Nadja hade varken sökt tröst i Rysslands björkskogar eller landets nationaldryck. Så fort hon återvänt till sitt rum hade hon ringt sin bekant på Rikskriminalpolisen för att be honom att hjälpa henne med olika praktiska saker som måste genomföras borta i Thailand. Saker som hon inte kunde göra här hemma alldeles oavsett hur mycket papper hon samlade på sig.
– Du vet den där vanliga, smidiga hjälpen kolleger emellan, förklarade hon. Om en sådan som jag ska gå den officiella vägen kommer det ju bara att ta en evinnerlig tid och tyvärr så vet jag av erfarenhet att det sällan är värt besväret. När det gäller Thailand är det dessutom så illa att jag inte har några sådana där informella kontakter som jag kan få hjälp av.
– Men det har jag, sa hennes bekant. Så det ska du inte behöva oroa dig för. Men visst, jag håller med dig. Det är förbannat trist att det ska vara så tungrott inom systemet.
– Ja, och själv börjar jag få rejält dåligt samvete med tanke på allt annat som du har hjälpt mig med.
– Det ska du inte ha. Vad har man annars vänner till, sa hennes bekant.
Vad gällde just Nadjas problem, att hitta någon som på plats kunde kontrollera olika saker åt henne, så fanns det två möjligheter, enligt hennes bekant. På rättsavdelningen på den svenska ambassaden fanns det sedan åtskilliga år tillbaka en svensk polis som jobbade som sambandsman med både den thailändska polisen och kollegerna i deras grannländer. Själv hade han suttit på den tjänsten i sex år, ända till för två år sedan då han återvänt till Sverige. Hans efterträdare var en alldeles utmärkt polis som han kände personligen och kunde gå i god för. Problemet var ett annat.
– Vad är det då? sa Nadja.
Ständigt dessa problem, tänkte hon.
– Jag pratade med honom i går och han, och hustrun hans, har just kommit till Sverige för att fira semester. Sedan är han norrlänning också, så den där jakten på älg i september är helig för honom. Han kommer alltså att vara här hemma i drygt en månad. Om jag fattade saken rätt kanske du vill att det händer något innan dess.
– Ja, sa Nadja. Inte minst med tanke på den åklagare som de gett oss.
– Jag hörde det, sa hennes bekant och skrockade förnöjt. Hanna Hwass är kanske inte den vassaste kniven i lådan. Trots namnet, menar jag. Du skulle höra vad kollegerna på Ekobrottsmyndigheten tyckte om henne. Flera av dem är ju inlånade härifrån, så man får ju höra ett och annat. När de äntligen lyckades bli av med Smörkniven, ja det var hennes öknamn då, en sådan där i trä du vet som ungarna brukar göra i slöjden och ge till mormor och morfar i julklapp, var det klackarna i taket i en hel vecka.
– Det kan jag tänka mig, sa Nadja.
Hur det nu löser mina problem, tänkte hon.
– Så därför har jag ett annat förslag, sa hennes bekant.
– Ja, i det här läget är jag ju tacksam för det mesta. Som du säkert förstår.
– Akkarat Bunyasarn, sa hennes bekant. Bättre hjälp än så tror jag inte jag kan ge dig.
– Akkarat, upprepade Nadja. Du får ursäkta, men min thailändska kanske inte är alldeles flytande. Vad betyder det?
Lycka till på thailändska, kanske, tänkte hon.
– Han heter så, sa hennes bekant. Akkarat Bunyasarn. Det är en kollega till mig, ja, en mycket god vän också, som jobbar vid Kungliga thailändska polisen i Bangkok. Vi hade mycket att göra med varandra när jag jobbade som sambandsman där borta. Han är Detective Superintendent på deras nationella avdelning för kriminalpolisverksamheten. Det är en man som inte går av för hackor. Trots att han väl inte är mer än kanske en och sextiofem lång och ser ut som unga grabben.
– Hur gammal är han då? frågade Nadja.
Måste ju börja någonstans, tänkte hon.
– Femtioplussare, som jag. När du pratar med honom så ta samtalet över Skype, så kan du passa på att titta på honom. Jag är övertygad om att du kommer att hålla med mig. Ser ut som en tjugofemåring. Högst. Pratar utmärkt engelska gör han också.
– Så det är en bra kollega, sa Nadja.
– Bättre finns inte, som jag sa. För det första är han ju inte vem som helst. Han är ungefär som en överintendent här hemma och eftersom han sitter på den nationella avdelningen i Bangkok, vilket är ungefär som Rikskriminalen här hos oss, kan han jobba över hela landet.
– Ja, men det låter väl alldeles utmärkt, om du kan få honom att ställa upp, sa Nadja.
– Det kommer han att göra. Om jag ber honom, sa hennes bekant. Dessutom är det en hederlig karl, vilket inte alltid är fallet där borta. Korruptionen är tyvärr ganska utbredd inom vissa delar av den thailändska polisen. Ordningspolisen och speciellt den lokala polisen ute i landet är väl de som har de största problemen med sådant. Det kan vara bra för dig att känna till.
– Kan du maila över hans kontaktuppgifter? frågade Nadja.
– Jag föreslår att vi gör så här, sa hennes bekant. Nu är det ju sena kvällen i Bangkok så jag ringer och pratar med honom i morgon bitti. Förklarar vad det handlar om och om det inte är några problem, vilket jag har svårt att tro, så mailar jag över dem till dig.
– Vad snällt av dig, sa Nadja. Akkarat Bunyasarn, det var så han hette.
– Akkarat Bunyasarn, det är ett namn som är värt att lägga på minnet. Det lovar jag.
Vad gör jag nu, tänkte Nadja så fort hon avslutat sitt samtal. Åker hem, tänkte hon och nickade. Jag åker hem och söker tröst på det där ryska viset. Dessutom slår jag två flugor i en smäll, både björkskog och vodka, i form av Berjozovyj les vodka. När jag väl somnat kan jag drömma ljuva drömmar om Akkarat Bunyasarn som är en riktig karl som man kan lita på i både vått och torrt, trots att han bara är en och sextiofem lång och ser ut som unga grabben.