3 JANUARI 1985, 00:02
DE körde in till vägkanten utanför Diondras hus och hundarna skällde som vanligt, som om de aldrig hade sett någon skåpbil, eller en människa eller ens Diondra. De gick alla tre in genom grinden på baksidan, och sedan sa Diondra till Ben och Trey att de skulle ställa sig utanför dörren och ta av sig kläderna så att det inte skulle droppa blod överallt. Dra bara av dem och lägg dem i en hög så bränner vi alltihop.
Hundarna blev rädda för Trey. De skällde men de gick inte i närheten av honom – han hade klått upp den vita en gång och ända sedan dess var de alla mycket försiktiga i närheten av honom. Trey drog av sig skjortan genom att dra över huvudet utan att knäppa upp den, så som killar gjorde på film, det svåra sättet, och sedan knäppte han upp sina jeans utan att ta blicken från Diondra. Det var som om de skulle till att knulla. Som om det här var något slags galet förspel. Ben drog av sig skjortan på samma sätt och tog sedan av sig långbyxorna, de där skinnbyxorna som han hade svettat så mycket i att de redan var genomblöta, och då kastade sig hundarna över honom, sniffade honom i skrevet och slickade på hans armar som om de skulle sluka honom. Han sköt bort en av dem genom att sätta handflatan mot nosen, han knuffade hårt och den kom genast tillbaka, dreglande och aggressiv.
»Den vill ju suga på din kuk, grabben.« Trey skrattade. »Du tar allt som bjuds, eller hur?«
»Ja, det är kanske lika bra, för han får ingenting av mig«, fräste Diondra och skakade så där jobbigt på huvudet. Hon klev ur sina jeans och man såg märken i solbrännan där hon skulle ha haft trosor, men där hon inte hade några trosor, bara vit hud och en svart hårbuske som såg ut som en våt katt. Sedan tog hon av sig tröjan och stod bara klädd i behå med svullna bröst och vita strimmor som löpte på översidorna av dem.
»Vad är det?« sa hon till Ben.
»Ingenting, men du borde gå in.«
»Tack, å, du är ett geni.« Hon sparkade samman sina kläder till en hög och sa till Trey – på något sätt visade hon att hon bara talade med Trey – att hon skulle gå och hämta lite tändvätska.
Trey sparkade in sina jeans till mitten av högen, och stod sedan där bara klädd i blå boxershorts och talade om för Ben att han hade misslyckats.
»Det kan jag inte hålla med om«, muttrade Ben, men när Trey sa: Vad då? skakade han bara på huvudet. Nu hade en av hundarna kastat sig mot honom och höll tassarna mot Bens lår medan han försökte slicka på hans mage där blodet hade samlats. I väg med dig, fräste Ben och när hunden hoppade tillbaka upp igen slog han till den med baksidan av handen. Hunden morrade till och det gjorde den andra hunden också, medan den tredje skällde och blottade tänderna. Ben sprang naken bakåt mot huset samtidigt som han skrek: Ge er i väg, till hundarna som emellertid inte drog sig undan förrän Diondra kom tillbaka.
»Hundar respekterar styrka«, sa Trey och log skevt åt Bens nakenhet. »Snygg eldröd buske.«
Trey tog tändvätskan från Diondra som fortfarande var naken från den stora magen och nedåt, så att man såg hur naveln sköt fram som en tumme. Trey sprutade tändvätska över kläderna och höll behållaren så nära sin kuk att det såg ut som om han pissade. Han höll tändaren mot ena sidan av högen, och WHOOOM! Alla kläderna tog eld så att Trey tvingades ta två stora snubblande steg bakåt och nästan föll omkull. Det var första gången Ben hade sett honom se dum ut. Diondra vände sig bort, för hon ville inte göra Trey generad genom att visa att hon sett det. Det gjorde Ben mer sorgsen än någonting annat i kväll: den kvinna han ville skulle bli hans fru, den kvinna som väntade hans barn, hon hade visat denna artighet mot en annan man, en artighet som hon aldrig någonsin hade visat Ben.
Han måste göra så att hon började respektera honom.
Han var fast där hemma hos Diondra och satt och såg hur de rökte ännu mer hasch. Han kunde inte komma hem utan sin cykel – det var helt enkelt för kallt, kallt så att man kunde frysa ihjäl, och snön vräkte ner nu igen och vinden blåste in genom skorstenen. Om det blev snöstorm skulle resten av de där korna ha frusit ihjäl innan morgonen om den där jävla lata bonden inte gjorde något. Bra. Det skulle lära honom en läxa. Ben märkte hur han blev spänd, att han återigen fylldes av ilska.
Lika bra att lära dem allihop en läxa. Alla de där jävlarna som aldrig tycktes ha minsta problem, som bara verkade surfa fram – fan, till och med Runner, det sunkiga fyllot, verkade råka ut för mindre skit än Ben. Det var en massa folk som behövde få sig en läxa, som verkligen behövde fatta ett och annat, såsom Ben gjorde, att inget var gratis, att det mesta bara blev skit.
Diondra råkade visst bränna hans jeans tillsammans med läderbyxorna. Så han hade på sig ett par av Diondras lila träningsoverallbyxor, en stor tröja och tjocka vita sockor av märket Polo, som hon redan två gånger hade sagt att hon ville ha tillbaka. Det var den där planlösa tidpunkten på kvällen när den stora händelsen var över och Ben fortfarande funderade på vad det betydde, om han verkligen hade tillbett Djävulen, om han verkligen skulle börja uppleva Djävulens makt. Eller om alltsammans bara var fantasi, en av de där sakerna man övertalade sig själv att tro på – som ett Ouija-bräde eller en mördarclown i en vit skåpbil. Var de alla tre överens om att de i tysthet skulle tro att de verkligen offrat till Satan, eller var det bara en ursäkt för att bli riktigt höga och jävligt galna?
Det borde ha slutat tidigt med knarket. Det var billig skit, det fattade han eftersom alltsammans gjorde så ont, till och med gräset sved som om det var där bara för att göra dem illa. Det var den där billiga skiten som gjorde folk elaka.
Trey somnade så småningom medan han satt och tittade på TV; först började han blinka, sedan nickade han till med huvudet, upp och sedan ner och sedan upp igen. Efter en stund sjönk han ihop på sidan och var borta.
Diondra sa att hon måste kissa, så därför satt Ben där i vardagsrummet och önskade att han hade varit hemma. Han kunde föreställa sig sina flanellakan, kunde föreställa sig hur han låg i sin säng och talade med Diondra i telefon. Hon brukade aldrig ringa honom hemifrån och han fick inte lov att ringa till henne för hennes föräldrar var så galna. Så hon skaffade cigaretter och satt i en telefonkiosk i närheten av bensinstationen eller i köpcentret. Det var det enda hon gjorde för hans skull, som gjorde att han mådde bra, detta att hon ansträngde sig, och han gillade det verkligen. Kanske tyckte han bättre om tanken på att prata med Diondra än han tyckte om att faktiskt prata med henne, för på sista tiden hade hon börjat bli så jävla elak mot honom när de var tillsammans. Han tänkte på den blödande tjuren igen och han önskade att han hade haft vapnet igen, det var det han ville, och sedan skrek Diondra hans namn från sovrummet.
Han gick runt hörnet och hon stod med huvudet på sned vid sin glänsande röda telefonsvarare, och hon sa bara: »Nu är det kört för dig«, och tryckte på knappen.
»Hej, Dio, det är Megan. Det här med Ben Day har gjort mig alldeles knäckt, har du hört om det, att han har gett sig på alla de här flickorna? Min syster går i sexan. Hon mår bra, tack och lov, men gode gud vilket äckel. Jag skulle tro att snuten har arresterat honom nu. Hur som helst, ring mig.«
Och sedan hördes ett klickande ljud, ett brus och en annan djup och nasal flickröst: »Hej Diondra, det är Jenny. Jag berättade ju för dig att Ben Day var satanist, har du hört det här? Jag tror att han är på flykt från snuten nu. Jag gissar att det kommer att bli värsta konferensen om det i skolan i morgon. Jag vet inte, jag tänkte bara höra om du ville gå dit.«
Diondra stod lutad över telefonsvararen som om hon hade velat krossa den, som om den varit ett djur hon kunde skada. Hon vände sig mot Ben och skrek: »Vad i helvete är det här?« och hon blev alldeles röd i ansiktet och spottade på honom och Ben sa med en gång precis fel sak: »Det är bäst att jag går hem.«
»Är det bäst att du går hem? Vad fan är det här, Ben? Vad är det som händer?«
»Jag vet inte och det är därför jag borde gå hem.«
»Nä, nä, nä, nä, lilla mammagrisen. Du är en värdelös liten jävla mammagris. Vad, ska du gå hem och vänta på polisen, och lämna mig här medan du åker i fängelse? Lämna mig här för att sitta och vänta på att min jävla pappa ska komma hem? Med din jävla baby som jag inte kan bli av med?«
»Vad vill du att jag ska göra, Diondra?« Hem. Det var det enda han tänkte på.
»Vi sticker från stan i kväll. Jag har ungefär tvåhundra dollar i kontanter som mina föräldrar har lämnat. Hur mycket kan du få tag på hemma hos dig?« När Ben inte talade om det med en gång eftersom det enda han hade i huvudet var Krissi Cates och om den där kyssen var någonting som man kunde bli arresterad för och hur mycket som var sant och om snuten verkligen var ute efter honom, gick Diondra bort till honom och slog till honom hårt i ansiktet. »Hur mycket kan du få tag på hemma hos dig?«
»Jag vet inte. Jag har lite pengar som jag har sparat och mamma har för det mesta hundra eller tvåhundra dollar undanstoppade. Men jag vet inte var hon har gömt dem?«
Diondra vacklade till, slöt ena ögat och tittade på väckarklockan.
»Brukar din mamma vara uppe sent, skulle hon vara vaken så här dags?«
»Ja, om polisen är där.« Men om de inte var det skulle hon säkert sova, även om hon var totalt vettskrämd. Det var ett stort skämt i familjen att hans mamma aldrig hade vakat in det nya året, hon hade alltid brukat somna före midnatt.
»Vi åker dit och om vi inte ser någon polisbil går vi in. Du kan skaffa fram pengarna, packa lite kläder och sen sticker vi härifrån fort som fan.«
»Och vad händer sen?«
Diondra gick bort till honom och klappade honom på kinden där det fortfarande sved. Hennes ögonmakeup hade runnit halvvägs nedför kinden, men han upplevde fortfarande en känsla av, vad då? Kärlek? Makt? Någonting var det. En annorlunda känsla, och det kändes bra.
»Älskade Ben, jag ska bli mor till ditt barn, eller hur?« Han nickade lätt. »Då så. Se till att jag kommer bort från den här stan. Se till att vi alla kommer härifrån. Jag klarar det inte utan dig. Vi måste ge oss i väg. Åka västerut. Vi kan campa ute någonstans, sova i bilen, vad som helst. Annars hamnar du i fängelse och jag kommer att bli ihjälslagen av min pappa. Han kommer att tvinga mig att föda barnet och sen slår han ihjäl mig. Och du vill väl inte att vårt barn ska bli föräldralöst, eller hur? Inte om vi kan förhindra det? Kom nu så sticker vi.«
»Jag har inte gjort det som man säger med de där småflickorna, det har jag inte«, fick Ben till sist fram och Diondra lutade sig mot hans axel så att lockar av hennes hår smög sig in i hans mun.
»Vem bryr sig om du gjorde det?« sa hon mot hans bröst.