NU
LYLE satt och studsade upp och ner i sätet. »Tänkte du på det, Libby? Helvete också, tänkte du på det?«
»Vad?«
»Diondras porrnamn, det hon har använt hela tiden, tänkte du på det?«
»Polly Palm, vad är det med det?«
Lyle log brett och hans stora tänder sken klarare än resten av honom i den mörka bilen.
»Libby, vad var det för namn som din bror hade intatuerat på armen? Minns du de namn vi gick igenom. Molly, Sally och sedan det som jag sa lät som namnet på en hund?«
»Herregud.«
»Visst var det Polly?«
»Herregud«, sa jag en gång till.
»Jag menar, det kan väl inte vara något sammanträffande eller hur?«
Naturligtvis var det inte det. Alla som har hemligheter längtar efter att få berätta dem. Det här var Bens sätt att berätta. Hans hyllning till sin hemliga flickvän. Men han kunde inte använda hennes riktiga namn i tatueringen, Fröken Försvunna Diondra. Alltså använde han i stället det namn hon använde när hon spelade teater. Jag kunde föreställa mig hur han stolt drog med fingrarna över de uppsvällda linjerna, redan när huden fortfarande sved. Polly. Kanske var det en romantisk gest. Kanske var det som ett minne.
»Jag undrar hur länge han har haft den där tatueringen«, sa Lyle.
»Den såg faktiskt inte särskilt gammal ut«, sa jag. »Den var fortfarande, vad säger man, klar, inte alls blekt.«
Lyle slog upp sin laptop och balanserade den på sina spända knän.
»Kom igen, låt mig få mottagning nu då.«
»Vad gör du?«
»Jag tror inte att Diondra är död. Jag tror att hon gått under jorden. Och om du skulle gå under jorden och måste välja ett nytt namn, skulle du då inte bli frestad att använda ett du haft tidigare, ett som bara några få vänner känner till, använda det som ett slags privat skämt, något du kände dig hemmastadd med? Något som din pojkvän kunde låta tatuera in på armen och som skulle betyda något för honom, något varaktigt han kunde titta på. Men sega inte nu då!« fräste han åt sin laptop.
Vi körde ytterligare tjugo minuter, följde motorvägen tills Lyle fick mottagning och började klicka fram en text i takt med regnet, samtidigt som jag försökte kika på skärmen utan att köra i diket och ta livet av oss.
Till sist tittade han upp och hade ett stort, fånigt leende på läpparna. »Libby«, sa han, »skulle du kunna vara snäll att köra in till vägkanten igen.«
Jag svängde in på en rastplats strax utanför Kansas City och fick en bil med släpkärra att tuta ilsket åt min oförsiktighet och susa förbi så fort att min bil skakade till.
Hennes namn stod där på skärmen: Polly Jävla Palm i Kearney i delstaten Missouri. Adress och telefonnummer också, den enda Polly Palm i hela landet förutom en manikyrist i Shreveport.
»Jag måste verkligen skaffa mig internetuppkoppling«, sa jag.
»Tror du att det är hon?« sa Lyle och stirrade på namnet som om det skulle kunna försvinna. »Nog måste det väl vara hon?«
»Vi tar reda på det«, sa jag och plockade fram min mobiltelefon.
Hon svarade på fjärde signalen, precis som jag andades in djupt för att börja tala in ett meddelande.
»Är det Polly Palm jag talar med?«
»Ja?« Det var en vacker röst, en sådan röst man får av cigaretter och mjölk.
»Är det Diondra Wertzner?«
Tystnad. Klick.
»Kan du vara snäll och leta fram vägbeskrivningen hem till henne, Lyle?«
Lyle ville följa med, han ville hemskt gärna följa med, han tyckte verkligen att han borde få göra det, men jag trodde inte att det skulle fungera och jag ville helt enkelt inte ha honom med, så jag släppte av honom vid Sarah’s och han försökte att inte se sur ut då jag körde i väg, och jag lovade att ringa så fort jag lämnat Diondra.
»Jag menar allvar, glöm nu inte att göra det«, ropade han efter mig. »Jag lovar«, sa jag, tutade och körde därifrån. Han stod fortfarande och skrek något efter mig när jag svängde om hörnet.
Mina fingrar var stela eftersom jag hade suttit och kramat ratten så länge. Kearney låg gott och väl fyrtiofem minuters körning nordost om Kansas City, och Diondras adress var enligt Lyles mycket utförliga vägbeskrivning ytterligare femton minuters körning från själva stan. Jag förstod att jag närmade mig när jag började se alla skyltar till Jesse James gård och Jesse James grav. Jag undrade varför Diondra hade valt att bo i den fredlöses hemstad. Jag körde förbi avtagsvägen till Jesse James gård – hade varit där på skolresa i mellanstadiet, ett litet kallt ställe där Jesses lilla halvbror blev dödad under ett överraskande anfall – och jag minns att jag tänkt: »Ser precis ut som vårt hus«. Jag fortsatte på den smala, slingrande vägen, upp- och nedför kullar och sedan vidare ut på landsbygden igen, där dammiga panelklädda hus stod utspridda på stora tomter och där bandhundar stod och skällde på varenda gård. Inte en enda människa syntes till; trakten verkade totalt övergiven. Bara hundar och ett par hus, och lite längre bort den frodiga skogen som hade fått lov att finnas kvar mellan bebyggelsen och motorvägen.
Efter tio minuter dök Diondras hus upp. Det var fult, men med attityd, lutade åt ena sidan, som en irriterad låghalt kvinna. Det behövde attityd, för det fanns inte mycket som talade för det. Det låg långt ifrån vägen, såg ut som säsongsarbetarbostaden till en större gård, men det fanns ingen större gård i närheten, bara ett par tunnland gyttja på alla sidor, gropig och ojämn som om marken haft acne. Och i bakgrunden den där sorgliga resten av en skog.
Jag körde uppför den långa grusvägen fram till huset och oroade mig redan för att kanske köra fast och vad som i så fall skulle kunna hända.
Solen tittade fram bakom de tunga ovädersmolnen precis lagom för att blända mig när jag slog igen bildörren och gick mot huset. När jag närmade mig yttertrappan dök en stor pungråtta fram under förstukvisten och väste åt mig. Den gjorde mig nervös med det där spetsiga vita ansiktet och de svarta ögonen som såg ut som någonting som redan borde vara dött. Dessutom är pungråttor otäcka, elaka kräk. Den sprang in i buskarna och jag sparkade på trappstegen för att försäkra mig om att det inte fanns fler där under, innan jag gick upp mot dörren. Min sneda högerfot halkade omkring inne i kängan. I närheten av dörren hängde en drömfångare med dinglande utsirade djurtänder och fjädrar.
På samma sätt som regn kan få en stad att lukta betong, hade regnet här framkallat lukten av jord och gödsel. Det luktade som där hemma, och det stämde inte.
När jag hade knackat på dörren gick det en lång stund och sedan närmade sig dämpade fotsteg. Diondra öppnade dörren, hon var absolut inte död. Hon såg inte ens annorlunda ut än på de fotografier jag hade sett. Hon hade slutat permanenta håret till krusiga lockar, men hade det fortfarande hängande i mjuka vågor och hon hade fortfarande tjockt med svart eyeliner så att hennes ögon såg klarblåa ut, som karameller. Hon hade lagt på dubbla lager mascara, och den hade kladdat av sig i svarta fläckar på påsarna under ögonen. Läpparna var tjocka som blygdläppar. Hela hennes ansikte och kropp var en rad mjuka kurvor, rosa kinder med en antydan till dubbelhaka, bröst som var en smula för stora för hennes behå och ett band av hud som syntes ovanför jeansen.
»Å«, sa hon när hon öppnade dörren och värmen strömmade emot mig. »Libby?«
»Ja.«
Hon tog mitt ansikte mellan händerna. »Jävla skit, Libby. Jag har alltid trott att du skulle hitta mig en vacker dag. Duktig flicka.« Hon gav mig en kram och höll mig sedan på en armlängds avstånd. »Kom in.«
Jag gick in i ett kök med en matplats i ena änden. Det påminde mig alldeles för mycket om hur mitt eget hem en gång i tiden hade sett ut. Vi fortsatte genom en kort korridor. På höger hand stod en källardörr öppen och från den strömmade det ut kall luft. Slarvigt. Vi kom in i ett vardagsrum med lågt i tak, där cigarettrök steg upp från ett askfat på golvet, där väggarna var gulaktiga och där alla möbler såg slitna ut. En TV-apparat stor som en tvåmanssoffa stod vid ena väggen.
»Har du något emot att ta av dig skorna, gumman?« sa hon och gjorde en gest mot vardagsrumsmattan som såg klibbig och smutsig ut. Hela huset var skevt, slitet och smutsigt. Diondra klev försiktigt över en liten hundskit som låg i en hög vid trappan.
Hon ledde mig bort till soffan och hon gav ifrån sig minst tre olika lukter: en druvliknande hårspray, en blomlik lotion och kanske… insektsspray? Hon var klädd i en urringad blus och snäva jeans och hade billiga smycken som en tonåring. Tydligen tillhörde hon de där medelålders kvinnorna som trodde att de kunde lura folk.
Jag följde efter henne, saknade de extra centimetrar som stövelklackarna i vanliga fall gav mig och jag kände mig dum. Diondra vände profilen mot mig och studerade mig ur ögonvrån, och jag kunde se en spetsig hörntand som stack ut nedanför överläppen.
Hon lade huvudet på sned: »Slå dig ner. Herregud, det syns verkligen tydligt att du är en Day. Det där eldröda håret, jag har alltid gillat det.«
Så fort vi hade satt oss kom tre kortbenta pudlar springande med bjällror pinglande i halsbanden och de klättrade upp i knäet på henne. Jag kände mig spänd.
»Som fan! Du är verkligen en Day«, skrattade hon. »Ben var också alltid så där nervös i närheten av hundar. Fast de som jag hade på den tiden var större än de här tre raringarna.« Hon lät hundarna slicka henne på fingrarna; deras rosa tungor for in och ut. »Nå, Libby«, började hon som om mitt namn, det faktum att jag existerade, var ett privat skämt, »är det Ben som har talat om var du skulle kunna hitta mig? Säg nu som det är.«
»Det var något som Trey Teepano sa, som gjorde att jag hittade dig.«
»Trey? Jisses. Och hur fick du tag på Trey Teepano?«
»Han har en affär där han säljer foder. Finns med i Gula Sidorna.»
»En affär där han säljer foder? Det skulle jag aldrig ha trott. Hur ser han förresten ut nu för tiden?«
Jag nickade entusiastiskt för att säga att han såg bra ut innan jag hejdade mig och i stället sa: »Du var tillsammans med Ben den där kvällen.«
»Mmm, hmm. Det var jag.« Hon studerade mig försiktigt men nyfiket.
»Jag vill veta vad som egentligen hände.«
»Varför det?« frågade hon.
»Varför?«
»Tyvärr, Miss Libby, det här kommer som en fullständig överraskning. Har Ben sagt någonting till dig? Jag menar, varför kommer du och söker upp mig nu? Varför just nu?«
»Jag måste få reda på vad som egentligen hände.«
»Men Libby då.« Hon kastade en medlidsam blick på mig. »Ben tycker det är okej att sitta inne för det som hände den där kvällen. Han vill sitta inne för det. Låt honom då göra det.«
»Var det han som dödade min familj?«
»Är det därför du har kommit hit?«
Hon bara log stelt mot mig, log med de där stora läpparna.
»Jag måste få veta det, snälla Diondra, för att få lite lugn. Kan du inte helt enkelt berätta?«
»Så det här handlar alltså om att du vill ha lugn, Libby? Tror du att du kommer att bli lugn när du fått veta svaret? Som om vetskapen på något sätt kommer att göra att allt blir bra för dig. Tror du verkligen att allt kan bli bra igen efter det som hände, gumman? Se i stället så här på det hela: I stället för att fråga dig själv vad som hände, skulle du kunna försöka acceptera att det hände. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, sinnesrobönen. Den gar gett mig stor hjälp.«
»Kan du inte bara tala om det, Diondra, helt enkelt berätta? Så ska jag försöka acceptera det.«
Solen höll på att gå ner och föll nu in mot oss från fönstret på baksidan av huset, och den sken så starkt att jag måste blunda. Hon lutade sig fram mot mig och tog mina händer i sina.
»Jag är verkligen så ledsen, Libby. Jag vet helt enkelt inte. Jag var tillsammans med Ben den där kvällen. Vi skulle ge oss i väg från stan. Jag väntade barn med honom. Vi tänkte rymma. Han skulle gå hem till sig för att skaffa pengar. Det går en timme, två, tre. Jag tror att han hade fegat ur. Till sist gråter jag mig till sömns. Nästa dag får jag reda på vad som hänt. Först tror jag att han också blivit dödad. Så får jag höra att han inte alls dödats, att han hade blivit gripen och att polisen tror att han tillhör någon hemlig – någon satanistisk klan som Charles Mansons, och som de letar efter. Jag förväntar mig att de snart kommer och knackar på min dörr. Men det händer ingenting. Dagarna går och jag får reda på att Ben inte har något alibi, att han över huvud taget inte nämnt mig. Att han skyddar mig.«
»I alla dessa år.«
»Ja, i alla dessa år. Polisen trodde aldrig riktigt på att det bara var Ben. De ville ha fler. Det skulle ha sett bättre ut. Men Ben sa aldrig ett enda ord. Han är min jävla hjälte.«
»Så ingen vet alltså vad som egentligen hände den där kvällen. Då kommer jag aldrig någonsin att få reda på det.« Det gjorde mig underligt lättad att säga det högt. Nu kunde jag kanske lägga av. Om jag aldrig någonsin kunde få reda på sanningen, skulle jag kanske kunna lägga av.
»Jag tror faktiskt att du skulle kunna finna viss ro om du kan acceptera det. Jag menar, jag tror inte att Ben gjorde det, Libby. Jag tror att han skyddar er pappa, det är vad jag tror. Men vem vet? Jag avskyr att säga det, men vad som än hände den där kvällen, så behövde Ben hamna i fängelse. Han säger det till och med själv. Han hade någonting inom sig som inte passade i den här världen utanför fängelset. Någonting våldsamt. Han har det så mycket bättre i fängelse. Han är mycket populär där. Han brevväxlar med alla de där kvinnorna, kvinnorna är helt galna i honom. Han får dussintals frierier vartenda år. Då och då händer det att han tror att han vill komma tillbaka ut. Men det vill han inte.«
»Hur kan du veta allt detta?«
»Vi håller kontakt«, sa hon kort, men sedan log hon sött. Det gulorangea ljuset från solnedgången träffade hennes haka och med ens låg hennes ögon i mörker.
»Var är babyn, Diondra? Den baby som du väntade?«
»Jag är här«, sa flickan Day.