På måndagen den första augusti hade Bäckström ett nytt möte med sina utredare. Deras ärende var numera påtagligt likt ett riktigt mord och inte bara ett misstänkt sådant. Ett offer som först hade blivit skjutet varpå gärningsmannen försökt gömma undan kroppen. Dessutom hade man fått hennes identitet, vilket var nödvändigt om man skulle driva sin utredning. Problemet med identifieringen var samtidigt att den trotsade mänskligt förstånd, och för att ändå lösa det som kunde lösas hade han överlåtit åt Nadja att berätta vari deras nya problem bestod. Reaktionerna hade också blivit precis de som man kunde förvänta sig: olika varianter på att det var omöjligt att dö mer än en gång.
– Vad skönt att höra att vi är överens om det åtminstone, avbröt Bäckström. Vad det sedan beror på är en annan femma, men det har jag bett Nadja här att se till att vi får någon ordning på. Så ni andra kan bara koppla av. Det är lugnt. Det har blivit fel någonstans och den biten kommer Nadja att lösa åt oss.
– Vad hade du tänkt att vi andra skulle göra då? frågade Annika Carlsson.
– Ta reda på vem som mördade henne, naturligtvis, sa Bäckström med spelad förvåning. Det trodde jag också att vi var överens om. Dessutom hade jag tänkt att Niemi skulle berätta för oss om alla fynd som de har gjort ute på den där gudsförgätna ön i Mälaren.
– Tack, sa Peter Niemi samtidigt som han öppnade sin Powerpoint och projicerade den första bilden på väggen. Om nu någon av er undrar så tänkte jag ta det i den logiska ordningen. Först den där övervuxna jordkällaren, sedan hur det såg ut inne i den, därefter bilder på det som vi har hittat. Så här ser det ut från utsidan, det som en gång var en jordkällare, alltså.
– Ja, det förstår jag att ni inte hittade den, sa Annika Carlsson med känsla när hon såg den överväxta bergslänten på bildskärmen. Gjorde inte jag heller när jag var där, trots att jag måste ha stått alldeles bredvid den. Var det jycken som hittade den?
– Vi var väl flera som hjälptes åt, sa Niemi som med tanke på den inledande diskussionen inte avsåg att gå in på pastor Lindströms bidrag. Vi hade en idé om var den kunde ligga så när hundföraren skickade dit jycken så markerade han ganska omgående.
Efter bilderna på jordkällaren utifrån kom de första bilderna inifrån den, de som Hernandez hade tagit, där man kunde se hur offrets kvarlevor låg utspridda över golvet.
Totalt hade Niemi visat ett trettiotal bilder. Ett halvdussin på jordkällaren, allteftersom man hade grävt fram och frilagt den, medan återstoden av hans foton var på de kvarlevor som man hittat efter deras offer. Flertalet av dem på det pussel som man hade lagt på det arbetsbord som ställts upp. En kvinna liggande på rygg med armarna längs sidan och raka ben. Återskapad med hjälp av de ben, benbitar och benfragment som man hittat.
Där kraniet skulle ha legat låg istället ett foto, eftersom det fortfarande var kvar nere i Linköping. Ovanför bilden, där hjässan skulle ha varit, hade man lagt de hårtestar och enstaka hårstrån som man hittat. Nedanför den låg resterna av underkäken samt några lösa tänder.
– Vad man gör är alltså att man försöker återskapa kroppen. Minsta lilla benskärva som man hittar försöker man lägga på rätt ställe. Som till exempel revbenen här, sa Niemi och visade med sin laserpekpinne.
– Det där är inget dåligt pussel, sa Kristin Olsson. Får man fråga hur många bitar det är?
– Klart man får, sa Niemi och nickade vänligt. En levande vuxen människa har drygt tvåhundra ben i kroppen, och det skulle hon också ha haft om hon fått vara ifred för djurangrepp. Det är väl räven som har ställt till det mesta, men även möss, kanske råttor och en och annan grävling. Jag tror att de hittade dit ganska snart. Det är därför som vi har hittat mer än trehundra ben, benbitar och benfragment.
– Plus några tänder och lite hår, konstaterade Bäckström.
– Jo, sa Niemi. Det minsta benfragmentet vi hittat är på några millimeter med en vikt på mindre än ett gram. Det största är vänster lårben. Det verkar dessutom vara i hyggligt skick, det är cirka fyrtio centimeter långt och väger knappt ett kilo. Vi tänkte skicka det till Linköping för att se om de kan använda märgen i det till att ta fram ett DNA.
– Är det för att ni ska vara säkra på att benen kommer från samma kropp som kraniet? frågade Oleszkiewicz.
– Precis, sa Niemi och nickade.
– Ja, det blir väl alldeles utmärkt, instämde Bäckström.
Så får Nadja lite gott att suga på, tänkte han. Ännu ett DNA-prov från samma lik.
– Men ni har hittat fler saker än hennes kroppsdelar, sa Annika Carlsson. Jag vet att du nämnde någon plastpåse från Lidl.
– Ja, den låg inne i jordkällaren tillsammans med hennes kvarlevor. Med tanke på att Lidl etablerades här i Sverige 2003 har den väl sannolikt hamnat där tidigast det året.
– Ett och ett halvt år före tsunamin, konstaterade Nadja av någon anledning.
– Har den med offret att göra då? frågade Kristin Olsson.
– Ja, det tror jag, sa Niemi. Jag är ganska övertygad om det.
– Hur då?
– Han har trätt den över huvudet på henne för att hon inte ska bloda ner omkring sig när hon blir skjuten. Vid huvudskott kan det ofta bli en kraftig utblödning även om den kan dröja någon eller några sekunder. Sedan vill han säkert slippa se ansiktet på henne, också. Det finns massor med varianter på det. Hur gärningsmannen försökt dölja ansiktet på offret.
– Varför är du så säker på att det är så då? frågade Annika Carlsson.
– Bra fråga, Annika, sa Peter Niemi och visade med sin laser på bilden av påsen. Ungefär tio centimeter från påsens öppning, i den ändan där handtagen sitter alltså, hittade vi snörspår i plasten. Först har han trätt påsen över huvudet på henne, sedan har han bundit ett snöre runt den, sannolikt där hon har halsen, han har lindat det flera varv och dragit åt det hårt. Om man tittar noga så ser man faktiskt snörspår på plastpåsen. Även om de syns dåligt på bilden här.
– Snöret har ni också hittat, sa Annika Carlsson.
– Bitar av det i vart fall, sa Niemi och tryckte fram en ny bild på ett halvdussin blåa snörstumpar varav den längsta – av den inlagda mätstickan att döma – verkade vara drygt tre centimeter.
– Vad är det för snöre då? frågade Nadja.
– Lite grövre variant, nylon, plast, hade det varit hampa eller bomull eller något liknande så tror jag inte att vi skulle ha hittat så mycket av det. Även det har vi skickat till Linköping och jag skulle inte bli förvånad om de till om med kan tala om vad det är för märke på det.
– De har en särskild snörforensisk avdelning därnere, skrockade Bäckström.
– Säkert, sa Niemi och log även han. Ja, vad har vi mer.
– Korvburken, sa Bäckström. Det var någon som sa att du hade hittat en burk med korv. Den låg i någon plastpåse, tror jag.
– Ja, den bilden har du här, sa Niemi och knäppte fram ett foto på både korvburken och plastpåsen som den legat i.
– Det är ju Bullens, sa Bäckström som hade svårt att dölja sin förtjusning. Bullens pilsnerkorv. Vår mördare verkar vara en riktig finsmakare.
– Med risk för att göra dig besviken så tror jag inte att den har med saken att göra, sa Niemi.
– Varför inte det då? frågade Bäckström.
Måste köpa hem några burkar, tänkte han. Senast jag åt Bullens måste ju ha varit när jag var liten grabb.
– Burken är från början på åttiotalet, sa Niemi. Jag tror att den hamnade där åtminstone tjugo år före kroppen. Någon som klivit i land på ön, förmodligen. För att campa, eller så. Ställt sin matkasse i den där jordkällaren som man kanske kunde se ingången till på den tiden. Att någon skulle ha lagt den där om det redan låg ett lik där tror jag däremot inte på.
– Om du äter Bullens pilsnerkorv så skiter du väl i sådant, sa Annika Carlsson. Skämt åsido, Peter. Jag tror som du.
– Jo, men du tänkte väl ändå skicka ner den till Linköping, sa Bäckström.
– Självklart, sa Niemi. Det är redan på väg. Både burken och påsen. Det såg jag till så fort jag hörde att de tydligen har en särskild korvforensisk avdelning därnere. Den lär ligga vägg i vägg med den forensiska avdelningen för plastpåsar. I samma korridor som den snörforensiska avdelningen håller till.
– Om det är Bullens går den säkert fortfarande att äta, sa Bäckström av någon anledning.
– Vad gör vi nu då, sa Annika Carlsson. Mer än försöker fixa så att Bäckström kan få tillbaka sin korvburk, menar jag.
– Lite vanlig mordutredning kanske, sa Bäckström.
– I så fall måste vi nog prata med Toivonen så att vi kan få med en åklagare på vagnen, sa Annika Carlsson.
– Ja, det är väl tyvärr så illa, suckade Bäckström. Du får göra ditt bästa, Annika. Försök att fixa någon som åtminstone klarar av att knyta sina egna skor.
– Kanske hög tid att vi rundar av, fortsatte han. Vad tror vi om det här, då?
Hög tid för Snillen spekulerar, tänkte Bäckström. Rena aptitretaren inför hans lunch.
– Det där med den oklara identiteten stökar ju onekligen till det, sa Annika Carlsson. Den stör mig åtminstone.
– Om du struntar i den då, tills vidare, sa Nadja.
– I så fall är det väl som det brukar vara, sa Annika Carlsson. Att det är karlen hennes som har gjort det. Det är ju de som brukar gömma undan kropparna, för att vinna tid om inte annat.
– Om vi nu bortser från det, tills vidare, sa Niemi och nickade uppskattande mot Nadja, så lutar jag väl själv åt samma håll som Annika. Även om man inte ska låsa fast sig och allt det där. Just när det kommer till sådana här mord är väl statistiken ganska talande. Om vi har ett kvinnligt offer så brukar det vara hennes karl som har gjort det. Kanske under någon båtsemester på Mälaren för en tio år sedan.
– Efter tsunamin, sa Bäckström som tydligen inte kunde hålla sig.
– Enligt vår rättsläkare som vi hade med oss ute på ön, för övrigt en kvinna som verkade veta vad hon höll på med, så kunde det mycket väl vara senare än så. Med tanke på de kvarlevor som vi hittade alltså, sa Niemi. Någonstans mellan tio och fem år. Det var den bedömning som hon gjorde utifrån platsen där kroppen hade legat och det skick som benen var i. Kanske till och med snarare fem än tio år.
– Men inte senare än så, sa Bäckström.
– Nej, inte enligt vad hon trodde i varje fall. En båtsemester på Mälaren, en man och en kvinna som har ihop det, för det brukar de ju ha, som börjar bråka med varandra, ett bråk som urartar rejält och som slutar med att han skjuter henne i huvudet med ett gammalt salongsgevär som han har i båten. Ungefär så, summerade Niemi.
– Men varför skulle man släpa med sig ett gevär om man ska på båtsemester? invände Kristin Olsson. Jag menar, spinnspön och vanliga metspön och allt det där, det kan man ju förstå, men varför ett gevär? Det fattar jag faktiskt inte.
– Kanske för att hålla undan alla måsar som skitar ner däcket för dig, sa Niemi och log vänligt.
– Vad är det som får mig att tro att vi inte kommer längre? sa Bäckström och reste på sig.
– Möjligen din lunch, sa Nadja, och reste sig även hon.