Precis som Bäckström hade förutskickat hade Hanna Hwass infunnit sig till deras möte. Till och med anlänt fem minuter innan det skulle börja. Toivonen hade kontaktat henne för att meddela att han avsåg att sitta med för att informera sig om utredningsläget. Dessutom var det en sak som han ville prata med henne om. Mellan fyra ögon.
– Vad är det då? frågade Hanna Hwass.
– Det går rykten här i huset om att du och Daniel Johnson känner varandra, sa Toivonen. Att ni läst juridik tillsammans och att du bland annat har opponerat på en uppsats som han har skrivit.
Hanna Hwass var inte ens förvånad över dessa närmast äreröriga rykten, även om just det här kanske tog priset bland alla dumheter som hon tvingats lyssna på från sina utredare. Självfallet kände hon inte Johnson. Hade hon gjort det skulle hon inte ha åtagit sig att leda utredningen. Hon visste inte ens vem han var. Att hon skulle ha opponerat på en uppsats som han skrivit för tjugofem år sedan när de tydligen läst straffrätt ihop var en annan sak. Hon hade opponerat på åtskilliga utan att lägga författaren på minnet.
– Så det kan du hälsa dem, sa Hanna Hwass.
– Jag har inga problem med att du gör det själv, sa Toivonen med en talande axelryckning.
– Enklast vore ju om de gjorde som jag sa åt dem, sa Hwass. Istället för att ägna sig åt att spana på sin förundersökningsledare.
– Det tror jag inte de har gjort, sa Toivonen. Det här om dig och ditt eventuella samröre med Johnson var uppgifter som de hade fått ändå.
– Kan man tänka sig, sa Hwass och tittade av någon anledning på klockan.
– Jag har förstått att det är problem i utredningen, sa Toivonen.
– Jag har inga problem, sa Hanna Hwass. Annat än med dina kolleger som inte gör det jag ber dem om.
– Och de anser att du lägger dig i saker som du inte förstår dig på, sa Toivonen.
– I så fall tycker jag att ni ska verka för en lagändring så att ni själva får leda era förundersökningar. I avvaktan på en sådan tänkte jag sköta det hela enligt mitt uppdrag. Min nya chef börjar nu på måndag. Med tanke på allt som dina utredare har hittat på ser jag mig tyvärr nödsakad att ta ett samtal med henne.
– Självklart, sa Toivonen. Och om du undrar har jag redan pratat med vår polismästare.
– Vad bra, sa Hwass och reste sig med ett ryck. Då kan vi med fördel avsluta det här samtalet.
Spelet kan börja, tänkte Bäckström. Alla var på plats. Både Niemi och Hernandez hade infunnit sig. Plus Toivonen. Och Hanna Hwass som var dramats huvudperson, vilket hon knappast hade en aning om, och för säkerhets skull hade hon satt sig så långt bort från Bäckström som det var möjligt. Av hennes uppsyn att döma tänkte hon tydligen inte ge sig utan strid.
– Stilla min nyfikenhet, Bäckström, sa Hwass. Vad är det som har hänt som är så ohyggligt viktigt att jag måste lägga om hela min planering för att kunna rusa iväg till det här mötet?
– Det var utmärkt att du kunde komma, sa Bäckström. Så att vi kan informera dig om den allra senaste händelseutvecklingen.
– Vad är det då? frågade Hwass.
– Vi är numera säkra på att vårt mordoffer på Ofärdsön är Jaidee Kunchai, sa Bäckström.
– Intressant, sa Hwass med en röst som dröp av ironi. Själv är jag nämligen övertygad om att Jaidee Kunchai förolyckades i samband med tsunamin i Thailand för tolv år sedan. Hittills har jag heller inte sett någonting som ger mig anledning att ändra på den uppfattningen.
– Vad gäller det DNA som man säkrade där borta tycks man ha gjort ett allvarligt misstag. Det DNA som man lämnade över till sina svenska kolleger kommer från Jaidee Kunchais tillhörigheter, bland annat hennes tandborste. Det kommer inte från hennes kropp.
– Vad du säger är alltså att man har identifierat en okänd kvinna som tydligen använde sig av Jaidees tandborste?
– Nej, det tror jag inte hon gjorde, sa Bäckström. Hon var ju redan död, så hon behövde inte borsta tänderna. Allra minst med någon annans tandborste. Det var något som hennes man slog i den lokala polisen i Phuket när han gav dem sin hustrus necessär och påstod att den hörde till liket som låg där. Som alltså inte var hans fru.
– Jaha, ja. Och själv skulle han och de anställda på hotellet ha förväxlat Jaidee Kunchai med en helt obekant kvinna, som dessutom hittades i huset där Kunchai och Johnson bodde.
– Inte Johnson, sa Bäckström. Han visste att det inte var hans fru. De båda anställda däremot handlade nog i god tro. Kroppen på den här kvinnan, och speciellt huvudet, var illa åtgånget och jag tror inte att de tittade särskilt noga. Dessutom hade hon ju Kunchais nattlinne och smycken på sig. Så den biten hade han redan ordnat.
– Den här okända kvinnan … var kom hon ifrån då?
– Henne tror vi att de plockade upp på en nattklubb inne i Phuket natten före tsunamin. En prostituerad. Sedan tog de med henne till hotellet där de bodde.
– De, sa Hwass. Du säger de. Jag tolkar det som att även Jaidee Kunchai skulle ha varit inblandad i det här.
– Ja, självklart, sa Nadja. Daniel Johnson och hans fru har genomfört ett försäkringsbedrägeri tillsammans. Det sammanlagda brottsbeloppet är på drygt tjugofem miljoner kronor.
– Men det var ju skönt att höra att de inte behövde mörda den där okända prostituerade kvinnan. För den biten tog ju tsunamin hand om. Hur planerade de den, förresten?
– Sådant där biter inte på mig, sa Nadja. Så det kan du bespara mig och alla andra som sitter här. Vad de gjorde var att de grep tillfället i flykten. Kvinnan som de hade tagit med sig till hotellet omkom i tsunamin. Daniel Johnson och Jaidee Kunchai överlevde. Någon av dem, eller båda, fick då den goda idén att genomföra det här bedrägeriet.
– Den här tidigare helt okända kvinnan, sa Hwass. Vet vi vem hon är?
– Våra thailändska kolleger jobbar med den saken, sa Nadja. Jag tror det kommer att lösa sig. Är det någon på hotellet som har sett henne? Ingen som vi har fått tag i. Chauffören som körde Johnson, Jaidee, henne och några andra gäster till hotellet omkom i tsunamin. Jag tror ändå att även den biten kommer att lösa sig.
– Men Jaidee Kunchai lever i alla fall?
– Nja, ända till dess att hennes man skjuter henne, sa Bäckström. Någon gång för fem till tio år sedan. Men i vart fall ett par år efter tsunamin.
– Varför gjorde han det då? frågade Hwass.
– Av det där vanliga skälet, sa Bäckström med en talande axelryckning. Att de började bråka om pengarna.
– Ja, men detta är ju en helt fantastisk historia, sa Hanna Hwass. Har ni något mer? Något mer konkret, om jag så säger?
– Två ganska tunga saker, faktiskt, sa Bäckström och fällde upp sin dator. Bland annat har vi gjort en rekonstruktion av hur vårt offer ute på Ofärdsön såg ut medan hon levde. Vi har en särskild expert som håller på med sådana där saker och hon har alltså använt sig av bland annat kraniet som vi hittade ute på den där ön. Om du tittar på bilden där, sa Bäckström medan han knappade på sin dator och fick fram bilden av en ansiktskontur rakt framifrån där man lagt in ett kranium och delar av en underkäke.
– Jaha, sa Hwass och skakade på huvudet. Och hur ska jag tolka detta?
– Vänta ska du få se, sa Bäckström och knappade fram nästa bild. Ett foto i samma storlek på Jaidee Kunchais ansikte taget rakt framifrån.
– Jag förstår fortfarande inte poängen, sa Hwass.
– Men nu gör du det säkert, sa Bäckström och lade bilden på Jaidee Kunchai över ansiktskonturen med kraniet.
– Jag ser ett foto på Jaidee Kunchai, sa Hwass.
– Vi andra ser nog mer än så, sa Bäckström. Vi ser en perfekt överenstämmelse mellan fotot på henne och kraniet. Inte minst när det kommer till hennes tänder. Sannolikheten för det är ganska liten om det skulle vara något annat kranium än Jaidees. Vår expert har redan gjort ett stort antal jämförelser med motsvarande bilder på andra thailändska kvinnor. Ingen av dem är ens i närheten.
– Det här är ju rena spekulationer med hjälp av sådan där datoriserad bildteknik. Ni hade något mer, sa Hwass samtidigt som hon skakade avvärjande på huvudet.
– Ja, det är jag, sa Annika Carlsson. Om ni ursäktar att jag käkar medan jag pratar. Jag har inte fått i mig en bit på hela dagen.
– Visst, visst, sa Hwass. Vad är det du har kommit fram till då som är så avgörande?
– Det är tydligen så att Daniel Johnson stalkar den unge man som hittade vårt kranium, sa Annika Carlsson. Bäckström, kan du köra övervakningsfilmerna som vi har på honom och Johnson.
– Självklart, sa Bäckström och knappade på sin dator medan Annika Carlsson med hjälp av en vanlig smörkniv av trä började bre ut ett tjockt lager med keso- och grönsaksblandning på en skiva mörkt bröd.
– Här kommer alltså vårt lilla vittne, sa Bäckström och visade den filmsekvens när Edvin promenerade förbi det stora polishuset, medan åklagare Hwass verkade mer intresserad av Annika Carlssons bestyr med sin smörgås än av bilderna på Edvin.
– Gud så gott, sa Annika Carlsson och svalde en rejäl tugga. Ja, ursäkta. Men vem kommer här då, tror ni? Åkande efter vårt lilla vittne?
– Jaha, ja. Den där röda Audin, sa Bäckström. Det är alltså Johnsons bil.
– Ja, sa Stigson. Bilen och personen som kör den finns på bilder som tagits av totalt åtta olika övervakningskameror som sitter på Polhemsgatan på den sida av polishuset där entrén ligger. De bilderna togs åtta minuter över åtta i går morse. Det är Daniel Johnsons bil. Ingen som helst tvekan. Registreringsnumret har vi. Han finns med på samtliga kameror. Dessutom har vi gott hopp om att han ska finnas med på fler kameror i de omgivande kvarteren.
– Han som kör, då? Vad vet vi om honom? frågade Bäckström med oskyldig min.
– Daniel Johnson, sa Stigson. Det är vi redan ganska säkra på. Snart kommer vi att ha ännu bättre bilder på honom.
– Men herregud, sa Hwass. Det här måste väl ändå vara en ren tillfällighet?
– Det tror jag inte ett ögonblick, sa Annika Carlsson och såg på Hwass med mycket smala ögon. När grabben går hemifrån står Johnson redan och väntar på honom utanför hans port. Sedan följer han efter honom hela vägen till skolan. Totalt två kilometer. Grabben har lagt märke till honom hela tiden. Han mår inte bra när han väl lyckas ta sig in i skolan. Vad tror åklagaren om det då? Det är väl ändå ett jävla märkligt sammanträffande, avslutade Annika Carlsson samtidigt som hon tog ett djupt tag med smörkniven i burken med keso- och grönsaksblandning.
– Det måste vara en ren tillfällig …
– Hoppsan, sa Annika Carlson samtidigt som hon bröt av smörkniven som hon höll i handen. Jag har fått den av min brorson, han har gjort den i slöjden, men det är väl inte värre än att jag får be honom om en ny, sa Annika och placerade de två bitarna av den gamla på bordet framför sig.
– Du får ursäkta mig, fortsatte Annika, jag avbröt dig visst?
– Ja, vad jag skulle säga var att jag ändå tror att det är en ren tillfällighet. Det är ju väldigt mycket trafik i det området så dags på morgonen.
– Jag hör vad du säger, sa Ankan Carlsson samtidigt som hon sopade ner resterna av sin måltid i en plastpåse. Jag tror inte som du. Jag tror att han förföljer vårt vittne. Sannolikt för att han vill skrämma skiten ur grabben. Varför nu Daniel Johnson skulle göra det? Han förväntas ju inte känna till vare sig vad vi håller på med eller vem vårt vittne är. Hans fru dog ju i tsunamin. Vad har han att oroa sig för? Eller vad säger du, Hwass?
– Ursäkta mig, sa Hanna Hwass, skakade avvärjande på huvudet och satte handen för munnen. Sedan reste hon sig, stoppade ner papperen i sin portfölj och gick rakt ut ur rummet.