NU
HIMLEN hade en onaturligt purpurfärgad nyans när jag lämnade baren i Lidgerwood och skumpade fram på småvägar mot tippen. Jag undrade vad det avslöjade om mig, detta att min egen far bodde bland giftigt avfall på en tipp, och att jag fram tills nu varken hade vetat om det eller brytt mig. För att fånga och utrota gräshoppor. Kil och melass och arsenik för att få slut på gräshoppsplågan under trettiotalet, och när sedan folk inte behövde det längre, då grävde de bara ner det, säck efter säck. Folk blev sjuka.
Jag önskade att jag hade haft någon med mig. Lyle, som suttit och vridit sig i sätet bredvid, klädd i en av sina krympta kavajer. Jag borde ha ringt till honom. Jag hade varit så nervös och haft så brått att komma hit att jag inte hade berättat för någon vart jag skulle, och jag hade inte använt mitt kreditkort sedan jag fyllde tanken i Kansas City. Om det var någonting som gick fel skulle det kunna ta flera dagar innan någon saknade mig. De där killarna i baren var de enda som skulle ha en aning om var jag var, och de verkade inte vara särskilt goda medborgare.
Det här är ju löjligt, sa jag högt för att jag verkligen skulle veta det. Jag rös till när jag tänkte på anledningen till att jag letade efter Runner: Det var en massa människor som trodde att han hade dödat nästan alla i familjen Day. Men jag kunde fortfarande inte få det att stämma, när jag tänkte på det, även om han inte hade något alibi. Ärligt talat hade jag svårt att föreställa mig Runner använda en yxa. Jag kunde tänka mig att han i vredesmod grep ett gevär – sikta, spänn hanen, pang – men det där med yxan stämde inte. Alldeles för jobbigt. Dessutom hade man nästa morgon hittat honom hemma hos sig, sovande och fortfarande onykter. Jo, Runner skulle ha druckit sig packad då han dödade sin familj. Men han skulle inte ha vågat stanna kvar. Han skulle ha stuckit i väg och då råkat avslöja för alla människor att han var skyldig.
Tippen var avspärrad med ett billigt metallstängsel som folk klippt upp taggiga öppningar i. Överallt växte det midjehögt gräs, som präriegräs, och på avstånd såg man skenet av små eldar. Jag körde runt stängslet och hörde hur ogräs och löst grus alltmer intensivt skrapade mot bilens underrede ända tills jag stannade. Jag slog igen bildörren med en dämpad duns och hade blicken fäst på de där eldarna i fjärran. Det skulle bli en ungefär tio minuter lång marsch innan jag nådde fram till lägret. Det var enkelt att glida in genom hålet som klippts upp i stängslet till höger om mig, och jag började gå medan rävsvansar svepte mot mina ben. Nu höll himlen snabbt på att mörkna, vid horisonten syntes bara en tunn, rosa strimma. Jag märkte att jag utan anledning gick och nynnade på »Uncle John’s Band« för mig själv.
På avstånd stod några spretiga träd, men under de första tvåhundra meterna var det bara böljande midjehögt gräs. Återigen blev jag påmind om min barndom, den trygga känslan av allt det där gräset som smekte ens öron och handleder och insidan av ens vader, det var som om växterna försökte lugna en. Jag tog ett par steg på måfå och slog plötsligt kängans tåspets rakt i bröstkorgen på en kvinna. Jag kunde faktiskt känna hur revbenen skildes åt en aning när den läderklädda skospetsen gled in mellan dem. Hon hade legat hopkrupen på marken i en urinpöl, och hade haft armarna om en spritflaska utan etikett. Hon satte sig till hälften upp, verkade yr i huvudet och ena ansiktshalvan var kladdig av intorkad gyttja. Hon vände sitt förtorkade ansikte mot mig och väste mellan tänderna åt mig: »Bort från mig, bort från mig!«
»Vad i helvete?!« skrek jag åt henne och tog ett par förvirrade, snabba steg tillbaka och sträckte upp armarna i luften som om jag var rädd för att nudda vid henne. Jag fortsatte att gå snabbt, försökte låtsas som om ingenting hade hänt och hoppades att den där kvinnan skulle somna igen, men hon fortsatte att vråla efter mig mellan klunkarna som hon tog ur flaskan: Bortfrånmigbortfrånmigbortfrånmig, och skriken förvandlades till en sång och sången till gråt.
Kvinnans skrik väckte intresset hos tre män, vars ansikten dök upp bakom den knotiga träddunge som jag var på väg emot. Två av dem glodde ilsket mot mig och den yngste, en benig man, kanske i fyrtioårsåldern, kastade sig framåt och sprang i full fart mot mig med en käpp i handen som han hade satt eld på. Jag tog två steg tillbaka och ställde mig där.
»Vem är du? Vem är du?« skrek han. Den svaga lågan på hans fackla fladdrade till och blåstes ut när han närmade sig mig. Sedan gick han långsamt de sista stegen, stannade framför mig, tittade slött på glöden och röken och hans manhaftighet förvandlades till surhet nu när han inte längre hade någon eld. »Vad vill du, du borde inte vara här, man måste ha tillåtelse för att få vara här, det är inte okej att bara komma hit.« Mannen var glosögd, han var smutsig överallt, men hans hår lyste ljusgult som en mössa, det var som om det var det enda han vårdade. »Det är inte okej«, upprepade han, snarare till träden än till mig. I den stunden önskade jag att jag hade tagit med mig ett vapen, min Colt kanske, och jag undrade när jag skulle sluta att vara så jävla dum.
»Jag försöker hitta en kille som heter Runner Day.« Jag visste inte om min pappa hade brytt sig om att skaffa något nytt namn, men jag antog att även om han hade gjort det, så skulle han ha glömt bort det efter sin tredje eller fjärde öl. Jag hade rätt.
»Runner? Vad vill du Runner? Har han stulit något från dig? Vad har han tagit? Han tog min klocka och han vägrar ge tillbaka den.« Mannen kröp ihop som ett litet barn och började plocka på en lös knapp längst ner i skjortan.
Precis på andra sidan stigen, ungefär tolv meter därifrån, såg jag att det rörde sig i det höga gräset. Det var ett par som knullade, bara ben och hår och ansikten som var förvridna av vrede eller äckel. De hade båda två jeansen nedhasade till anklarna och mannens skära rumpa guppade som en tryckluftsborr. Den gulhårige mannen betraktade den, fnissade till och sa viskande någonting som lät som kul.
»Jag är inte arg på honom, på Runner alltså«, tillade jag och drog bort hans uppmärksamhet från paret. »Jag är bara släkt med honom.«
»Ruuuunneeeer!« skrek mannen plötsligt över axeln. Sedan såg han åter på mig. »Runner bor i det där huset längst bort, där ute i kanten av lägret. Har du någon mat?«
Utan att svara började jag gå, samtidigt som det gick högljutt för paret bakom mig. Eldarna blev starkare och var närmare varandra, när jag kom fram till »huvudleden« – ett stycke förtorkad mark översållad med tält som slokade likt paraplyer i hård vind. En stor eldgrop flammade mitt i lägret, en kvinna med hängande kindpåsar och frånvarande blick pysslade om lågorna och brydde sig inte om de burkar med bönor och soppa som höll på att bli svarta av hettan medan innehållet kokade över. Ett yngre par med sårskorpor på armarna betraktade henne inifrån sitt tält. Kvinnan hade en vintermössa för barn snett placerad på huvudet och hennes bleka ansikte kikade fram, fult som buken på en fisk. Ett litet stycke bortom dem satt två gamla män med maskrosor inflätade i sitt toviga hår och åt med fingrarna hungrigt ur en burk så att den tjocka stuvningen stänkte i luften.
»Kom igen nu, Beverly!« fräste den sårige mannen till kvinnan som skötte om elden. »Det måste för fan vara klart nu.«
När jag vandrade in i lägret blev alla tysta. De hade hört hur man hade ropat på Runner. En gammal man pekade med sitt smutsiga finger längre västerut – han är där borta – och jag lämnade värmen från elden och gick ut i den svala undervegetationen. Nu var marken mer kuperad, det var som kraftiga vågor på havet, en eller två meter höga, rad efter rad, och ungefär nio kullar bort kunde jag se det: ett lugnt sken, som en soluppgång.
Jag flöt med uppför och nedför kullarna och nådde slutligen toppen av den sista där jag upptäckte ljuskällan. Det visade sig att Runners hem var en jättestor betongblandare, som såg ut som en simbassäng ovan markytan. Det strömmade ut ljus från den, och för en kort stund blev jag rädd att det var radioaktivitet. Lyste det om arsenik som man dödar gräshoppor med?
När jag började gå mot behållaren kunde jag höra det förstärkta ekot av hur Runner rörde sig, som när en skalbagge går över ett oljefat. Med tillrättavisande röst som en lärare höll han på att viska för sig själv – tja, jag antar att du borde tänkt på det tidigare, herr Viktig – och behållaren förstärkte ljudet och sände det upp mot himlen som nu var djupt purpurfärgad som en sorgklänning. Ja, jag skulle tro att du verkligen gjorde det den här gången, Runnergrabben, sa han. Behållaren var ungefär tre meter hög, och det fanns en stege vid ena sidan, så jag började klättra uppåt samtidigt som jag ropade min fars namn.
»Runner, det är Libby. Din dotter«, vrålade jag och stegen var så rostig att det började klia i mina händer. Inifrån behållaren kom gurglande strupljud. Jag klättrade uppför ytterligare ett par stegpinnar och kikade ner i den. Runner stod framåtböjd och kräktes mot dess botten och plötsligt vräkte han ur sig en lila, bubblig massa. Sedan lade han sig ner på ett smutsigt badlakan, rättade till sin baseballkeps så att den kom sidlänges och nickade som om ett jobb, någonstans, hade blivit ordentligt utfört. Runt honom lyste ett halvdussin ficklampor som om de varit stearinljus och de sken på hans skrovliga, solbrända ansikte och på en hög med skräp: en brödrost utan knappar, en kastrull av plåt, en hög med armbandsklockor och guldkedjor och ett litet kylskåp som inte var inkopplat någonstans. Han låg på rygg, slappt och ledigt som om han solbadade, med det ena benet korsat över det andra, en öl höjd mot läpparna och med en trasig tolvpackskartong bredvid sig. Jag ropade hans namn en gång till och nu fokuserade han blicken och rynkade näsan som en elak hund när han fick syn på mig. Det var en av mina egna gester.
»Vad vill du?« fräste Runner åt mig och kramade ölburken hårdare i handen. »Jag har talat om för alla att det inte säljs någonting här i kväll.«
»Runner, det är Libby, din dotter.«
Han reste sig upp så att han kunde luta sig mot armbågen och vred sedan mössan ett kvarts varv. Så drog han handen över spetsmönstret av intorkad saliv på hakan. Han fick bort lite av det.
»Libby?« sa han och log stort. »Lilla, lilla Libby! Men kom då ner här, hjärtat! Kom och hälsa på din far.« Han reste sig med stor möda upp, ställde sig mitt i behållaren och hans röst lät djup och metallisk då den studsade mot väggarna och ficklamporna gjorde att han såg ut att skimra som en galen lägereld. Jag tvekade vid stegen som böjde sig över kanten högst upp där den sedan tog slut.
»Kom nu in, Libby, det här är din pappas nya hem!« Han sträckte ut armarna mot mig. Hoppet ner i behållaren såg inte farligt ut, men det var inte jättelätt heller.
»Kom nu då. Herregud, har du kommit så här långt för att träffa mig, ska du väl inte stå där och se rädd ut«, vrålade Runner till mig. Då svängde jag benen över kanten och satte mig som en nervös simmare på kanten. När Runner ännu en gång sagt Men Herregud! började jag klumpigt ta mig nedåt. Runner hade alltid ständigt talat om för sina barn att de var ena riktiga fegisar och lipsillar. Egentligen hade jag bara umgåtts med honom under en enda sommar, men det hade varit en jävligt hemsk sommar. Hans hånfullhet fungerade alltid på mig: det slutade med att jag svingade mig från trädgrenen, hoppade ner från höloftet eller kastade mig i floden trots att jag inte kunde simma. Men jag kände mig aldrig segerstolt efteråt, bara lurad. Nu sänkte jag mig ner i den rostiga behållaren och när mina armar började skaka och mina ben sviktade, kom Runner fram och grep tag om midjan på mig, slet loss mig från kanten och började snurra mig runt i små maniska cirklar. Mina korta ben for ut bakom mig, som om jag återigen hade varit sju år gammal och jag började kämpa för att de skulle nå ner till golvet, men det fick bara Runner att gripa hårdare tag i mig och hans händer gled upp under mina bröst så att jag flög omkring som en trasdocka.
»Sluta Runner, sätt ner mig, sluta!« Vi välte omkull två ficklampor som rullade i väg så att ljuskäglorna studsade mot alla väggarna. Det såg ut som de där ljusskenen som hade förföljt mig den där natten.
»Säg snälla«, sa Runner och skrattade.
»Sätt ner mig.« Han snurrade mig ännu vildare. Mina bröst hade nu pressats upp mot halsen och det värkte i armhålorna av Runners grepp.
»Säg snälla!«
»Snälla!« skrek jag och knep rasande ihop ögonen.
Runner släppte mig. Som om jag blivit avkastad från en gunga, hängde jag med ens viktlös i luften och svävade framåt. Jag landade på fötter och tog tre stora steg innan jag slog emot behållarens vägg. Ett högt metalliskt dån hördes och jag gned min ömma axel.
»Herregud, mina ungar har alltid varit riktiga fegisar«, sa Runner och flämtade där han stod framåtböjd med händerna mot knäna. Han lutade sig sedan tillbaka och sträckte på halsen så att det knakade. »Kan du räcka mig en av de där ölburkarna, hjärtat?«
Det var precis så som Runner alltid hade varit – galen, och så plötsligt inte, och så förväntade han sig att man skulle låtsas som ingenting, vilken kränkning han än hade utsatt en för. Jag stod med korslagda armar och rörde mig inte för att hämta någon öl åt honom.
»Men för helvete, Debby, äh, Libby, vad är det med dig? Är det kvinnofrigörelse du håller på med? Ta nu och hjälp din pappa.«
»Vet du varför jag har kommit hit, Runner?« frågade jag.
»Nä.« Han gick själv bort och tog en öl och glodde på mig under rynkade ögonbryn så att hela hans panna försvann i djupa veck. Jag hade trott att han skulle bli chockad av att se mig, men Runner hade redan för länge sedan förlorat den del av hjärnan som hade förmåga att bli överraskad. Hans liv var så trist och meningslöst att vad som helst kunde hända, så varför inte ett besök av en dotter som han inte hade sett på fem år?
»Hur länge sedan var det egentligen sedan jag träffade dig senast, min lilla flicka? Fick du det där askfatet med en flamingo som jag skickade till dig?« Det var för mer än tjugo år sedan som han skickade det där askfatet; det var på den tiden då jag var tio år gammal och inte hade börjat röka.
»Kommer du ihåg att du skrev ett brev till mig, Runner?« frågade jag. »Om Ben? Om att du vet att det inte var han som… som gjorde det.«
»Ben? Varför skulle jag skriva till den där skitstöveln? Han är totalt förstörd. Men du vet ju att det inte var jag som uppfostrade honom, det gjorde hans mamma, ensam. Han föddes galen och han har fortsatt att vara galen. Om han hade varit ett djur skulle han ha betraktats som kullens spill och vi skulle ha avlivat honom.«
»Minns du det där brevet som du skrev till mig för bara ett par dagar sedan. Du sa att du var döende och att du ville berätta sanningen om vad som hände den där kvällen.«
»Ibland har jag undrat om han ens var min. Jag har alltid tyckt att jag på sätt och vis blev lurad att behöva uppfostra honom. Som om folk antagligen skrattade åt det, när jag inte var i närheten. För det finns ingenting hos honom som påminner mig om mig själv. Han var din mammas pojke till hundra procent. Mammas pojke.«
»I det där brevet – minns du brevet, Runner, som du skrev för bara ett par dar sedan? – där sa du att du visste att det inte var Ben som gjorde det. Känner du ens till att Peggy har tagit tillbaka det alibi hon gav dig. Din gamla flickvän, Peggy?«
Runner tog en stor klunk av sin öl och gjorde en grimas. Han stack ner tummen i ena byxfickan och skrattade ilsket till.
»Jaha, visst skrev jag ett brev till dig. Men glöm det. Visst är jag döende, har fått scoli… vad kallas det nu, när levern har blivit dålig?«
»Sclerosis?«
»Just det, det har jag. Och dessutom är det något fel på mina lungor. De sa att jag kommer att dö inom ett år. Förstod väl att jag borde ha gift mig med någon som hade sjukförsäkring. Peggy hade det, hon gick jämt och lät dem ta bort tandsten, fick olika recept.« Han sa det med ett tonfall som om hon hade brukat äta kaviar till middag; recept.
»Man borde alltid ha en sjukförsäkring, Libby. Mycket viktigt. Man är inte värd ett skit om man inte har det.« Han studerade baksidan av sin hand och blinkade sedan. »Så jag skrev alltså ett brev till dig. Jo, det är ett par saker som måste redas upp. Det hände en massa skit den där dagen med morden, Libby. Jag har tänkt en hel del på det, det har faktiskt plågat mig. Det var en jävligt dålig dag. På sätt och vis en förbannad dag. En förbannad jävla Day«, tillade han och pekade på sig själv. »Men du förstår, det var så många som pekade finger åt alla håll den gången – de skulle ha kunnat sätta vem som helst i fängelse. Jag kunde inte framträda på det sätt som jag skulle önska att jag kunnat göra. Det skulle helt enkelt inte ha varit smart.«
Han sa det som om det hade varit ett enkelt affärsbeslut, och sedan rapade han dämpat. Jag föreställde mig att jag skulle kunna ta den där plåtkastrullen och slå den i ansiktet på honom.
»Nåväl, nu kan du prata. Vad hände, Runner? Berätta vad som hände. Nu har Ben suttit i fängelse i flera årtionden, så om du vet något bör du nog säga det nu.«
»Vad menar du, så att jag själv åker i fängelse?« Han grymtade till ganska upprört, satte sig på sitt badlakan och använde ena hörnet av det för att snyta sig. »Det är ju inte så att din bror var någon oskyldig liten stackare precis. Din bror sysslade med häxeri, satanistskit. Om man umgås med Djävulen så kommer man förr eller senare att åka dit… det borde jag ha förstått när jag såg honom tillsammans med Trey Teepano, den där jävla… skitstöveln.«
Trey Teepano, det där namnet som ständigt dök upp, men som inte ledde någonstans. »Vad hade Trey Teepano gjort?«
Runner log stort så att en sprucken tand vilade mot underläppen. »Ja jisses, folk vet inte ett dugg om vad som hände den där kvällen. Det är nästan skrattretande.«
»Det är inte det minsta lustigt. Min mamma är död och min bror sitter i fängelse. Och dina barn är döda, Runner.«
När han hörde det, lutade han huvudet bakåt och såg upp mot månen som var vackert krökt som en skiftnyckel.
»Du är inte död«, sa han.
»Michelle och Debby är döda. Patty är död.«
»Men har du aldrig funderat över varför du inte är död?« sa han och spottade ut en blodklump. »Är inte det konstigt?«
»Vad har Trey Teepano med det hela att göra?« upprepade jag.
»Får jag någon sorts belöning, pengar eller så, om jag berättar?«
»Det är jag säker på, ja.«
»Jag är inte oskyldig, inte helt och hållet, men det är inte din bror heller och inte Trey.«
»Vad har du gjort, Runner?«
»Vem var det som fick alla pengarna? Det var i alla fall inte jag.«
»Vilka pengar? Vi hade inga pengar.«
»Din mamma hade pengar. Din jävla satkärring till mamma hade pengar, tro mig.«
Nu stod han upp och glodde på mig; hans stora pupiller fyllde regnbågshinnorna så att de blå ögonen såg ut som soleruptioner. Han böjde åter huvudet, på ett ryckigt sätt, som ett vilddjur, och började gå fram emot mig. Han höll handflatorna framsträckta som om han ville visa att han inte tänkte skada mig, och det fick mig att tro att han kanske skulle kunna göra det.
»Vart tog alla de där pengarna från Pattys livförsäkring vägen, Libby? Det är ett annat mysterium du kan fundera på. För jag har fan ta mig inte fått dem.«
»Det var ingen som fick några pengar, Runner. Allt gick åt till att försvara Ben.«
Nu stod Runner tätt intill mig och försökte skrämma mig, precis som han brukade göra när jag var liten. Han var inte någon stor man, men han var ändå gott och väl femton centimeter längre än jag, och han andades tungt rakt på mig med en andedräkt som luktade ljummen burköl.
»Vad hände, Runner?«
»Din mamma, som alltid höll sina pengar för sig själv och aldrig någonsin hjälpte mig, jag som lade ner flera års arbete på den där gården men aldrig fick ett dugg. Nåväl, en vacker dag var det kokta fläsket stekt. Och din förbannade mor var själv orsak till det. Om hon bara hade gett mig de där pengarna…«
»Bad du henne om pengar den där dagen?«
»Jag har varit skyldig folk pengar hela livet«, sa han. »Under hela mitt liv har jag aldrig lyckats bli skuldfri, har alltid varit skyldig folk pengar. Har du pengar, Libby? Visst fan, det har du, du skrev ju den där boken, eller hur? Så du är inte heller helt oskyldig. Ge mig lite pengar, Libby. Ge din gamle far lite kontanter. Då ska jag köpa mig en ny lever på svarta börsen, sedan ska jag vittna om precis vad du vill. Vad min lilla flicka än vill.« Han petade mig med två fingrar rakt i bröstet och jag började långsamt och försöka rygga tillbaka uppåt. »Om du hade något att göra med det som hände den där kvällen, kommer det att bli uppdagat, Runner.«
»Tja, man fick inte reda på någonting den gången, så varför skulle man upptäcka någonting nu? Tror du att snutarna, advokaterna, alla som var inblandade i fallet, alla som blev berömda på grund av det där fallet« – nu pekade han på mig och sköt ut med underläppen – »tror du att de tänker säga ›hoppsan, förlåt, vi gjorde ett misstag, se så Benny-pojken, gå nu och njut av ditt liv‹. Nä. Vad som än hände, kommer han att sitta inne resten av livet.«
»Inte om du talar om sanningen.«
»Du är precis som din mor, du vet, du är så… jävlig. Aldrig göra det enklaste, alltid göra allting så svårt som möjligt. Om hon bara hade hjälpt mig en enda gång under alla de där åren, men nej, hon var en sådan satkärring. Jag menar inte att hon förtjänade att dö…« Han skrattade och bet på ett nagelband. »Men herregud, hon var en hård kvinna. Och hon uppfostrade en jävla kille som antastade småbarn. En sjuk jävel. Den killen var aldrig någonsin en man. Och du kan tala om för Peggy att hon också kan ta och kyssa mig i röven.«
När han sa det vände jag mig om för att gå, men insåg snart att jag inte kunde komma tillbaka upp om inte Runner hjälpte mig. Jag vände mig om och såg återigen på honom.
»Lille pojken Ben, tror du verkligen att han själv utförde de där morden? Ben?«
»Men vem var där då, Runner? Vad är det du försöker säga?«
»Jag säger Trey, han behövde pengar, han var bookmaker och han måste få betalt.«
»Av dig?«
»Jag tänker verkligen inte prata skit om någon just nu, men han var bookmaker. Och den där kvällen var han tillsammans med Ben. Hur tror du att han bar sig åt för att komma in i det där förbannade huset?«
»Om det är vad du tror hände, om du tror att det var Trey Teepano som dödade vår familj, då bör du vittna om det«, avbröt jag honom. »Om det är sant.«
»Jisses, du vet ju ingenting.« Han grep tag i min arm. »Du förväntar dig allting, vill ha allting gratis, som en enda stor gåva, och jag riskerar livet för… jag sa ju till dig att ta med dig pengar. Det sa jag.«
Jag slank ur hans grepp, grep tag i det lilla frysskåpet och började släpa bort det mot stegen, och det skramlade så högt att jag slapp höra Runner. Men när jag klättrat upp på det var mina fingrar trots allt ett bra stycke från kanten på behållaren.
»Ge mig femtio dollar, så hjälper jag dig upp«, sa Runner och betraktade mig slött. Jag sträckte på mig för att gripa tag i kanten, ställde mig på tå, ansträngde mig, och sedan kände jag hur frysskåpet vacklade till under mig och jag föll ner, slog i hakan, bet mig i tungan och jag fick tårar i ögonen av smärtan. Runner skrattade. »Herregud, vilken soppa«, sa han och tittade ner på mig. »Är du rädd för mig, flicka lilla?«
Jag ställde mig bakom frysskåpet och höll ögonen på honom samtidigt som jag tittade efter saker att stapla på det för att kunna klättra ut ur behållaren.
»Jag brukar inte döda flickor«, sa han rakt ut i luften. »Jag skulle aldrig kunna döda småflickor.« Och sedan sken han upp. »Du, hittade de någonsin Dierdre?«
Jag visste vad hon hette, visste vad han försökte säga.
»Diondra?«
»Ja, just det. Di-on-dra!«
»Vad vet du om Diondra?«
»Jag har alltid undrat om de dödade henne den där natten, man har aldrig sett till henne efter den där natten.«
»Bens… flickvän?« undrade jag.
»Ja, just det, antar jag. Sista gången jag såg henne var tillsammans med Ben och Trey och jag hoppas faktiskt att hon bara rymde sin väg. Jag skulle gilla tanken på att någon gång få bli farfar.«
»Vad är det du snackar om?«
»Ben hade gjort henne med barn. Det sa han i alla fall. Gjorde en stor affär av det, som om det är någonting som är så svårt att göra. Och jag såg henne alltså den där kvällen, och sedan dök hon aldrig upp igen. Jag var rädd att hon kanske hade dött. Är det inte så de gör. Djävulsdyrkarna – dödar gravida damer och deras barn? För nog försvann hon.«
»Och du sa ingenting till polisen?«
»Tja, det rörde ju inte mig.«