NU
NÄR de kommit tillbaka till bilen sa Lyle bara två ord: »Vilken mardröm!« Till svar sa jag Mmm. Krissi påminde mig om mig själv. Sniken och otålig, stoppade alltid undan saker för framtida bruk. Som det där chipspaketet. Sådana snyltare som vi tycker alltid om små matpaket, för folk släpper dem ifrån sig utan att bråka så mycket.
Lyle och jag körde i ungefär tjugo minuter utan att någon av oss sa särskilt mycket, och när han till sist öppnade munnen lät han som en nyhetsuppläsare på TV som sammanfattade dagens händelser: »Då ljuger hon tydligen när hon säger att Ben ofredade henne. Jag tror att hon ljög för sin pappa också. Jag tror att Lou Cates blev galen och slog ihjäl hela din familj, och sedan fick han längre fram reda på att hon hade ljugit. Han dödade en oskyldig familj utan anledning. Alltså splittras hans egen familj. Lou Cates försvinner, börjar dricka.«
»Alltså?« undrade jag.
»Det är en hållbar teori. Tycker du inte det?«
»Jag tycker inte att du ska följa med på några fler av de här utfrågningarna. Det blir bara pinsamt.«
»Men Libby, det är ju jag som bekostar alltsammans.«
»Kanske det, men du hjälper verkligen inte till.«
»Förlåt mig«, sa han och sedan slutade vi prata med varandra. När himlen på avstånd började färgas äckligt orange av ljusen från Kansas City, sa Lyle utan att se på mig: »Fast det är en bra teori, tycker inte du det?«
»Allt blir teori, det är därför det är ett mysterium!« sa jag och härmade hans röst. »Helt enkelt ett stort mysterium: Vem dödade familjen Day?« sa jag glatt. Det gick ett par minuter och sedan fortsatte jag motvilligt: »Jag tycker det verkar vara en bra teori, men jag tror att vi borde ta en titt på Runner också.«
»Det är okej för min del. Fast jag tänker fortfarande försöka spåra upp Lou Cates.«
»Du gör som du vill.«
Jag släppte av Lyle utanför Sarah’s och erbjöd mig inte att köra honom hem. Där stod han på trottoaren och såg ut som en unge som blivit förvånad över att hans föräldrar faktiskt klarar av att lämna honom på ett läger. När jag kom hem var det sent och jag var irriterad och ville räkna mina pengar. Hittills hade jag tjänat tusen dollar på Mordklubben, och sedan var Lyle skyldig mig femhundra för Krissi, även om hon säkert skulle ha pratat med vem som helst. Men samtidigt som jag tänkte det förstod jag att det inte var sant. Ingen av de där töntarna från Mordklubben skulle ha kunnat klara av Krissi lika bra, tänkte jag. Hon pratade med mig eftersom vi hade samma kemikalier i blodet: skam, vrede, girighet. Omotiverad nostalgi.
Jag hade gjort mig förtjänt av mina pengar, tänkte jag, men kände mig ändå av någon anledning irriterad. Det verkade som om Lyle inte hade något emot att betala mig. Fast det var vad jag gjorde – jag förde inom mig ett ilsket samtal med mig själv då jag försvarade mig och var arg över saker som ännu inte hade hänt. Ännu inte.
Jag hade gjort mig förtjänt av mina pengar (nu kände jag mig lugnare) och om jag fick tag på Runner, om jag pratade med Runner, skulle jag tjäna mycket mer pengar och klara mig gott och väl fyra månader. Om jag levde mycket enkelt.
Om vi säger fem månader: när jag kom hem hade Lyle redan lämnat ett meddelande på telefonsvararen där han sa att några av de lokala knäppgökarna i Mordklubben ville ha ett möte, då de kunde tänka sig att köpa »minnessaker« från min familj. Magda skulle hålla i det, om jag var intresserad. Magda, den där grottänniskan som hade ritat djävulshorn på mitt foto. Ja, Magda, jag skulle gästa ditt hem, var är det nu du förvarar ditt silver?
Jag stängde av telefonsvararen, som jag hade stulit från en rumskamrat då jag bodde på ett annat ställe. Jag tänkte på Krissi och förstod att det hemma hos henne antagligen också var fullt med skräp som hon snott från folk. Jag hade en stulen telefonsvarare, en nästan hel uppsättning matsilver som jag stulit från olika restauranger, ett halvdussin salt- och pepparströare, ett par som var helt nya och kom från Tim-Clark’s och som jag inte klarade av att flytta från hallbordet till köket. I ena hörnet av vardagsrummet, bredvid min gamla TV, står en kartong med mer än hundra små flaskor lotion som jag lagt beslag på. Jag behåller dem för jag tycker om att titta på dem där de ligger tillsammans, rosa och lila och gröna. Jag vet att om någon kom hem till mig skulle han eller hon inte tycka att det såg klokt ut, men ingen kommer hem till mig och jag gillar dem alldeles för mycket för att kunna göra mig av med dem. Min mor hade alltid sträva och torra händer, hon smorde ständigt in dem, men det hjälpte inte mycket. Det var ett av våra sätt att retas med henne: »Nej, rör mig inte, du är som en alligator!« I den kyrka som vi då och då gick till, hade man en handkräm i damrummet som hon sa luktade som rosor: Vi brukade turas om att spruta på det och sedan sniffa på händerna och ge varandra komplimanger för att vi hade så kvinnlig doft.
Inget telefonsamtal från Diane. Trots att hon borde ha fått mitt meddelande vid det här laget hade hon inte ringt. Det verkade konstigt. Diane försökte alltid göra det lätt för mig att be om ursäkt. Till och med efter den här sista perioden då jag inte låtsats om henne – sex år. Skulle tro att jag borde skickat henne ett dedicerat exemplar av min bok.
Jag vände mig mot den andra samlingen lådor, de som stod under trappan och som hade blivit alltmer skrämmande ju mer jag tillät mig själv att tänka på morden. Det är ju bara saker, försökte jag intala mig själv. De kan inte skada dig.
Fast när jag var fjorton funderade jag mycket på att ta livet av mig – i dag är det som en hobby, men i fjortonårsåldern var det snarare en kallelse. En septemberförmiddag, strax efter det att skolan hade börjat, hade jag tagit Dianes .44 Magnum och hållit den i knäet i flera timmar som om den varit en baby. Vilken tillfredsställelse det skulle vara att helt enkelt skjuta skallen av sig så att all min elakhet försvann med ett enda skott, som när man blåser fröna av en maskrosboll. Men jag tänkte på Diane och att hon skulle komma hem och hitta min lilla kropp och en blodröd vägg, och därför kunde jag inte göra det. Det är antagligen därför som jag tycker så illa om henne, hon hindrade mig från att göra det jag allra helst ville. Jag kunde helt enkelt inte göra så mot henne, men jag lovade mig själv en sak: Om jag fortfarande mår så här dåligt den första februari, då ska jag ta livet av mig. Och jag mådde lika dåligt den första februari, men om igen gav jag mig själv samma löfte: Om det är lika hemskt den första maj, då ska jag göra det. Och så höll jag på. Och jag lever fortfarande.
Jag tittade på kartongerna och gav mig själv ett lite enklare löfte: Om jag inte längre står ut med att göra det här om tjugo minuter, då ska jag bränna alltihop.
Den första lådan föll lätt isär, ena sidan ramlade av så fort jag hade dragit bort tejpen. Högst upp i den låg en T-shirt från en konsert med The Police som var mammas; den var fläckig av mat och mycket mjuk.
Arton minuter.
Under den låg en bunt anteckningsböcker med gummiband om. De var Debbys allihopa. Jag bläddrade igenom dem och läste här och där:
Harry S. Truman var Amerikas 33:e president
och från Missouri.
Hjärtat är kroppens pump och ser till att blodet
rinner över hela kroppen.
Under dem låg en hög med lappar, från Michelle till mig, från mig till Debby, från Debby till Michelle. Jag bläddrade genom dem och plockade fram ett gratulationskort med en glassdrink på framsidan där körsbäret var gjort av röda paljetter.
Kära Debby, skrev min mamma med sin gnetiga handstil.
Vi är så glada att vi har en så söt, snäll och hjälpsam flicka i familjen. Du är mitt lilla körsbär uppå toppen! Mor
Hon skrev aldrig »mamma«, tänkte jag, och vi kallade henne nästan aldrig det, inte ens när vi var små. Jag vill till mamma, tänkte jag. Det sa vi aldrig. Jag vill till mor, tänkte jag. Jag kände hur någonting gick sönder i mig som inte borde ha gått sönder. Ett stygn gick upp.
Fjorton minuter.
Jag bläddrade igenom ännu fler anteckningar, lade alla de trista och meningslösa åt sidan för att sälja dem till Mordklubben, kände hur jag saknade mina systrar, skrattade åt några av lapparna, alla de konstiga saker vi oroat oss för, de hemlighetsfulla meddelandena, de enkla teckningarna, listorna på folk vi gillade och på dem vi inte tyckte om. Jag hade glömt bort hur nära vi stod varandra, flickorna Day. Då skulle jag inte ha sagt att vi gjorde det, men nu, när jag som en ensamstående gammal antropolog, sitter och studerar det vi skrev till varandra, inser jag att det var så. Elva minuter. Här låg Michelles dagböcker, sammanhållna med gummiband till en liten bunt i konstgjort läder. Varje år fick hon två stycken i julklapp – hon behövde dubbelt så många som en vanlig flicka. Hon brukade alltid börja skriva i den nya med en gång, när vi fortfarande satt vid julgranen, och antecknade varenda julklapp någon av oss fick och höll räkning på dem.
Jag slog upp en dagbok från 1983 och kom ihåg vilken nedrig unge Michelle var redan i nioårsåldern – hon skulle alltid lägga sig i allting. Det hon skrivit den dagen handlade om att hon hade hört sin favoritlärare, Miss Berdall, säga snuskiga saker till en man i telefon i lärarrummet – och Miss Berdall var inte ens gift. Michelle funderade på om hon skulle säga det till Miss Berdall, för då skulle Miss Berdall kanske ta med något gott till lunch åt henne. (Tydligen hade Miss Berdall en gång gett Michelle hälften av sin syltmunk, vilket gjort att Michelle ständigt var fixerad vid miss Berdall och hennes bruna papperspåsar. Man kunde ofta räkna med att lärare gav en halva sin smörgås eller en frukt, om man bara stirrade tillräckligt länge på dem. Fast man fick inte göra det alltför mycket, för då fick man ett brev med hem och det skulle få mamma att börja gråta.) Michelles dagböcker var fyllda med dramatik och antydningar som låg precis på mellanstadienivå: På rasten stod Mr McNany och rökte precis utanför pojkarnas omklädningsrum, och sedan använde han munspray för att ingen skulle veta om det (ordet munspray var understruket flera gånger). Mrs Joekep från kyrkan brukade sitta i sin bil och dricka… och när Michelle frågade Mrs Joekep om hon hade influensa eftersom hon drack direkt ur flaskan, skrattade Mrs Joekep och gav henne tjugo dollar att köpa kakor för på nästa scoutmöte, trots att Michelle inte var scout.
Herregud, hon skrev till och med saker om mig: Hon visste till exempel att jag hade ljugit för mamma om den gången jag slagit till Jessica O’Donnell. Det var sant. Jag hade gett den stackars flickan ett blått öga, men när jag berättade det för mamma svor jag på att hon hade fallit ner från gungan. Libby talade om för mig att det var Djävulen som fick henne att göra det, skrev Michelle. Undrar om jag ska berätta det för mamma?
Jag slog igen boken för 1983, bläddrade igenom dem för 1982 och 1984. Dagboken för andra hälften av 1984 läste jag igenom noga för att se om Michelle skrev någonting anmärkningsvärt om Ben. Inte mycket utom ständigt återkommande påståenden om att han var en tölp som ingen gillade. Jag undrade om poliserna hade haft samma uppfattning. Och jag kunde föreställa mig någon eländig fantast som satt på polisstationen och åt kinamat mitt i natten och läste om hur Michelles bästa väninna fick mens.
Nio minuter. Ännu fler gratulationskort och brev, och sedan grävde jag fram en lapp som var mycket prydligare vikt än de andra, det såg ut som något slags origami, och den liknade nästan en fallos, vilket jag antog också var meningen eftersom ordet HINGST stod skrivet längst upp. Jag vek upp den och läste den rundade flickaktiga handstilen:
11/5/84
Käre Hingst,
Jag sitter i biologisalen och fingrar på mig själv under bänken för jag är så kåt efter dig. Kan du föreställa dig min fitta? Den är fortfarande fin och röd för dig. Kom hem till mig efter skolan i dag, okej? Jag vill knulla med dig!!! Jag är så kåt, redan nu. Jag skulle önska att du kunde bo hos mig alltid när mina föräldrar är borta. Din mamma skulle inte fatta det, hon är totalt ute i det blå! Varför vill du stanna kvar hemma när du skulle kunna vara med mig?! Skärp dig nu lite och be din mamma att dra åt helvete. Jag skulle tycka det vore så trist om du kom och hälsade på en dag och upptäckte att jag roade mig på annat håll. Skämtar bara! Å, jag vill komma! Kom till min bil efter skolan, jag parkerar borta på Passel Street.
Ses snart
Diondra
Ben hade inte haft någon flickvän, det hade han inte. Ingen, inte en enda människa, inte Ben heller, hade någonsin sagt det. Namnet lät inte ens välbekant. Längst nere i lådan låg en bunt med våra gamla skolkataloger, från och med 1975 när Ben började skolan till 1990 när Diane skickade bort mig första gången.
Jag slog upp katalogen för 1984–1985 och tittade på Bens klass. Ingen Diondra, men ett foto av Ben som det gjorde ont att se: sluttande axlar, sidbena och den bomullsskjorta han alltid hade på sig vid speciella tillfällen. Jag kunde föreställa mig hur han där hemma hade satt den på sig inför fotograferingen och tränat framför spegeln hur han skulle le. I september 1984 hade han fortfarande skjortor som mamma hade köpt åt honom, och i januari var han en ilsken svarthårig grabb som anklagades för mord. Jag kikade på årskullen över och ryckte till då och då när jag såg någon Dina eller Diane, men hittade ingen Diondra. Men sedan, i klassen över den, när jag nästan höll på att ge upp, hittade jag henne, Diondra Wertzner. Det var det fulaste namn jag någonsin hört och jag lät fingret glida över raden med ansikten och förväntade mig att hitta en framtida skolbespisningsföreståndare, någon grov en med en antydan till mustasch, men hittade i stället en söt, rundkindad flicka med ett moln av mörka lockar. Hon hade fina drag som hon markerade med kraftig makeup, men till och med på det här fotot skilde hon sig från de övriga. Det var någonting i de djupt liggande ögonen, någonting djärvt, och ett leende med halvsluten mun så att man kunde se de spetsiga valptänderna.
Jag plockade fram klassboken från föregående år, och där fanns hon inte med. Jag plockade fram klassboken för nästa år, och inte heller i den fanns hon med.