På vägen hem sade Roran: ”Det kom en främling från Therinsford till Horst idag.”
”Vad hette han?” frågade Eragon. Han klev åt sidan för en isfläck och gick vidare i rask takt. Hans kinder blossade av köld.
”Dempton. Han kom hit för att Horst skulle smida några socklar åt honom”, sade Roran. Hans satta ben plöjde genom en snödriva och banade vägen för Eragon.
”Therinsford har väl sin egen smed?”
”Jo”, svarade Roran, ”men han är inte tillräckligt skicklig.” Han sneglade på Eragon. ”Dempton behöver socklar till sin kvarn. Han ska bygga ut den och erbjöd mig jobb. Om jag tackar ja, så följer jag med honom när han hämtar socklarna.”
Mjölnare arbetade året runt. Vintertid malde de allt som folk hade med sig, men under skördetid köpte de upp korn och sålde det färdiga mjölet. Det var en hård och farlig syssla; arbetare förlorade ofta fingrar eller händer i de enorma kvarnstenarna. ”Tänker du berätta för Garrow?” frågade Eragon.
”Ja.” Ett bistert leende spelade på Rorans läppar.
”Varför? Du vet vad han tycker om att vi ska ge oss iväg. Det blir bara bråk om du säger något. Glöm hela saken så vi får äta middag i lugn och ro i kväll.”
”Det kan jag inte. Det här jobbet ska jag ha.”
Eragon gjorde halt. ”Varför?” Deras andedräkter syntes i luften där de stod ansikte mot ansikte. ”Jag vet att det är ont om pengar, men vi klarar oss alltid. Du måste inte ge dig av.”
”Nej, det måste jag inte. Men pengarna är för eget bruk.” Roran försökte börja gå igen, men Eragon vägrade röra sig ur fläcken.
”Vad behöver du dem till?” undrade han.
Roran rätade lite på ryggen. ”Jag vill gifta mig.”
Eragon såg häpet på honom. Han mindes att han sett Katrina och Roran kyssas under handelsmännens besök, men att gifta sig? ”Katrina?” frågade han svagt, bara för att få det bekräftat. Roran nickade. ”Har du friat?”
”Inte än, men det ska jag göra i vår, så fort jag kan sätta bo.”
”Det är för mycket arbete på gården för att du ska ge dig av nu”, invände Eragon. ”Vänta åtminstone tills vi är klara att sätta plantorna.”
”Nej”, sade Roran med ett lätt skratt. ”Det är på våren jag behövs mest. Marken ska plöjas och sås. Grödan ska rensas från ogräs – för att inte nämna alla andra sysslor. Nej, det här är bästa tiden att ge sig av, när vi egentligen bara väntar på nästa årstid. Du och Garrow klarar er utan mig. Om allt går väl, så är jag snart tillbaka och arbetar på gården med min hustru.”
Motvilligt erkände Eragon att Roran tänkte förnuftigt. Han skakade på huvudet, utan att veta om det var i förvåning eller vrede. ”Jag antar att jag bara kan önska dig lycka till. Fastän Garrow kanske inte blir glad över nyheten.”
”Vi får se.”
De fortsatte sin vandring med tystnaden som en vägg mellan dem. Eragon var upprörd i sitt hjärta. Det skulle ta sin tid innan han kunde se välvilligt på den här händelseutvecklingen. Roran berättade inte nyheten för Garrow när de kom hem, men Eragon var säker på att han skulle göra det inom kort.
För första gången sedan den hade talat till honom gick Eragon bort till draken. Han närmade sig ängsligt, nu när han visste att den var hans like.
Eragon.
”Är det allt du kan säga?” fräste han.
Ja.
Det oväntade svaret fick honom att spärra upp ögonen, och han satte sig tvärt. Nu har den sinne för humor också. Vad kommer härnäst? Han knäckte tanklöst en gren med foten. Rorans tillkännagivande hade gjort honom på dåligt humör. Det kom en undrande tanke från draken, så han berättade för den vad som hänt. Medan han talade, steg hans röst ända tills han utan minsta anledning stod och skrek i högan sky. Han vrålade tills hans känslor tog slut och gav sedan marken ett rejält och meningslöst knytnävsslag.
”Det är bara det att jag inte vill att han ska ge sig av”, sade han hjälplöst. Orörlig såg draken på honom, lyssnade och lärde. Eragon mumlade några väl valda svordomar och gned sig i ögonen. Han såg tankfullt på draken. ”Du måste ha ett namn. Jag fick höra några intressanta idag; kanske gillar du något av dem.” Han gick igenom Broms lista i huvudet tills han hittade två namn som slog honom som hjältemodiga, ädla och välklingande. ”Vad tycker du om Vanilor eller hans efterföljare Eridor? Bägge var framstående drakar.”
Nej, sade draken. Den tycktes road av hans ansträngningar. Eragon.
”Det där är mitt namn; det kan inte du få”, sade han och kliade sig på hakan. ”Nå, om du inte gillar dem, så finns det andra.” Han fortsatte listan igenom, men draken avfärdade vart och ett av hans förslag. Det verkade som om den skrattade åt något som Eragon inte förstod, men han struntade i det och föreslog nya namn. ”Ingothold fanns också, han dräpte den …” Han drabbades av en insikt. Det är där problemet ligger! Jag har valt manliga namn. Du är en hon!
Ja. Draken vek självbelåtet ihop sina vingar.
Nu när han visste det, kom han raskt på ett halvdussin namn. Han lekte med tanken på Miremel, men det passade inte riktigt – när allt kom omkring så var det namnet på en brun drake. Opheila och Lenora förkastades likaså. Han var nära att ge upp när han mindes det allra sista namnet som Brom hade muttrat fram. Eragon tyckte om det, men skulle draken också göra det?
Han frågade.
”Heter du Saphira?” Hon såg på honom med intelligenta ögon. Djupt inom sig kände han hur belåten hon var.
Ja. Något klickade till i hans huvud och hennes röst ekade, som om den nådde honom från ett mycket stort avstånd. Han svarade med ett stort leende. Saphira började brumma.