3 JANUARI 1985, 04:12
DET var så dumt, det hade gått så snett och det hade gått så fort. Och han hade velat göra henne en tjänst, den där rödhåriga bondflickan. Hon hade för helvete inte ens haft tillräckligt mycket pengar att ge honom, de hade kommit överens om tvåtusen dollar och hon hade gett honom ett kuvert med bara åttahundratolv dollar och några cent. Det var ynkligt och futtigt och dumt, allt som hände den där natten. Det var en katastrof. Han hade blivit slarvig, dryg och släpphänt och det hade lett till… Hon hade dessutom varit så enkel. De allra flesta var mycket kinkiga i fråga om hur de skulle dö, men det enda hon hade bett honom var att inte dränka henne. Hon ville absolut inte drunkna. Han skulle ha kunnat göra det på så många enkla sätt, så som han alltid hade gjort. Men sedan hade han gått för att ta en drink på en bar, det var ingenting med det, det var alltid fullt med lastbilschaufförer där och han brukade aldrig skilja sig från mängden. Men hennes man hade varit där, och det var en sådan skitstövel, en sådan liten ynklig och värdelös karl, att Calvin kom på sig själv med att lyssna ganska noga på vad folk tyckte om den här killen Runner, och folk berättade alla möjliga historier om hur karln hade förstört gården, ruinerat sin familj och att han hade skulder upp över öronen. Och då hade Calvin Diehl, som var en hedersman, tänkt: Varför inte?
Hugg kniven i den här kvinnans hjärta på hennes egen tröskel, se till att den här typen Runner får svettas lite. Låt snuten fråga ut honom, den där skiten som inte tog något ansvar för någonting. Nu var det dags för honom att känna lite ansvar. Det skulle sluta med att det hela blev avskrivet som ett slumpmässigt brott, det var lika troligt som när det gällde de andra grejorna han hade gjort, bilolyckor och trasiga lantbruksmaskiner. Nere i närheten av Ark City hade han dränkt en man i sitt eget vete, men fått det att se ut som en omkullkörning. Calvin dödade alltid efter årstiden: det var folk som drunknade på våren, jaktolyckor på hösten. I januari var det lämpligt med inbrott och våldsamheter. Julen var över och det nya året hade helt nyligen fått en att tänka på hur lite ens liv egentligen hade förändrats, och det var inte klokt så arga folk kunde bli i januari.
Hugg henne alltså i hjärtat, snabbt, med en stor jaktkniv av märket Bowie. Det är över på trettio sekunder, och det var inte alls särskilt smärtsamt, sa folk. Chocken blev för stor. Hon dör och sedan är det systern som hittar henne, hon skulle se till att systern kom dit tidigt. På så sätt var hon en omtänksam dam.
Calvin måste ge sig tillbaka hem, tillbaka över gränsen till Nebraska, och tvätta håret. Han hade torkat av sig med en massa snö och kylan fick det att ånga från huvudet. Men det kändes fortfarande klibbigt. Han hade inte tänkt få blod på sig och han måste få bort det, han kunde känna lukten av det där han satt i bilen.
Han körde in till vägkanten och han var svettig om händerna innanför handskarna. Han tyckte att han såg ett barn som sprang genom snön framför bilen, men insåg sedan att han bara såg den lilla flicka han hade dödat. En knubbig unge med håret fortfarande flätat som sprang fort, och han greps av panik, såg henne inte som en liten flicka, inte än, utan som ett bytesdjur, någonting som måste dödas. Han ville inte göra det, men ingen fick se hans ansikte, han måste först och främst skydda sig själv och han måste få tyst på henne innan hon väckte de andra ungarna – han visste att de var fler och han förstod att han inte skulle ha samvete att döda dem allihop. Det var inte hans uppdrag. Hans uppdrag var ju att hjälpa till.
Han såg hur den lilla flickan vände sig om för att springa och med ens hade han yxan i handen – han såg geväret också och han tänkte att yxan är tystare, jag kan fortfarande hålla det här tyst.
Och sedan blev han kanske vansinnig, han var så arg på ungen – han högg ihjäl den där lilla flickan – så arg på den rödhåriga kvinnan för att hon förstört allt det här, för att hon inte dog som hon skulle. Han högg ihjäl den lilla flickan med en yxa. Han sköt sönder huvudet på en fyrabarnsmor i stället för att ge henne den död hon förtjänade. Hennes sista ögonblick var fyllda av fasa, en mardröm hemma hos henne i stället för att han bara höll om henne medan hon förblödde i snön och dog med ansiktet mot hans bröst. Han högg ihjäl en liten flicka.
För första gången såg Calvin Diehl sig själv som en mördare. Han lutade sig tillbaka mot sätet och vrålade.