2 JANUARI 1985, 09:42
VASKEN var smutsig och full av lila fläckar, sedan Ben hade färgat håret. Någon gång under natten hade han alltså låst in sig i badrummet, satt sig på toalettlocket och läst igenom bruksanvisningen på paketet med hårfärgning, som hon sedan hade hittat bland soporna. På paketet fanns en bild av en kvinna med ljusrosa läppar och kolsvart hår som var klippt i pagefrisyr. Hon undrade om han hade stulit det. Hon kunde inte föreställa sig att Ben, en Ben med hakan tryckt mot bröstet, skulle placera ett paket hårfärgningsmedel på kassabandet. Alltså hade han snattat det. Och sedan hade hennes son, mitt i natten, mätt upp och blandat och gnuggat in. Och så suttit där med alla de där kemikalierna i håret och väntat.
Blotta tanken på detta gjorde henne enormt sorgsen. Att hennes pojke, i detta hus fyllt med kvinnor, mitt i natten, ensam hade färgat håret. Naturligtvis var det dumt att tro att han skulle ha bett henne om hjälp, men att göra en sådan sak utan någon medbrottsling verkade så ensamt. Pattys äldre syster, Diane, hade för två decennier sedan hjälpt Patty att i badrummet ta hål i öronen. Patty hade värmt upp säkerhetsnålen med en billig cigarettändare och Diane skar sönder en rå potatis och pressade dess kalla fuktiga yta mot baksidan av Pattys öra. De kylde ner örat med en isbit och Diane – stilla, håll dig stiillaaa – stack in nålen i Pattys gummimjuka öronlob. Varför hade de behövt en potatis? För att kunna sikta bättre eller något sådant. När de var klara med det första örat hade Patty fegat ur, hon hade satt sig ner intill badkaret med nålen fortfarande fast i örat. Diane, som varit bestämd och målmedveten i sin jättestora morgonrock, närmade sig med en annan upphettad nål.
»Det är över om en sekund, och du kan inte ha hål i bara det ena, P.«
Diane var den som fick saker och ting uträttade. Man fick aldrig strunta i en uppgift som man åtagit sig, varken på grund av vädret eller av lättja, ett värkande öra, smält is eller en livrädd lillasyster.
Patty snurrade på sina guldörhängen. Det vänstra satt lite snett, det var hennes eget fel för att hon hade ryckt till i sista minuten. Men hon hade dem ändå kvar, de dubbla bevisen på tonårsmod, och hon hade gjort det tillsammans med sin syster, precis som när hon hade satt på sig läppstift för första gången, eller någon gång under mitten av sextiotalet hade hakat fast ett resårband i en dambinda stor som en babyblöja. En del saker kunde man helt enkelt inte göra ensam.
Hon hällde Comet i vasken och började gnida så att vattnet blev blågrönt. Snart skulle Diane titta in. Hon brukade alltid komma förbi någon gång mitt i veckan, om hon »bilade«, vilket var hennes sätt att få den nästan fem mil långa färden ut till bondgården att verka som om den ingick i hennes dagliga inköpsrunda. Diane skulle skratta åt den här senaste historien om Ben. När Patty oroade sig för skolan, lärare, gården, Ben, sitt äktenskap, ungarna, gården (efter 1980 var det ständigt och jämt gården), då var det Diane hon behövde, på samma sätt som man kunde behöva en stark drink. Diane, som satt i en fällstol i deras garage och rökte en massa cigaretter, skulle säga att Patty bara var tramsig och att hon borde försöka se lättare på tillvaron. Problem finner man enkelt nog utan att själv behöva bjuda in dem. För Diane var problemen alltid som levande varelser, otäckingar med gripklor till fingrar som man omedelbart måste besegra. Diane bekymrade sig inte, det fick svagare kvinnor göra.
Men Patty hade svårt att se lätt på tillvaron. Ben hade blivit så tystlåten det här sista året, han hade förvandlats till en främmande, spänd kille som stängde in sig på sitt rum och spelade musik som fick hela huset att skaka, med ett skrikande och brölande som sipprade ut under dörren. Skrämmande ord. Till att börja med hade hon inte brytt sig om att lyssna, musiken i sig var så hemsk, men en dag när hon hade kommit tidigt hem från stan då Ben inte trodde att någon var hemma hade hon stått utanför hans dörr och lyssnat till vrålet:
Jag finns inte mer,
det finns intet mer,
Djävulen tog min själ,
nu tillhör jag Satan.
Nålen på skivan hoppade och det där råa vrålet upprepades: Jag finns inte mer, det finns intet mer, Djävulen tog min själ, nu tillhör jag Satan. Om och om igen. Och igen. Och Patty förstod att Ben stod böjd över skivspelaren, lyfte nålen och spelade upp orden om och om igen, som i en bön.
Hon skulle vilja ha Diane här. Nu. Diane som satt i soffan som en snäll nallebjörn i en av sina tre gamla flanellskjortor och numera tuggade på en massa nikotintuggummin, hon skulle tala om den gången då Patty kom hem i minikjol och fick deras föräldrar att flämta till, som om hon varit förlorad. »Och det var du ju inte, eller hur? Du var bara en barnunge. Precis som han är nu.« Och Diane skulle knäppa med fingrarna som om det var hur enkelt som helst.
Flickorna trängdes utanför badrumsdörren – de skulle stå där och vänta när hon kom ut. När de hörde hur Patty skrubbade och muttrade skulle de förstå att det var något mer som hade blivit fel, och de skulle försöka komma underfund med om det skulle bli gråt eller anklagelser. När Patty grät, fick det oundvikligen minst två av hennes flickor att också börja gråta, och om någon råkade ut för problem for anklagelserna som en stormvind genom huset. Kvinnorna Day agerade alltid i grupp. Och här bodde de på en bondgård där man hade många högafflar.
Hon sköljde händerna, fnasiga, röda och hårda, och kastade en blick på sin egen spegelbild för att försäkra sig om att hon inte hade tårar i ögonen. Hon var trettiotvå men såg tio år äldre ut. Hon hade rynkor i pannan, såg ut som en solfjäder av papper, och kråkfötter i ögonvrårna. Det röda håret var gråstrimmigt, hon var fult mager, benig och knölig som om hon hade svalt en massa järnskrot: hammare och malkulor och ett par tomflaskor. Hon såg inte ut som en person man fick lust att krama, och hennes barn brukade faktiskt heller aldrig krypa upp i hennes knä. Michelle tyckte om att borsta hennes hår (otåligt och aggressivt, så som Michelle gjorde det allra mesta) och Debby brukade luta sig mot henne när de stod i närheten av varandra (slappt och tankspritt, som allt Debby gjorde). Stackars Libby brukade över huvud taget inte alls röra vid henne, om hon inte hade riktigt ont någonstans, och det kunde man förstå, det också. Pattys kropp hade blivit så sliten redan i tjugofemårsåldern att hennes bröstvårtor var hårda; hon hade nästan med en gång börjat ge Libby flaskmat.
Det fanns inget medicinskåp i det trånga badrummet (vad skulle hon göra när flickorna började i high school, ett enda badrum till fyra kvinnor, och var skulle Ben ta vägen? Hon såg för sin inre syn en eländig bild av honom alldeles ensam på något motellrum mitt i röran av fläckiga handdukar och sur mjölk) så hon hade en liten samling toalettartiklar samlade på rad vid handfatet. Ben hade nu knuffat alla förpackningarna i ena hörnet – deodorant, hårspray, en liten burk med babypuder som hon inte kunde minnas att hon hade köpt. De var nedfläckade med samma lila fläckar som smutsat ner handfatet. Hon torkade av dem som om det varit porslin. Patty hade inte lust att behöva ge sig i väg till varuhuset igen. Hon hade kört till Salina för en månad sedan och då varit positiv och på så gott humör att hon hade lust att köpa lite skönhetsprodukter: rengöringskräm, ansiktsvatten, läppstift. Hon hade stoppat ner en hopvikt tjugodollarsedel i fickan inför utflykten. Riktigt vräkigt. Men urvalet bara av ansiktskräm – fuktighetsbevarande, mot rynkor, med solskyddsmedel – hade blivit för mycket för henne. Man kunde köpa en fuktighetsbevarande produkt men måste sedan dessutom köpa tillhörande rengöringskräm och någonting som kallades toner, och innan man ens hunnit fram till nattkrämen hade man gjort av med femtio dollar. Hon hade tomhänt lämnat butiken och känt sig både dum och nedstämd.
»Du har ju fyra ungar, ingen väntar sig att du ska se ut som en tusensköna«, var Dianes reaktion.
Men hon ville då och då se ut som en tusensköna. För flera månader sedan hade Runner kommit tillbaka, bara fallit ner som från klar himmel med solbränt ansikte och blå ögon och historier om fiskebåtar i Alaska och kapplöpningsbanan i Florida. Han hade stått på hennes tröskel, senig och mager i smutsiga jeans, utan att så mycket som antyda något om varför hon inte hade hört ifrån honom på tre år och inte hade fått några pengar från honom. Han frågade om han kunde få bo hos dem tills han hittat någonting permanent – naturligtvis var han pank, fast han räckte Debbie en halvdrucken ljummen Coke som han hade börjat på, som om det varit en fantastisk present. Runner svor på att han skulle fixa till saker och ting på gården och hålla förhållandet platoniskt om hon så ville. Det var sommar då och hon lät honom sova på soffan i vardagsrummet, flickorna kunde springa in till honom på morgonen när han låg där utslagen och illaluktande i sina slitna kalsonger med testiklarna hängande till hälften utanför.
Han charmerade flickorna – han kallade dem Baby Doll och Angelface och till och med Ben iakttog honom uppmärksamt då han likt en haj förflyttade sig fram och tillbaka mellan olika sammanhang. Runner engagerade sig egentligen inte särskilt mycket i Ben, men han försökte skämta med honom och vara vänlig. Han brukade behandla Ben som en man, och det var positivt; han kunde till exempel säga: »Det där är ju mansgöra« och blinka till Ben. När Runner varit där i tre veckor kom han hem och hade med sig på sin lastbil en gammal utfällbar soffa som han hade hittat och föreslog att han skulle bosätta sig i garaget. Det verkade okej. Han hjälpte Patty med disken och höll upp dörrar för henne. Hon hade kommit på honom med att betrakta hennes bakdel och låtsades då bli generad. En kväll då hon räckte honom rena lakan hade de gett varandra en röksmakande kyss och han hade genast hoppat på henne – fört upp händerna under hennes tröja, tryckt henne mot väggen och gripit tag i hennes hår och dragit hennes huvud bakåt. Hon knuffade undan honom, sa att hon inte var mogen för något sådant än, men hon försökte ändå le. Han gjorde en sur min, skakade på huvudet och betraktade henne med trutande mun uppifrån och ner. När hon klädde av sig för att gå och lägga sig den kvällen kunde hon känna tobakslukten från de ställen där han rört vid henne, strax under brösten.
Han hade stannat ytterligare en månad, såg sig omkring, påbörjade olika saker och slutade när de var halvfärdiga. När hon under frukosten en morgon bad honom ge sig i väg, kallade han henne satkärring och kastade ett glas på henne så att det blev juicefläckar i taket. När han hade åkt, upptäckte hon att han hade stulit sextio dollar, två flaskor sprit och ett smyckeskrin som han snart skulle upptäcka var tomt. Han flyttade till en fallfärdig stuga ett par kilometer därifrån, det kom ständigt rök från skorstenen för det var enda sättet att värma upp den. Ibland kunde hon höra gevärsskott på avstånd, ljudet av hur kulor sköts rakt upp i luften.
Det skulle bli hennes sista romantiska äventyr med den man som blivit far till hennes barn. Och nu var det dags att vara realistisk. Patty fäste sitt torra och motspänstiga hår bakom öronen och öppnade dörren. Michelle satt på golvet framför henne och låtsades studera golvbrädorna. Hon betraktade Patty genom sina gråfärgade glasögon.
»Har Ben råkat ut för något?« undrade hon. »Varför gjorde han det där? Med sitt hår?«
»Jag tror han har svårt med att bli vuxen«, sa Patty och samtidigt som Michelle tog ett djupt andetag – hon brukade alltid göra det innan hon sa något, för hennes meningar var kompakta, snabba rader med ord som bara rann ur henne ända tills hon blev tvungen att hämta andan igen – hörde de hur en bil körde in på uppfarten. Uppfartsvägen var lång, när man körde in på den dröjde det nästan en minut innan man kom fram. På något sätt förstod Patty att det inte var systern, trots att flickorna redan skrek Diane! Diane! och sprang fram till fönstret för att titta ut. Det skulle höras sorgsna små suckar när det visade sig att det trots allt inte var Diane. På något sätt förstod hon att det var Len, den bankman som hade hand om hennes lån. Till och med hans sätt att köra bil lät dominant. Len den klibbiga kreditorn. Hon hade bråkat med honom sedan 1981. Då hade Runner redan stuckit, efter att han förklarat att den här sortens liv inte var något för honom. Han hade sett sig omkring som om det varit hans ställe och inte hennes, hennes föräldrars, hennes farföräldrars.
Det han hade gjort var att gifta sig med henne och sedan förstöra allt. Stackars, bittre Runner som hade haft så högtflygande planer på sjuttiotalet, när folk faktiskt trodde att de kunde bli rika på lantbruk. (Ha! Hon fnös högt vid blotta tanken, där hon stod i sitt kök. Tänka sig.) Hon och Runner hade övertagit gården efter hennes föräldrar 1974. Det var stort, större än hennes äktenskap, större än när det första barnet föddes. Inget av det hade gjort hennes rara och tystlåtna föräldrar förtjusta – redan på den tiden hade man anat att Runner skulle kunna innebära problem, men de raringarna hade aldrig sagt ett ont ord om honom. När hon, sjutton år gammal, talade om för dem att hon väntade barn och att de skulle gifta sig, sa de bara: Jaså? Ingenting annat. Och det räckte.
Patty hade ett suddigt fotografi från den dagen då de övertog gården: föräldrarna, stela och stolta som blygt log mot kameran, hon och Runner med segerstolta leenden, mycket hår och otroligt unga, med champagneglas i händerna. Hennes föräldrar hade aldrig smakat champagne förut, men för det här tillfället körde de in till stan för att köpa en flaska. Sedan skålade de i gamla syltburkar.
Det gick mycket snabbt fel, men Patty kunde inte ge Runner hela skulden. På den tiden trodde alla att markpriserna skulle fortsätta att stiga – man tillverkar ju inte mer mark! – så varför inte köpa mer och bättre hela tiden? Sätt upp det ena stängslet efter det andra – så löd stridsropet. Var energisk, var tapper. Runner hade med sina stora drömmar och sina dåliga kunskaper tagit med henne till banken – han hade haft en slips i samma färg som citronglass och den var tjock som ett överkast – och han hade hummat och muttrat för att få ett lån. Det slutade med att de fick låna dubbelt så mycket som de hade bett om. De borde kanske inte ha gjort det, men långivaren hade sagt att de inte skulle oroa sig – konjunkturen var på väg uppåt.
De skänker helt enkelt bort det! hade Runner vrålat, och plötsligt hade de haft en ny traktor, och en såningsmaskin för sex rader, även om det skulle ha gått bra med en för fyra rader. Inom ett år fanns där en glänsande röd Krauseharv och en ny skördetröska, en John Deere. Vern Evelee, som ägde en stor gård på femhundra tunnland ett stycke därifrån, var noga med att påpeka varje ny maskin han såg på deras ägor, och han gjorde det alltid med lätt lyfta ögonbryn. Runner köpte mer mark och en fiskebåt, och när Patty hade frågat om han visste vad han gjorde, om han var helt säker på det, då hade han tjurat och skällt på henne om hur sårad han blev av att hon inte trodde på honom. Sedan gick allting åt helvete på en gång, som rena skämtet. Carter och handelsstoppet till Sovjet i fråga om spannmål (slåss mot kommunisterna, strunta i bönderna!), låneräntor på upp emot 18 procent, stigande bränslepriser, banker som gjorde konkurs, länder hon knappt hört talas om – Argentina – som tävlade på samma marknad. Konkurrerade med henne där hemma i lilla Kinnakee i delstaten Kansas. Efter ett par dåliga år hade Runner fått nog. Han kom aldrig över Carter – man hörde honom jämt och ständigt tala om Carter. Runner kunde sitta med en öl och följa de dåliga nyheterna på TV, och fick han se de där stora kanintänderna fladdra förbi blev han alldeles blank i ögonen och så hatisk att det verkade som om han faktiskt kände mannen.
Alltså hade Runner kastat skulden på Carter, och alla andra i den där eländiga staden kastade skulden på henne. Vern Evelee smackade med tungan var gång han såg henne, frambringade ljud som betydde att hon borde skämmas. Bönder som inte höll på att gå i konkurs visade aldrig något medlidande, de betraktade en som om man hade lekt naken ute i snön och nu ville torka av sin snoriga näsa på dem. Så sent som förra sommaren var det en bonde nere i närheten av Ark City som fick fel på sin skördetröska. Den tömde ut nästan tvåhundra kilo vete över honom. Karlen, som var över en och åttio lång, drunknade i det. Kvävdes innan man kunde få fram honom, det var som om han hamnat i sand. Alla i Kinnakee sörjde – tyckte att den där hemska olyckan var så sorglig – ända tills de fick reda på att mannens gård stod på ruinens brant. Då sa man plötsligt: Tja, han borde ha varit försiktigare. Pratade om att man borde ta ordentlig hand om sina maskiner, vara försiktig. De vände sig snabbt emot honom, den där stackars döde mannen som hade fått lungorna fulla av sin egen skörd.
Plingeling, och här kom Len, precis som hon fruktat, och räckte över sin jägarhatt av ylle till Michelle, sin stora ytterrock till Debby, och borstade ordentligt bort snön från skorna som var alldeles för blanka och nya. Ben skulle inte gilla dem, tänkte hon. Ben som ägnade timmar åt att smutsa ner sina nya gymnastikskor, lät flickorna turas om att trampa på dem, på den tiden då han fortfarande ville ha flickorna i närheten. Libby blängde på Len från soffan och vände sig sedan mot TV:n igen. Libby älskade Diane, och den här killen var inte Diane, den här killen hade lurat henne genom att komma in genom dörren när han i stället borde ha varit Diane.
Len sa aldrig hej när han hälsade på någon; han sa något som liknade en joddling, Ha-li-loj! och Patty måste behärska sig varje gång hon hörde det, för hon tyckte att det lät så löjligt. Nu vrålade han det med hög röst när hon gick genom korridoren mot hallen och hon blev tvungen att dyka in i badrummet och svära en liten stund, och sedan sätta på sig leendet igen. Len brukade alltid krama henne, och hon var säker på att han inte kramade någon annan bonde som behövde hans tjänster. Alltså gick hon in i hans öppna famn och lät honom ge henne den där kramen som varade en liten aning för länge, medan han höll händerna på hennes armbågar. Hon kunde känna hur han åstadkom ett kort sugande ljud, som om han luktade på henne. Han själv stank av korv och minttabletter. Någon gång skulle Len på allvar börja uppvakta henne, tvinga henne att fatta ett beslut på allvar, och den här leken var så patetisk att hon fick lust att börja gråta. Jägaren och villebrådet, men det var som ett dåligt naturprogram: Han var en trebent, småväxt prärievarg och hon var en trött, haltande kanin. Det var inte precis storartat.
»Hur mår min lilla bondflicka?« sa han. De var båda överens om att det var något slags skämt, detta att hon skötte gården på egen hand. Hon antog att det var något sådant han menade nu också.
»Å, jag hänger med«, sa hon. Debby och Michelle drog sig tillbaka till sina sovrum. Libby fnös där hon satt i soffan. Förra gången Len hade kommit hela vägen ut hit till gården hade de haft auktion ett par veckor senare – familjen Day kikade ut genom fönstret medan deras grannar betalade alldeles för lite för den utrustning hon behövde för att driva ett fungerande jordbruk. Michelle och Debby hade våndats då de såg hur några av deras klasskamrater, flickorna Boyler, som hade hängt med sina föräldrar som om det varit en picknick, hoppade omkring på gården. Varför får vi inte lov att gå ut? gnällde de och såg ilsket bedjande ut då de betraktade de där flickorna Boyler, som turades om att gunga i deras gungställning – vi skulle lika gärna ha kunnat sälja den också till dem. Och Patty hade bara fortsatt att säga: Det är inte våra vänner som är där ute. Folk, som brukade skicka julkort till henne, stod nu och fingrade på hennes såmaskin och harv, alla de där konstiga redskapen och bjöd motvilligt ungefär hälften av vad sakerna var värda. Vern Evelee köpte den potatissättningsmaskin som han en gång hade tyckts förakta så mycket och tvingade faktiskt auktionsutroparen att gå ner under utropspriset. Skoningslöst. Hon stötte ihop med Vern en vecka senare i mataffären. Han var alldeles röd i nacken när han vände sig bort från henne. Hon hade följt efter honom och gjort det där ljudet som betydde skäms rakt i örat på honom.
»Ja, här inne luktar det verkligen gott«, sa Len nästan surt. »Det luktar som om någon ätit en god frukost.«
»Pannkakor.«
Hon nickade. Var snäll och tvinga mig inte att fråga dig varför du har kommit hit. Tala nu för en gångs skull om varför du har kommit.
»Har du något emot om jag slår mig ner?« sa han och trängde sig med stela armar in i soffan bredvid Libby. »Vilken är det här?« sa han och tittade på henne. Len hade träffat hennes flickor dussintals gånger, men han kunde aldrig komma ihåg vem som var vem, eller ens gissa på ett namn. En gång hade han kallat Michelle för »Susan«.
»Det är Libby.«
»Hon är rödhårig precis som sin mor.«
Jo, det var hon. Patty kunde inte förmå sig till att svara artigt. Hon kände sig mer illa till mods ju längre Len stannade kvar, och obehaget hade börjat övergå i fruktan. Nu var ryggen på hennes skjorta fuktig av svett.
»Kommer det rödhåriga från irländare? Är ni irländare allihopa?«
»Tyskar. Jag hette Krause som flicka.«
»Lustigt. Krause betyder ju krullhårig, inte rödhårig. Och ni har faktiskt inte lockigt hår någon av er. Vågigt kanske. Jag är också tysk från början.«
De hade haft det här samtalet tidigare, och det slutade alltid på ett av två sätt. Det andra sättet var när Len sa att det var lustigt att hennes flicknamn var Krause, precis som det där företaget som sålde lantbruksutrustning, och det var ju verkligen synd att hon inte var släkt med dem, eller hur? Båda versionerna av samtalet gjorde henne spänd.
»Nå«, sa hon till sist och gav efter. »Är det något på tok?«
Det verkade som om Len blev besviken över att hon satte stopp för samtalet. Han rynkade pannan mot henne som om han tyckte att hon varit oförskämd.
»Tja, nu när du påtalar det. Ja, jag är rädd att det är en sak som är ordentligt på tok. Jag ville komma hit för att själv tala om det för dig. Vill du att vi tar det någonstans där vi kan få vara i fred?« Han nickade mot Libby och spärrade upp ögonen. »Vill du gå in i sovrummet eller något i den stilen?« Len hade ölmage. Den var alldeles rund, precis nedanför skärpet, som om han var i början av en graviditet. Hon ville absolut inte gå in i sovrummet med honom.
»Libby, kan du gå och ta reda på vad dina systrar gör? Jag måste få tala med Mr Werner.« Libby suckade och gled mycket långsamt ner från soffan, först fötterna och sedan benen, så rumpan och ryggen, det var som om hon varit gjord av klister. Hon kom ner på golvet och rullade runt ett par varv, kröp sedan ett stycke och kom så äntligen på fötter för att traska bort genom korridoren.
Patty och Len tittade på varandra, sedan sög han in underläppen och nickade.
»De kommer att göra en utmätning.«
Det knöt sig i magen på Patty. Hon hade inte lust att sätta sig ner mitt emot den här mannen. Hon tänkte inte börja gråta. »Vad kan vi göra?«
»Tja, vi har tyvärr inte så mycket att välja på. Jag har hållit dem stången i sex månader längre än det borde ha gått. Jag har faktiskt riskerat mitt eget jobb. Bondflicka där.« Han log mot henne och lade händerna på knäna. Hon hade lust att klösa honom. Det började knarra i madrasserna i rummet intill och Patty förstod att Debby hoppade i sängen. Det var hennes favoritlek att hoppa från den ena sängen till den andra i flickornas rum.
»Patty, det enda sättet att lösa det här är med pengar. Nu. Om du vill kunna behålla det här stället. Och nu talar jag om att låna, tigga eller stjäla. Nu kan du inte fortsätta att vara stolt. Alltså: Hur gärna vill du kunna behålla den här gården?« Det dunsade ännu hårdare i madrassfjädrarna. Det vände sig i Pattys mage. Len log fortfarande.