Roran och Eragon skildes åt i utkanten av Carvahall. Eragon gick sakta till Broms hus, försjunken i tankar. Han stannade vid dörren och höjde handen för att knacka.
Bakom honom hördes en sträv röst: ”Vad vill du, pojke?”
Han svängde runt. Där stod Brom lutad mot en besynnerligt utsnidad och vriden stav. Hans dräkt var brun och försedd med kåpa som en munks. Från det nötta läderbältet runt hans midja hängde en pung. Ovanför det vita skägget dominerades ansiktet av en stolt örnnäsa som krökte sig ner mot munnen. I väntan på svar kisade han mot Eragon med djupt liggande ögon som skuggades av den knotiga pannan.
”Jag vill veta saker”, sade Eragon. ”Roran är och lagar ett stämjärn och jag är ledig, så jag kom hit för att se om du kunde besvara några frågor.”
Den gamle grymtade och sträckte sig mot dörren. Eragon lade märke till en guldring på hans högra hand. Ljuset glimmade till i en safir och framhävde en besynnerlig symbol som var graverad på ringen. ”Det är lika bra att du kommer in, vi får nog pratas vid ett tag. Dina frågor tycks aldrig ta slut.” Inomhus var det mörkare än i en kolkällare och en frän lukt hängde tungt i luften. ”Nu måste vi ha ljus.” Eragon hörde hur den gamle flyttade sig och svor till för sig själv när något gick i kras. ”Aha, nu ska vi se.” En vit gnista blixtrade till och en låga fladdrade till liv.
Brom höll ett ljus framför den stenlagda eldstaden. Bokhögar omgav en snidad trästol med hög rygg som stod framför spiselkransen. Stolsbenen var formade till fyra örnklor, ryggen och sitsen var stoppade med läder som var präglat med ett böljande rosenmönster. Pergamentrullar låg travade på några mindre stolar. På ett skrivbord låg bläckhorn och pennor utspridda. ”Sätt dig någonstans, men vid alla svunna kungar, var försiktig. Det här är värdefulla saker.”
Eragon klev över pergament fyllda med kantiga runor. Han lyfte försiktigt undan knakande pergamentrullar från en stol och lade ner dem på golvet. Ett dammoln spred sig i luften när han satte sig. Han kvävde en nysning.
Brom böjde sig ner och tände brasan med sitt ljus. ”Bra. Inget går upp mot att sitta vid brasan när man ska samtala.” Han drog undan kåpan och blottade håret, som inte var grått utan silverne, hängde en kittel över lågorna och satte sig tillrätta i den höga stolen.
”Nå, vad är det du vill?” Hans tilltal var rakt på sak men inte ovänligt.
”Jo”, sade Eragon och undrade hur han bäst skulle komma till saken, ”jag hör hela tiden saker om Drakryttarna och allt som det påstås att de kunde göra. Nästan alla tycks vilja ha dem tillbaka. Fast jag har aldrig hört talas om hur de började, var drakarna kom ifrån, eller vad det var som gjorde Ryttarna så speciella – mer än drakarna.”
”Ett ofantligt ämne att redogöra för.” Han kisade vaket på Eragon. ”Om jag berättade hela deras historia för dig, skulle vi bli sittande här tills det blev vinter igen. Vi får banta ner det till hanterlig längd. Men innan vi börjar på riktigt, så behöver jag min pipa.”
Eragon väntade tålmodigt medan Brom stoppade sin pipa. Han tyckte om Brom. Den gamle kunde visa sig snarstucken ibland, men han tycktes aldrig ha något emot att ta sig tid för Eragon. En gång frågade Eragon honom var han kom ifrån, och Brom svarade med ett skratt: ”Från en by precis som Carvahall, fast inte riktigt lika spännande.” Eragons nyfikenhet var väckt och han frågade sin morbror. Men allt Garrow kunde berätta var att Brom hade köpt ett hus inne i Carvahall för femton år sedan och hade levt där i lugn och ro sedan dess.
Brom tände sin pipa med ett elddon och puffade på den. ”Så där ja … nu behöver vi inte avbryta, annat än för teet. Nå, då gällde det Ryttarna, eller Shur’tugal, som alverna kallar dem. Var ska man börja? Deras välde sträckte sig över oräkneliga år och när de stod på höjden av sin makt härskade de över ett område dubbelt så stort som Imperiets. Ett otal historier har berättats om dem, de flesta av dem rent nonsens. Skulle man tro allt som sades, så kunde man tro att de var lika mäktiga som små gudar. Det finns lärda män som viger sina liv åt att skilja ut dessa fantasier från det vi verkligen vet, men det är tveksamt om någon av dem kan lyckas. Hursomhelst är det inte en omöjlig uppgift så länge som vi begränsar oss till de tre områden som du särskilt angav: hur Ryttarna föddes, varför de skattades så högt, och varifrån drakarna kom. Jag tänker börja med det sistnämnda.” Eragon lutade sig tillbaka och lyssnade till Broms hypnotiska stämma.
”Drakar har ingen början, om man inte räknar med skapelsen av själva Alagaësia. Och om de har något slut, så kommer det inte förrän denna världs undergång, för de lyder under samma lagar som landet. Tillsammans med dvärgarna och några till är de detta lands rättmätiga invånare. De levde här före alla andra, starka och stolta i sin ursprungliga prakt. Deras värld var oföränderlig ända tills de första alverna kom seglande över havet i sina silverskepp.”
Eragon avbröt. ”Varifrån kom alverna? Och varför kallas de det fagra folket. Finns de verkligen på riktigt?”
Brom såg bister ut. ”Vill du ha svar på det du frågade i början eller inte? Du får det knappast om du tänker utforska lärdomens alla skrymslen och vrår.”
”Förlåt”, sade Eragon. Han böjde huvudet och försökte se skamsen ut.
”Nåja”, sade Brom lätt roat. Han vände blicken mot elden och såg hur lågorna slickade undersidan av kitteln. ”Om du nu prompt ska veta, så är alverna inga legender, och de kallas det fagra folket eftersom de är behagfullare än någon annan ras. De kommer från ett ställe som de själva kallar Alalea, men förutom de själva vet ingen vad det är, eller ens var det ligger.”
Han blängde under buskiga ögonbryn för att förvissa sig om att inte bli avbruten. ”Nå, på den tiden var alverna en stolt ras och mångkunnig i magi. Till en början betraktade de drakarna som rena djur. Denna tro gav upphov till ett dödligt misstag. En tilltagsen alvyngling begav sig på jakt efter en drake, som om den varit en hjort, och dödade den. De ursinniga drakarna lade sig i bakhåll för alven och gjorde slut på honom. Tyvärr upphörde inte blodbadet med det. I samlad trupp anföll drakarna alvfolket i dess helhet. Alverna var förtvivlade över det fruktansvärda missförståndet och försökte få ett slut på stridigheterna, men kunde inte hitta något sätt att tala med drakarna.
Så, om vi gör en grov förenkling av en komplicerad händelsekedja, bröt ett långvarigt och blodigt krig ut, något som båda sidor kom att ångra. Till en början slogs alverna uteslutande i självförsvar, för det bjöd dem emot att trappa upp striderna. Men till slut tvingade drakarnas våldsamhet dem att själva gå till angrepp för sin egen överlevnad. Kriget varade i fem år och skulle ha pågått mycket längre om inte en alv vid namn Eragon råkat hitta ett drakägg.” Eragon blinkade förvånat. ”Aha, jag ser att du inte känner till din namne”, sade Brom.
”Nej.” Tekitteln gav ifrån sig en skärande vissling. Varför fick jag namn efter en alv?
”Då blir det nog ännu intressantare för dig”, sade Brom. Han lyfte av kitteln och hällde kokande vatten i två muggar. Han räckte den ena till Eragon och varnade honom: ”De här bladen behöver inte dra länge, så drick det snabbt innan det blir för starkt.” Eragon läppjade på det och skållade tungan. Brom satte undan sin egen kopp och rökte vidare på sin pipa.
”Ingen vet varför ägget var övergivet. Några menar att föräldrarna dödats i ett alvangrepp. Andra tror att drakarna lämnat kvar det med flit. I vilket fall som helst förstod Eragon värdet av att fostra en vänligt sinnad drake. Han skötte den i hemlighet och gav den namnet Bid’Daum efter det gamla språket. När Bid’Daum vuxit till ansenlig längd, färdades de tillsammans bland drakarna och övertalade dem att leva i fred med alverna. Förbund slöts mellan de båda raserna. För att säkerställa freden beslöt man att det var nödvändigt att bilda Ryttarna.
Till en början var Ryttarna bara avsedda som en förbindelselänk mellan alverna och drakarna. Men med tiden blev deras värde uppenbart och deras myndighet ökade ständigt. Till slut inrättade de sitt hem på ön Vroengard och där byggde de staden Dorú Areaba. Innan Galbatorix övervann dem, var Ryttarna mäktigare än alla Alagaësias kungar. Nu tror jag att jag har besvarat två av dina frågor.”
”Ja”, sade Eragon frånvarande. Det tycktes som ett osannolikt sammanträffande att han hade fått sitt namn efter den förste Ryttaren. Av någon anledning kändes hans namn helt annorlunda nu. ”Vad betyder Eragon?”
”Jag vet inte”, sade Brom. ”Det är ett mycket gammalt namn. Jag tvivlar på att någon mer än alverna minns, och lyckan måste vara dig särskilt huld om du får tillfälle att tala med en alv. Det är dock ett bra namn; du borde vara stolt över det. Alla namn är inte lika hedervärda.”
Eragon slog frågan ur sinnet och koncentrerade sig på vad Brom hade berättat; det var något som inte stämde. ”Jag förstår inte. Var fanns vi när Ryttarna bildades?”
Brom höjde ett ögonbryn och frågade: ”Vi?”
”Du vet, alla vi.” Eragon gjorde en svepande rörelse med handen. ”Människor i allmänhet.”
Brom skrattade. ”Vi härstammar inte från det här landet, lika lite som alverna. Det dröjde ytterligare tre århundraden innan våra förfäder kom hit och förenade sig med Ryttarna.”
”Det är omöjligt”, invände Eragon. ”Vi har alltid bott i Palancardalen.”
”Det kanske stämmer några generationer tillbaka, men inte längre än så. Det stämmer inte ens för dig, Eragon”, sade Brom milt. ”Fastän du med rätta ser dig som en del av Garrows familj, så kom dina dagars upphov inte härifrån. Fråga dig omkring så upptäcker du att de flesta inte varit här särskilt länge. Dalen är gammal och har inte alltid tillhört oss.”
Eragon rynkade ögonbrynen och tog en djup klunk te. Det var fortfarande brännhett. Palancardalen var hans hem, oavsett vem som var hans far! ”Vad hände med dvärgarna efter Ryttarnas fall?”
”Det finns egentligen ingen som vet. De stred vid Ryttarnas sida under de första drabbningarna. Men när det stod klart att Galbatorix skulle vinna, förseglade de alla kända ingångar till sina tunnlar och försvann under jorden. Så vitt jag vet har ingen sett till dem sedan dess.”
”Och drakarna?” frågade han. ”Vad hände med dem? Alla kan väl inte ha dött.”
”Det är det största mysteriet i Alagaësia nuförtiden”, svarade Brom sorgset. ”Hur många drakar undgick Galbatorix mordiska slaktande? Han skonade dem som gick med på att tjäna honom, men endast De försvurnas naturvidriga drakar ville bidra till hans dårskap. Om några andra drakar än Shruikan ännu lever, så har de gömt sig så väl att Imperiet aldrig kan hitta dem.”
Men varifrån kom då min drake? undrade Eragon. ”När alverna kom till Alagaësia, fanns urgalerna redan här då?”
”Nej, de följde alverna över havet, likt blodsugande fästingar. Urgalerna är ett av skälen till att Ryttarna blev ryktbara för sin stridsduglighet och förmåga att bevara freden … Mycket kan läras av denna historia. Det är synd att ämnet är så känsligt för kungen”, sade Brom fundersamt.
”Jo, sist jag var i stan så fick jag höra din saga.”
”Saga!” röt Brom. Hans ögon blixtrade. ”Om det är en saga, så är ryktena om min död också sanna och i så fall sitter du och pratar med ett spöke! Ha respekt för det förgångna; du vet aldrig hur det kan påverka dig.”
Eragon väntade tills Brom såg mindre arg ut innan han vågade fråga: ”Hur stora var drakarna?”
Ett mörkt rökmoln virvlade över Brom som ett åskväder i miniatyr. ”Större än ett hus. Även de minsta hade ett vingspann på mer än femtio alnar; de slutade aldrig växa. Innan Imperiet dödade dem, kunde man ha förväxlat några bland de äldsta med stora kullar.”
Eragon blev bestört. Hur ska jag kunna gömma min drake de kommande åren? Han rasade i tysthet, men behöll lugnet utvärtes. ”När blev de fullvuxna?”
”Nå”, sade Brom och kliade sig på hakan, ”de kunde inte spruta eld förrän de var fem eller sex månader gamla, vid ungefär samma ålder som de blev könsmogna. Ju äldre en drake blev, desto längre kunde den spruta eld. Några av dem kunde hålla på flera minuter.” Brom blåste ut en rökring och såg hur den seglade upp i taket.
”Jag har hört att deras fjäll glänste som ädelstenar.”
Brom lutade sig fram och brummade: ”Det stämmer. Det fanns drakar i varje tänkbar färg och nyans. Det sägs att tillsammans såg de ut som en levande regnbåge, som hela tiden glimmade och växlade färg. Men vem berättade det för dig?”
Eragon stelnade till. ”En handelsman”, ljög han.
”Vad hette han?” frågade Brom. Hans buskiga ögonbryn bildade ett enda tjockt vitt streck och rynkorna i pannan blev ännu djupare. Den bortglömda pipan slocknade.
Eragon låtsades tänka efter. ”Jag vet inte. Han satt och pratade inne hos Morn, men jag fick aldrig reda på vem det var.”
”Det önskar jag att du hade”, muttrade Brom.
”Han sade också att en Ryttare kunde höra sin drakes tankar”, sade Eragon snabbt och hoppades att den påhittade handelsmannen skulle skydda honom själv från misstanke.
Broms ögon smalnade. Dröjande tog han fram elddonet och slog eld på flintan. Han puffade omsorgsfullt på pipan och blåste långsamt ut röken. ”Han hade fel”, sade han med livlös röst. ”Det nämns inte i någon av legenderna, och jag kan dem alla. Sade han något mer?”
Eragon ryckte på axlarna. ”Nej.” Brom var alldeles för intresserad av den här handelsmannen för att han skulle kunna hålla uppe lögnen. ”Levde drakar mycket länge?”
Brom svarade inte omedelbart. Hans haka sjönk mot bröstet medan fingrarna tankfullt knackade mot pipan så ljuset glimmade i ringen. ”Förlåt, mina tankar var någon annanstans. Ja, en drake lever ett bra tag. För evigt, faktiskt, om den inte blir dödad eller dess Ryttare dör.”
”Hur kan någon veta det?” invände Eragon. ”Om drakar dör när deras Ryttare gör det, så kan de bara leva till sextio eller sjuttio års ålder. Under din … redogörelse sade du att Ryttare levde tills de blev hundra, men det är omöjligt.” Tanken på att överleva familj och vänner oroade honom.
”Det är en subjektiv fråga vad som är möjligt och omöjligt”, sade Brom med ett slugt leende. ”En del skulle påstå att man omöjligt kan komma levande genom Ryggraden, och ändå har du gjort det. Det är en fråga om perspektiv. Du måste vara mycket vis som vet så mycket vid så unga år.” Eragon rodnade och den gamle skrockade. ”Bli inte arg; det är saker som du omöjligt kan känna till. Du glömmer att drakarna var magiska – de påverkade allt i sin omgivning på besynnerliga sätt. Ryttarna stod dem närmast och erfor detta mest. Den vanligaste följdverkningen var en ökad livslängd. Vår kung har levt tillräckligt länge för att det ska vara uppenbart, men de flesta härrör det till hans egna magiska krafter. Det fanns andra förändringar, som inte var lika tydliga. Alla Ryttare var starkare, mer kvicktänkta och skarpsyntare än vanliga män. Dessutom blev öronen på mänskliga Ryttare långsamt spetsiga, även om de aldrig blev lika framträdande som på en alv.”
Eragon fick hejda handen från att sträcka sig efter öronen och känna efter. Kommer draken att förändra mitt liv på ännu fler sätt? Det räcker inte med att den har tagit sig in i mitt huvud, den ska göra om kroppen också! ”Var drakarna mycket klipska?”
”Lyssnade du inte på vad jag berättade alldeles nyss!” undrade Brom. ”Hur skulle alverna ha kunnat sluta avtal och fredsfördrag med oskäliga djur? De var lika intelligenta som du och jag.”
”Men de var djur”, envisades Eragon.
Brom fnös. ”De var inte mera djur än vi är. Av någon anledning hyllar folk allting som Ryttarna gjorde, men glömmer att nämna drakarna, som om de bara var ett ovanligt färgstarkt sätt att förflytta sig från den ena staden till den andra. Det var de inte. Ryttarnas stordåd var endast möjliga tack vare drakarna. Hur många män skulle dra sina svärd om de visste att en jättelik eldsprutande ödla – i besittning av vida större slughet och visdom än ens kungar kan hoppas på – när som helst kunde komma och göra slut på våldsamheterna? Hmm?” Han blåste ännu en rökring och såg hur den drev bort.
”Har du någonsin sett en?”
”Ingalunda”, sade Brom, ”det var långt före min tid.”
Då var det namnet. ”Jag har försökt att komma ihåg namnet på en särskild drake, men det är och förblir borta. Jag tror att jag hörde det när handelsmännen var i Carvahall, men jag är inte säker. Kan du hjälpa mig?”
Brom ryckte på axlarna och räknade snabbt upp en räcka namn. ”Där fanns Jura, Hírador och Fundor, som stred mot den stora sjöormen. Galzra, Briam, Ohen den starke, Gretiem, Beroan, Roslarb …” Han nämnde många fler. Allra sist sade han så tyst att Eragon knappt hörde: ” … och Saphira.” Brom knackade tigande ur sin pipa. ”Var det någon av dem?”
”Jag är rädd att det inte var det”, sade Eragon. Brom hade gett honom mycket att tänka på och det började bli sent. ”Nå, Roran är förmodligen klar hos Horst. Jag borde ge mig av, även om jag gärna skulle bli kvar.”
Brom höjde ena ögonbrynet. ”Vad nu, var det allt? Jag räknade med att svara på frågor ända tills han kom och hämtade dig. Ingen förfrågan om drakars stridstaktik? Inga krav på utförliga skildringar av andlöst spännande luftstrider? Är vi färdiga?”
”För stunden”, sade Eragon med ett skratt. ”Jag har fått veta vad jag ville och mer därtill.” Han reste sig och Brom gjorde detsamma.
”Nå, då så.” Han följde Eragon till dörren. ”Farväl. Var försiktig. Och om du minns vem handelsmannen var, glöm inte att berätta det för mig.”
”Det ska jag. Tack.” Eragon klev kisande ut i den bländande vintersolnedgången. Han stegade långsamt bort och begrundade allt han hade fått höra.