När Ankan Carlsson dök upp hemma hos Evert Bäckström en halvtimme senare hade hon redan löst två av de praktiska problemen och skapat ett nytt.
Först hade hon ringt upp föreståndare Furuhjelm på hans mobiltelefon innan hon hade lämnat sitt kontor, om han nu var den där typen som ville kontrollringa.
Någon anmälan om Edvins försvinnande hade han inte gjort. Däremot hade han skickat ut några av de äldre pojkarna för att leta efter honom. Tidigare erfarenheter talade för att rymmare brukade återvända när de blev hungriga. Återstod de disciplinära åtgärderna som han avsåg att genomföra så fort polisen hade återbördat Edvin till scoutlägret. Furuhjelm såg allvarligt på rymningar. De stred mot scoutrörelsens värdegrunder, det absolut nödvändiga kravet på disciplin och viljan att alltid ställa upp för sin omgivning.
– Att jag blir tvungen att ringa hans pappa och mamma förstår du säkert, fortsatte Furuhjelm. Vid rymningar tillämpar vi nolltolerans.
– Vem har påstått att han har rymt? sa Ankan Carlsson. Han har uppsökt oss för att vittna i ett ärende. Ett allvarligt ärende, och vi är mycket glada över att han har ställt upp. Det är det tyvärr alldeles för få vuxna som gör, men det här är en modig liten kille.
– Vittna, sa Furuhjelm. Vittna om vadå, om jag får fråga?
– Det är klart att du får fråga, svarade Annika Carlsson med len stämma. Men du ska inte räkna med att få något svar. Edvin biträder polisen som vittne i en brottsutredning som vi har inlett. Det handlar om ett mycket allvarligt brott och all den här informationen vill jag att du behåller för dig själv. Den är nämligen sekretessbelagd. Är det uppfattat?
– Ja, ja. Det är bara …
– Vad bra, avbröt Annika Carlsson. Du får träffa Edvin i morgon förmiddag. Då kommer du även att få träffa mig och några av mina kolleger och bland annat skriva på ett papper om yppandeförbud på grund av förundersökningssekretess i samband med att vi hör dig upplysningsvis.
– Men vad ska jag säga till hans kamrater?
– Du får väl hitta på något bra. Det kan väl inte vara första gången som någon har dragit iväg från det där lägret. Det måste väl ha hänt förr?
– Ja, fast inte särskilt ofta, lyckligtvis.
– Vad bra, sa Annika Carlsson. Nu får du ursäkta. Vi får prata mer i morgon, du och jag.
– I morgon kan bli svårt, invände Furuhjelm. Då ska vi göra en utflykt och titta på några gamla fornlämningar här i närheten. Så jag är tyvärr borta hela dagen.
– Okej, sa Annika Carlsson. Då föreslår jag att du tittar i din kalender, hör av dig igen och själv föreslår en tid. Så fort som möjligt.
– Självklart, självklart, sa Furuhjelm. Jag hör av mig. Jag lovar.
– Vad bra, sa Annika Carlsson. Då säger vi så.
Åtskilligt spakare nu, tänkte hon när hon avslutade samtalet.