Den hundra år gamla skriften av en pastor i Helgö församling hade fått Peter Niemi att ändra planerna för sin helg. Istället för att försöka komma ikapp med sin fysiska träning och i övrigt bara koppla av med en god bok eller titta på sport på teve hade han redan på lördagen återvänt till jobbet för att i lugn och ro tänka igenom sitt ärende.
Först hade han skannat in den gamla kartan från Lindströms skrift i sin dator och jämfört den med kartan som han och hans kolleger hade utgått från. Den topografiska överensstämmelsen var god. Varken landhöjningar eller -sänkningar som komplicerade saken. Öns yta var i stort sett densamma då som i dag. Den stora skillnaden gällde biotopen på ön. Det öppna landskapet, det som varit sommarbete för de lokala böndernas kritter på pastor Lindströms tid, var numera närmast att likna vid en djungel av sly och buskar och knappt avverkningsvärd skog. På den tiden hade vi hittat henne direkt, tänkte Niemi.
Därefter hade han jämfört den i gamla tider befintliga bebyggelsen med sina egna iakttagelser. Resterna av den husgrund som de funnit tillhörde uppenbarligen huset där blixten hade slagit ner och två pigor brunnit inne för drygt hundra år sedan. De två stora trädkojor som han och hans medarbetare hade hittat, varav den ena säkert var tänkt som något slags utsiktstorn, fanns däremot inte med på Lindströms karta. Säkert av det enkla skälet att de grabbar som hade spikat ihop dem hade gjort det långt senare. Däremot fanns det en byggnad som han inte hade hittat, vilket störde honom. Mest för att man inte hade hittat den, för några särskilda förväntningar i övrigt hade han inte.
På den tiden då ön hade använts som sommarbete hade det funnits en jordkällare, som av Lindströms karta att döma låg alldeles ovanför den plats där Niemi och hans kolleger hade lagt till med båten, för övrigt samma plats som den man använt på pastorns tid. Det var en liten vik som låg i lä på norrsidan av ön, i stort sett den enda tilläggsplats som ön hade att erbjuda för lite större båtar. Som en modern polisbåt eller en så kallad kofärja från bondesamhällets Sverige.
Det var till den jordkällaren som pigorna varje dag burit mjölken, förmodligen i samma slags kannor av bleckplåt som han mindes från sin barndom på gården hemma i Tornedalen. Kannor som rymde upp till tjugo liter, med ett rejält lock som man skruvade på upptill så att pigorna slapp riskera att spilla när de gick stigen från huset där de bodde och även mjölkade sina kor, ner till jordkällaren vid platsen där man lade till med båten, dit bonden eller hans dräng skulle segla eller ro för att hämta mjölken. Minnen från en annan tid, tänkte Niemi.
Om nu jordkällaren låg där han trodde skulle dessutom den högst belägna av de två trädkojorna, utsiktstornet, finnas alldeles i närheten. Bra som orienteringspunkt när vi letar, tänkte Niemi och gjorde ett kryss på den karta som han och hans kolleger hade arbetat utifrån. Sedan åkte han hem. Tittade på teve, åt middag och pratade på telefon med hustrun och barnen.
Först efter lunch dagen därpå återvände han till jobbet för att ägna sig åt en av sina favoritsysselsättningar. Att försöka sätta sig i gärningsmannens ställe, tänka som han, göra som han.
Du har mördat en kvinna och det hade du inte planerat att göra innan det plötsligt hände. Ni hade bara börjat bråka, men sedan gick allt över styr och det slutade med att du sköt henne.
Med tanke på var man hittat hennes kranium hände det kanske under en båtsemester på Mälaren? Sen vår, sommar eller tidig höst, sannolikt på sommaren då de flesta har semester, och det vet väl alla vad som kan hända när man ska angöra en brygga.
Nu står du där med en död kropp som du bestämmer dig för att gömma för att undgå upptäckt och klara dig undan det straff som annars väntar. Det som du nu genomför är handlingar som du har planerat, mer eller mindre väl beroende på vem du är och de rent praktiska betingelser som kommer att styra ditt handlande.
När någon skulle göra sig av med en kropp försökte han, för det var nästan alltid en han, att transportera den i någon form av fordon. Det underlättade döljandet av kroppen och man slapp bära omkring på den. Oftast en bil, ibland en båt, men även andra transportmedel. Niemi hade personlig erfarenhet av ärenden där man använt sig av både skottkärror, trillor, barnvagnar och till och med en vanlig kundvagn från ett snabbköp som råkat ligga mellan brottsplatsen och dumpningsstället. Allt som hade hjul, tänkte Niemi. Allt som var stort nog att rymma en kropp, hel eller styckad och paketerad i delar.
Återstod att bära kroppen den sista biten. En sträcka som man försökte göra så kort som möjligt. Om det handlade om en ensam gärningsman och ett vuxet offer var det sällan mer än femtio meter från den plats där han ställt sitt fordon. Ungefär som avståndet mellan platsen på Ofärdsön där man lade till med sin båt och krysset som Niemi gjort på kartan för att markera den jordkällare som han och hans kolleger aldrig hade hittat.
Var gömde man kroppen då, tänkte Niemi. Ofta nog på ett ställe som man kände till sedan tidigare. En övervuxen gårdsbrunn på ett gammalt ödetorp i närheten av sommarstugan där man brukade vara på semester för tjugo år sedan, ett vattenfyllt gruvhål som man upptäckt under en svamputflykt, kanske ett vanligt dike som gick lätt att täcka över med buskar och ris. I den meningen, när det kom till att gömma en kropp, var just Ofärdsön lite för bra för att gärningsmannen skulle ha hamnat där av en slump. Han har varit där tidigare, tänkte Niemi. Han har varit där sedan Ofärdsön förvandlats till en ren djungel.
Hunnen så långt i sina funderingar fick Niemi samtal från sin kollega vid länskriminalens tekniska rotel. Han ringde för att berätta att Niemi just hade blivit av med sin förstärkning, till ett dubbelmord ute i Haninge där man hittat femtiotalet hylsor från ett flertal olika vapen bakom det varulager där uppgörelsen hade ägt rum. Inga vittnen, men mängder av spår och eftersom en bra karl reder sig själv stod Niemis bekymmer numera inte överst på hans agenda.
– Helt okej, sa Niemi. Du får hälsa dem och tacka för hjälpen.
Sedan ringde han Hernandez och frågade om han hade lust att åka med ut till Ofärdsön dagen därpå trots att det var hans lediga dag.
– Vad letar vi efter? frågade Hernandez.
– En gammal jordkällare från artonhundratalet, sa Niemi.
– Det gör jag gärna, sa Hernandez. Första jordkällaren i min karriär. Den vill jag inte missa för allt smör i Småland.