NU
FEM kvällar efter min öl med Lyle körde jag nedför sluttningen från mitt hus och fortsatte ett stycke till in mot dalsänkan i västra Kansas City. Trakten hade blomstrat en gång i tiden när man handlade med kreatur här men sedan hade det under många decennier bara gått utför. Nu var det bara en mängd höga och tysta tegelbyggnader, döpta efter företag som inte längre existerade: Raftery Cold Storage, London Beef, Dannhauser Cattle Trust. Ett par av de ombyggda husen hade på ett proffsigt sätt förvandlats till spökhus som vaknade till liv inför Halloween: fyra våningar höga rutschbanor och vampyrslott med berusade tonåringar som gömde öl innanför sina läderjackor.
I början av mars var området mycket ödsligt. När jag körde genom de öde gatorna kunde jag då och då se hur någon kom eller gick till och från en byggnad, men jag hade ingen aning om varför. I närheten av Missouri River förändrades området från att ha varit nästan tomt till att bli en kusligt övergiven, ännu inte sammanstörtad ruin.
Jag kände mig illa till mods när jag parkerade framför ett fyravåningshus med en skylt där det stod: Tallman Corporation. Det här var ett av de tillfällen då jag önskade att jag hade haft fler vänner. Eller vänner över huvud taget. Jag borde haft någon med mig. Eller också borde jag i alla fall ha haft någon som skulle ha saknat mig om jag inte hörde av mig. Som det nu var hade jag lämnat en lapp hemma hos mig, där jag förklarade var jag befann mig, och som jag fäst vid brevet från Lyle. Om jag försvann skulle polisen ha någonstans att börja leta. Fast om jag hade haft en god vän skulle han eller hon kanske ha sagt med den där beskyddande rösten som kvinnor alltid har: Jag tänker absolut inte tillåta att du gör det, gumman.
Eller kanske inte. Morden hade gjort att jag totalt tappat omdömet när det gällde sådana här saker. Jag förutsatte alltid att det värsta skulle kunna hända eftersom det allra värsta redan hänt. Men var å andra sidan inte risken mycket liten att Libby Day ovanpå allt annat också skulle råka illa ut? Kunde jag inte känna mig ganska säker, eftersom det värsta redan hade inträffat? Statistiskt sett. Jag vet inte, jag vacklar ständigt mellan att vara alldeles för försiktig (jag sover till exempel alltid med ljuset tänt och har min mammas gamla revolver på sängbordet) och att vara nästan löjligt oförsiktig (som när jag på egen hand beger mig till en övergiven byggnad för ett möte med Mordklubben).
Jag hade högklackade stövlar för att bli ett par centimeter längre, och på grund av min dåliga fot satt den högra stöveln mycket lösare än den vänstra. Jag skulle vilja mjuka upp vartenda ben i kroppen, bli mer avspänd. För jag var verkligen spänd. Och jag var så irriterad att jag skar tänder. Ingen borde vara i så här stort behov av pengar. Jag försökte betrakta mina handlingar i ett positivt ljus, och då och då de senaste dagarna hade jag till och med sett mig själv som nästan ädel. De där människorna var intresserade av min familj. Jag var stolt över min familj och jag skulle låta de här främlingarna få reda på en del saker som de inte redan visste. Och om de ville ge mig pengar för det så skulle jag tacka och ta emot, jag höll mig inte för god för att göra det.
Fast egentligen var jag inte alls stolt över min familj. Ingen hade någonsin tyckt om familjen Day. Min pappa, Runner Day, var inte klok. Han var ett fyllo och han var våldsam, på ett föga imponerande sätt – en liten man med knytnävar som kunde klippa till helt oanat. Min mamma hade fyra barn som hon inte kunde ta hand om. Fattiga bonnungar, illaluktande och manipulativa, och som alltid hade något fel då de kom till skolan: de hade hoppat över frukosten, de hade sönderrivna kläder, de var snoriga och hesa. Jag och mina systrar hade drabbats av löss minst fyra gånger under den korta tid vi gått i lågstadiet. Skitiga dagar.
Och här var jag nu, ungefär tjugo år senare, och dök fortfarande upp på ställen där jag inte borde vara, för att jag behövde någonting. I synnerhet pengar. I bakfickan på mina jeans hade jag en lapp som Michelle hade skrivit till mig en månad före morden. Hon hade rivit ut den ur ett spiralblock och noga klippt bort kanten och vikt ihop den ordentligt så att den såg ut som en pil. Där stod det gamla vanliga som brukade uppfylla Michelles tankar nu när hon gick i fyran: det handlade om en pojke i hennes klass, om en dum lärare och om ett par fula märkesjeans som någon av de bortskämda flickorna hade fått i födelsedagspresent. Det var trist, ingenting minnesvärt – jag hade flera kartonger med sådan skit som jag släpade med mig varje gång jag flyttade och som jag inte hade öppnat förrän nu. Jag skulle kräva tvåhundra dollar för lappen. För en kort stund gladde jag mig när jag tänkte på allt det andra skräpet som jag skulle kunna sälja, anteckningar och fotografier och annat som jag aldrig hade varit stark nog att göra mig av med. Jag klev ur bilen, tog ett djupt andetag och rätade på ryggen.
Det var en kylig kväll, med enstaka milda vårfläktar. En enorm gul måne svävade på himlen som en kinesisk lykta.
Jag gick uppför den smutsiga marmortrappan där vissna löv krasade under mina stövlar, ett osunt ljud som av gamla ben. Dörrarna var kraftiga, av tung metall. Jag knackade och väntade, knackade tre gånger till, stod klart synlig i månskenet och kände mig som en häcklad revyartist. Jag skulle precis till att ringa Lyle på mobilen, när dörren slogs upp och en lång kille med smalt ansikte betraktade mig uppifrån och ner.
»Och?«
»Äh? Finns Lyle Wirth här?«
»Varför skulle Lyle Wirth vara här?« sa han utan att dra på smilbanden.
Han jävlades med mig bara för att han kunde göra det.
»Dra åt helvete!« utbrast jag och vände mig om, för jag kände mig som en idiot. Jag hade hunnit gå tre steg nedför trappan igen innan killen ropade efter mig.
»Men herregud, vänta, var det något att bli sådär sned för?«
Men jag var född sned. Jag kunde mycket väl föreställa mig hur jag varit sned och förvriden redan då jag gled ut ur livmodern. Det krävs aldrig särskilt mycket för att jag ska tappa tålamodet. Kanske har jag inte alltid frasen dra åt helvete på tungan, men den är aldrig långt borta. Finns någonstans i strupen.
På väg ner hejdade jag mig mellan två trappsteg.
»Hallå där! Såklart känner jag Lyle Wirth«, sa killen. »Står du med på gästlistan eller nåt?«
»Det vet jag inte. Jag heter Libby Day.«
Nu tappade han hakan, drog sig tillbaka med en fnysning och betraktade mig med samma granskande blick som Lyle hade gjort.
»Du är ju blond.«
Jag höjde på ögonbrynen.
»Kom in, jag ska följa dig ner«, sa han och slog upp dörren. »Lugna dig, jag bits inte.«
Det finns inte många uttryck som irriterar mig så mycket som jag bits inte. Den enda mening som retar mig ännu mer är när något fyllo, någon rödmosig kille på en bar, ser att jag försöker tränga mig förbi honom och vrålar: Men le då, så svårt kan det väl inte vara? Jo, det kan det fan i mig, faktiskt, jävla idiot.
Jag gick tillbaka upp, fåraktigt, himlande med ögonen åt dörrvakten, gick extra långsamt så att han var tvungen att luta sig mot dörren för att den inte skulle slå igen. Jävla skitstövel.
Sedan kom jag in i en grottliknande hall som var kantad med trasiga lampor i mässing utformade för att se ut som veteax. Det var säkert mer än tolv meter till taket. En gång i tiden hade det funnits målningar där uppe i taket – man såg fortfarande lätt kantstötta bilder av drängar och pigor som hackade och grävde. En flicka, vars ansikte hade försvunnit, såg ut som om hon kanske hade hållit i ett hopprep. Eller en orm? Hela västra hörnet av taket hade någon gång fallit samman: där eken på muralmålningen skulle ha brett ut sina gröna blad såg man i stället ett stycke av den mörkblå natthimlen. Jag kunde se månskenet men inte själva månen. Det var mycket mörkt där inne i hallen för det fanns naturligtvis ingen elektricitet, men jag kunde ändå urskilja högar med skräp som hade sopats in i hörnen. Festprissarna hade jagat bort husockupanterna och sedan tagit med sig en sopborste och försökt snygga till. Men det luktade ändå piss. På väggen intill mig hängde en gammal kondom som en slapp spaghetti.
»Skulle ni inte ha kunnat välja en banketthall i stället, killar?« mumlade jag. Det bullrade från marmorgolvet under mina fötter. All aktivitet försiggick uppenbarligen en trappa ner.
»Vi är inte precis en förening som tas emot med öppna armar överallt«, sa han. Han hade ett ungdomligt, ganska fylligt ansikte med födelsemärken, och i öronen hade han sådana där små ringar med glittrande stenar som alltid fick mig att tänka på killar som spelade rollspel. Män som har vesslor som husdjur och tycker att det är häftigt med trolleri. »Och dessutom har den här byggnaden en viss… stämning. En i familjen Tallman sköt skallen av sig här 1953.«
»Trevligt.«
Vi stod och tittade på varandra, och hans ansikte ändrade form i dunklet. Jag kunde inte inse hur man skulle gå för att komma en trappa ner. Hissdörrarna till vänster fungerade uppenbarligen inte, och de ärgiga hisskorgarna hade stannat mellan olika våningar. Jag kunde föreställa mig hur en hel skara kontorsmän i kostym tålmodigt stod och väntade på att få börja röra sig igen.
»Nå… ska vi fortsätta?«
»Uhm, jo. Du, jag ville bara säga en sak… Jag beklagar din stora förlust. Jag är säker på att till och med efter så här lång tid… Jag kan helt enkelt inte föreställa mig det. Det är, liksom, som något av Edgar Allen Poe. Det som hände.«
»Jag försöker att inte tänka för mycket på det«, sa jag. Det var vad jag brukade svara när jag fick höra sådana saker.
Killen skrattade till. »Tja, i så fall har du kommit till fel ställe.«
Han tog mig med runt hörnet och bort genom en korridor där det förr i tiden funnits kontor. Det knastrade av trasigt glas när jag gick, och jag kikade in i vartenda rum vi passerade: tomt, tomt, en kundvagn, en prydlig hög med exkrementer, resterna av en gammal brasa och så en hemlös man som sa: Hej! och glatt vinkade över en ölflaska.
»Han heter Jimmy«, sa grabben. »Han verkar vara okej, så vi låter honom vara här.«
Så elegant, tänkte jag, och nöjde mig med att nicka åt Jimmy. Vi kom fram till en tjock, brandsäker dörr, öppnade den och genast vällde oljudet emot oss. Från källaren kom både orgelmusik och heavy metal och bullret från människor som försökte överrösta musiken då de talade med varandra.
»Efter dig«, sa han och rörde sig inte. Jag gillar inte att ha folk bakom mig. »Eller ska jag… Det här hållet.«
Jag funderade på om jag skulle dra mig tillbaka med en gång, men jag kände hur elakheten vällde upp inom mig när jag föreställde mig hur den här narren på någon patetisk Medeltidsfestival gick ner och berättade för sina vänner att: Hon freakade ut och helt enkelt sprang sin väg. Och hur han sedan tillade: Hon är inte alls som jag hade föreställt mig att hon skulle vara. Och hur han måttade med händerna för att visa hur kort jag var. Fantadigfantadigfantadig, mumlade jag och följde efter honom.
Vi gick en trappa ner till en källardörr fullklistrad med affischer. Rum 22: Hysterisk Lizzie Borden-samling! Föremål med samlarvärde säljes eller bytes. Rum 28: Karla Brown – Diskussion om bitmärken. Rum 14: Rollspel – fallet Anthony! Rum 15: Toms fruktansvärda älsklingsrätter – Provsmaka punsch från Jonestown och Fanny Adams likör!
Och sedan fick jag nere i ena hörnet syn på ett kornigt blått flygblad med en fotostatkopierad bild av mig: Snacka om en dålig Dag! Bondgårdsmassakern i Kinnakee i delstaten Kansas. Analys av fallet med specialinbjuden GÄST!!!
Jag funderade återigen på att smita min väg, men dörren slogs upp och jag drogs in i en fuktig källarvåning utan fönster där ungefär tvåhundra personer trängdes. De satt alla framåtlutade med armarna om varandras axlar och de skrek i munnen på varandra. En gång visade man i skolan en film för oss, som handlade om hur svärmar av gräshoppor drabbade Mellanvästern, och det var precis det jag kom att tänka på nu – alla de där uppspärrade ögonen som glodde på mig, de tuggande munnarna och mängden av armar och böjda armbågar. Rummet var inrett som för byteshandel, uppdelat i rader med bås som skildes åt av enkla stängsel. I alla båsen avhandlades olika mordfall. Ett snabbt ögonkast sa mig att det fanns ungefär fyrtio bås där. Man hade en generator som nätt och jämnt lyckades ge ström åt en rad nakna glödlampor som här och där i rummet hängde ner från taket och fick folks ansikten att se ut som dödsmasker.
Längst bort i rummet fick Lyle syn på mig och började tränga sig fram genom folkmassan, sidlänges med ena axeln först. Han hälsades hjärtligt. Tydligen var han en betydelsefull person i det här sammanhanget – alla ville röra vid honom och berätta någonting för honom. Han böjde sig ner för att låta en kille viska något i sitt späda öra och när han rätade på sig slog han huvudet i en lampa och alla i närheten av honom skrattade, och deras ansikten glödde till och från när lampan snurrade och blinkade som om den suttit på en polisbil. Mansansikten. Ansikten hos unga killar. Bland alla de här människorna fanns bara några få kvinnor – fyra efter vad jag kunde se, alla hade glasögon och såg tråkiga ut. Männen var inte precis attraktiva de heller. Där fanns män med polisonger, yrkesmän; obestämbara killar som såg ut att vara småbarnspappor från förorterna; dessutom fanns där en massa killar i tjugoårsåldern med trista frisyrer och matematiknördbrillor, män som påminde mig om Lyle och den där killen som visat mig vägen hit ner. Intetsägande killar som ändå utsöndrade något slags intellektuell arrogans, kalla det journalistisk after shave.
Lyle kom fram till mig, männen bakom honom flinade stort och studerade mig som om jag hade varit hans nya flickvän. Han skakade på huvudet. »Jag är ledsen, Libby. Det var meningen att Kenny skulle ha ringt mig på mobilen så fort du kommit hit så att jag själv skulle ha kunnat följa dig ner.« Han glodde på Kenny över huvudet på mig och Kenny muttrade något och gick därifrån. Lyle ledde nu in mig i folkhopen och höll ett mycket bestämt finger på min axel. Några människor här var utklädda. En man i hög svart hatt och svart väst trängde sig förbi mig, bjöd mig på sötsaker och skrattade. Lyle himlade med ögonen och sa: »Frederick Baker, freak. Vi har försökt göra oss av med rollspelarna de sista åren, men… de är alldeles för många.«
»Jag vet inte vad som menas«, sa jag och kände mig orolig för att jag kanske höll på att tappa greppet. Jag knuffades framåt av armbågar och axlar. Så fort jag rörde mig ett litet stycke åt ena hållet föstes jag tillbaka igen. »Ärligt talat fattar jag inte vad i helvete det här handlar om.«
Lyle suckade otåligt och tittade på klockan. »Du förstår, vårt möte börjar inte förrän vid midnatt. Vill du att jag ska gå omkring med dig lite och förklara lite mer?«
»Jag vill ha mina pengar.«
Han bet sig i underläppen och plockade fram ett kuvert ur bakfickan, stack det i handen på mig samtidigt som han lutade sig fram mot mitt öra och bad mig att vänta med att räkna det. Det kändes tjockt och jag blev en smula lugnare.
»Låt mig visa dig omkring.« Vi gick runt i rummet där det fanns inhägnade bås både till vänster och höger och alla de där metallkedjorna påminde mig om en hundgård. Lyle lade åter fingret på min arm och föste mig framåt. »Mordklubben – och förresten, säg inget, vi vet att det är ett dåligt namn, men det har fastnat. Men Mordklubben är det alltså, vi kallar den MK, och vi har det här stora mötet här varje år i Kansas City. Och som jag sa är den mest till för problemlösare. Och entusiaster. Som intresserar sig för berömda mord. Alla från till exempel Fanny Adams till…«
»Vem är Fanny Adams?« sa jag, och märkte att jag höll på att bli avundsjuk. Det var ju jag som skulle vara huvudpersonen här.
»Hon var en åttaåring, blev hackad i småstycken i England 1867. Den där killen som vi gick förbi alldeles nyss, han med hög hatt och sånt, han spelade att han är hennes mördare, Frederick Baker.«
»Det är ju helsjukt.« Men då hade hon alltså varit död hur länge som helst. Bra. Ingen konkurrens.
»Tja, det där var ett ganska ökänt mord.« Han såg att jag gjorde en grimas. »Jo, som jag sa tillhör de en mindre smaklig avdelning. Jag menar, de flesta av de där morden är ju redan lösta, de är egentligen inte några mysterier. För mig handlar det bara om att lösa problemen. Här har vi före detta poliser, advokater…«
»Finns det rollspelare… för mitt? Finns det rollspelare här som spelar min familj?« En kraftig kille med färgade slingor i håret och en uppblåsbar docka i röd klänning hejdade sig mitt i folkmassan, ställde sig nästan på mig utan att ens lägga märke till mig. Dockans plastfingrar nuddade vid min kind. Någon bakom honom ropade Scott och Amber. Jag knuffade undan killen och såg ut över folkhopen för att få syn på någon som var klädd som min mor, som Ben, som en skitstövel i röd peruk som viftade med en yxa. Jag knöt näven.
»Nej. Nej, naturligtvis inte«, sa Lyle. »Absolut inte, Libby. Det skulle jag aldrig tillåta, ett rollspel om… om det. Nej.«
»Varför är det nästan bara män?« I ett av båsen i närheten höll två småfeta killar i polotröja på att bråka om mordet på ett barn på någon bordell i Missouri.
»Det är inte bara män«, sa Lyle som om han ville försvara sig. »De flesta problemlösarna är män, men jag menar, om man besökte en sammankomst för korsordslösare, skulle man se samma sak. Kvinnor kommer dit för att skaffa kontakter, liksom. De talar om varför de kan identifiera sig med offren – de har haft män som misshandlat dem eller något sådant – sedan dricker de lite kaffe och köper några gamla fotografier. Men vi har tvingats vara mer försiktiga, för ibland kan de bli… alltför engagerade, liksom.«
»Då är det alltså bäst att inte engagera sig alltför mycket?« sa jag och kände mig som en jävla hycklare.
Lyckligtvis lyssnade Lyle inte. »Som nu, liksom, är de nästan besatta allihop av det där som hände med Lisette Stephens.« Han gjorde en gest bakåt mot en liten skara kvinnor som stod kring en dator och såg ut som hönor där de sträckte halsarna nedåt för att kunna se bättre. Jag gick förbi Lyle bort mot dem. De höll på att titta på ett videomontage med Lisette Stephens. Lisette och hennes studentkamrater. Lisette och hennes hund. Lisette och hennes syster, som var väldigt lik henne.
»Fattar du nu vad jag menar?« sa Lyle. »De löser inga gåtor, de tittar bara på grejer som de skulle kunna sitta hemma och se på nätet.«
Problemet med Lisette Stephens var att det inte fanns någon gåta att lösa. Hon hade inte haft någon pojkvän, ingen äkta man, inga upprörda arbetskamrater, inga före detta kåkfarare som hjälpte till med reparationer i hennes hem. Hon bara försvann helt enkelt, utan någon som helst anledning, utom det att hon var söt. Hon var en flicka som folk lade märke till. En flicka som media brydde sig om att skriva om när hon försvann.
Jag trängde mig fram till en plats bredvid en trave tröjor på vilka man fäst dekaler med texten Se till att Lisette kommer hem. Tjugofem dollar. Gruppen där var emellertid mer intresserad av datorn. Kvinnorna klickade sig fram genom de olika meddelandena i sajtens forum. Folk skickade ofta fotografier tillsammans med sina meddelanden, fotografierna var enerverande. Vi älskar dig, Lisette, och vi vet att du kommer att komma hem en dag, tillsammans med en bild av tre medelålders kvinnor på stranden. Fred och kärlek till din familj i denna svåra stund stod det bredvid ett fotografi av någons korsning mellan en pudel och en labrador. Kvinnorna återvände till hemsidan och fick fram den bild som pressen föredrog: Lisette och hennes mor, med strålande leenden, kind mot kind och med armarna om varandra.
Jag rös till, försökte strunta i att jag oroade mig för Lisette, som jag ju inte kände. Samtidigt försökte jag hejda min svartsjuka. Jag ville att båset där man avhandlade familjen Day skulle vara det största av alla dessa bås för olika mordfall. Det hade med kärlek att göra: Min döda familj var den bästa. Jag tänkte som hastigast på min mor, på hennes röda hår som var samlat i en hästsvans, när hon hjälpte mig att dra av mina eländiga vinterstövlar, och sedan gnuggade mina tår, en efter en. Nu värmer vi stortån, och nu värmer vi lilla lilltån. Det här minnet doftade rostat bröd med smör, men jag vet inte om vi hade rostat bröd med smör på den tiden. I det här minnet hade jag fortfarande kvar alla mina tår.
Jag rös till häftigt, som en katt.
»Hoppsan, var det någon som gick över din grav?« sa Lyle och insåg sedan det ironiska i kommentaren.
»Okej, vad har vi mer?« Vi hamnade bland en massa människor som stod framför ett bås med skylten Bobs Bisarra Basar och som sköttes av en kille med jättestor svart mustasch, som stod och sörplade i sig soppa. På en hylla bakom honom låg fyra dödskallar uppradade tillsammans med en skylt: De sista fyra. Killen ropade åt Lyle att han skulle presentera sin lilla väninna. Lyle började gå därifrån och försökte tillsammans med mig tränga sig vidare genom vimlet, samtidigt som han viskande förklarade för mig att han var rollspelare.
»Bob Berdella«, sa Lyle till honom, och fick namnet att låta som ett skämt, »får jag presentera Libby Day, vars familj blev… kommer från Kinnakee i Kansas. Bondgårdsmassakern. Familjen Day.«
Killen lutade sig fram över bordet mot mig, och jag såg att det hängde ett spottblankt stycke hamburgare från en av hans tänder. »Om du hade haft kuk skulle du snart finnas i små, små bitar bland mina sopor«, sa han och skrattade rått. »I små, små bitar.«
Han viftade med handen mot mig och jag ryckte ofrivilligt till och vinglade sedan bakåt mot Bob. Jag knöt näven i ilska, som jag alltid gör när jag blir rädd. Sikta på näsan, se till att det börjar blöda, och slå sedan till honom en gång till. Bob sköt tillbaka stolen, sträckte upp båda händerna och muttrade till Lyle och inte till mig: Hörru kompis, jag skämtade bara, inget illa menat. Han tittade inte ens på mig när han bad om ursäkt, det var som om jag varit en barnunge. Och medan han stod där och gnällde med Lyle gav jag mig på honom. Jag hade ingen riktig kontroll över knytnäven, så det slutade med att jag slog till honom hårt på hakan, som om jag bestraffat en hundvalp.
»Dra åt helvete, skitstövel.«
Då snäste Lyle också något, muttrade fram några ursäkter och ledde mig bort därifrån. Jag hade fortfarande ena näven knuten och tänderna sammanbitna. När jag gick därifrån sparkade jag till Bobs bord med ena stöveln, inte mycket men bara så att det skakade till ordentligt och killens soppskål föll i golvet. Jag ångrade redan att jag inte helt enkelt hade vält omkull hela bordet. Det finns ingenting mer pinsamt än en kortvuxen kvinna som inte kan utdela ett ordentligt knytnävsslag. Man skulle lika gärna ha kunnat bära i väg mig därifrån, medan jag sparkade i luften med mina små fötter. Sedan kastade jag en blick över axeln. Killen stod bara kvar där med hängande armar och han var röd i ansiktet som om han försökte bestämma sig för om han var ångerfull eller arg.
»Okej, det skulle inte ha blivit det första knytnävsslagsmålet på Mordklubben, men det skulle ha kunnat bli det konstigaste«, sa Lyle.
»Jag gillar inte när folk uppträder hotfullt.«
»Han menade egentligen inte… jag förstår, jag förstår«, muttrade Lyle. »Som jag sa, förr eller senare kommer de där rollspelarna att ge sig i väg och låta de seriösa problemlösarna vara i fred. Men du kommer att gilla folket i vår grupp, i Familjen Days grupp.«
»Kallas den Familjen Days grupp, eller Bondgårdsmassakern i Kinnakee i Kansas-gruppen?« morrade jag.
»Åh. Ja, det är faktiskt så vi kallar den.« Han försökte tränga sig genom ännu en flaskhals i den fullpackade gången, vilket resulterade i att han föstes ännu närmare mig. Mitt ansikte hamnade bara ett par centimeter från hans rygg. En blå bomullsskjorta, stärkt. Jag höll blicken fäst på det perfekta vecket mitt på ryggen. Någon med stor clownmage buffade mig hela tiden i ryggen så att jag tvingades framåt.
»De allra flesta lyckas på något sätt blanda in Satan också«, sa jag. »Den Satanistiska Bondgårdsmassakern. Djävulsmorden i Kansas.«
»Just det, men vi tror inte riktigt på sådant, så vi försöker att aldrig använda några syftningar på satanism. Ursäkta mig ett ögonblick«, sa han och fortsatte att tränga sig i väg framåt.
»Det är alltså en fråga om varumärket«, sa jag surt och stirrade på hans blå skjorta.
Vi kom runt ett hörn och ut i ett svalare öppet utrymme.
»Har du lust att träffa några av de andra grupperna?« Han pekade åt vänster mot en grupp män i bås nummer 31: sjaviga frisyrer, ett par mustascher, en mängd button-downskjortor. De grälade, lågmält men som det verkade mycket intensivt. »Egentligen är de här killarna ganska sköna«, sa Lyle. »I själva verket skapar de sina egna mysterier. De tror att de har avslöjat en seriemördare. En kille har förflyttat sig över delstatsgränserna – mellan Missouri, Kansas och Oklahoma – och hjälpt till att döda folk. Familjefäder, eller ibland gamlingar, som fastnat i någon skuldfälla, som haft övertrasserade kreditkort, jättestora huslån, folk som inte kunnat finna någon utväg…«
»Så han dödar folk för att de inte kan handskas med pengar?« sa jag och himlade med ögonen.
»Nej, nej. De tycker han är något slags Doktor Död, han hjälper folk med dålig kredit och höga livförsäkringar. De kallar honom Skuldängeln.«
En av medlemmarna i bås nummer 31, en ung kille med framskjutande haka och läppar som inte helt och hållet dolde tänderna, hade stått och tjyvlyssnat, och han vände sig nu ivrigt till Lyle. »Vi trodde att vi hade hittat Skuldängeln förra månaden i Iowa: En kille som har ett vräkigt hus och fyra ungar råkade ut för en snöskoterolycka. Den inträffar som på beställning vid precis rätt tillfälle. Och det har liksom hänt en gång i månaden sedan förra året. Ekonomiska saker, du vet…«
Det såg ut som om han hade tänkt fortsätta och ville dra in oss i det här båset där det fanns kartor och kalendrar och tidningsurklipp och där det låg utspillda jordnötter över hela bordet som männen plockade till sig av och de tappade salta pinnar och jordnötter så att de samlades i högar runt deras gymnastikskor. Jag såg på Lyle och skakade på huvudet och till omväxling var det jag som föste i väg honom. När jag kommit ut i mittgången tog jag ett djupt andetag i den stillastående luften och tittade på klockan.
»Just det«, sa Lyle. »Det är en hel del att smälta. Kom nu så fortsätter vi. Jag tror att du verkligen kommer att gilla vår grupp. Den är mycket mer seriös än de andra. Har du sett, det är redan folk där borta.« Han pekade mot ett litet bås i ena hörnet, där en fet kvinna med lockigt hår höll på att dricka kaffe ur en polystyrenmugg och två prydliga medelålders män, som inte tycktes bry sig om henne, stod med händerna i sidorna och stirrade ut över rummet. De såg ut som poliser.
Bakom dem satt en äldre, tunnhårig man böjd över ett litet bord i full färd med att skriva ner saker i ett anteckningsblock, medan en spänd tonåring kikade över axeln på honom. En handfull intetsägande män stod i bakgrunden och bläddrade igenom travar med bruna mappar, medan andra helt enkelt stod och hängde.
»Har man sett på maken, fler kvinnor«, sa Lyle triumferande och pekade på det krushåriga kvinnliga berget. »Vill du gå dit bort nu, eller vill du vänta och göra en tjusigare entré?«
»Lika bra att gå dit nu.«
»Det här är en vässad grupp, de är verkligen intresserade. Du kommer att gilla dem. Jag slår vad om att du till och med kan lära dig ett och annat av dem.«
Jag mumlade något obestämt och följde efter Lyle dit bort. Kvinnan var den som först höjde blicken; hon knep ihop ögonen mot mig och spärrade sedan upp dem. Hon höll i en hemmagjord mapp och på den hade hon klistrat ett skolfoto av mig där jag hade på mig en halskedja med ett guldhjärta som någon hade skickat till mig. Det såg ut som om kvinnan ville räcka mig mappen – hon höll den som om det varit ett teaterprogram. Jag sträckte inte fram handen. Jag såg att hon hade ritat dit horn i pannan på mig så att jag såg ut som en djävul.
Lyle lade handen på min axel, men tog sedan bort den igen. »Hej, allihop. Nu har vår hedersgäst kommit och hon är stjärnan under det här årets sammankomst för Mordklubben – Libby Day.«
Några höjde på ögonbrynen, flera stycken nickade uppskattande, en av de där killarna som liknade snutar sa: Det var som fan. Han såg ut som om han tänkt göra en triumferande gest, men ångrade sig sedan och hans arm stelnade i något som nästan liknade en Hitlerhälsning. Den äldre mannen slet ögonen från mig och klottrade ner någonting på sitt anteckningsblock. För en kort stund fruktade jag att jag skulle tvingas hålla något slags tal – i stället mumlade jag ett dämpat God dag och satte mig vid bordet.
Det blev de gamla vanliga hälsningarna och frågorna. Ja, jag bodde i Kansas City, nej, jag hade inget arbete för tillfället, nej, jag hade ingen kontakt med Ben. Jo, han skrev till mig ett par gånger om året, men jag kastade breven oöppnade i soporna. Nej, jag ville inte veta vad han skrev. Ja, jag skulle vara villig att sälja ett brev nästa gång jag fick något.
»Då så«, sa Lyle till sist med hög röst och avbröt frågestunden. »Ni har här framför er en av nyckelpersonerna i Fallet Day, ett ögonvittne, så därför tycker jag att vi ska gå vidare till mer intressanta frågor.«
»Jag har en intressant fråga«, sa en av killarna som såg ut som en snut. Han log ett skevt leende och vred sig i stolen. »Om du inte har något emot att jag går direkt på saken?«
Han väntade sig faktiskt att jag skulle säga att jag inte hade något emot det.
»Varför sa du i ditt vittnesmål att Ben hade dödat sin familj?«
»För att han hade gjort det«, sa jag. »Jag var där.«
»Men du gömde dig ju, gumman. Du kan absolut inte ha sett det du sa att du såg, då skulle du också ha varit död.«
»Jag såg vad jag såg«, började jag precis som vanligt.
»Skitsnack. Du sa att du såg det man sa åt dig att du hade sett, för du var en snäll och rädd liten flicka som ville vara till lags. Åklagaren lyckades verkligen lura dig ordentligt. Man utnyttjade dig för att sätta fast det enklaste offret. Det slappaste polisarbete jag någonsin sett.«
»Men jag var i huset.«
»Jaha. Och hur förklarar du de skottskador som din mor dog av?« fortsatte killen och lutade sig fram. »Ben hade inte några krutstänk på händerna…«
»Grabbar, grabbar«, avbröt dem den äldre mannen och viftade med sina tjocka, rynkiga händer. »Och damer«, tillade han med ett förbindligt leende samtidigt som han nickade mot mig och mot kvinnan med krusigt hår. »Vi har inte ens framlagt alla fakta i målet. Vi måste föra ett protokoll, för annars skulle det här lika gärna kunna vara en chatt på internet. När vi nu har en gäst av den här digniteten, måste vi vara väldigt noga med att vi alla har koll på vad som sägs.«
Det hördes inga direkta protester, bara lite mumlande, så den äldre mannen fuktade läpparna med tungan, kikade upp över sina bifokala glasögon och harklade upp lite slem som han hade i halsen. Han var mycket auktoritativ, men hade också något osunt över sig. Jag kunde föreställa mig hur han uppträdde hemma hos sig, medan han åt konserverade persikor direkt ur burken vid arbetsbänken i köket och sörplade i sig sockerlagen. Han började läsa högt ur sina anteckningar.
»Faktum: Någon gång vid tvåtiden på natten den tredje januari 1985 dödade en eller flera personer tre medlemmar i familjen Day på deras bondgård i Kinnakee i delstaten Kansas. De avlidna var tioåriga Michelle Day, nioåriga Debby Day och modern i familjen, Patty Day, trettiotvå år gammal. Michelle Day blev strypt, Debby Day dog av hugg med en yxa och Patty Day dog av två gevärsskott, hugg med yxa och ett djupt sår från en jaktkniv av märket Bowie.«
Jag kände hur blodet susade i öronen på mig, men intalade mig själv att det ju inte var några nyheter jag hörde. Ingen anledning att gripas av panik. Jag brukade egentligen aldrig lyssna när man redogjorde för detaljerna i morden. Oftast lät jag orden rinna av mig, in genom ena örat och ut ur det andra, som när en vettskrämd cancerpatient hörde den kodade jargongen utan att förstå någonting alls, utom att det är mycket dåliga nyheter.
»Faktum«, fortsatte mannen. »Det yngsta barnet, Libby Day, sju år gammal, befann sig vid denna tidpunkt i huset och undkom mördaren eller mördarna genom ett fönster i moderns rum.
Det är också ett faktum att det äldsta barnet, Benjamin Day, femton år gammal, hävdar att han inte var hemma, att han sov i en ladugård på granngården den natten, eftersom han hade grälat med sin mor. Han har aldrig åstadkommit något annat alibi och hans uppträdande när han förhördes av polisen var till föga hjälp. Senare arresterades han och dömdes för brottet, framför allt eftersom det ryktades i trakten att han hade börjat ägna sig åt Satansdyrkan – väggarna i huset var täckta med symboler och ord som man förknippar med djävulsdyrkan. Och det var skrivet med moderns blod.«
Den gamle mannen gjorde en dramatisk paus, såg ut över gruppen och riktade sedan åter uppmärksamheten mot sina anteckningar.
»Ännu mer graverande var det faktum att hans överlevande syster, Libby, vittnade om att hon hade sett honom begå morden. Trots Libbys förvirrade vittnesmål och hennes ringa ålder blev Ben Day fälld. Detta trots den slående bristen på fysiska bevis. Vi sammanträder för att utforska andra möjligheter och för att diskutera värdet hos fallet. En sak som jag tror att vi kan vara överens om, är att morden kan spåras tillbaka till händelserna den 2 januari 1985. Under en enda dag gick allting totalt fel – och med det menar jag inte att vara lustig…« Mumlanden och skratt och skamsna blickar mot mig. »När familjen steg upp den morgonen, var det inte precis till någon lyckad dag. Det var någonting som gick fruktansvärt fel den dagen.«
En del av ett fotografi från brottsplatsen hade glidit ut ur talarens mapp: ett tjockt, blodigt ben och ett stycke av en lavendelblå morgonrock. Debby. Mannen märkte min blick och stoppade tillbaka det, som om det inte angick mig.
»Jag tror att den allmänna meningen är att det var Runner Day som gjorde det«, sa den feta kvinnan och letade i sin handväska så att det föll ut pappersnäsdukar ur den.
Jag ryckte till då jag hörde pappas namn. Runner Day. Eländige man.
»Jag menar, kan inte det stämma?« fortsatte hon. »Han söker upp Patty, försöker som vanligt tvinga av henne lite pengar, han får ingenting, han blir förbannad och får spader. Jag menar, karln var ju inte klok, eller hur?«
Kvinnan plockade fram en flaska och svalde två aspirin genom att häftigt kasta huvudet bakåt, så som folk brukar göra på film. Sedan tittade hon på mig som för att få bekräftelse.
»Jo, jag tror det. Jag kommer inte ihåg honom särskilt väl. De skildes när jag var i tvåårsåldern. Vi hade inte mycket kontakt efter det. Han kom tillbaka och bodde hos oss en sommar, sommaren innan morden, men…«
»Var är han nu?«
»Det vet jag inte.«
Hon såg på mig och himlade med ögonen.
»Men hur var det egentligen med de där fotavtrycken efter en stor man?« sa en man längst bak.
»Polisen förklarade ju aldrig varför en man i lågskor dyker upp och drar in blod i ett hus där ingen någonsin brukar klä sig i lågskor…«
»Det var mycket som polisen aldrig förklarade«, fastslog den äldre mannen.
»Precis som den där slumpartade blodfläcken«, tillade Lyle. Han vände sig till mig. »Det fanns en blodfläck på Michelles lakan – och ingen i familjen tillhörde den blodgruppen. Olyckligtvis kom lakanen från en välgörenhetsinrättning, så åklagarsidan hävdade att blodet skulle ha kunnat komma från precis vem som helst.«
Lätt använda lakan. Jo. Familjen Day använde gärna saker från olika välgörenhetsinrättningar: soffan, TV:n, lampor, jeans, vi fick till och med gardinerna därifrån.
»Vet du hur du skulle kunna få tag på Runner?« frågade den yngre grabben. »Skulle du kunna ställa några frågor till honom för vår räkning?«
»Och jag tror fortfarande att det skulle löna sig att ställa en del frågor till några av Bens vänner från den tiden. Har du fortfarande kvar några kontakter i Kinnakee?« sa den gamle mannen.
Nu började flera stycken gräla om Runners spelande, Bens vänner och om dåligt polisarbete.
»Hallå där«, fräste jag. »Hur är det med Ben då? Är Ben helt enkelt avskriven?«
»Men snälla du, det här är ju det största justitiemordet någonsin«, sa den feta damen. »Och låtsas nu inte att du tror något annat. Om du inte skyddar din far. Eller att du skäms för vad du gjorde den gången.«
Jag blängde på henne. Hon hade en lite gammal äggula i håret. Vem äter ägg mitt i natten? tänkte jag. Eller hade hon haft den där sedan i morse?
»Magda här är mycket engagerad i ditt fall, mycket engagerad i försöken att få din bror frikänd«, sa den gamle mannen och höjde nedlåtande på ögonbrynen.
»Han är en underbar man«, sa Magda och vände hakan mot mig. »Han skriver poesi och musik och han är helt enkelt en källa till hopp. Du borde lära känna honom, Libby, det borde du verkligen göra.«
Magda höll på att dra naglarna över en bunt mappar som låg på bordet framför henne, en mapp för varje medlem i familjen Day. Den tjockaste av dem var täckt med fotografier av min bror: Ben, rödhårig och ung där han såg tjurig ut och höll i ett leksaksflygplan; Ben, svarthårig och rädd på polisfotografiet efter gripandet; Ben i dag, i fängelset, återigen rödhårig och med bestämd min och halvöppen mun som om han höll på att säga någonting. Bredvid den låg Debbys mapp med ett enda fotografi av henne på omslaget där hon var utklädd till zigenare inför Halloween; röda kinder, röda läppar, det bruna håret dolt under mammas röda snusnäsduk och med ena höften framskjuten i ett försök till sexig pose. Till höger om henne kan man se min fräkniga arm som sträcker sig fram mot henne. Det var ett familjefoto som jag inte trodde hade släppts till pressen.
»Var har du fått tag på de här?« frågade jag henne.
»Här och där.« Hon dolde mappen under sin feta hand.
Jag såg ner i bordet och hejdade lusten att kasta mig över henne. Fotot av Debbys döda kropp hade återigen glidit ut ur den gamle mannens mapp. Jag kunde se det blodiga benet, den sönderskurna magen och en arm som nästan var avhuggen. Det fick mig att luta mig fram och gripa tag om mannens handled.
»Ta bort den där skiten«, mumlade jag. Han stoppade ännu en gång undan kortet, höll sedan upp mappen som en sköld framför sig och blinkade mot mig.
Nu tittade alla i gruppen nyfiket och lite oroligt på mig, som om jag varit en kanin och de precis hade insett att jag kunde ha rabies.
»Libby«, sa Lyle med lugnande röst – han lät som en värd i ett debattprogram. »Det är ingen som tvivlar på att du var i huset. Ingen tvivlar på att du har överlevt en otroligt fasansfull upplevelse som inget barn någonsin skulle behöva utstå. Men såg du verkligen med egna ögon det som du säger att du såg? Eller kan det ha varit någon som talade om det för dig?«
Jag föreställde mig hur Debby drog sina knubbiga, flinka fingrar genom mitt hår, flätade det till fiskbensflätor, trots att hon påstod att det var mycket svårare än att göra vanliga flätor, och jag kände hennes varma andetag i nacken. Hur hon band fast ett grönt sidenband längst ner så att jag såg ut som en present. Hjälpte mig att balansera på kanten till badkaret så att jag kunde hålla i en handspegel och i spegeln över handfatet se baksidan av mitt flätmönstrade huvud. Debby som så gärna ville att allting skulle vara fint.
»Det finns inga bevis för att någon annan än Ben skulle ha dödat min familj«, sa jag och drog mig åter till de levandes värld, där jag numera lever ensam. »Han har ju för guds skull heller aldrig överklagat domen. Han har aldrig försökt bli fri.« Jag hade ingen erfarenhet av fångar, men jag hade en känsla av att de ständigt brukade överklaga sina domar, att de var som besatta av att göra det, även om de inte hade en chans att lyckas. När jag föreställde mig en fängelsemiljö, tänkte jag mig orangea overaller och gula linjerade block. Ben hade genom sin inaktivitet visat att han var skyldig – mitt vittnesmål hade inte med saken att göra.
»Han skulle ha haft anledning nog att överklaga åtta gånger om«, sa Magda högtidligt. Jag insåg att hon var en av de där kvinnorna som skulle kunna dyka upp hemma hos mig och skrika okvädningsord åt mig. Jag var glad att jag aldrig hade gett Lyle min adress. »Att han inte slåss, innebär inte att han är skyldig, Libby. Det innebär bara att han har förlorat allt hopp.«
»Nåja, det är ju bra det då.«
Lyle spärrade upp ögonen.
»Men herregud, du tror visst faktiskt att Ben gjorde det?« Sedan skrattade han. Det var bara ett kort, spontant skratt som han snabbt dämpade, men det var helt igenom äkta. »Ursäkta mig«, mumlade han.
Ingen skrattar åt mig. Man tar mycket, mycket allvarligt på allt jag säger. Man gör inte narr av ett offer. Jag är inte någon man skämtar om. »Nåväl, ni har alla era konspirationsteorier«, sa jag och reste mig upp.
»Men var nu inte så lättstött«, sa killen som såg ut som en snut. »Stanna kvar. Övertyga oss!«
»Han lämnade… aldrig… in någon överklagan«, sa jag övertydligt som en förskolelärare. »Det räcker för att övertyga mig.«
»Då är du en idiot.«
Jag viftade bort honom, en ilsken gest som om jag grävde i kall jord. Sedan vände jag mig bort och någon bakom mig sa: »Hon är fortfarande en liten lögnerska.«
Jag gick tillbaka ut i folkmassan, knuffade mig fram under folks armhålor och förbi deras magar, ända tills jag kom tillbaka ut i den svala trappan och hade allt oväsen bakom mig. Det enda jag vunnit den här kvällen var den bunt sedlar jag hade i fickan, och vetskapen att de här människorna var lika patetiska som jag.
Jag kom hem, tände alla lampor och kröp i säng tillsammans med en flaska klibbig rom. Jag låg på sidan och betraktade de invecklade vikningarna hos Michelles anteckning, som jag hade glömt bort att sälja.
Hela natten lutade. Som om världen en gång för alla hade blivit uppdelad mellan människor som trodde att Ben var skyldig och människor som trodde att han var oskyldig, och som om de där tolv främlingarna, som trängdes i ett bås i en källarvåning inne i stan, nu hade övergått till den sida som trodde att han var oskyldig och beväpnat sig med tegelstenar i fickorna och – Pang! – det hade fått vågskålen helt att tippa över. Magda och Ben och poesin och hoppets kraft. Fotavtryck och blodfläckar och Runner som gick bärsärkagång. För första gången sedan rättegången mot Ben hade jag helt och hållet utsatt mig för folk som trodde att jag hade fel i fråga om Ben, och det hade visat sig att jag inte riktigt klarade av den utmaningen. Jag som trodde så lite. Vilken annan kväll som helst skulle jag kanske ha kunnat skaka det av mig, så som jag brukade göra. Men de där människorna var så övertygade, de avfärdade mig så lätt, det var som om de hade diskuterat det oräkneliga gånger och bestämt sig för att det inte lönade sig att utsätta mig för särskilt mycket frågor. Jag hade begett mig dit i tron att de skulle vara som folk är mest: Att de skulle vilja hjälpa mig, ta hand om mig, lösa mina problem. Och i stället hade de hånat mig. Var det verkligen så lätt att få mig att vackla, var jag så svag?
Nej. Jag såg vad jag såg den där kvällen, tänkte jag, mitt ständiga mantra. Även om det inte var sant. Sanningen var den att jag inte såg någonting alls. Okej? Bra. Rent tekniskt såg jag ingenting. Jag bara hörde. Jag bara hörde, för jag gömde mig i garderoben medan min familj dog, för jag var en värdelös liten kruka.
Den där kvällen. Den där kvällen, den där kvällen. Jag hade vaknat i mörkret i det rum jag delade med mina systrar, det var så kallt i huset att det fanns frost på insidan av fönstret. Debby hade vid något tillfälle krupit ner i sängen hos mig – vi brukade ofta krypa ihop intill varandra för att hålla oss varma – och hennes runda bakdel pressades mot min mage och gjorde så att jag trycktes mot den kalla väggen. Jag hade gått i sömnen ända sedan jag var mycket liten, så jag har inget minne av att jag hade krupit över Debby, men jag minns att jag såg att Michelle låg och sov på golvet, som vanligt med sin dagbok i famnen och att hon sög på pennan trots att hon sov, så att det svarta bläcket rann nedför hennes haka tillsammans med saliven. Jag hade inte brytt mig om att försöka väcka henne och få henne tillbaka i säng. Man försvarade till varje pris sin sömn hemma i vårt bullriga, kalla, trånga hus, och ingen av oss brukade vakna utan bråk. Jag lämnade Debby i min säng och när jag öppnade dörren hörde jag röster på andra sidan korridoren i Bens rum – ivriga viskningar som nästan var högljudda. Ljudet från människor som tror att de är tysta. Det syntes ljus i springan under Bens dörr. Jag bestämde mig för att gå till mammas rum. Traskade bort genom korridoren, drog undan hennes täcke och tryckte mig mot mammas rygg. På vintern brukade mamma sova med dubbla träningsoveraller och flera tröjor. Hon kändes alltid som ett jättestort, uppstoppat mjukisdjur. Hon brukade aldrig röra sig när jag kröp ner i sängen hos henne, men den natten minns jag att hon vände sig mot mig så snabbt att jag trodde hon var arg. I stället grep hon tag i mig, kramade mig och kysste mig på pannan. Sa att hon älskade mig. Hon brukade nästan aldrig säga att hon älskade oss. Det är därför jag kommer ihåg det, eller tror att jag gör det, om jag inte har hittat på det i efterhand för att trösta mig själv. Men vi kan säga att hon sa att hon älskade mig, och att jag genast somnade om.
När jag vaknade nästa gång, det kunde ha varit några minuter senare eller flera timmar senare, var hon borta. Utanför dörren, som var stängd så att jag inte kunde se något, höll mor på att gråta och Ben skällde på henne. Det hördes andra röster också; Debby som snyftade och skrek Mammamammamammamichelle, och sedan hördes ljudet av en yxa: till och med då förstod jag vad det var. Metall genom luften – så hördes det – och efter ljudet av hur yxan svingades genom luften hördes en dämpad duns och ett gurglande ljud och Debby grymtade till och det lät som om hon kippade efter luft. Ben skrek till mamma: Varför har du tvingat mig till att göra det här? Och inte ett ljud från Michelle, och det var ännu konstigare eftersom Michelle alltid var den mest högljudda, men det hördes ingenting från henne. Och mamma som skrek: Spring! Spring! Gör det inte! Gör det inte! och ett gevärsskott och mamma som fortfarande skrek men som inte längre kunde forma några ord, bara ett skärande ljud som av en fågel som slog mot väggarna längst bort i korridoren.
Tunga stövelklädda fotsteg och Debbys små fötter som sprang därifrån, ännu inte död, som sprang mot mammas rum och jag som tänkte: Nej, nej, kom inte hit, och stövlarna som fick golvet i korridoren bakom henne att skaka, något som drogs och skrapade över golvet och mer gurglande läten, gurglanden och bankanden och sedan en duns och så ljudet av yxan genom luften och mamma som fortfarande utstötte de där fruktansvärda, kraxande ljuden, och jag stod som fastfrusen i mammas sovrum och bara lyssnade till gevärsskotten som återigen ekade i mina öron och en duns som fick golvbrädorna att skaka under mina fötter. Och jag hoppades fegt att allt skulle försvinna. Till hälften hopkrupen inne i garderoben vaggade jag fram och tillbaka. Försvinn, försvinn. Det slog i dörrar, hördes ännu fler fotsteg och ett vrål. Och Ben som helt vansinnigt pratade för sig själv. Och sedan gråten, grov manlig gråt och Bens röst. Jag vet att det var Bens röst och den skrek: Libby! Libby!
Jag öppnade ett fönster i mammas rum och trängde mig ut genom det trasiga myggnätet, landade med rumpan först mot den snöiga marken bara någon meter nedanför, men mina strumpor blev genast genomblöta och håret trasslade in sig i buskarna. Jag sprang.
Libby! När jag såg mig om mot huset var det bara ljust i ett enda fönster, allt annat var svart.
När jag kom fram till dammen, där jag kröp ihop i vassen, hade mina fötter blivit såriga. Jag hade precis som mamma dubbla lager kläder, långkalsonger under nattlinnet, men ändå skakade jag. Blåsten grep tag i kläderna och den kalla vinden nådde ända upp till min mage.
Ljuskäglan från en ficklampa svepte frenetiskt ut över vassen och sökte sedan i en träddunge inte långt därifrån, och därefter på marken inte långt från mig. Libby! Återigen Bens röst. Han jagade mig. Stanna där du är, hjärtat! Stanna där du är! Ficklampsskenet kommer närmare och närmare, de där kängorna får snön att knarra och jag gråter, snyftar mot ärmen, skakar våldsamt tills jag nästan var beredd att resa mig upp, så att jag skulle få slut på alltsammans, och sedan svängde ljuskäglan från ficklampan helt enkelt bort och fotstegen gick bort från mig och jag var ensam, kvarlämnad att frysa ihjäl i mörkret. Lampan i huset släcktes och jag stannade där jag var.
I det svaga gryningsljuset flera timmar senare, när jag var alldeles för stelfrusen för att kunna stå upp, kröp jag tillbaka till huset med blytunga fötter och händer som var stelfrusna så att de liknade kråkfötter. Dörren stod vidöppen och jag haltade in. På golvet utanför köket fanns en sorglig liten spya, ärtor och morötter. Allt annat var rött – stänk på väggarna, pölar på mattan, en blodig yxa stod lutad mot soffans armstöd. Jag hittade min mamma, där hon låg på golvet utanför sina döttrars rum, med en trekant av hjässan bortskjuten, yxhugg genom hennes tjocka sovkläder, ena bröstet blottat. Ovanför henne hade långa testar rött hår fastnat i blodet och i hjärnsubstansen på väggen. Debby låg strax bakom henne med vidöppna ögon och ett blodigt sår över kinden. Ena armen hade nästan huggits av, hon hade fått yxhugg i magen så att buken var öppen, slapp som munnen hos någon som sov. Jag ropade på Michelle men jag förstod att hon var död. När jag på tå gick in i sovrummet hittade jag henne hopkrupen på sin säng med sina dockor; hennes hals var svart av blåmärken, hon hade fortfarande på sig en morgontoffel och ena ögat var öppet.
Väggarna var nedsmetade med blod: pentagram och otäcka ord. Fittor. Satan. Allt var sönderslaget, trasigt, förstört. Burkar med mat hade krossats mot väggarna, flingor hade strötts ut på golvet. Man skulle senare hitta en ensam Rice Krispie i såret i mammas bröst, förödelsen var total och slumpartad. En av Michelles skor hängde i sina snören och dinglade i den billiga takfläkten.
Jag vacklade bort till telefonen i köket, drog ner den till golvet och slog numret till min moster Diane, det enda telefonnummer jag kunde utantill, och när Diane svarade skrek jag: De är döda allihopa! Och min röst skar i mina öron, så skärande var den. Sedan klämde jag in mig i utrymmet mellan kylskåpet och ugnen och väntade på Diane.
När jag kommit till sjukhus sövde de ner mig och amputerade tre förfrusna tår och hälften av ena ringfingret. Ända sedan dess har jag väntat på att få dö.
Jag satt upp i det gula lampskenet. Drog mig ut ur vårt mordhus och tillbaka till mitt eget vuxensovrum. Jag skulle inte dö än på många år, jag var frisk som en fjällbäck. Så jag måste ha en plan. Men min beräknande Day-hjärna återvände till mig, tack och lov, och jag kunde börja kalkylera lite och tänka på mig själv. Lilla Libby Day hade precis hittat sin räddande ängel. Man kan kalla det överlevnadsinstinkt, eller också kan man ge det sitt rätta namn: girighet.
De där entusiasterna, »Day-entusiasterna«, de där »problemlösarna«, de skulle få betala för mer än några gamla brev. De hade ju frågat mig var Runner fanns, och vilka av Bens vänner som jag kanske kände. De skulle få betala för upplysningar som bara jag kunde ge dem. Dessa freaks, som lärt sig ritningen till mitt hem utantill, som hade mappar fulla med fotografier från brottsplatsen och som alla hade sina egna teorier om vilka som dödade familjen Day. Eftersom de var sådana fanatiker, så hade de säkert svårt att få folk att vilja tala med dem. Och eftersom jag var den jag var, så skulle jag kunna fixa det åt dem. Polisen skulle göra stackars lilla mig till viljes, till och med många av de misstänkta. Jag skulle kunna tala med min pappa, om det var vad de ville och om jag kunde hitta honom.
Inte för att det nödvändigtvis skulle leda någon vart. Nu, när jag var hemma och trygg igen, påminde jag mig om att Ben var skyldig (måste vara det, måste vara det) framför allt för att jag inte kunde klara av någon annan möjlighet. Inte om jag skulle kunna fungera, och för första gången på tjugofyra år hade jag behov av att kunna fungera. Jag började räkna i huvudet: låt säga femhundra dollar för att tala med polisen, fyrahundra för att tala med några av Bens goda vänner, tusen dollar för att spåra upp Runner, tvåtusen för att tala med Runner. Jag är säker på att entusiasterna hade en lång lista på personer som jag skulle kunna övertala till att offra lite tid på stackars föräldralösa Day. Det här skulle jag kunna dra ut på i månader.
När jag somnade hade jag fortfarande flaskan med rom i handen och en enda tanke i huvudet: Ben Day är en mördare.