Hanna Hwass var en liten korpulent kvinna i obestämbar medelålder med kortklippt cendréfärgat hår. Blå kavaj, vit blus, blå byxor och blå pumps med halvhög klack. En kavaj som stramade betänkligt över bålen, en blus med glipor mellan knapparna så fort hon satte sig ner, byxor som rynkade sig på tvären och skor utan snörning.
Till detta bar hon stålbågade glasögon och ett oföränderligt vänligt leende. Hon talade långsamt och tydligt och verkade väga varje ord hon sa innan det fick passera över hennes tunna läppar. Det första intrycket som hon gjorde på sin spaningsstyrka vid mötet onsdag eftermiddag den tredje augusti kan enklast beskrivas som drabbande. Det rimmade illa med deras uppfattning om hur en åklagare skulle vara, och mer än så behövdes inte för att ett nära och friktionsfritt samarbete skulle förvandlas till en kamp på liv och död. En åklagare mot sju poliser och en civilanställd analytiker, en kamp som borde vara avgjord från början. Fast inte den här gången, som det snart skulle visa sig.
En bra åklagare var en åklagare som gjorde som polisen sa. Som inte lade sig i det praktiska arbetet som han eller hon ändå inte begrep sig på utan istället såg till att ordna fram de tvångsmedel som polisen behövde i sin jakt på gärningsmannen. Oavsett om det gällde telefonkontroller, dolda avlyssningar, husrannsakningar, vanliga anhållanden och beslag eller att bara hämta någon till ett förhör utan föregående kallelse. Detta var Bäckströms och många andra polisers bestämda uppfattning och vad Hanna Hwass anbelangade hade hans förhoppningar om ett vanligt rundningsmärke omedelbart kommit på skam.
Biträdande chefsåklagaren Hwass hade inte behövt mer än de inledande fem minuterna av sitt första möte med spaningsstyrkan för att övertyga dem om den saken. Åklagare Hwass var nämligen inte bara förundersökningsledare i formell utan även i praktisk mening. ”Såväl till namnet som till gagnet”, förtydligade hon och log vänligt mot de sju poliser och den civilanställda analytiker som satt i rummet tillsammans med henne. Det var så som hon såg på sin roll i det här sammanhanget, helt enligt gällande regelverk för övrigt, och det var samma inställning som hon alltid haft under sina snart femton år som åklagare.
Dessutom var hon en stor vän av ordnade arbetsformer och fortlöpande information. Schemalagda möten med spaningsgruppen varje måndag och fredag eftermiddag där man stämde av läget och diskuterade det fortsatta spaningsarbetet. Informationen ville hon ha på sin mail, ”för dokumentationens skull”, vilket samtidigt inte utgjorde något hinder mot omedelbar och muntlig sådan, ”i brådskande lägen eller när det så att säga låg i sakens natur”.
– Det var väldigt trevligt att få träffa dig, Hanna, sa Bäckström samtidigt som han log fryntligt och nickade mot henne. Du är ju en ny bekantskap för oss som sitter här men samtidigt en person som vi sett fram emot att träffa. Vi har hört mycket gott om dig.
Vilken enastående fet och elakartad liten kärring, tänkte Bäckström utan att reflektera närmare över att han själv måste väga dubbelt så mycket och vara åtminstone tio år äldre. Inte nog med att hon tydligen tänkte slå hela hans liv i spillror för att hans lille granne hade hittat ett kranium på en ö i Mälaren. Dessutom var hon ful så till den milda grad att det hotade både hans allmänna sinnesfrid och hans matsmältning. Sin egen snara hädanfärd hade hon redan signerat, tänkte han.
– Tack, Bäckström. Det värmde, sa Hanna Hwass och såg ut som om hon verkligen menade det. Jag har ju redan pratat med både Nadja och Annika på telefon, och så mycket har jag förstått att vi har ett ansenligt problem som vi måste reda ut innan vi kan gå vidare. Vad jag tänker på är naturligtvis vårt offers oklara identitet.
– Ja, gissa om det satt myror i huvudet även på oss, sa Bäckström samtidigt som han både suckade och skakade på huvudet för att stryka under det han just hade sagt. Det vore intressant att höra vad du tror om den soppan, tillade han och suckade ännu en gång för säkerhets skull.
Åklagare Hwass hade inlett med en allmän betraktelse. Problem var till för att lösas och i den värld hon levde hade hon alltid betraktat dem som spännande utmaningar. Efter att ha tagit del av det underlag som hon hade fått hade hon också börjat bilda sig en egen uppfattning om saken.
Den i stort sett omedelbara identifieringen av Jaidee Kunchai i samband med tsunamin talade starkt för att det var hon som hade omkommit. Hon hade hittats i huset som hon och maken hade hyrt, kläder och smycken som hon haft på sig stämde, de anhöriga och personalen på hotellet hade känt igen henne, sist men inte minst var det hennes DNA som man hade säkrat i Thailand där hon dog.
I förening med omständigheten att hon bara fem dygn senare blivit kremerad i sin gamla födelsestad Bangkok, vilket det fanns papper på både i form av en dödsattest, en faktura och ett protokoll från den begravningsbyrå som skött det praktiska i samband med transporten av hennes kropp och begravningsceremonin, så var den logiska slutsatsen given. Det kunde inte vara kroppen efter Jaidee Kunchai som man påträffat på Ofärdsön ute i Mälaren. Det måste vara någon annan kvinna. Möjligen av östasiatiskt ursprung, om nu den osteologiska expertisen hade prickat rätt.
– Skönt att höra dig säga det, sa Bäckström, lutade sig tillbaka, riktade blicken mot taket och formade fingertopparna till ett valv medan han nickade eftertänksamt. Hög tid att dra det kristna kortet, tänkte han.
– För en troende människa som jag själv känns det ju onekligen svårt att tänka sig någon annan förklaring, fortsatte han och nickade på nytt.
– Hur menar du då? frågade Hwass, som plötsligt hade svårt att dölja sin förvåning.
– Ja, ingen kan väl rimligen dö två gånger, förtydligade Bäckström. Inte enligt min kristna tro i vart fall.
Fanskapet ler fortfarande, men betydligt stelare nu, tänkte han.
– Nej, instämde Hwass. Med all respekt för din trosuppfattning, Bäckström, så vill jag nog understryka att det räcker med vanligt sunt förnuft för att inse den saken.
– Hur löser vi då detta, sa Bäckström. Hur går vi vidare, menar jag? Du får gärna vägleda oss.
– Ja, för det första måste vi ju se till att ta ett nytt DNA-prov, sa Hwass. Det är ju en absolut nödvändig första åtgärd. Själv skulle jag inte bli särskilt förvånad om det redan då kommer att visa sig att man helt enkelt har skickat på oss en felaktig DNA-profil.
– Det är på gång, sa Niemi utan att gå in på några detaljer.
Hwass är knappast den skarpaste kniven ens i den lådan, tänkte Niemi. En insikt som tydligen också hade drabbat Nadja av hennes frånvarande ansiktsuttryck att döma.
– Ja, men det var väl utmärkt, sa Bäckström. Då får vi försöka skynda på dem så gott det går där nere i Linköping.
– Ja, jag har förstått att det kan ta sin rundliga tid, sa Hwass.
– Månader, suckade Bäckström. Trots att det ju handlar om ett mord. Ett mord på en stackars ung kvinna.
Hwass var givetvis medveten om det allvarliga i situationen och behövde de hennes hjälp för att skynda på det hela var det bara att säga till. I avvaktan på ett besked fanns det samtidigt annat som behövde åtgärdas så fort som möjligt.
– Vad tänker du på då? frågade Bäckström.
Ännu stelare leende nu, tänkte han.
– Ja, det måste ju ha skett ett misstag någonstans i samband med registreringen. Sådant sker ju tyvärr hela tiden, så det här är väl inte första gången. Jag har själv råkat ut för det vid ett flertal tillfällen. Fingeravtryck, DNA, till och med vanliga blodprov som man blandat ihop och förväxlat. Vi får helt enkelt prata med de registeransvariga, både hos polisen, på Forensiskt centrum nere i Linköping och hos Migrationsverket. Ja, och med de ansvariga uppe på Rikskriminalpolisen, givetvis. Sådana där papper som blivit liggande i åratal i något gammalt arbetsregister har jag aldrig varit särskilt svag för.
– Även det är på gång, sa Nadja.
Undrar vad det är för fel på henne, tänkte hon. Måste ju vara något mer än att hon bara är dum i huvudet.
– Men det är väl alldeles utmärkt, konstaterade Hanna Hwass. Då ger vi järnet som ni poliser brukar säga. Jo, en sak till förresten, innan jag glömmer bort det. Nästa möte blir först på måndag. Nu på fredag är jag upptagen, nämligen. Vi ska ha avtackning på jobbet för min gamla chef som ska gå i pension.
– Det var tråkigt att höra, sa Bäckström. Ja, inte att du ska gå på avtackning, alltså. Att vi inte kan ses, menar jag.
Ibland får man glädjas åt det lilla som ges, tänkte han.
– Jag förstår precis vad du menar, Bäckström. Så oroa dig inte. Är det några andra frågor innan vi skiljs åt?
Ingen hade några frågor. De övriga åtta som satt i rummet skakade alla på huvudet. Leden har redan slutit sig, tänkte Bäckström belåtet när han följde med deras åklagare till hissen för att försäkra sig om att hon lämnade huset.
– Okej, sa Bäckström två minuter senare när han återvänt till sammanträdesrummet och stängt dörren efter sig. Vi har fått en åklagare på halsen som alldeles uppenbart är helt bakom flötet. Hur löser vi det? Vad säger du, Niemi?
– Förr eller senare händer det, sa Niemi. Nu har det hänt oss. Det där hon tjatade om att vi skulle göra är ju dessutom redan på gång. Lär väl hålla henne lugn tills på måndag. Dessutom ska jag träffa Toivonen i ett annat ärende, så det där andra kan jag väl lämpligen ta med honom. Mellan fyra ögon.
– Det tackar vi för, sa Bäckström.
Även det finska rytteriet sluter upp, tänkte han.
– Om det är någon som är intresserad av att höra hur det kommer sig att hon beter sig på det där viset har jag faktiskt en idé om det, sa Niemi.
– Jag som inte hade en aning om att du var psykiatriker också, sa Bäckström.
Måste vara något han lärt sig på universitetet i Haparanda, tänkte han.
– På Ekobrottsmyndigheten där hon alltid har jobbat är det åklagare och ekonomer och revisorer som styr och ställer, sa Niemi. Sådana där enkla själar som vi ska bara göra det som de säger åt oss att göra.
– En helt annan företagskultur, alltså, sa Stigson och flinade.
– Ja, ungefär så, instämde Niemi.
– Själv tänkte jag återvända till mitt rum, sa Nadja och reste sig medan hon samlade ihop sina papper.
– För att söka tröst på det där ryska viset, föreslog Bäckström.
– Ungefär så, sa Nadja. Tänka på de där björkskogarna i mitt gamla hemland. De där som är så stora att de aldrig tar slut.
– Vet du vad, Nadja, sa Annika Carlsson. Vi har fått en tokig åklagare på halsen. Det är inte hela världen och om det inte går på något annat sätt lovar jag att personligen släpa ut henne i öronen. Nyfiken fråga: Jag hade aldrig hört talas om henne. Är det någon som har träffat henne tidigare?
– Ja, jag, sa Oleszkiewicz. Jag har haft henne som lärare på introduktionskursen när jag läste juridik.
– Hur var hon då? frågade Kristin Olsson.
– Helt ok, enligt de flesta som hade henne som lärare. Pedagogisk, klar och tydlig och allt det där.
– Så du har läst juridik … Ole …
– Säg Ozz, chefen, sa Oleszkiewicz och log brett. Ozz med två z.
– Men vad gör du här då? Om du läst juridik, menar jag, sa Bäckström.
Min egen Judas Iskariot, trots att jag bara har sju lärjungar, tänkte han.
– Jag är här för att jag ville bli polis, sa Oleszkiewicz. Om det är Hwass som chefen undrar över så var jag kanske inte lika förtjust i henne som de flesta andra av mina kurskamrater.
– Varför inte det då?
– Två skäl. Dels tyckte jag att hon verkade alldeles för självgod. Hon saknade vanlig ödmjukhet och respekt för andra, helt enkelt. Vissa människor har liksom inga antenner. Dels tyckte jag att hon undvek problem. En del grejer kan vara ganska svåra och det kan du inte lösa genom att bara förenkla dem tills du själv kan förstå dem. Då missar du helt vad det handlar om.
Bäckström nöjde sig med att nicka.
Kanske inte helt hopplös ändå, tänkte han.