På lördagen hade Annika Carlsson återvänt till polishuset i Solna trots att hon var ledig. Först hade hon tillbringat ett par timmar nere i gymmet men väl klar med sin träning hade hon inte gått ner i garaget, satt sig i bilen och åkt hem för att koppla av. Eller för att hitta på i stort sett vad som helst annat än jobbet.
I brist på bättre, eller kanske för att hon hade svårt att släppa Jaidee och alla frågetecken som fanns runt hennes person, hade hon istället tagit hissen upp till kontoret, satt sig bakom sitt skrivbord, slagit på datorn och loggat in på den länk som Olsson och Oleszkiewicz skickat över till henne. Kanske hade Jaidees tio år äldre bror något att tillföra som kunde skingra dunklet kring hans systers person. Han hade i vart fall en hemsida som inte gick av för hackor.
Ned Kunchai var född i Bangkok, 1963. Dessutom verkade han ha varit en flitig och duktig ung man. Efter avslutade gymnasiestudier och militärtjänst hemma i Thailand hade han således fått ett stipendium till ett fint amerikanskt universitet, Northwestern University i Evanstone i Illinois ett par mil norr om Chicago.
Annika Carlsson hade inga särskilda kunskaper om amerikanska universitet, men så mycket hade hon förstått av det hon kunde läsa mellan raderna på Neds hemsida, att Northwestern inte var vilket ställe som helst. Inte som Harvard, Princeton och Yale kanske men snäppet under, och just deras ekonomiutbildning hade mycket gott rykte.
Först storebror som sedan fixar in sin lillasyster på samma ställe är väl inte en alltför vågad gissning, tänkte Annika Carlsson.
Ned Kunchai hade tagit en mastersexamen med inriktning på bokföring och revision. Gjort det med högsta betyg och så fort han varit klar med sin examen hade han omgående fått anställning på en av världens största revisionsbyråer. Efter sex år på byrån hade han blivit partner och delägare med placering på företagets huvudkontor i New York. Samma år hade han för övrigt blivit amerikansk medborgare. Året var 1995 och Ned Kunchai var då faktiskt inte mer än trettiotvå år gammal.
Det verkade som om det hade gått bra för Ned även i fortsättningen. Att döma av bilderna på honom själv och hans familj som han lagt ut på sin hemsida var han närmast en bekräftelse på den amerikanska drömmen om att i USA kunde var och en bli sin egen lyckas smed, även om han råkade vara född i Thailand. En amerikansk hustru, som jobbade deltid som journalist på en av de större radiostationerna i New York, och tillsammans med henne hade han fem barn.
Äldste sonen läste redan ekonomi på Harvard, fyra yngre barn som säkert skulle göra liknande vägval. Ett eget townhouse i de bättre delarna av Brooklyn, sommarhus i Montauk på Long Island, ett flertal styrelseuppdrag, en sjusiffrig lön i dollar och hopp om både framtida hedersdoktorat och en ordinarie styrelsepost i Rockefellers stiftelse för välgörande ändamål där han ett par år tidigare blivit invald som revisorssuppleant.
Det hade gått bra för Ned Kunchai och han hade inga svårigheter med att berätta om det. Den största sorg som hade drabbat honom var när hans ”älskade lillasyster” hade omkommit i tsunamin 2004. Något som inte hade blivit lättare att bära av att han inte kunnat vara med på hennes begravning. Dessutom av det mest banala av alla skäl. Han hade varit på en konferens i Boulder i Colorado, och hans mor hade inte hunnit få tag på honom i tid till begravningsceremonin.
Däremot hade han varit med när man en vecka senare, i enlighet med buddhistisk tradition, strödde hennes aska för vinden i en nationalpark norr om Bangkok. Nu var han den siste som fanns kvar av hans ursprungliga familj. Hans pappa, som hade varit hög officer i den thailändska armén och som hade dött redan 1983 när Ned själv legat inkallad i det militära, så hans syster som förolyckats 2004 och till sist hans mor som dött sju år senare, vid sjuttioåtta års ålder, på försommaren 2011.
Men inte ett ord om någon okänd och bortadopterad tvillingsyster till Jaidee. Inte heller om Neds svenske svåger. Kanske bäst att göra en anteckning om den saken, tänkte Annika Carlsson. Utifall att.
Annika Carlsson stängde av sin dator och undrade vad hon skulle göra nu. Det var lördag eftermiddag och hög tid att hon skaffade sig ett liv, tänkte hon och hunnen så långt i sina tankar hade hon plötsligt kommit att tänka på lille Edvin och att det även var hög tid att hon infriade sitt löfte till honom att de snart skulle gå på Gröna Lund igen. Problemet var bara att han inte svarade på sin mobil. Till och med hans telefonsvarare var avstängd.