På torsdag förmiddag den 21 juli, klockan tio, hade man sitt första möte med spaningsstyrkan. Det hade Bäckström bestämt när han skickat ett sms till Annika Carlsson kvällen före.
Annika Carlsson hade kommit till jobbet i god tid för att hinna få alla detaljerna på plats innan Bäckström dök upp och började lägga sig i hennes noggranna planering. Mest praktiska saker, vad själva ärendet beträffade visste de ju i stort sett ingenting, men även sådant tog sin rundliga tid.
Normalt, eller kanske snarare i bästa fall, brukade Bäckström dyka upp i sista minuten, men den här gången klev han plötsligt in på hennes rum en halvtimme innan mötet skulle börja.
– Var är Edvin? frågade Bäckström medan han för säkerhets skull såg sig om i rummet.
– God morgon, Bäckström, sa Annika Carlsson och log vänligt. Du ser väldigt pigg och fräsch ut. Du håller väl inte på att bli sjuk?
– Edvin, upprepade Bäckström och nickade åt henne.
Edvin var hos sin pappa som hade tagit morgonplanet upp från Skåne och hämtat honom hemma hos Annika Carlsson redan till frukost. Edvins mamma däremot skulle stanna kvar i ytterligare ett dygn för att kunna umgås med sin syster som bodde i Helsingborg och hon skulle komma till Stockholm först till helgen. Edvin mådde bra. Hans pappa Slobodan hade för övrigt hälsat till Bäckström och tackat för att Bäckström hade ställt upp för hans grabb.
– Är det något mer du undrar över? frågade Annika Carlsson med ett vänligt leende.
– Nej, sa Bäckström, skakade på huvudet och försvann ut.
Fem minuter innan mötet skulle börja gick Annika Carlsson in till Bäckström och slog sig ner på andra sidan av hans skrivbord, utan större krusiduller. Han måste ändå ha hört henne eftersom han stoppade nyckeln till sin skrivbordslåda i fickan i samma ögonblick som hon slog sig ner.
– Vad kan jag göra för dig, Annika, sa Bäckström samtidigt som han tog en halstablett och stoppade i munnen.
– Ingenting, sa Annika. Så det är precis som vanligt, men däremot har jag en del saker att berätta som du kanske vill veta före mötet. Två saker som gäller utredningen och så lite allmän information om Edvin och hur han mår och allt det där. Vad vill du höra först?
– Ta det där om utredningen, sa Bäckström och sög på sin halspastill. Börja med den dåliga.
– Båda är bra, sa Annika Carlsson.
– Då kan du ta den bästa först.
– Jag pratade med Nadja i morse, sa Annika Carlsson. Det var hon som ringde mig. Nadja Högberg, du vet. Din enda medarbetare värd namnet, som du brukar beskriva henne för alla andra stackare som jobbar här. Säkert kul för dem att höra.
– Skit i det nu, sa Bäckström med en irriterad handrörelse. Har jag hamnat på någon chefskurs, eller?
– Kan jag inte tänka mig, sa Annika Carlsson. När vi har sådana brukar du alltid vara sjukskriven och såvitt jag kan se …
– Nadja är på semester hemma i sitt kära Ryssland, avbröt Bäckström. Hon kommer tillbaka första veckan i augusti. Hade det hänt något eftersom hon ringde?
– Inte annat än att hon tänkt avbryta sin semester och börja jobba igen efter helgen. Hon hade visst pratat med Toivonen.
Åtminstone en som han bryr sig om, tänkte Annika Carlsson. Det måste vara all den där vodkan som hon ger honom.
– Det är ju lysande, sa Bäckström och ljusnade märkbart. Så får vi äntligen lite ordning omkring oss.
– Vad det där andra beträffar, sa Annika Carlsson.
– Ta det sedan, sa Bäckström och skakade på huvudet samtidigt som han tittade på klockan och reste sig.
– Vi har fått förstärkning av två yngre kolleger från ordningen som Toivonen fixat åt oss, fortsatte Annika Carlsson som inte tänkte låta sig hejdas den här gången. De verkar båda bra. Jag pratade med dem för en stund sedan.
– Jag hör vad du säger, sa Bäckström. Du tar den biten.
Skit samma. Eftersom Nadja snart skulle vara tillbaka skulle det säkert ordna sig alldeles oavsett hur oanvändbara de var, tänkte han.
– Så undrar du säkert hur Edvin och jag hade det på Gröna Lund i går?
– Nej, sa Bäckström.
– Vi var där till sena kvällen, sa Annika till Bäckström och gav honom ett stort leende, och innan vi åkte hem så tog vi en tur i Kärlekstunneln tillsammans.
– Va, sa Bäckström och sjönk tillbaka i sin stol.
Vad fan är det hon säger, människan? Grabben är ju bara tio år, tänkte han.
Nej, Annika Carlsson och Edvin hade inte åkt Kärlekstunneln tillsammans. När hon hade föreslagit det, för att skoja med honom, hade han rodnat och skakat på huvudet. Däremot hade de gjort allt annat som man skulle göra när man besökte Gröna Lund. Edvin hade ätit popcorn, glass och sockervadd, hamburgare och varm korv och druckit en läsk och två juice. Annika Carlsson hade avstått socker och kolhydrater till förmån för proteiner och grönsaker. Fast med ett undantag. Mot slutet av aftonen hade hon unnat sig en stor öl. Dessutom hade de åkt karusell, pariserhjul, slänggunga och tävlat i femkamp. Bäst av allt – som avslutning på kvällen – hade Edvin fått åka i den stora berg-och-dal-banan för första gången i sitt liv. I vanliga fall brukade vakterna bara skaka på huvudet åt honom för att han var för liten, men inte den här gången. Inte när Annika var med.
– Edvin är en mycket märklig liten man, sa Annika Carlsson. Om du inte blir förtjust i honom så är det något fel på dig. Du har aldrig funderat på att skaffa barn, Bäckström?
– Nej, sa Bäckström, reste sig med ett ryck och skakade på huvudet. Jag har svårt för barn.