I gryningen sken solstrålarna in genom fönstret och värmde Eragon i ansiktet. Han gnuggade sig i ögonen och satte sig på sängkanten. Furugolvet kändes kallt under fötterna. Han sträckte sina ömma ben och gned sig gäspande på ryggen.
Bredvid sängen fyllde hans samling av föremål flera hyllor. Där fanns förvridna trästycken, underliga snäckskärvor, stenar som brustit och blottat en glänsande insida, och hopknutna torkade grästuvor. Hans favoritföremål var en rot, vars vindlingar han aldrig tröttnade att titta på.
Han drog på sig sina stövlar och såg fundersamt i golvet. Det här var en speciell tid på året för Eragon. Vid ungefär den här tiden för sexton år sedan hade hans mor Selena anlänt till Carvahall, ensam och havande. Hon hade levt stadsliv och varit borta i sex år. När hon kom tillbaka var hon dyrtbart klädd och bar håret i ett pärlbesatt nät. Hon sökte upp sin bror Garrow och bad att få stanna hos honom tills barnet kom. Mindre än fem månader senare föddes hennes son. Alla blev förskräckta när Selena under tårar bad Garrow och Marian uppfostra honom. När de frågade varför så grät hon bara och sade: ”Jag är tvungen.” Hennes böner blev allt mer förtvivlade, tills de slutligen gick med på det. Efter att ha gett honom namnet Eragon gav hon sig av tidigt nästa morgon och kom aldrig tillbaka.
Eragon mindes fortfarande sina känslor när Marian på sin dödsbädd hade berättat historien för honom. Upptäckten att Garrow och Marian inte var hans riktiga föräldrar hade upprört honom djupt. Saker som tyckts beständiga och ovedersägliga drogs plötsligt i tvivel. Efter hand hade han lärt sig att leva med det, men han hade kvar en gnagande misstanke att han inte varit god nog åt sin mor. Jag är säker på att hon hade goda skäl att göra som hon gjorde; jag önskar bara att jag kände till dem.
En sak till bekymrade honom: Vem var hans far? Selena hade inte berättat det för någon, och vem det nu än kunde vara hade han aldrig sökt upp Eragon. Han önskade att han visste vem det var, om så bara till namnet. Det vore trevligt att känna till sitt arv.
Han suckade och gick bort till tvättstället, sköljde ansiktet och huttrade när vattnet rann längs nacken. Uppiggad plockade han fram stenen under sängen och lade den på en hylla. Den smektes av morgonljuset och kastade en varm skugga på väggen. Han rörde vid den igen och sedan skyndade han ivrigt till köket för att få träffa sin familj. Garrow och Roran satt redan där och åt kyckling. Roran reste sig med ett brett leende när Eragon hälsade på dem.
Roran var två år äldre än Eragon, robust, muskulös och lugn till sinnet. De stod varandra lika nära som om de varit bröder på riktigt.
Roran log. ”Jag är glad att du är tillbaka. Hur gick jakten?”
”Illa”, svarade Eragon. ”Har morbror berättat vad som hände?” Han tog en bit kyckling och slukade den glupskt.
”Nej”, sade Roran, och fick strax höra historien. Han gav sig inte förrän Eragon sköt tallriken åt sidan för att visa honom stenen. Roran blev vederbörligen imponerad, men såg sig strax nervöst omkring och frågade: ”Kunde du prata med Katrina?”
”Nej, jag hade ingen möjlighet efter grälet med Sloan. Men hon kommer att vänta på dig när handelsmännen kommer. Jag gav Horst meddelandet; han kommer att ge det till henne.”
”Berättade du för Horst?” frågade Roran utan att vilja tro på det. ”Det var privat. Om jag ville att alla skulle veta det, kunde jag ha byggt en lägereld och meddelat mig genom röksignaler. Om Sloan får reda på det, kommer han att se till att jag inte får träffa henne igen.”
”Horst kommer inte att basunera ut det”, försäkrade Eragon. ”Han låter inte Sloan sätta klorna i någon, och dig minst av alla.” Roran verkade inte övertygad, men argumenterade inte emot. De återupptog måltiden i Garrows tystlåtna sällskap. När allt var uppätet gick alla tre ut och arbetade på fälten.
Den bleka och kalla solen erbjöd ingen trevnad. Under dess vakande blick bärgades det sista kornet in i ladan. Därefter plockade de pumpor från taggiga rankor, sedan kålrötter, betor, ärtor, rovor och bönor som de packade in i rotfruktskällaren. Efter timmar av hårt arbete sträckte de krampen ur musklerna, nöjda med att skörden var bärgad.
De närmaste dagarna ägnade de åt att lägga in, salta, skala och förbereda maten för vintern.
Nio dagar efter Eragons återkomst blåste en ovanligt häftig snöstorm ner från bergen och lade sig över dalen. Snön föll i stora flak och svepte in hela trakten i ett vitt täcke. De vågade bara lämna huset för att hämta ved och mata boskapen, för de fruktade att gå vilse i den tjutande stormens konturlösa landskap. De fördrev tiden hukande över spisen medan vindilar skakade de tunga fönsterluckorna. När stormen äntligen drog vidare flera dagar senare, lämnade den efter sig en främmande värld av mjuka vita snödrivor.
”Jag är rädd för att handelsmännen kanske inte kommer i år, när omständigheterna är så här svåra”, sade Garrow. ”De är redan sena. Vi ger dem en chans till och väntar med att åka till Carvahall. Men om de inte dyker upp snart, blir vi tvungna att köpa stadsbornas reservförråd, om de har några.” Hans hållning var uppgiven.
De blev allt oroligare medan dagarna kröp fram utan något livstecken från handelsmännen. Det blev långt mellan orden och tungsinnet lägrade sig över huset.
Den åttonde morgonen gick Roran ner till vägen och bekräftade att handelsmännen ännu inte hade passerat. De ägnade dagen åt att förbereda resan in till Carvahall. Med bistra miner snokade de överallt på jakt efter något säljbart. Samma kväll kontrollerade Eragon i ren förtvivlan vägen en sista gång. Han upptäckte hjulspår som skurit djupt genom snön, och åtskilliga hovspår mellan dem. Han sprang upprymd tillbaka till huset under glada tjut: plötsligt kändes allt så mycket lättare.
De packade i vagnen innan solen gått upp. Garrow lade årets inkomster i en läderpung som han omsorgsfullt fäste vid bältet. Eragon lade den inslagna stenen mellan kornsäckar så att den skulle ligga still när vagnen slog emot ojämnheter i vägen.
Efter en snabb frukost selade de hästarna och skottade en stig ner till vägen. Deras framfart underlättades av att handlarnas vagnar redan brutit skaren. Vid middagstid fick de syn på Carvahall.
I dagsljus var det en liten obemärkt by full av rop och skratt. Handelsmännen hade slagit läger på ett öde fält i utkanten av stan. Grupper av vagnar, tält och lägereldar var utspridda på måfå över fältet i färgfläckar mot snön. Gycklarnas fyra tält var grällt prydda. En jämn ström av människor band ihop lägret med byn.
Folk myllrade längs en rad av bjärta tält och salustånd utmed huvudgatan. Hästar gnäggade av allt oväsen. Snön hade trampats slät och glashal; på sina ställen smältes den av lägereldarna. Doften av rostade hasselnötter drev förbi dem.
Garrow hittade en plats åt vagnen och band hästarna, sedan tog han upp några mynt ur pungen. ”Bjud er själva på något gott. Roran, gör vad du vill, så länge du kommer till Horst i tid för middagen. Eragon, hämta stenen och följ med mig.” Eragon flinade mot Roran och stoppade undan pengarna, redan full av planer på hur de skulle spenderas.
Roran försvann genast med ett bestämt ansiktsuttryck. Garrow banade vägen genom vimlet före Eragon och armbågade sig framåt i uppståndelsen. Kvinnor köpte tyg medan deras makar stod bredvid och undersökte en ny klinka, krok eller något annat verktyg. Barnen sprang fram och åter längs vägen under upphetsade tjut. Här skyltade man med knivar, där med kryddor, och grytor var framställda i glänsande rader bredvid läderharnesk.
Eragon stirrade nyfiket på handelsmännen. De föreföll mindre välmående än förra året. Barnen såg ut att vara rädda och på sin vakt, och de hade lappade kläder. De avtärda männen bar sina svärd och dolkar med nyfunnen vana och även kvinnorna hade korta dolkar instuckna i midjebälten.
Vad kan de ha råkat ut för? Och varför kommer de så sent? undrade Eragon. Han ville minnas att handelsmännen var gladlynta och livaktiga, men därav märktes inget nu. Garrow knuffade sig fram längs gatan på jakt efter Merlock, en handelsman med udda smycken och guldsmide som specialitet.
De hittade honom bakom ett salustånd i färd med att visa broscher för några kvinnor. Beundrande utrop åtföljde varje nytt föremål han plockade fram. Eragon anade att åtskilliga börsar skulle tömmas inom kort. Varje gång hans varor fick beröm tycktes Merlock blomma upp och svälla. Han bar getskägg, hade en ledig hållning och tycktes betrakta resten av världen med ett lätt nedlåtande.
Den ivriga församlingen hindrade Garrow och Eragon från att komma fram till handlaren, så de satte sig på ett trappsteg och väntade. Så fort Merlock var ledig skyndade de fram till honom.
”Och vad kan mina herrar vilja titta på?” frågade Merlock. ”En amulett eller ett smycke åt en dam?” Med en elegant piruett drog han fram en fint arbetad silverros i enastående utförande. Eragon granskade den blanka metallen med ett uppskattande öga. Handelsmannen fortsatte: ”Inte ens tre daler”, fortsatte handelsmannen, ”trots att den kommer hela vägen från Belatonas berömda konstnärer.”
Garrow talade med låg röst. ”Vi har inte kommit för att köpa utan för att sälja.” Merlock täckte genast över rosen och betraktade dem med förnyat intresse.
”Jag förstår. Om föremålet är av värde, kanske ni skulle vilja byta mot en eller två av dessa utsökta smycken.”
Han gjorde en kort paus medan Eragon och hans morbror förläget blev stående: ”Ni tog väl med er föremålet för värdering?”
”Vi har det, men vi skulle hellre visa det för er någon annanstans”, sade Garrow med bestämd röst.
Merlock höjde ett ögonbryn. ”Låt mig i så fall bjuda in er till mitt tält.” Han samlade ihop sina varor och lade dem försiktigt i en järnbeslagen kista, som han låste. Han gick före dem uppför vägen och in i det tillfälliga lägret. De slingrade sig mellan vagnarna fram till ett tält ett stycke från de andra handlarnas. Det var karmosinrött i toppen och sandfärgat längst ner, med smala färgtrianglar som stack in i varandra. Merlock knöt upp tältöppningen och vek undan fliken.
Tältet var fullt av små prydnadssaker och underliga möbler, såsom en rund säng och tre stolar utskurna ur trädstubbar. På en vit kudde låg en knotig dolk med rubinprytt fäste.
Merlock stängde dörrfliken och bad dem sätta sig. ”Nu kan ni visa mig varför vi måste träffas i enrum.” Eragon packade upp stenen och satte den mellan de båda männen. Merlock sträckte sig efter den med en glimt i ögat, så hejdade han sig och frågade: ”Får jag?” När Garrow gav sitt godkännande, plockade Merlock upp den.
Han lade stenen i knäet och sträckte sig efter en smal låda. När den öppnades visade den sig innehålla en stor uppsättning kopparvikter, som han satte ner på marken. När han hade vägt stenen, undersökte han noga dess yta genom en juvelerarlupp, knackade försiktigt på den med en träklubba och drog udden av en liten genomskinlig sten över den. Han mätte dess längd och diameter och skrev ner siffrorna på en griffeltavla. Det tog honom en stund att begrunda resultatet. ”Vet ni vad den är värd?”
”Nej”, medgav Garrow. Det ryckte i hans kind och han vred sig besvärat på sin plats.
Merlock gjorde en grimas. ”Inte jag heller, beklagligt nog. Men jag kan åtminstone berätta för er att de vita ådrorna är av samma material som det blåa runt omkring, bara av en annan färg. Däremot har jag inte en aning om vad det kan vara för material. Den är hårdare än någon sten jag sett, till och med hårdare än en diamant. Vem som än gjorde den använde verktyg som jag aldrig sett – eller trolldom. Dessutom är den ihålig.”
”Vad?” utbrast Garrow.
”Har ni någonsin hört en sten låta så här?” frågade Merlock irriterat. Han tog dolken från kudden och slog till stenen med knivflatan. En ren ton fyllde luften och förklingade mjukt. Eragon blev bestört och fruktade att stenen hade blivit skadad. Merlock vände stenen mot dem. ”Ni kommer inte att hitta några märken eller rispor där dolken träffade. Jag tvivlar på att jag skulle kunna skada den här stenen, ens om jag använde en hammare.”
Garrow lade armarna i kors med ett reserverat uttryck. Runt honom låg en vägg av tystnad. Eragon var förbryllad. Jag vet att stenen dök upp i Ryggraden genom trolldom, men att den skulle vara gjord av trolldom? Varför och till vilket syfte? Han stötte fram: ”Men hur mycket är den värd?”
”Det kan jag inte säga er”, sade Merlock med bekymrad röst. ”Jag är säker på att det finns människor som skulle betala dyrt för att få tag i den, men ingen av dem befinner sig i Carvahall. Man får resa till städerna söderut för att hitta en köpare. För de flesta är det här en kuriositet – ingenting man lägger sina pengar på så länge man har praktiska behov.”
Garrow stirrade i tälttaket likt en spelare som beräknar oddsen. ”Ska du köpa den?”
Handelsmannen hade svaret redo. ”Det är inte värt risken. Jag kanske kan hitta en rik köpare under mina vårresor, men jag kan inte garantera det. Och även om jag lyckades, så skulle ni inte få betalt förrän jag återvände om ett år. Nej, ni får hitta någon annan att göra affärer med. Men jag är ändå nyfiken … Varför var ni så angelägna om att få tala med mig i avskildhet?”
Eragon lade undan stenen innan han svarade. Han sneglade på mannen och undrade om han skulle bli lika rasande som Sloan. ”För att jag hittade stenen i Ryggraden, och det tycker folket här i trakten inte alls om.”
Merlock såg överraskat på honom. ”Vet ni varför jag och mina kollegor kom så sent i år?”
Eragon skakade på huvudet.
”En envis otur har följt oss på färden. Kaos tycks regera Alagaësia. Vi kunde inte undvika sjukdom, angrepp och den mest fördömda otur. Varden angriper allt oftare och Galbatorix har tvingat städerna att sända fler soldater till gränsen; män som skulle behövas för att bekämpa urgalerna. Bestarna har rört sig i sydöstlig riktning mot Hadaracöknen. Ingen vet varför, och det skulle inte heller angå oss om det inte var så att de rör sig genom befolkade trakter. De har synts till på vägar och nära städer. Värst av allt är rapporterna om en Skugga, även om ingen kan bekräfta dessa rykten. Inte många överlever ett sådant möte.”
”Varför har inte vi hört talas om det här?” utbrast Eragon.
”För att det började för bara några månader sedan”, sade Merlock bistert. ”Hela byar har tvingats flytta för att urgalerna förstörde deras åkrar och nu hotar hungersnöd.”
”Struntprat”, morrade Garrow. ”Vi har då inte sett några urgaler; den enda här i trakten är den vars horn sitter på väggen i Morns taverna.”
Merlock höjde ett ögonbryn. ”Må så vara, men det här är en liten undangömd bergsby. Det är inte så underligt att ni undgått upptäckt. Jag skulle i alla fall inte räkna med att det varar. Jag bara nämnde det eftersom det tycks hända underliga saker även här med tanke på att ni hittade en sådan sten i Ryggraden.” Efter detta nedstämmande uttalande bjöd han dem farväl med en bugning och ett lätt leende.
Garrow vände tillbaka mot Carvahall och Eragon följde efter. ”Vad tror du?” frågade Eragon.
”Jag tänker ta reda på mer innan jag bestämmer mig. Lägg tillbaka stenen i vagnen och sedan kan du göra vad du vill. Vi ses till middagen hos Horst.”
Eragon slingrade sig genom folkhopen och rusade glatt tillbaka till vagnen. Det skulle ta timmar för hans morbror att göra upp sina affärer, och den tiden tänkte han njuta av i fulla drag. Han gömde stenen under säckarna och gick in mot stan med sturska steg.
Han gick från det ena ståndet till det andra och trots sin magra kassa granskade han alla varor som en tänkbar köpare. När han talade med köpmännen bekräftade de vad Merlock hade sagt om det oroliga tillståndet i Alagaësia. Åter och åter igen fick han höra samma budskap: fjolårets trygghet har övergivit oss, nya faror har dykt upp och inget är säkert.
Senare på dagen köpte han tre maltklubbor och en rykande het liten körsbärspaj. Det smakade med varm mat efter att ha stått timtals i snön. Han slickade begärligt den kladdiga sirapen från fingrarna och önskade att det hade funnits mera, sedan satte han sig på en veranda och knaprade på en konfekt. I närheten brottades två pojkar från Carvahall, men han hade ingen lust att lägga sig i.
Allt eftersom dagen gick mot eftermiddag flyttade handlarna sina affärer hem till folk. Eragon längtade otåligt efter kvällen, när gycklarna skulle dyka upp för att berätta sagor och utföra konster. Han älskade att höra om trolldom och gudar och, om de hade riktig tur, Drakryttarna. Carvahall hade sin egen sagoberättare i Brom, som var en vän till Eragon. Men med åren hade Broms sagor åldrats, gycklarna däremot hade alltid nya sagor som han begärligt lyssnade till.
Eragon hade precis brutit av en istapp under verandan när han fick syn på Sloan i närheten. Slaktaren hade inte upptäckt honom, så Eragon duckade och slank runt hörnet och in på Morns taverna.
Därinne var det varmt och fullt av flottig rök från fräsande talgljus. De glänsande svarta och vridna urgalhornen, lika vida som hans utsträckta armar, satt ovanför dörren. Den långa och låga bardisken hade ett ställ med stavar som kunderna kunde karva på i ena änden. Morn stod i baren med uppkavlade ärmar. Kring de massiva ekborden trängdes folk som lyssnade till två handelsmän som gjort upp sina affärer tidigt nog för att komma in och dricka öl.
Morn såg upp från sejdeln han polerade. Hans ansikte var kort och mosigt, som om hakan fastnat i en kvarn. ”Eragon! Roligt att se dig. Var har du din morbror?”
”Handlar”, sade Eragon med en axelryckning. ”Han är nog borta ett tag.”
”Och Roran, är han här?” frågade Morn medan han torkade nästa sejdel med sin duk.
”Ja, i år finns ingen sjuk boskap som håller honom hemma.”
”Utmärkt, utmärkt.”
Eragon pekade på de båda handelsmännen. ”Vilka är de?”
”Kornköpare. De har köpt utsäde av alla till löjligt låga priser och nu berättar de vansinneshistorier och förväntar sig att vi ska tro på dem.”
Eragon begrep varför Morn var upprörd. Folk behöver de där pengarna. Vi klarar oss inte annars. ”Vilket slags historier?”
Morn fnös. ”De säger att Varden har bildat en pakt med urgalerna och samlar en armé för att angripa oss. Det påstås att det bara är tack vare vår kungs höga nåd som vi har klarat oss hittills. Som om Galbatorix skulle bry sig om huruvida vi brändes ner till grunden … Gå och lyssna på dem själv. Jag har tillräckligt mycket att göra utan att behöva förklara deras lögner.”
Med sin enorma kroppshydda fyllde den förste handelsmannen ut sin stol; minsta rörelse från hans sida fick den att protestera högljutt. Hans ansikte saknade minsta antydan om hårväxt; hans knubbiga händer var släta som ett spädbarns, och hans fylliga läppar krökte sig vresigt medan han läppjade på sitt vinkrus. Den andre mannen hade ett rödlätt ansikte. Huden kring käkarna var torr och full av hårda fettklumpar, som kallt härsket smör. I jämförelse med hans nacke och haka tycktes resten av kroppen onaturligt tunn.
Den förste handelsmannen försökte förgäves få sin svällande kroppshydda att få plats i stolen. Han sade: ”Nej, nej, ni förstår inte. Det är bara tack vare kungens outtröttliga ansträngningar för er skull som vi kan sitta här och prata i trygghet. Ve er om han i sin visdom skulle dra tillbaka det stödet!”
Någon ropade: ”Visst, och varför passar ni inte på att berätta att Ryttarna har återvänt och att ni har dödat hundra alver var. Tror ni att vi är barn som man kan lura med sagor? Vi kan ta vara på oss själva.” Församlingen skrockade.
Handlaren skulle just svara när hans smale kamrat trädde emellan med en handviftning. Pråliga juveler blixtrade på hans fingrar. ”Ni vill inte förstå. Det är sant att Imperiet inte kan sörja för var och en av oss enskilt, så som ni kanske skulle vilja. Däremot kan det hindra urgaler och andra styggelser från att överfalla den här” – han letade förstrött efter rätt benämning – ”platsen.”
Handlaren fortsatte: ”Ni är arga på Imperiet för att det behandlar folk orättvist. Det är en rättmätig känsla, men en regering kan omöjligt behaga var och en. Diskussioner och konflikter uppstår oundvikligen. Det stora flertalet av oss har hur som helst inget skäl att klaga. Varje land har sin lilla grupp av missnöjda som inte är belåtna med hur makten har fördelats.”
”Jojo”, ropade en kvinna, ”om man går med på att kalla Varden liten, ja.”
Den tjocke mannen suckade. ”Vi har ju redan förklarat att Varden inte är intresserade av att hjälpa er. Det där är bara ett falskt rykte som förrädarna har spritt. De försöker splittra Imperiet genom att övertyga oss om att det verkliga hotet finns innanför våra gränser, inte utanför. De är bara ute efter att störta kungen och ta vårt land i besittning. De har spioner överallt medan de förbereder sin invasion. Man vet aldrig vem som kan tänkas gå deras ärenden.”
Eragon höll inte med, men handelsmännens ord var hala och folk nickade instämmande. Han steg fram och sade: ”Hur vet ni det här? Jag kan påstå att molnen är gröna, men det betyder inte att det är sant. Bevisa att ni inte ljuger.” De båda männen blängde på honom medan byborna inväntade svaret under tystnad.
Den smale handelsmannen svarade först. Han undvek Eragons ögon. ”Lär ni inte era barn respekt? Eller låter ni pojkar utmana män som de behagar?”
Åhörarna skruvade på sig och stirrade på Eragon. Så sade en man: ”Svara på frågan.”
”Det är bara sunt förnuft”, sade den tjocke medan svetten pärlades på hans överläpp. Svaret retade byborna och grälet tog ny fart.
Eragon återvände till baren med en besk smak i munnen. Han hade aldrig tidigare träffat någon som hyllade Imperiet och baktalade dess fiender. I Carvahall hade hatet mot Imperiet så djupa rötter att det nästan var ärftligt till sin natur. Under de hårda åren när de halvsvalt hade Imperiet aldrig hjälpt dem, och dess skatteuppbördsmän var hjärtlösa. När det gällde kungens nåd kände han sig berättigad att tycka annorlunda än handelsmännen, men han var fundersam beträffande Varden.
Varden var en upprorisk grupp som ständigt förnyade sina angrepp och räder mot Imperiet. Det var en gåta vem som var deras ledare eller vem som bildat gruppen mer än hundra år tidigare under åren efter Galbatorix maktövertagande. Genom att klara sig undan alla Galbatorix försök att förgöra dem vann gruppen mångas sympati. Ytterst lite var känt om Varden, förutom en sak. Om man var på flykt och behövde gömma sig, eller om man hatade Imperiet, så tog de emot en. Enda problemet var att hitta dem.
Morn lutade sig över bardisken och sade: ”Är det inte otroligt? De är värre än gamar som flyger runt ett döende djur. Det blir problem om de stannar länge till.”
”För oss eller dem?”
”För dem”, sade Morn när tavernan fylldes av vredgade röster. Eragon gick när grälet hotade att bli våldsamt. Bakom honom dunsade dörren igen och klippte av rösterna. Det var tidig kväll och solen sjönk snabbt; husen kastade långa skuggor över marken. När Eragon gick längs gatan såg han Roran och Katrina som stod i en sidogränd.
Roran sade något som Eragon inte kunde höra. Katrina såg ner på sina händer och svarade med dämpad röst, så ställde hon sig på tå och kysste honom innan hon kilade iväg. ”Har du trevligt?” frågade Eragon retsamt. Roran muttrade något intetsägande och stegade bort.
”Har du hört handelsmännens nyheter?” frågade Eragon medan han följde efter. De flesta byborna var inomhus, talade med handelsmännen eller väntade tills det var tillräckligt mörkt för gycklarnas uppträdande.
”Ja.” Roran verkade tankspridd. ”Vad tycker du om Sloan?”
”Det trodde jag du visste.”
”Det blir blodvite mellan oss när han får reda på om Katrina och mig”, förklarade Roran. En snöflinga landade på Eragons näsa och han såg upp. Himlen hade grånat. Han kunde inte komma på något lämpligt att säga; Roran hade rätt. Han klappade sin kusin på axeln medan de gick vidare längs sidogatan.
Middagen hos Horst blev hjärtlig. Rummet fylldes av samtal och skratt. Söta likörer och starkt öl gick åt i kopiösa mängder och bidrog till den uppsluppna stämningen. När tallrikarna var tomma lämnade Horsts gäster huset och strosade bort till fältet där handelsmännen slagit läger. En krets av pålar med tända ljus i toppen hade slagits ner kring en stor utröjning. De flammande lägereldarna i bakgrunden fick skuggorna att dansa över marken. Sakta samlade sig de förväntansfulla byborna runt cirkeln och väntade.
Gycklarna störtade ut ur sina tält, åtföljda av äldre och värdigare trubadurer. Trubadurerna stod för musiken och berättandet medan deras yngre kollegor spelade upp historierna. De första skådespelen var ren underhållning: oanständiga och fulla av skämt, ordlekar och löjliga figurer. Senare, emellertid, när ljusen fräste i sina ljusstakar och alla hade trängt ihop sig i en sluten cirkel, steg den gamle sagoberättaren Brom fram. Ett tovigt vitt skägg böljade över bröstet och över hans böjda axlar svepte en lång svart mantel som dolde hans kropp. Han bredde ut armarna och sträckte ut sina klolika händer, och detta är vad Brom förtäljde:
”Tidens sand kan inte hejdas. Åren går vare sig vi vill det eller ej … men vi kan minnas. Det som gått förlorat kan leva vidare i minnet. Det ni nu ska få höra är styckevis och delt, men bevara det väl, för utan er så finns det inte alls. Nu ska jag ge er ett bortglömt minne, dolt bakom det drömska töcken som står mellan oss och det förflutna.”
Hans skarpa ögon granskade deras nyfikna ansikten. Sist av alla dröjde hans blick vid Eragon.
”Innan era farföräldrars fäder föddes, ja till och med innan deras fäder, bildades Drakryttarna. Deras uppgift var att skydda och försvara, och det lyckades de med i tusentals år. Deras tapperhet i strid var utan motstycke, ty var och en av dem ägde styrkan hos tio män. Om de inte dukade under för gift eller svärd var de odödliga. Deras krafter användes endast i det godas tjänst, och under deras beskydd byggdes stora städer och torn av den levande stenen. Landet blomstrade så länge de höll freden. Det var en gyllene tidsålder. Alverna var våra bundsförvanter, dvärgarna våra vänner. Välståndet flödade i våra städer och det var goda tider för alla. Ändå må ni klaga … ty så kunde det inte förbli.”
Brom sänkte blicken och teg. I hans röst hördes en genklang av gränslös sorg.
”Även om ingen fiende kunde besegra dem, så kunde de inte försvara sig mot sig själva. Och det hände sig, när de stod på höjden av sin makt, att i provinsen Inzilbêth, som inte längre finns, föddes en pojke vid namn Galbatorix. Vid tio års ålder prövades han som brukligt var och det upptäcktes att han ägde stor kraft. Ryttarna tog emot honom som en av de sina.
Han gick igenom deras utbildning och överträffade alla andra i skicklighet. Han var begåvad med vaket sinne och stark kropp och fick snart en plats i Ryttarnas led. Några insåg faran i hans plötsliga uppstigande och varnade de andra, men Ryttarnas makt hade gjort dem arroganta och de försummade att vara på sin vakt. Ack, den dagen bar sorg i sitt sköte.
Så kom det sig att Galbatorix efter fullbordad träning gav sig ut på en våghalsig resa tillsammans med två vänner. Dag och natt flög de långt norrut, tills de gav sig in i det som återstod av urgalernas rike, i den dåraktiga tron att deras nya krafter skulle skydda dem. Där, ute på den tjocka isen som inte smälte ens på sommaren, råkade de ut för ett bakhåll medan de låg och sov. Galbatorix dräpte sina angripare, trots att hans vänner och deras drakar slaktades och han själv fick svåra sår. Men under striden genomborrades hans drakes hjärta av en förlupen pil. Hon dog i hans armar, i brist på läkekonst. Då såddes vansinnets frön.”
Sagoberättaren knäppte händerna och såg sig långsamt om. Skuggorna spelade i hans slitna ansikte. Orden som följde klingade dystert som en dödsmässas klämtningar.
”Ensam, berövad det mesta av sin styrka och halvgalen av sorg vandrade Galbatorix utan hopp genom det öde landet för att söka döden. Han fann den inte, hur djärvt han än angrep varje levande väsen. Urgaler och andra monster skydde snart hans hemsökta gestalt. Under denna tid insåg han så småningom att Ryttarna kunde tänkas bevilja honom en ny drake. Vägledd av denna tanke anträdde han den strapatsrika resan tillbaka genom Ryggraden till fots. Det tog honom månader att korsa trakter som han bekymmersfritt svävat över på drakryggen. Han kunde jaga med hjälp av trolldom, men ofta färdades han där inget djur satte sin fot. Sålunda var han nära döden när han äntligen lade bergen bakom sig. Han sjönk utmattad ihop i leran och hittades av en bonde som tillkallade Ryttarna.
Medvetslös fördes han till deras fäste, där hans kropp läkte. I fyra dygn sov han. Hans febriga medvetande gav sig inte till känna när han vaknade. När han fördes inför rådet som sammankallats för att döma honom, krävde Galbatorix en ny drake. Det förtvivlade i hans begäran avslöjade hans sinnesförvirring, och rådet såg honom för det han var. När Galbatorix berövades hoppet förleddes han genom vansinnets förvridna spegel att tro att det var genom Ryttarnas förskyllan som hans drake hade dött. Natt efter natt ruvade han på detta och utarbetade en plan för att utmäta sin hämnd.”
Brom sänkte rösten till en hypnotisk viskning.
”Han hittade en välvilligt inställd Ryttare som hans lömska ord kunde slå rot i. Genom att använda enträgna resonemang och de mörka hemligheter som en Skugga lärt honom lyckades Galbatorix hetsa Ryttaren mot deras äldre och överordnade. Tillsammans lade de sig i försåt mot en av de äldre och dödade honom. När det skändliga dådet var utfört vände sig Galbatorix mot sin bundsförvant och dräpte honom. Ryttarna fann honom med blodet drypande från sina händer. Ett skri lämnade hans läppar och han flydde bort i natten. De fick inte tag i honom, eftersom han var slug mitt i sitt vansinne.
I åratal höll han sig gömd i ödemarken likt ett vilddjur, alltid på sin vakt mot förföljare. Hans gräsliga dåd föll inte i glömska, men genom åren mattades sökandet. Så ville ett olyckligt öde att han skulle möta den unge Ryttaren Morzan – stark till kroppen men svag i sinnet. Galbatorix övertalade Morzan att lämna en port oreglad till borgen Ilirea, den som nu kallas Urû’baen. Genom denna port tog sig Galbatorix in och stal en nykläckt drakunge.
Tillsammans med sin nye lärjunge gömde han sig på en ond plats, dit Ryttarna inte vågade bege sig. Där gick Morzan i det mörkas lära och fick del av hemligheter och förbjuden trolldom som aldrig borde ha avslöjats. När hans utbildning var avslutad och Galbatorix svarta drake Shruikan växt till full storlek, visade sig Galbatorix för världen med Morzan vid sin sida. Tillsammans kämpade de mot varje Ryttare som kom i deras väg. Deras styrka växte för var och en de dödade. Tolv av Ryttarna förenade sig med Galbatorix av maktbegär och hämndlystnad för inbillade oförrätter. Dessa tolv utgjorde tillsammans med Morzan De tretton försvurna. Ryttarna var oförberedda och kunde inte stå emot anloppet. Även alverna kämpade bittert mot Galbatorix, men de blev slagna i grunden och tvingades fly till sina hemliga platser, varifrån de aldrig mera återvänder.
Endast Ryttarnas ledare Vrael kunde stå emot Galbatorix och De försvurna. Han var uråldrig och vis och kämpade för att rädda vad han kunde och hindra att de återstående drakarna föll i fiendens händer. I det sista slaget utanför Dorú Areabas portar, besegrade Vrael Galbatorix men tvekade inför det avgörande hugget. Galbatorix grep tillfället i flykten och högg honom i sidan. Vrael flydde svårt sårad till Utgardberget, där han hoppades kunna återhämta sig. Men så tilläts inte ske, för Galbatorix hittade honom. Under striden sparkade Galbatorix honom i grenen. Med detta baksluga knep vann han övertaget över Vrael och skilde hans huvud från kroppen med ett ljungande svärd.
Då strömmade kraften genom Galbatorix ådror och han smorde sig själv till konung över hela Alagaësia.
Och från den dagen har han härskat över oss.”
När historien var slut hasade Brom iväg tillsammans med gycklarna. Eragon tyckte sig se en tår glimma till på hans kind. Folk mumlade tyst till varandra medan de gav sig av. Garrow sade till Eragon och Roran: ”Ni kan skatta er lyckliga. I hela mitt liv har jag bara hört den här berättelsen två gånger. Om Imperiet visste att Brom hade förtäljt den, skulle han knappast leva länge nog att se nästa måne.”