Eragon föll på knä i en bädd av nertrampat vassgräs och läste av spåren med ett vant öga. Avtrycken talade om för honom att hjortarna hade varit på ängen bara en halvtimme tidigare. Snart skulle de gå till vila. Hans byte, en liten hind med en tydlig hälta på vänster framben, följde fortfarande med flocken. Han var häpen över att hon klarat sig så länge utan att bli tagen av varg eller björn.
Himlen var klar och mörk, en lätt bris fläktade. Över bergen runtomkring honom drev ett silverfärgat moln, vars kanter glödde med ett rödaktigt ljus från höstmånen som vaggade mellan två bergstoppar. Bäckar strömmade ner från tröga glaciärer och gnistrande snömassor. En ruvande dimma kröp över dalens botten, nästan tjock nog för att hans fötter skulle försvinna i den.
Eragon var femton, inom mindre än ett år skulle han räknas som man. Han hade bruna, intensiva ögon och mörka ögonbryn. Hans kläder var nötta av arbete. I bältet satt en skidad jaktkniv med fäste av ben, och ett hjortskinnsfodral skyddade hans idegransbåge från dimman. Han bar sin packning i en träram.
Hjortarna hade lett honom djupt in i Ryggraden, en vild bergskedja som sträckte sig längs hela Alagaësia. Från dessa berg kom ofta underliga och vanligtvis illavarslande historier och människor. Trots detta fruktade Eragon inte Ryggraden – han var den enda mänskliga varelsen i Carvahalls omgivningar som vågade följa sitt byte långt in i bergskedjans klippiga skrymslen.
Jakten var inne på sin tredje natt och hans proviant var till hälften slut. Om han inte fällde hinden, skulle han tvingas återvända hem tomhänt. Hans familj behövde kött för den snabbt annalkande vintern och hade inte råd att köpa det i Carvahall.
Med lugn självtillit stod Eragon i det skumma månskenet. Så klev han in i skogen på väg mot gläntan där han var säker på att hjortarna skulle vila. Träden skymde himlen och kastade fjäderlika skuggor på marken. Han behövde sällan titta på spåren; han visste vägen.
Framme vid gläntan strängade han sin båge med säker hand, så drog han upp tre pilar, lade en på strängen och höll de andra i vänster hand. Månskenet avslöjade ett tjugotal orörliga skepnader av vilande hjortar i gräset. Hinden han var ute efter låg i utkanten av hjorden. Hennes vänstra framben var utsträckt i en avig vinkel.
Eragon smög långsamt närmare med bågen redo. All hans möda de senaste tre dygnen hade lett fram till detta ögonblick. Han tog ett sista lugnande andetag och – en explosion slog natten i skärvor.
Hjorden skenade. Eragon störtade framåt, sprintade genom natten samtidigt som en brännhet vind svepte förbi hans ansikte. Han halkade och släppte lös en pil mot den skuttande hinden. Den missade med en fingersbredd och ven in i mörkret. Han svor till, snodde runt och lade instinktivt en ny pil på strängen.
Bakom honom, där hjorden hade vilat, fanns en stor cirkel där gräs och träd pyrde. Ett flertal tallar hade tappat barren. Utanför det förkolnade området var gräset tillplattat. En rökstrimma ringlade i luften och förde med sig en bränd lukt. I explosionens mittpunkt låg en polerad blå sten. Dimman slingrade sig över den svedda ytan och snodde flyktiga rankor över stenen.
I flera långa minuter var Eragon beredd på fara, men det enda som rörde sig var dimman. Försiktigt släppte han efter på den spända bågen och rörde sig framåt. Månskenet kastade en blek skugga av honom när han stannade framför stenen. Han petade till den med en pil och hoppade undan. Ingenting hände, så han tog upp den.
Aldrig hade naturen polerat en sten lika mjukt som denna. Förutom ett tunt spindelnät av vita ådror var dess yta mörkblå och utan skavanker. Stenen kändes som hårdnat silke under hans fingrar, sval och utan motstånd. Den var oval, drygt en fot lång och måste väga åtskilliga skålpund, trots att den kändes betydligt lättare.
Stenen tycktes Eragon både vacker och skrämmande. Var kom den ifrån? Har den ett syfte? Så fick han en tanke som oroade honom mer: Kom den hit av en händelse, eller är den menad för mig? Om det var något han lärt sig av de gamla sägnerna, så var det att betrakta trolldom, liksom dess utövare, med största försiktighet.
Men vad ska jag göra med stenen? Den var tung att bära, dessutom fanns risken att den var farlig. Det bästa vore kanske att lämna kvar den. Obeslutsamheten fladdrade till i honom och han var nära att släppa stenen, men något höll honom tillbaka. Den kan åtminstone betala för lite mat, avgjorde han med en axelryckning och stuvade in stenen i sin packning.
Gläntan låg alldeles för utsatt för att erbjuda tryggt nattläger, så han slank tillbaka in i skogen och lade ut sitt liggunderlag under ett fallträds rotvälta. Efter en middag på bröd och ost rullade han in sig i sina filtar och somnade, begrundande vad som tilldragit sig.