Teologie licentiaten Fredrik Lindström var en gudsman av den gamla stammen. För drygt hundra år sedan, 1910, hade han blivit prästvigd i Svenska kyrkan vid ärkestiftet i Uppsala och fem år senare hade han fått sitt första egna pastorat.
Lindström var också en stor och ståtlig karl. Blond och blåögd, med väl tilltaget magstöd och en bärande baryton som lämpade sig väl för både psalmsång och predikningar. Även en praktisk man som levde och verkade i en tid då en riktig präst på landet inte bara kunde trösta en änka och sko en häst utan även slakta en gris. Sist, men inte minst, en man med vida bildningsintressen där särskilt historia och hembygdsforskning låg honom varmt om hjärtat.
År 1915, medan det första världskriget rasade ute i Europa, hade Lindström utnämnts till kyrkoherde i Helgö församling ute på Mälaröarna väster om Stockholm och redan två år senare hade han låtit publicera en liten skrift om hur Ofärdsön hade fått sitt namn. Det var hembygdsföreningen på orten som fått äran att ge ut den strax före julen 1917 och möjligen var det tiden som man levde i som gjorde att den fick en strykande åtgång. För första gången i hembygdsföreningens femtioåriga publicistiska historia hade man således blivit tvungen att trycka en andra upplaga av ”En Kort Betraktelse af huru Ofärdsön fick sitt Namn, af Kyrkoherden i Helgö Pastorat, Teologie Licentiaten Fredrik Lindström”. Men att samma korta betraktelse hundra år senare också skulle få en avgörande betydelse för en svensk mordutredning hade dess upphovsman, trots närheten till sin huvudman, säkert inte haft en aning om.
När kommissarie Peter Niemi hade kommit hem till radhuset i Spånga hade han först ätit sin middag i ensamhet eftersom hustrun och barnen var kvar på sommarstället uppe i Tornedalen. Sedan hade han pratat med dem på telefon, tittat på teve utan att fastna för något särskilt program. I brist på bättre hade han så avslutat kvällen med att ta Lindströms lilla skrift med sig i sängen som nattlektyr. Det var ett drygt trettiotal tryckta sidor som berättade en historia som en svensk sjöpolis – med ett starkt och levande intresse för Mälarens skärgård – hundra år senare verkade ha återgett på ett i allt väsentligt korrekt sätt.
Där fanns också en gammal karta som visade hur ön hade sett ut innan ”de onda krafterna hade tagit över”. När det kom till skuldfrågan hade pastor Lindström inte plågats av några tvivel och trots frånvaron av kriminalteknisk bevisning hade han heller inte skrätt orden på den punkten. Det som hade hänt på Ofärdsön var ”Djävulens verk” och hade inget att skaffa med vanliga mänskliga tillkortakommanden. Samtidigt var det en nödvändig påminnelse om den ondska som ständigt lurade vid människans sida och aldrig missade sitt tillfälle.
Mest intressant var dock något helt annat än pastor Lindströms bitvis svavelosande teologiska utläggningar: några korta rader i förbigående om något som Peter Niemi och hans kolleger inte hade hittat trots att de borde ha gjort det. Om det som stod att läsa i pastorns Korta Betraktelse nu var sant var det samtidigt något som varken sprang ifrån dem eller undandrog sig en kriminalteknisk undersökning, så det kunde gott vänta till efter helgen, tänkte Niemi samtidigt som han gäspade och släckte lampan på sitt nattygsbord.
Undrar förresten vad pastor Lindström skulle ha tyckt om kvinnliga präster, tänkte han i samma ögonblick som han somnade.
Kommissarie Toivonen hade aldrig trott att han skulle sakna Anna Holt. I samband med att den svenska polisen skulle stöpas om till en nationell myndighet hade hon lämnat tjänsten som polischef i Västerort för en betydligt högre tjänst på Rikspolisstyrelsen. Redan efter en vecka med hennes efterträdare saknade Toivonen henne av hela sitt hjärta.
Samma torsdag eftermiddag som Ankan Carlsson höll förhör upplysningsvis med Haqvin Furuhjelm hade Toivonen råkat springa på den nye chefen utanför Systembolaget i Solna Centrum dit han varit på väg för att klara av helgens inköp: ett flak med starköl och ett par flaskor brännvin till sillen.
Den nye chefen hette Carl Borgström, var ursprungligen socionom, och när han rekryterats till jobbet som polismästare i Solna hade han arbetat som HR-chef vid försäkringskassan i Stockholm. En logisk utnämning med tanke på att de politiker och höga byråkrater som hade utformat den nya organisationen – ”den största reformen i den svenska polisens historia” – levde i den bestämda övertygelsen att den största bristen hos den gamla polisen var att man inte lyckats uppfylla ”rollen som ett medborgerligt serviceorgan” och att just en person som Borgström, som inte hade en aning om polisarbete, därmed var som klippt och skuren för att leda verksamheten.
Toivonen, som enklast kunde beskrivas som en riktig konstapel av den gamla stammen som delade in mänskligheten i häktade och ännu icke häktade, hade en annan syn på saken och ogillade Carl Borgström djupt och innerligt från första stund. Hittills hade han också lyckats lösa det problemet genom att undvika honom. Ända tills han helt oplanerat stött på honom. På sämsta tänkbara ställe.
– Toivonen, hade Borgström sagt och viftat glatt åt honom. Kärt att se dig, broder.
Istället för att bara rusa därifrån, låtsas som om han varken såg eller hörde, så hade han stannat kvar och pratat med honom. Än värre, låtit sig bjudas på en kopp kaffe på det närbelägna caféet.
– Berätta, hade Borgström sagt, och lutat sig fram mot Toivonen. Har det hänt något som jag borde känna till?
Det var då som han måste ha drabbats av en tillfällig svaghet, den olyckliga mötesplatsen sannolikt en starkt bidragande orsak, och istället för att bara skaka på huvudet och övergå till att prata om vilken tur man haft med vädret denna välsignade sommar hade han tyvärr berättat om det kranium som lille Edvin hade hittat och som sedan ett par dagar tillbaka var föremål för en utredning vid roteln för grova brott.
Borgström hade omedelbart försökt pracka på honom en åklagare som kunde leda Bäckströms utredning. Ett försök som Toivonen lyckats avvärja genom att hävda att det mesta talade för att det handlade om ett självmord och inte om ett mord.
Men det som hade hänt därefter var betydligt värre än så. Det var till och med så illa att han vid ett par tillfällen hade övervägt att be Bäckström om ursäkt. Trots att han tyckte ännu sämre om honom än om Carl Borgström.