plåtormen som ringlat sig fram över Ekerölandet långt därnere så hade han glatts av hela sitt hjärta. Konstigt att sådana där som Ankan Carlsson över huvud taget lyckas ta sig ur sängen på morgnarna, tänkte han.

Tjugo minuter senare hade han landat på Ofärdsön, tackat sin kontakt vid helikopterdivisionen och lovat att snarast skicka honom den vanliga färdlegan i form av skotsk hårdvaluta.

Som första åtgärd efter landning hade han placerat sin fällstol på ett lagom skuggigt ställe, för att undvika det värsta solgasset och samtidigt kunna smekas av en laber bris som drog in från sjön. Därefter öppnat en kall tonic som han förstärkt med en väl avvägd dos ur sin fickplunta innan han gjort den första tjänsteanteckningen i sin lilla svarta bok.

”Onsdag den 20 juli klockan 0945. Misstänkt mord. Anlänt till fyndplatsen på Ofärdsön i Mälaren.” Först därefter hade han tagit fram Dagens industri för att i lugn och ro kunna gå igenom sina senaste placeringar på börsen.

Speciellt det där nyintroducerade spelbolaget som hans vän GeGurra hade hjälpt honom att köpa aktier i hade visat sig vara rena börsraketen. Inte så konstigt kanske eftersom verksamheten drevs enligt samma principer som hans egen läsecirkel den där sommarveckan för snart femtio år sedan när han suttit internerad på scoutlägret ute på Tyresö, och trognare kunder än missbrukare fanns inte. Det behövde man inte ens vara colombian för att räkna ut, tänkte Bäckström.

De måste ha ett svart hål högst upp där normala människor har huvudet, tänkte han samtidigt som han skakade medlidsamt på sitt eget. Att deras hustrur och barn svalt ihjäl medan de spelade bort hela hushållskassan, och till och med sålde ungarnas gångkläder och leksaker på Blocket, verkade de ge fullkomligt fan i.

Alla ombord upptäckte honom i stort sett samtidigt. Alla ombord, med ett undantag, blev glada som barn. Gladast av alla var Edvin som ju var barn på riktigt.

– Kommissarien, ropade Edvin medan han pekade mot honom och formligen strålade av förtjusning.

Där satt han utan att göra en min av att han just hade fått sällskap, trots att han ju rimligen borde ha hört dem på långt håll. Bekvämt tillbakalutad i en fällstol medan han läste tidningen. Strumpor och skor hade han tagit av sig för att kunna svalka fötterna i Mälarens vågor. Kommissarie Evert Bäckström, iförd blå linnekavaj, vita seglarbyxor, stråhatt av panamamodell och solglasögon.

Jag ska dränka fanskapet, tänkte Annika Carlsson. Vill ingen annan göra det så ska jag göra det själv. Inte ens Niemi verkade ju gå att lita på längre. Även han hade flinat och skakat på huvudet av förtjusning.