NU
NÄR jag vaknade kändes det som om jag hade drömt om mamma. Jag längtade efter hennes konstiga hamburgare som vi alltid brukade skämta om, de som var fyllda med bitar av morötter och rovor och ibland med gammal frukt. Och det var konstigt, eftersom jag inte äter kött. Men jag längtade efter en av de där hamburgarna.
Jag höll på att fundera på hur man egentligen ska laga hamburgare när Lyle ringde med sitt vanliga: Bara en till. Det var vad Lyle sa hela tiden: Bara en person till att tala med, och om det inte framkom något nytt skulle jag kunna lägga av. Trey Teepano. Jag skulle söka upp Trey Teepano. När jag sa att det skulle bli för besvärligt att spåra upp honom, gav mig Lyle hans adress. »Det var enkelt, han har ett eget företag. Teepanos Foder«, sa Lyle. »Snyggt jobbat«, ville jag säga – hur lätt hade det egentligen varit? – men det gjorde jag inte. Lyle sa att Magda skulle ge mig femhundra dollar om jag talade med Trey. Jag skulle ha gjort det gratis, men tackade i alla fall ja till pengarna.
Jag förstod att jag skulle fortsätta så här, att jag faktiskt inte skulle kunna sluta förrän jag hade fått något slags svar. Nu var jag säker på att Ben visste. Men han sa ingenting. Alltså skulle jag fortsätta. Jag minns att jag en gång på TV hade hört en mycket klok relationsexpert. Han gav rådet: »Tappa inte modet, varje förhållande du har är ett misslyckande ända tills du hittar den rätte.« Det var så jag upplevde den här eländiga jakten: Varenda person jag talade med skulle göra mig besviken ända tills jag hittade den enda människa som kunde hjälpa mig att förstå vad som hände den där natten.
Lyle tänkte följa med mig till Teepanos Foder; delvis för att han ville ta reda på hur Trey Teepano var och delvis, tror jag, för att killen gjorde honom orolig. (»Jag litar faktiskt inte på djävulsdyrkare.«) Teepanos Foder låg strax öster om Manhattan i Kansas, någonstans ute på landsbygden inklämt mellan flera nya förorter. Bostadsområdena var tomma och rena. De såg lika oäkta ut som souvenirbutikerna för Vilda Västern-prylar där borta i Lidgerwood, som ett ställe där folk bara låtsades bo. På vänster hand övergick de fyrkantiga husen så småningom i en smaragdgrön lagun av gräs. En golfklubb. Alldeles ny och rätt liten. Det fanns bara några få män kvar ute på fairwayen denna regniga och kalla förmiddag, män som vred sig och böjde sig då de svingade sina klubbor; de såg ut som gula och rosa flaggor mot allt det gröna. Och sedan, lika snabbt som fejkhusen och fejkgräset och männen i pastellfärgade skjortor dykt upp, lika snabbt var de borta, och jag såg ut över ett fält med vackra bruna jerseykor som förväntansfullt stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka – kor tillhör de få djursorter som verkligen verkar se en. Jag såg så intensivt på dem att jag missade den stora gamla tegelstensbyggnaden med skylten Teepanos Foder & Lantbruksprodukter, så Lyle knackade mig på axeln: LibbyLibbyLibby. Jag bromsade bilen, fick vattenplaning och for i väg gott och väl femton meter till, något som gav mig en känsla av att sväva och det påminde mig om när Runner hade brukat släppa mig sedan han snurrat mig runt, runt i luften. Jag backade och svängde in på den grusade parkeringsplatsen.
Det stod bara en annan bil parkerad framför affären och hela stället såg slitet ut. Springorna för murbruk mellan tegelstenarna var fyllda med smuts och en karusell för barn borta vid ingången – en kvarts dollar turen – hade inga säten. När jag gick uppför den breda trätrappan som sträckte sig över hela framsidan, tändes neonljusen i fönstren. Vi har lamadjur! Egendomliga ord att se i neon. En metallskylt som det stod Sevin 5% Dust på dinglade från en av stolparna.
»Vad är faraovaktel?« sa Lyle när vi kom upp till översta trappsteget. En klocka på dörren pinglade när jag öppnade den och vi gick in i ett rum där det var ännu kallare än utanför – luftkonditioneringen stod på för fullt, precis som ljudanläggningen som spelade kakofonisk jazz – det lät som bakgrundsmusiken till en hjärnblödning. Bakom en lång disk fanns gevär inlåsta i ett glänsande vapenskåp, där glasväggarna var lockande som vattenytan i en damm. Rad efter rad med gödningsmedel och hagel, yxor, jord och sadlar sträckte sig mot de inre delarna av affären. Mot den bortre väggen stod en bur med ett par stirrande kaniner. Världens dummaste husdjur, tänkte jag. Vem kunde vilja ha ett djur som bara satt, darrade och sket överallt? Man säger att det går att få dem rumsrena så att de bara går på lådan, men det är en lögn.
»Du ska inte… du vet vad«, började jag säga till Lyle som vred huvudet hit och dit och tydligen höll på att börja ställa frågor. »Du vet vad jag menar. Gör inte det.«
»Det ska jag inte.«
Den där jazzmusiken, som höll på att göra mig tokig, fortsatte när Lyle ropade: »Hallå?« Jag kunde inte se en enda anställd, men inte heller några kunder för den delen, men å andra sidan var det på förmiddagen en regnig tisdag. Mitt i musiken och det starka ljuset från de skoningslösa neonlysrören kände jag mig packad. Sedan kunde jag märka en rörelse. Någon längst bak som stod framåtlutad i en av gångarna mellan hyllorna och jag började gå åt det hållet. Mannen var mörk, muskulös, hade tjockt, svart hår samlat i en hästsvans. Han rätade på sig då han fick syn på oss.
»Aj fan!« sa han och ryckte till. Han stirrade på oss och såg sedan mot dörren som om han hade glömt bort att det var öppet till affären. »Jag hörde inte när ni kom in.«
»Det beror antagligen på musiken«, skrek Lyle och pekade upp mot taket.
»Är det för högt för er? Ni har nog rätt. Vänta lite.« Han försvann mot ett inre kontor och plötsligt tystnade musiken.
»Är det bättre nu? Vad kan jag stå till tjänst med?« Han lutade sig mot en säck med utsäde och såg på oss med en blick som talade om för oss att det var säkrast för oss att vårt ärende var värt mödan att stänga av musiken.
»Jag söker Trey Teepano«, sa jag. »Är det han som äger den här affären?«
»Det är jag. Det gör jag. Vad kan jag stå till tjänst med?« Han var spänd och full av energi, stod och gungade på fotsulorna och sög in läpparna mellan tänderna.
Han såg mycket bra ut och beroende på vinkeln såg han antingen ung eller medelålders ut.
»Alltså.« Ja, alltså, jag visste inte riktigt. Hans namn flöt runt i min hjärna som en besvärjelse, men vad skulle jag göra nu: fråga honom om han hade varit bookmaker, om han hade känt Diondra? Anklaga honom för mord?
»Hm, det handlar om min bror.«
»Ben?«
»Ja«, sa jag häpet.
Trey Teepano log ett kallt krokodilleende. »Jo, det tog en sekund, men jag kände igen dig. Det där röda håret skulle jag tro, och samma ansikte. Du är väl den som överlevde, eller hur? Debby?«
»Libby.«
»Just det. Och vem är du?«
»Jag är bara en god vän«, sa Lyle. Jag märkte att han tvingade sig till att sluta prata nu, inte upprepa det som hänt under samtalet med Krissi Cates.
Trey började städa upp på hyllorna, flyttade på flaskor med rådjursmedel, låtsades med föga framgång vara fullt upptagen, det var som om han läst i en bok som han höll upp och ner.
»Kände du min pappa också?«
»Runner? Alla människor kände Runner.«
»Runner nämnde ditt namn senast jag såg honom.«
Han svängde undan hästsvansen. »Jaha, har han kilat vidare?«
»Nej, han bor borta i Oklahoma. Det verkar som om han tror att du på något sätt var… var inblandad den där kvällen, att du kanske skulle kunna sprida lite ljus över vad som hände. I fråga om morden.«
»Jaha. Gubben är inte klok, det har han aldrig varit.«
»Han sa att du var bookmaker eller något i den stilen, på den tiden.«
»Jepp.«
»Och att du höll på med satanism.«
»Jepp.«
Han sa det med ett nonchalant tonfall, som när en nykter alkoholist talar om sprit, på det där lugnt fridfulla sättet.
»Då stämmer det alltså?« sa Lyle och kastade när han sagt det en skyldig blick på mig.
»Jepp. Och Runner var skyldig mig pengar. Mycket pengar. Det är han fortfarande, antar jag. Men det betyder inte att jag vet vad som hände hemma hos dig den där kvällen. Jag har gått igenom allt det där för tio år sedan.«
»Snarare för tjugofem år sedan.«
Trey höjde ögonbrynen.
»Oj, ja…« sa han, men verkade fortfarande inte övertygad och han gjorde en grimas då han lade ihop åren.
»Kände du Ben?« sa jag envist.
»Egentligen inte, bara flyktigt.«
»Ditt namn dyker hela tiden upp.«
»Jag har ett namn som märks«, sa han med en axelryckning. »Ni förstår, på den tiden fanns det jävligt många rasister i Kinnakee. Man gillade inte indianer. Jag fick skulden för en massa skit som jag inte hade gjort. Det var före Dansar med vargar, fattar ni vad jag menar? Det var SPI hela tiden där ute i SE.«
»Vad då?«
»SPI, Skyll På Indianen. Jag erkänner, jag var en skitstövel. Jag var ingen trevlig kille. Men efter den där kvällen, efter det som din familj råkade ut för, var det som om jag fått nog, jag blev schyst. Tja, inte med en gång, men ungefär ett år senare. Slutade med knarket, slutade tro på Djävulen. Det var svårare att sluta tro på Djävulen.«
»Trodde du verkligen på Djävulen?« sa Lyle.
Han ryckte på axlarna. »Visst. Man måste ju tro på någonting, eller hur? Alla har sin grej.«
Det har inte jag, tänkte jag.
»Det är ungefär så här: Om man tror att man har Satans makt inom sig, då har man Satans makt inom sig«, sa Trey. »Men det där var för länge sedan.«
»Och hur var det med Diondra Wertzner?« sa jag.
Han hejdade sig, vände ryggen åt oss och gick bort till kaninerna, stack in pekfingret genom burens galler och började smeka en av dem.
»Vad ska du använda det här till, Deb… äsch, Libby?«
»Jag försöker spåra upp Diondra Wertzner. Jag har hört att hon väntade barn med Ben vid tiden för morden, och att hon försvann direkt efter. Det finns folk som säger att sista gången hon sågs var hon tillsammans med dig och Ben.«
»Å fan, jävla Diondra. Jag har alltid förstått att den där tjejen förr eller senare skulle hugga mig i ryggen.« Nu log han ännu mer. »Ja, jisses, Diondra. Jag har ingen aning om var Diondra är, hon höll alltid på att rymma, spelade alltid stor teater. Hon kunde ge sig i väg och hennes föräldrar kunde göra en stor affär av det, sen kunde hon komma hem och de kunde leka »mamma, pappa, barn« ett slag, och sen bar sig föräldrarna åt som skitstövlar – de försummade henne, struntade totalt i henne – och hon behövde lite dramatik så hon rymde hemifrån eller något sånt. Rena såpoperan. Jag menar, har ni prövat Gula Sidorna?«
»Hon är anmäld som saknad och finns på listan över försvunna personer«, sa Lyle och tittade på mig igen, för att se om jag hade något emot att han avbröt mig. Det hade jag inte.
»Fast hon mår säkert bra«, sa Trey. »Jag skulle tro att hon bor någonstans under något av sina knäppa alias.«
»Knäppa alias?« sa jag och lade handen på Lyles arm för att han skulle hålla tyst.
»Det var egentligen ingenting, hon var bara en av de där tjejerna som alltid försökte vara annorlunda. Ena dagen talade hon med brittisk accent, nästa dag snackade hon som en sydstatsbo. Hon talade aldrig om sitt riktiga namn för någon. Hon kunde till exempel gå till skönhetssalongen och uppge falskt namn, gå och beställa en pizza under felaktigt namn. Hon gillade helt enkelt att jävlas med folk, förstår ni, hon bara lekte. ›Jag är Desiree från Dallas, jag är Alexis från London.‹ Hon uppgav alltid… jag menar hon använde alltid sitt porrnamn, förstår du.«
»Höll hon på med porr?« sa jag.
»Nej, det var som i den där leken. Vad hette ditt husdjur när du var barn?«
Jag stirrade på honom. »Vad hette ditt husdjur när du var barn?« upprepade han.
Jag använde Dianes hunds namn: »Gracie.«
»Och vad hette namnet på den gata där du växte upp?«
»Rural Route, nummer 2.«
Han skrattade. »Okej, den fungerade inte. Det är meningen att det ska låta fnaskigt, som Bambi Vintergröna eller något i den stilen. Diondra var… Polly någonting… Palm. Polly Palm, hur originellt är det egentligen?«
»Då tror du inte att hon är död?«
Han ryckte på axlarna.
»Tror du verkligen att Ben var skyldig?« frågade jag.
»Det har jag ingen åsikt om. Antagligen.«
Med en gång blev Lyle spänd, började studsa på stället, stack sitt spetsiga finger i ryggen på mig och försökte fösa mig i riktning mot dörren.
»Tack för din tid«, utbrast Lyle och jag rynkade pannan mot honom och han rynkade pannan mot mig. Med ens började ett av lysrören ovanför oss att släckas och tändas så att det starka ljuset blinkade mot oss och kaninerna rotade runt i halmen. Trey blängde upp mot lysröret och det slutade att blinka som på order.
»Kan jag få ge dig mitt telefonnummer om du skulle komma på någonting?« sa jag.
Trey log och skakade på huvudet. »Nej tack.«
Sedan vände han sig bort. När vi gick mot dörren blev musiken återigen öronbedövande och när dånet nått orkanstyrka vände jag mig om och såg att en del av himlen var svart medan en annan var gul. Trey kom tillbaka ut från kontoret och stod med händerna i sidorna och såg efter oss och kaninerna bakom honom hoppade plötsligt till.
»Du Trey, vad menas egentligen med SE?« ropade jag.
»Skithålan Egypt, Libby. Det är vår hemstad.«
Lyle sprang före mig, skuttade nedför trappan. Han nådde med tre stora kliv fram till bilen och slet i dörrhandtaget för att jag skulle släppa in honom: Komigenskyndadigskyndadig. Jag satte mig bredvid honom och kände mig redan irriterad. »Vad är det?« sa jag. Åskan dånade. Vinden förde med sig en fuktig lukt av grus.
»Kör bara först, se till att vi kommer bort härifrån, skynda dig.«
»Ska ske!«
Jag svängde ut från parkeringsplatsen tillbaka mot Kansas City och regnet vräkte ner. Jag hade nog kört ungefär fem minuter när Lyle sa till mig att köra in till vägkanten, vände sig mot mig och utbrast: »Herregud!«