Inte väcka den björn som sover och en som sannolikt inte skulle göra det var Daniel Johnsons äldsta syster, Sara Johnson, född 1963 och sju år äldre än han själv.
Det var åtminstone Kristin Olssons bestämda uppfattning sedan hon gått igenom syskonens gemensamma bakgrund som ett underlag innan hennes chef Annika Carlsson tog beslutet om man skulle höra systern eller inte.
– Du har det i din mail, sa Kristin Olsson.
– Vad tror du om en mycket kort så kallad muntlig föredragning, suckade Annika Carlsson och nickade trött mot sin dator som hon just hade stängt av.
– Okej, sa Kristin. Förstår precis vad du menar.
– Så vad väntar du på, sa Annika samtidigt som hon log och lutade sig tillbaka i stolen.
Sara Johnsons pappa hette Sven-Erik Johnson. Han var född 1935 och hade arbetat som gymnasielärare i olika naturvetenskapliga ämnen på Bromma gymnasium. Hennes mamma hette Margareta, född 1936, och föräldrarna hade gift sig 1962. Året efter föddes Sara och två år senare hennes syster Eva. Deras mamma hade dött i cancer 1970 när Sara var sju år gammal och hennes syster Eva var fem. Några år senare hade deras far inlett ett förhållande med en ensamstående kvinnlig kollega, Maria Swedin, född 1940, som hade en son från ett tidigare förhållande med en ”okänd fader”, Daniel Swedin, född 1970.
Sven-Erik Johnson och Maria Swedin hade gift sig 1975 och strax efteråt hade Sven-Erik Johnson adopterat Daniel, som då var fem år gammal. I samband med giftermålet och adoptionen hade Maria Swedin och hennes son bytt efternamn till Johnson. Familjen Johnson – Pappa Sven-Erik, den nya mamman Maria, systrarna Sara och Eva samt deras adoptivbror Daniel – hade året innan flyttat till ett radhus i Ålsten.
Fem år senare, 1980, hade även Sven-Erik Johnsons andra fru dött i samma sjukdom som den första, cancer. Sara var då sjutton år, hennes syster Eva femton och deras adopterade lillebror hade just fyllt tio.
– Hänger du med? frågade Kristin.
– Det är klart som kristall, sa Annika. En föredömlig föredragning. Vad händer sedan då?
– De bor kvar i det där radhuset ute i Ålsten, sa Kristin. Pappa Sven-Erik har inte gift om sig igen. Den första som drar därifrån är Eva Johnson. Det tycks hon ha gjort så fort hon tagit studenten. Det var 1983, då var hon arton år gammal.
– Vad gör hon sedan, då?
– Hon flyttar till London, sa Kristin. Utbildar sig till terapeut och sedan många år tycks hon ha jobbat som yogalärare. Hon bor fortfarande kvar där. Är engelsk medborgare. Hon är både gift och skild med en engelsman och har två vuxna söner. Det tycks ha gått bra för henne. Det står massor om henne på nätet. Eget yogainstitut, skrivit böcker om yoga, håller kurser och föreläsningar. Just nu är hon tydligen i norra Indien. Dit tycks hon åka ett par gånger per år.
– Vad gör hon där? frågade Annika.
– Vet ej, sa Kristin. Yoga är inte min grej. Finner inre frid kanske.
– Har hon någon kontakt med sin yngre bror?
– Står i vart fall inte ett kommatecken om det på nätet, sa Kristin.
– Storasystern, Sara. Vad vet vi om henne?
– Det är en intressant person, sa Kristin. När hennes pappas andra fru dör är hon sjutton år gammal. Men hon kommer att vara skriven på samma adress i ytterligare tio år. Fram till 1990. Det är samma år som hennes adopterade lillebror flyttar därifrån. Då går han första året på Handels och bor i en studentlägenhet på Söder. Jag får för mig att hon bor kvar hemma tills Daniel försvinner därifrån.
– Som något slags reservmamma?
– Ja, eller för att hjälpa sin pappa. Jag får ett intryck av att hon kan vara pappas duktiga flicka.
– Men det är inget sådant, sa Annika och vickade på högerhanden.
– Nej, sa Kristin och skakade på huvudet. Det tror jag inte. Däremot att hon beundrar honom. Verkligen gillar honom. Han verkar vara en riktig hedersman. Jag hittade lite på nätet som hans gamla elever hade skrivit om honom. Tycks ha varit en väldigt bra lärare.
– Det där med att hans dotter gillar honom. Är det också något som du har hittat på nätet?
– Nej, jag hittade det i förordet till hennes doktorsavhandling.
– Avhandling? Hoppsan. Vad gör hon för något?
– Hon är cancerspecialist. Professor, jobbar som forskare på Karolinska. Ensamstående, inga barn, god ekonomi, inga noteringar hos oss. Flitig som ett bi verkar hon också vara. Skrivit massor med artiklar i olika medicinska tidskrifter.
– Jag förstår hur du tänker, sa Annika Carlsson och nickade. Den äventyrliga lillasystern som tar första chansen att dra iväg. Hennes duktiga storasyster som stannar kvar för att hjälpa pappa, ta hand om lillebror och allt det andra praktiska.
– Ungefär så. Och jag hittar inga aktuella kontakter mellan henne och hennes adopterade lillebror heller, om du undrar.
– Pappa Sven-Erik, då? Han lever fortfarande?
– Ja, fast jag får för mig att han sjunger på sista versen. Sedan ett halvår tillbaka är han intagen på ett vårdhem ute i Bromma. Det verkar vara ett sådant där ställe som du hamnar på när du ska dö. Radhuset i Ålsten såldes förresten för knappt ett år sedan. Fram till dess var pappan skriven på den adressen.
– Hur gammal är han? Vad var det du sa? Född …
– Född 1935, han ska fylla åttioett om ett par månader.
– Hur gör vi med Sara, då? Pappas duktiga flicka.
– Jag tycker att vi ska prata med henne. Jag får för mig att det är en bra människa. Jag kikade på några foton av henne. Hon ser åtminstone ut som en bra människa. Kloka ögon.
– Och vit rock har hon också, sa Annika Carlsson och log.
– Till och med det, faktiskt. På några av dem i alla fall. Jag hittade en jobbintervju med henne i en tidning. Pappas duktiga flicka och jag får för mig att pappa nog är ganska stolt.
– Okej, sa Annika Carlsson och nickade. Då gör vi det.
– Vilka är vi? frågade Kristin.
– Du och jag, sa Annika Carlsson och log. Vad trodde du? Att jag skulle be Bäckström, eller?
– Nej, jag kan ringa henne. Ska vi ta det hos henne eller hos oss?
– Låt henne avgöra det, sa Annika Carlsson. Hon är ju ändå professor. Dessutom är det gångavstånd till Karolinska.