EN SKÄNK AV ÖDET

Samma kväll som de återvände från Carvahall bestämde sig Eragon för att följa Merlocks exempel och undersöka stenen. När han var ensam i sitt rum ställde han den på sängen och lade tre verktyg bredvid. Han började med en träklubba och knackade lätt mot stenen. Den gav ifrån sig en knappt hörbar klang. Han blev nöjd med resultatet och gick vidare till nästa verktyg, en tung läderskodd hammare. Stenen genomfors av en klagande skräll när hammaren träffade. Slutligen högg han den med ett litet stämjärn. Metallen varken rispade eller flisade stenen, men den åstadkom det klaraste ljudet av alla. När den sista tonen dog bort, tyckte han sig höra ett svagt pip.

Merlock sade att stenen var ihålig; det kanske finns något värdefullt inuti. Fast jag vet inte hur man får upp den. Någon måste ha haft goda skäl för att göra den. Fast den som skickade stenen till Ryggraden har inte gjort sig besväret att hämta tillbaka den, eller vet kanske inte var den finns. Men jag kan inte tro annat än att en trollkarl som är mäktig nog att förflytta stenen också kan hitta den igen. Kan det ha varit meningen att jag skulle hitta den? På den frågan hade han inget svar. Han gav upp inför en gåta utan lösning, plockade upp sina verktyg och lade tillbaka stenen på hyllan.

Den natten väcktes han plötsligt ur sin sömn. Han lyssnade noga. Allt var stilla. Han smög oroligt in handen under madrassen och grep tag om sin kniv. Efter några minuters väntan föll han åter i sömn.

Tystnaden genomborrades av ett gällt pip och han rycktes genast ur sin sömn. Han rullade ur sängen och slet kniven ur skidan. Han fumlade med elddonet för att tända ett ljus. Dörren till hans rum var stängd. Pipet var alldeles för högt för att komma från en mus eller råtta, men han tittade ändå under sängen. Ingenting. Han satte sig på sängkanten och gnuggade sömnen ur ögonen. Ännu ett gällt pip for genom luften och han ryckte till våldsamt.

Varifrån kom ljudet? Det kunde inte finnas något i golvet eller väggarna; de var av massivt trä. Detsamma gällde sängen, och han skulle ha märkt ifall något kröp in under halmmadrassen under natten. Hans blick dröjde vid stenen. Han lyfte den från hyllan och bar den frånvarande i famnen medan han undersökte rummet. Ett nytt pip ringde i hans öron och vibrerade genom hans fingrar: det kom från stenen.

Stenen hade bara skänkt honom besvikelser och ilska – och nu hindrade den honom från att sova också! Utan att bry sig om hans vredgade blickar låg den lugnt kvar och pep då och då till. Den gav ifrån sig ett mycket högt pip och blev sedan tyst. Eragon lade försiktigt tillbaka den och kröp tillbaka under täcket. Vad än stenen ruvade på för hemlighet, så fick den vackert vänta tills det var morgon.

Månen lyste in genom fönstret när han vaknade på nytt. Stenen gungade snabbt fram och åter på sin hylla och slog emot väggen. Den badade i det kalla månskenet som blekte bort alla färger från dess yta. Eragon hoppade ur sängen med kniven i hand. Rörelsen upphörde, men han stod kvar på språng. Så började stenen gunga och pipa häftigare än förut.

Han svor till och klädde på sig. Han brydde sig inte om hur värdefull stenen var: nu skulle han ta den långt härifrån och gräva ner den. Gungandet upphörde och stenen tystnade. Den skälvde till, rullade framåt och slog högljutt i golvet. Förskräckt flyttade han sig närmare golvet när stenen kom dunsande rätt mot honom.

Plötsligt syntes en spricka på stenen. Sedan en till, och ännu en. Eragon lutade sig förhäxad framåt utan att släppa kniven. Där sprickorna möttes högst upp på stenen låg en liten bit och vajade som om den vägde på något. Så sköt den upp och föll ner på golvet. Efter en ny omgång pipanden stack ett mörkt litet huvud upp ur hålet, åtföljt av en besynnerligt vinklad kropp. Eragon tog ett fastare grepp om kniven och höll sig helt stilla. Snart hade varelsen tagit sig ur stenen helt och hållet. Ett ögonblick stod den stilla, så kilade den fram i månskenet.

Eragon ryggade förbluffad tillbaka. Framför honom stod en drake och slickade av sig hinnan som den varit innesluten i.