2 JANUARI 1985, 11:31
NÄR Len hade gått drog hon sig tillbaka till badrummet, och hon såg fortfarande inom sig hans sura leende som erbjöd henne något slags hjälp hon visste att hon inte ville ha. Så fort flickorna hörde ytterdörren stängas hade de kommit ut ur sina rum, och efter ett snabbt viskande möte utanför badrumsdörren hade de bestämt sig för att låta henne vara och fortsätta att titta på TV.
Patty höll händerna om sin tjocka mage och hon kallsvettades. Hennes föräldrars lantbruk var borta. Hon kände den där skyldiga krampen i magen som alltid hade fått henne att vara en snäll flicka, den där ständiga rädslan för att göra sina föräldrar besvikna: Gode Gud, låt dem inte få reda på något. De hade lämnat det här stället i hennes vård, och hon hade inte bestått provet. Hon föreställde sig dem där uppe bland molnen i himlen, hur pappa höll armen om mamma medan de tittade ner på henne och skakade på huvudet. Vad i all världen kunde få dig att göra något sådant? Det brukade hennes mor alltid säga när hon grälade på henne.
De skulle bli tvungna att flytta till ett helt nytt samhälle. Det fanns inga hyreslägenheter i Kinnakee, och de skulle bli tvungna att tränga in sig i en lägenhet medan hon skaffade sig ett jobb på något kontor, om hon nu kunde hitta något. Hon hade alltid tyckt synd om folk som bodde i lägenheter och som var tvungna att höra hur grannarna rapade och grälade. Benen vek sig plötsligt under henne och Patty hamnade på golvet. Hon hade inte ens kraft nog att lämna gården. Hon hade använt sina sista krafter de senaste åren. Vissa morgnar kunde hon inte ens ta sig ur sängen, kunde rent fysiskt inte tvinga benen fram ur täcket, så flickorna måste släpa upp henne, ställa sig stadigt och dra henne upp ur sängen, och sedan lagade hon frukost och såg till att de var något så när i ordning för att gå i skolan och under tiden drömde hon om att dö.
På något snabbt sätt, en hjärtattack på natten eller en plötslig trafikolycka. Fyrabarnsmor överkörd av buss. Och barnen skulle kunna bli adopterade av Diane som skulle hindra dem från att gå omkring i pyjamas hela dagarna och som skulle se till att de kom till doktorn om de blev sjuka, och som skulle fräsa åt dem tills de blev klara med sina sysslor. Patty var inte mycket till kvinna, osäker och svag; hon blev snabbt optimistisk, men tappade lika snabbt humöret igen. Det var Diane som borde ha ärvt gården. Men hon hade inte velat ha den, hade flyttat hemifrån när hon var arton, hade gjort en lätt resa fram och tillbaka, och hade till sist hamnat som receptionist på en läkarmottagning som låg i Schieberton, fyra ynkliga men mycket viktiga mil härifrån.
Föräldrarna hade tagit det stoiskt när Diane flyttade hemifrån, det var som om det alltid hade funnits med i planen. Patty kunde komma ihåg hur de alla en gång då hon gick i high school hade kommit för att se hur hon uppträdde som cheerleader en regnig oktoberkväll. De tvingades köra bil i tre timmar, långt in i Kansas, nästan ända till Colorado, och det duggregnade under hela matchen. När den var slut (Kinnakee förlorade) fanns hennes två gråhåriga föräldrar och hennes syster där på planen, tre fasta ovala former klädda i yllerockar, och de hade störtat fram till henne, leende av stolthet och tacksamhet, man skulle ha kunnat tro att hon hittat ett botemedel mot cancer, och de hade alla tre betraktat henne genom sina regnvåta glasögon.
Nu var Ed och Ann Day döda, de hade dött tidigt men inte oväntat, och Diane var kontorschef på samma läkarmottagning där hon en gång arbetat som receptionist, och bodde i en husvagn på en prydlig husvagnsparkering som var kantad med blomsterrabatter.
»Det är ett liv som duger åt mig«, brukade hon alltid säga. »Kan inte föreställa mig att jag skulle vilja ha något annat.«
Sådan var Diane. Duglig. Det var hon som kom ihåg att ta med sig de små godsaker som flickorna tyckte om, hon glömde aldrig bort att en gång om året köpa en ny Kinnakeetröja till dem: Kinnakee – Amerikas hjärta. Diane hade lurat i flickorna att det betydde Magisk Liten Kvinna på indianspråk, och de hade blivit så förtjusta att Patty aldrig kunde förmå sig till att tala om för dem att det helt enkelt betydde sten eller ko eller något sådant.
Dianes biltuta väckte henne med de vanliga glada signalerna ur hennes tankar.
»Diane!« skrek Debby och Patty hörde hur de tre flickorna sprang mot ytterdörren och hon kunde föreställa sig alla deras hästsvansar och runda bakdelar och sedan tänkte hon sig hur de fortsatte att springa ut till bilen och hur Diane körde i väg med dem och lämnade kvar henne i det här huset där hon skulle se till att allt blev tyst.
Hon tog sig upp från golvet och torkade sig i ansiktet med en möglig tvättlapp. Hon var alltid röd i ansiktet, så det var omöjligt att säga om hon nyss hade gråtit, och det var faktiskt den enda fördelen med att se ut som en skållad råtta. När hon öppnade dörren höll hennes syster redan på att packa ur kassar med konserver och hade skickat ut flickorna till bilen för att hämta resten. Patty hade börjat förknippa lukten av bruna papperskassar med Diane, för hon hade under så lång tid kommit med mat åt dem. Det var ett typiskt exempel på det misslyckade liv Patty hade: Hon bodde på en bondgård men hade aldrig tillräckligt mycket att äta.
»Har med en sådan där bok för klistermärken också«, sa Diane och slängde upp den på bordet.
»Men du skämmer bort dem, D.«
»Jo, men jag har ju bara en, så de måste dela på den. Och det går väl bra?« Hon skrattade och började laga kaffe. »Gör det något?«
»Självklart inte, jag borde själv ha satt på kaffe.« Patty gick bort till skåpet för att plocka fram Dianes mugg – hon föredrog en stor tung kopp som hade varit faderns och som nästan var lika stor som hennes eget huvud. Patty hörde det förutsägbara spottande ljudet, vände sig om och bankade till den förbannade kaffebryggaren, den hängde alltid upp sig efter den tredje skvätten kaffe.
Flickorna kom tillbaka in och ställde upp kassar på köksbordet och började packa upp dem när Diane sa till dem att göra det.
»Var är Ben?« frågade Diane.
»Mm«, sa Patty och lade tre teskedar socker i Dianes mugg. Hon nickade mot flickorna som redan hade slutat ställa in konservburkarna i skåpen och med låtsad likgiltighet kikade fram från olika håll.
»Han har råkat ut för problem«, Michelle exploderade av skratt. »Igen.«
»Berätta om hans, du vet vad…« sa Debby och knuffade på sin syster.
Diane vände sig med en grimas till Patty och förväntade sig uppenbarligen en historia om könssjukdomar eller stympning.
»Flickor, moster D har med sig en bok till klistermärken åt er.«
»Gå och lek med den i ert rum, så att jag kan få tala med er mor.«
Diane talade alltid mycket strängare till flickorna än vad Patty brukade göra, det var så Diane låtsades vara den bistre Ed Krause, som hade morrat och muttrat åt dem med sådan överdriven trötthet, att de redan som barn hade förstått att han mest skojade. Dessutom gav Patty Michelle en bedjande blick.
»Å, en klistermärkesbok!« hojtade Michelle med bara lätt överdriven entusiasm. Michelle ställde alltid gärna upp på de vuxnas förslag. Och när Michelle låtsades att hon ville göra något, började Libby skära tänder och vilja göra samma sak. Libby var född på julen, och det innebar att hon aldrig fick tillräckligt mycket presenter på sin födelsedag. Patty brukade lägga undan en extra present åt henne – och säga »Grattis på födelsedagen, Libby!« – men de visste alla hur det var, Libby blev lurad på konfekten. Libby kände sig sällan annat än lurad på konfekten.
Allt detta visste hon om sina flickor, men hon glömde det lätt. Vad var det för fel på henne, som gjorde att sådana sidor hos hennes flickor alltid gjorde henne förvånad?
»Vill du följa med ut i garaget?« undrade Diane och klappade på cigarettpaketet som hon hade i bröstfickan.
»Å…« var allt Patty sa. Diane hade slutat röka och börjat igen minst två gånger om året sedan hon fyllde trettio. Nu var hon trettiosju (och hon såg mycket äldre ut än vad Patty gjorde, huden i ansiktet var fårad som på en orm) och Patty hade för länge sedan lärt sig att det bästa stöd hon kunde ge var att hålla tyst och tvinga henne att sitta i garaget. Precis som deras mamma hade gjort med deras pappa. Visst, han hade dött av lungcancer strax efter det att han fyllt femtio.
Patty följde med sin syster, tvingade sig till att andas djupt, förberedde sig på att berätta för Diane att gården var förlorad, samtidigt som hon väntade för att se om systern skulle börja bråka om Runners hänsynslösa slösande och att hon hade tillåtit Runners hänsynslösa slösande, eller om hon helt enkelt skulle vara tyst och bara nicka förstående.
»Nå, vad är det nu med Bens, du vet vad?« sa Diane och slog sig ner i en knarrande trädgårdsstol där två av spänntamparna var trasiga och hängde ner mot golvet. Hon tände en cigarett och viftade omedelbart bort röken från Patty.
»Å, det är ingenting sådant, inte någonting sjukt eller så. Jag menar, visst är det sjukt, men… Han har färgat håret svart. Vad kan nu det betyda?«
Hon väntade sig att Diane skulle skratta åt henne, men Diane satt tyst.
»Hur mår Ben, Patty? Jag menar, hur verkar han i största allmänhet?«
»Tja, jag vet inte? Lynnig.«
»Han har alltid varit lynnig. Till och med som baby var han som en katt. Ena sekunden var han hur kelen som helst, och sedan kunde han stirra på en som om han inte hade någon aning om vem man var.«
Det var sant. Ben hade varit häpnadsväckande i tvåårsåldern. Han kunde kräva kärlek, gripa efter ett bröst eller en arm, men så fort han fått tillräckligt mycket tillgivenhet, och det gick fort, kunde han bli totalt slapp och spela död tills man släppte honom. Hon hade tagit honom till doktorn, och Ben hade suttit där, stel och med spänd mun, en stoisk pojke i polokrage med en skrämmande förmåga att behålla saker och ting för sig själv. Det verkade som om till och med doktorn hade tyckt att det var kusligt. Han hade plockat fram en billig slickepinne och sagt åt henne att komma tillbaka om sex månader om Ben inte hade förändrats. Ben hade aldrig förändrats.
»Tja, det är ju inte något brott att vara dyster«, sa Patty. »Runner kunde vara ganska dyster.«
»Runner är en skitstövel, det är inte samma sak. Ben har alltid varit så där tillbakadragen.«
»Men han är ju femton«, började Patty och tystnade sedan. Hon fick syn på en burk med gamla spikar på en hylla, en burk som hon inte trodde att någon hade rört sedan hennes pappas tid. Den var märkt med ordet Spik skrivet med hans raka handstil på ett stycke maskeringstejp.
Det oljiga betonggolvet i garaget var ännu kallare än luften. I ena hörnet hade vattnet i en gammal plastdunk frusit till is så att plasten spruckit i fogarna. Dianes cigarettrök gjorde att luften blev tung att andas. Men hon kände sig ändå egendomligt nöjd här bland alla de gamla verktygen som hon kunde föreställa sig att deras pappa hade hållit i: krattor med krokiga pinnar, yxor av olika storlek, hyllor där det stod burkar med skruvar, spik och muttrar. Till och med ett gammalt isskåp, som var fläckigt av rost längst ner, där deras pappa brukade kyla sin öl medan han lyssnade till fotboll på radio.
Det gjorde henne orolig att Diane sa så lite, för Diane var den som gärna framförde sina åsikter, även om hon egentligen inte hade några. Och det oroade henne ännu mer att Diane satt så orörlig, inte hade hittat någonting att rätta till eller sortera, för Diane gjorde ständigt någonting, hon brukade aldrig bara sitta och prata.
»Patty. Jag har hört en sak som jag måste berätta för dig. Först tänkte jag inte säga något, för det är naturligtvis inte sant. Men du är mor, du borde veta, och… fan också, jag vet inte, men jag tycker att du borde få reda på det.«
»Okej?«
»Har Ben någon gång lekt med flickorna på ett sätt som man skulle kunna misstolka?«
Patty bara stirrade på henne.
»På ett sätt som folk skulle kunna få fel uppfattning om… du vet, sexuellt?«
Patty satte nästan i halsen. »Ben avskyr flickorna!« Hon blev förvånad över att hon upplevde sådan lättnad. »Han ser till att ha så lite med dem att göra som möjligt.«
Diane tände en ny cigarett och nickade stelt. »Nåväl. Okej, det är bra. Men det var en sak till. En av mina väninnor säger att man har klagat på Ben i skolan, att ett par småflickor i Michelles ålder har pratat om att de pussats med honom och kanske rört vid honom eller något sånt. Kanske värre. Det jag hörde var värre.«
»Ben? Du fattar väl att det där är vansinne.« Patty reste sig upp, och hon visste inte vad hon skulle göra med sina armar och ben. Hon vände sig till höger och sedan som en förvirrad hund alldeles för snabbt till vänster, och sedan satte hon sig igen. Ytterligare en av spänntamparna i hennes stol gick sönder.
»Jag vet att det är vansinne. Eller så beror det på något missförstånd.«
Det var det allra värsta som Diane skulle ha kunnat säga. Så fort hon hade sagt det, visste Patty att hon hade fruktat precis detta. Den där lilla möjligheten – ett missförstånd – som skulle kunna förvandlas till något. En klapp på huvudet som skulle kunna vara en smekning i nacken som skulle kunna vara en kyss på läpparna som skulle kunna vara ett tak som störtar in.
»Missförstånd? Ben skulle aldrig missförstå en kyss. Eller en beröring. Inte med en liten flicka. Han är inte pervers. Han är en egendomlig unge, men han är inte sjuk i huvudet. Han är inte galen.« Patty hade hela livet svurit på att Ben inte var egendomlig, att han var precis som alla andra ungar. Men nu hade hon fastnat för egendomlig. Det var en insikt som kom plötsligt, det var som när håret blåste i ansiktet på en, när man var ute och körde bil.
»Kan du inte säga åt dem att han aldrig skulle göra något sådant?« bad Patty och plötsligt kom tårarna och hennes kinder blev våta.
»Även om jag sa till varenda människa i Kinnakee och varenda en i hela delstaten Kansas att han aldrig skulle göra något sådant, så skulle det nog ändå inte bli slut på pratet när det väl har börjat. Jag vet inte. Jag vet inte. Jag hörde det så sent som i går eftermiddags, men det verkar bara bli… större. Jag hade nästan tänkt åka direkt ut hit. Sedan satt jag resten av kvällen och försökte övertyga mig själv om att det inte var någonting att bry sig om. Och så vaknade jag i morse och förstod att det var det i alla fall.«
Patty kände igen känslan, en kvardröjande dröm, som om hon vaknat ur orolig sömn klockan två på morgonen och försökte intala sig själv att det gick bra med gården, att den skulle hämta sig i år, och sedan mådde hon ännu sämre när hon ett par timmar senare väcktes av väckarklockan, skamsen och lurad. Det förvånade henne att man kunde ligga flera timmar mitt i natten och låtsas att allt var som det skulle, och efter en halv minut med dagsljus veta att det helt enkelt inte var så.
»Då kom du alltså hit med mat och en bok för klistermärken och visste hela tiden att du hade den här historien om Ben som du tänkte tala om för mig.«
»Som jag sa…« Diane ryckte medlidsamt på axlarna och spretade med alla fingrar utom med dem som höll i cigaretten.
»Okej, vad kommer att hända nu? Vet du vad flickorna heter? Kommer någon att ringa till mig eller prata med mig eller prata med Ben? Jag måste prata med Ben.«
»Var är han?«
»Jag vet inte. Vi bråkade. Om hans hår. Han gav sig i väg på cykel.«
»Och vad var det med hans hår?«
»Jag vet inte, Diane! Herregud, vad har det för betydelse nu?«
Men Patty förstod naturligtvis att det var viktigt. Nu skulle allt silas och granskas, för att man ville hitta någon bakomliggande innebörd.
»Nåväl, jag tror inte att det är särskilt brådskande«, sa Diane lugnt. »Jag tror inte att vi behöver få hem honom just nu, om du inte vill få hem honom just nu.«
»Jag vill ha hem honom nu.«
»Okej då, låt oss börja ringa runt till folk. Du kan ge mig en lista på hans vänner så börjar jag ringa runt.«
»Jag vet inte ens vad han har för vänner längre«, sa Patty. »Han talade med någon i morse, men han ville inte säga vem det var.«
»Då tar vi reda på vilket nummer han senast ringde till.«
Hennes syster muttrade något, trampade på sin cigarettfimp med kängan, drog upp Patty ur stolen och tog med henne in. När sovrumsdörren öppnades på glänt sa Diane till flickorna att de skulle stanna i sitt rum, och gick sedan bort till telefonen och tryckte målmedvetet på återuppringning med ett av sina korvlika fingrar. Det tutade flera gånger, men innan signalen gick fram lade Diane på luren.
»Det var mitt nummer.«
»Ja visst ja. Jag ringde till dig strax efter frukost för att höra när du skulle komma.«
De två systrarna satte sig vid bordet och Diane hällde upp lite kaffe till. Det glittrade från snön som från ett stroboskop.
»Vi måste få hem Ben«, sa Patty.