Under Lisa Lamms första vecka som förundersökningsledare hade man hållit förhör med tre av de poliser som varit på plats i Thailand för att arbeta med identifieringen av de svenska offren för tsunamin. En av dem hade varit där som insatschef, en annan som utredare och den tredje som kriminaltekniker. Samtliga var numera pensionärer, men i själ och hjärta var de fortfarande fungerande poliser och en värdig utmaning för varje förhörsledare om de var på det humöret.
En av dem hade man varit tvungen att höra två gånger och dessutom göra kompletteringar på telefon. En annan hade krävt en dagsutflykt till Värmland. Efter pensioneringen hade han flyttat hem till Filipstad och han hade ingen tanke på att åka till Stockholm. Ville man prata med honom fick det antingen bli på telefon eller också i Filipstad. Den tredje, kriminalteknikern, hade varit förhållandevis tillmötesgående, vilket gjorde liten skillnad eftersom han i alla sakfrågor hade varit rörande överens med sina gamla kolleger.
Det arbete som de svenska poliserna hade uträttat i Thailand var ett unikt exempel på identifiering av offer vid katastrofer. En föredömlig insats, till och med så föredömlig att den saknade motstycke. Trots mycket stora praktiska svårigheter – hetta, starkt solljus, saltvatten och kroppar som ofta varit illa tilltygade – hade man lyckats identifiera samtliga femhundrafyrtiotre svenska offer som återfunnits.
En bidragande orsak till det var det goda samarbetet med kolleger från andra länder. I några fall hade svenska poliser hjälpt till med identifieringen av medborgare med annan nationalitet än svensk och att det tydligen var thailändsk polis som hjälpt dem med ett svenskt offer var både naturligt med tanke på omständigheterna, hennes dubbla medborgarskap bland annat, och invändningsfritt i en yrkesmässig mening. De thailändska kriminalteknikerna hade hög kompetens och var väl medvetna om de problem som måste lösas. Just därför hade alla som arbetade med detta uppdrag, oavsett varifrån de kom, sett till att säkra ett så brett underlag som möjligt för den identifiering som måste göras.
Så även vad gällde identifieringen av Jaidee Kunchai. Att man också hade tagit material från hennes kropp betraktade de som en självklarhet. Att det underlag som tagits från hennes kropp i så fall hade destruerats efter genomförda analyser visade bara att man hållit sig till gällande regler och rutiner. Att alla uppgifter om detta därefter hade rensats ut ur polisens register visade bara att man hade följt sekretesslagstiftningen. Jaidee Kunchai hade dödförklarats för snart tolv år sedan. Hon hade aldrig varit misstänkt för något brott och att hennes DNA-profil hamnat i svenska register berodde på de regler som Migrationsverket följde. Det var också därför som hon inte längre fanns kvar där.
– Att jag inte minns just henne är kanske heller inte så konstigt, konstaterade insatschefen. Med tanke på alla de andra där borta som vi jobbade med. Närmare femhundrafemtio som vi hade hittat och femton som vi fortfarande saknar. Jag har haft lättare uppgifter under min tid som polis.
– Jag förstår precis vad du menar, sa förhörsledaren.
De som hade skött förhören var två gamla uvar som Toivonen hade lånat ut. Kriminalinspektörerna Peter Bladh och Johan Ek. Peter Bladh var en rutinerad pappersvändare som aldrig hetsade upp sig i onödan. Johan Ek var känd för sitt osvikliga minne och sin simultankapacitet. Att höra vad den som han pratade med faktiskt sa samtidigt som han läste av hans eller hennes kroppsspråk. Tillsammans var de en aktningsvärd motståndare även för de svåraste bland dem som man skulle höra. Som till exempel gamla kolleger som själva hade gjort samma sak.
Förhören med de svenska poliserna som varit med borta i Thailand hade tagit dem hela veckan. När det hela var klart och dokumenterat på fredag eftermiddag hade de gått till det vanliga stället och druckit ett par öl tillsammans.
– Vad tror vi om det här då? frågade Bladh.
– Själv tror jag att det mycket väl kan vara som de säger, sa Ek.
– Ja, de verkar ju inte direkt missnöjda med sina egna insatser.
– Även om det betyder att någon måste ha dött två gånger, sa Ek och log.
– Nej, sa Bladh, suckade och skakade på huvudet. Antingen är det någon som har gjort något fel någonstans, eller också finns det en förklaring som vi har missat. Men fråga mig inte hur, för det har jag ingen aning om.
– Skål, sa Ek och höjde sitt glas. Vad tror du om en till pilsner, förresten?
– Fredag efter jobbet, instämde Bladh. Vad ska man annars med den till.