Frukosten hade kallnat, men teet var hett. Morgonbrasan hade smält isen på insidan av fönstren, som i stället sugits upp av trägolvet och bildat mörka fläckar. Eragon iakttog Garrow och Roran borta vid köksspisen och tänkte att det var sista gången på många månader som han såg dem bägge tillsammans.
Roran satte sig och snörde stövlarna. Hela hans packning stod bredvid honom på golvet. Garrow stod mellan dem med händerna djupt nerkörda i fickorna. Hans skjorta hängde löst och huden stramade i ansiktet. Han vägrade envist följa med, hur ungdomarna än lockade och pockade. När de försökte klämma fram en anledning, sade han bara att det var bäst så.
”Har du med dig allt?” frågade han Roran.
”Ja.”
Han nickade och tog upp en liten börs ur fickan. Det klingade av mynt när han räckte den till Roran. ”Det här har jag sparat till dig. Det är inte mycket, men det räcker om du vill köpa någon grannlåt eller smycke.”
”Tack så mycket, men jag tänker inte slänga ut pengar på strunt”, sade Roran.
”Du gör som du vill; pengarna är dina”, sade Garrow. ”Jag har inget annat att ge dig, förutom min faderliga välsignelse. Du får den om du vill, men den är inte mycket värd.”
Rorans stämma var tjock av rörelse.
”Jag skulle känna mig hedrad om jag fick ta emot den.”
”Gör det då, och gå i frid”, sade Garrow och kysste honom på pannan. Han vände sig om och höjde rösten: ”Tro inte att jag har glömt dig, Eragon. Jag har saker att säga er båda. Det är dags att ni får höra dem nu, när ni är på väg ut i världen. Beakta dem, de kommer att vara er till nytta.” Han såg stint på dem. ”Först och främst, låt ingen härska över ert sinne och er kropp. Var särskilt noga med att aldrig låta era tankar kedjas fast. Man kan vara en fri man och ändå snävare bunden än en slav. Låna andra ert öra men inte ert hjärta. Visa de mäktiga respekt, men följ dem inte i blindo. Döm med logik och förnuft, men anmärk inte i onödan.
Betrakta ingen som överlägsen er, oavsett rang eller ställning i livet. Behandla alla rättvist så ingen söker hämnd. Var återhållsamma med pengar. Håll fast vid er tro så kommer andra att lyssna på er. När det gäller hjärteangelägenheter … mitt enda råd är uppriktighet. Det är det bästa verktyget att dyrka upp ett hjärta eller vinna förlåtelse. Det är allt jag har att säga.” Han verkade en smula förlägen över sitt tal.
Han svingade upp Rorans packning. ”Nu måste ni ge er av. Gryningen nalkas och Dempton väntar snart.”
Roran axlade sin packning och omfamnade Garrow. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan”, sade han.
”Bra!” genmälde Garrow. ”Men ge dig nu iväg och oroa dig inte för oss.”
De skildes motvilligt. Eragon och Roran klev ut, så vände de sig om och vinkade. Garrow höjde en benig hand med allvarlig blick och såg på medan de traskade bort till vägen. Efter en lång stund stängde han dörren. När ljudet bars till dem av morgonbrisen gjorde Roran halt.
Eragon vände sig om och blickade ut över markerna. Hans blick dröjde vid de ensamma byggnaderna. De verkade ömkligt små och ömtåliga. En tunn rökstrimma som strävade upp från huset var det enda som vittnade om att den snötäckta gården var bebodd.
”Det där är hela vår värld”, anmärkte Roran dystert.
Eragon huttrade otåligt och grymtade: ”Den duger fint.” Roran nickade, sedan rätade han på ryggen och styrde kursen mot sin nya framtid. Huset försvann utom synhåll när de gick nerför kullen.
Det var fortfarande tidigt när de kom fram till Carvahall, men dörren till smedjan stod redan öppen. Inomhus var luften behagligt varm. Baldor bearbetade långsamt två stora bälgar som satt fast vid sidan av stenugnen, full av gnistrande kol. Verktyg av alla de slag hängde i långa rader på stänger som stack ut från väggen i nackhöjd: enorma tänger, avbitare, hammare i varje skick och vikt, stämjärn, vinkeljärn, håljärn, filar, raspar, svarvstål, stänger av stål och järn som väntade på att bearbetas, skruvstäd, saxar, hackor och skovlar. Invid ett långt bord stod Horst och Dempton.
Dempton mötte dem med ett leende under den anslående röda mustaschen. ”Roran! Så bra att du är här. Mina nya kvarnstenar medför mera arbete än jag klarar på egen hand. Är du redo att ge dig av?”
Roran vägde sin packning i handen. ”Ja. Blir det snart?”
”Det är ett par saker jag måste ta hand om först, men vi åker inom en timme.” Dempton snodde sin mustasch och vände sig mot Eragon, som stod och vägde från den ena foten till den andra. ”Du måste vara Eragon. Jag skulle erbjuda dig jobb också, om inte Roran redan fått det enda jag hade. Kanske om ett år eller två, va?”
Eragon log osäkert och besvarade hans handslag. Mjölnaren var vänlig. Under andra omständigheter skulle Eragon ha gillat honom, men just nu önskade han buttert att mjölnaren aldrig hade kommit till Carvahall. ”Utmärkt, utmärkt”, brummade Dempton och började strax förklara för Roran hur en kvarn fungerade.
”De är klara”, avbröt Horst och slog ut armen mot bordet där flera bylten låg. ”Du kan ta med dem närhelst du vill.” Han skakade hand med Dempton och lämnade smedjan. På väg ut gav han Eragon ett tecken.
Eragon följde nyfiken efter. Smeden stod med armarna i kors på gatan. Eragon gjorde en gest med tummen mot mjölnaren. ”Vad tycker du om honom?”
”En bra karl”, mullrade Horst. ”Han och Roran kommer nog bra överens.” Han borstade frånvarande bort metallspån från sitt förkläde och lade sedan sin massiva hand på Eragons axel. ”Minns du när du bråkade med Sloan, pojk?”
”Om det är betalning för köttet du frågar efter, så har jag inte glömt.”
”Nej, jag litar på dig, pojk. Vad jag ville veta var om du hade kvar den där blå stenen.”
Eragons hjärta fladdrade till. Varför vill han veta det? Någon kanske har sett Saphira? Med en kraftansträngning höll han paniken borta och sade: ”Det har jag, men varför vill du veta det?”
”Gör dig av med den så fort du kommer hem”, sade Horst och struntade i Eragons förvånade utrop. ”Två män kom hit i går kväll. Underliga typer som bar svärd och var klädda i svart. Deras blotta åsyn fick det att krypa i skinnet på mig. I går kväll började de fråga folk om någon hade hittat en likadan sten som din. Idag har de börjat igen.” Eragon bleknade. ”Ingen vettig människa sade något. De vet när det är trassel på gång, men jag vet några som inte drar sig för att prata.”
Eragons hjärta fylldes av fasa. Den som hade skickat stenen till Ryggraden, vem det nu var, hade spårat upp den till slut. Eller också hade Imperiet hört talas om Saphira. Han visste inte vilket som var värst. Tänk! Tänk! Ägget är borta. Nu går det aldrig att hitta. Men om de känner till vad det var, är det självklart vad som hänt … Saphira kanske är i fara! Han fick uppbåda all självkontroll för att verka lugn. ”Tack för att jag fick veta det. Vet du var de är någonstans?” Han var stolt över att rösten nästan inte darrade alls.
”Det var inte för att jag tyckte att du behövde träffa de där männen som jag varnade dig för dem. Lämna Carvahall. Åk hem.”
”Visst”, sade Eragon för att blidka smeden, ”om du tycker att jag borde det.”
”Det gör jag. Kanske oroar jag mig i onödan, men det är något illavarslande över främlingarna. Det bästa vore om du höll dig hemma tills de ger sig av. Jag ska försöka hålla dem borta från er gård, fast det kanske inte hjälper.”
Eragon gav honom en tacksam blick. Han önskade att han kunde berätta för honom om Saphira. ”Då ger jag mig av”, sade han och skyndade tillbaka till Roran. Eragon grep sin kusin i armen och tog farväl av honom.
”Stannar du inte ett tag?” frågade Roran förvånat.
Eragon började nästan skratta. Frågan tycktes honom av någon anledning komisk. ”Det finns inget jag kan göra, och jag tänker inte stå här och hänga tills du åker.”
”Nåja”, sade Roran tveksamt, ”jag antar att vi inte ses på några månader.”
”Jag är säker på att tiden går fort”, skyndade sig Eragon att säga. ”Sköt om dig och kom snart tillbaka.” Han omfamnade Roran och gick därifrån. Horst stod fortfarande på gatan. Medveten om att smeden följde honom med blicken började Eragon gå mot utkanten av Carvahall. Så fort smeden var utom synhåll, dök han in bakom ett hus och smög tillbaka genom byn.
Eragon höll sig i skuggan medan han gick längs gatorna med alla sinnen på helspänn. Han ägnade en blixtsnabb tanke åt bågen som hängde i hans rum därhemma; han önskade att den vilat i hans hand. Han strök igenom Carvahall och höll sig undan folk, ända tills han hörde en väsande röst bakom ett hus. Trots att hans hörsel var god fick han anstränga sig för att höra vad som sades.
”När hände detta?” Orden var lena som oljat glas och tycktes slingra sig fram genom luften. Under främlingens tal anades en besynnerlig väsning som fick håret att resa sig på hans huvud.
”För ungefär tre månader sedan”, svarade någon. Eragon igenkände Sloans röst.
Vid Skuggans blod, han berättar för dem … Han bestämde sig för att klippa till Sloan nästa gång de sågs.
En tredje person talade. Rösten var mörk och fuktig. Den frammanade bilder av smygande förfall, mögel och annat som man helst inte vill röra. ”Är du säker? Vi vill ogärna tro att du har tagit fel. I sådana fall skulle det kunna bli … otrevligt.” Eragon kunde med lätthet föreställa sig vad de var i stånd till. Fanns det någon mer än Imperiet som vågade hota folk på det viset? Förmodligen inte, men vem som än skickat stenen kunde vara mäktig nog att ostraffat använda våld.
”Jo, jag är säker. Han hade den då. Jag ljuger inte. Massor av människor känner till det. Fråga dem bara.” Sloan verkade skakad. Han sade något mer som Eragon inte uppfattade.
”De har inte varit särskilt … samarbetsvilliga.” Orden var gäckande. Det uppstod en paus. ”Du har varit till hjälp. Vi ska inte glömma dig.” Eragon trodde honom.
Sloan muttrade något och så hörde Eragon hur någon skyndade iväg. Han kikade runt hörnet för att se vad som hände. På gatan stod två långa män. Vid benen lyftes deras långa svarta kappor av utstickande svärdsskidor. På deras skjortor syntes komplicerade tecken broderade i silvertråd. Deras ansikten skuggades av kåpor och händerna var behandskade. De såg nästan puckelryggiga ut, som om deras kläder var vadderade.
Eragon flyttade sig en aning för att se bättre. En av främlingarna stelnade och gav följeslagaren en egendomlig grymtning. De svängde båda runt och sjönk ner på huk. Eragon tappade andan. En dödlig fruktan grep honom. Hans blick var fastlåst vid deras dolda ansikten och en kvävande kraft lade sig över hans sinne och höll honom fast. Han kämpade emot och skrek till sig själv: Rör på dig! Han försökte röra benen men de lydde honom inte. Ljudlöst och smidigt gled främlingarna fram mot honom. Han visste att de såg hans ansikte nu. Nu var de nästan framme vid gathörnet, deras händer grep efter svärden …
”Eragon!” Han ryckte till när han hörde sitt namn ropas. Främlingarna stannade väsande i steget. Brom skyndade mot honom från sidan, med bart huvud och staven i hand. Främlingarna var skymda ur hans sikt. Eragon försökte varna honom, men hans tunga ville inte lyda honom. ”Eragon!” ropade Brom åter. Främlingarna kastade en sista blick på Eragon och slank sedan iväg mellan husen.
Eragon föll skakande ihop på marken. Svetten pärlades i pannan och klibbade i händerna. Den gamle räckte Eragon handen och drog upp honom med stark arm. ”Du ser ut att må illa, är allt som det ska?”
Eragon svalde och nickade stumt. Han for runt med blicken och sökte efter tecken på något ovanligt. ”Plötsligt blev jag bara yr … det är över nu. Det kändes väldigt konstigt – jag vet inte varför det hände.”
”Du hämtar dig”, sade Brom, ”fast det vore kanske bäst om du tog dig hem igen.”
Ja, jag måste hem! Måste hinna dit före dem. ”Du har nog rätt. Jag kanske håller på att bli sjuk.”
”Då ska du hålla dig hemma. Det är en lång väg att gå, men jag är säker på att du blir bättre tills du kommer fram. Låt mig följa dig bort till vägen.” Eragon protesterade inte när Brom tog honom vid armen och ledde bort honom i rask takt. Broms stav knastrade i snön när de gick förbi husen.
”Varför letade du efter mig?”
Brom ryckte på axlarna. ”Vanlig nyfikenhet. Jag fick höra att du var i stan och undrade om du hade kommit på vad den där handelsmannen hette.”
Handelsmannen? Vad pratar han om? Eragon stirrade tomt framför sig. ”Nej”, sade han bara, ”jag är rädd att jag inte har kommit på det än.”
”Nå, då så … låt mig veta om du kommer på det”, sade Brom och gav honom en forskande blick. ”Jag är ytterst intresserad av den här handelsmannen som påstår sig veta så mycket om drakar.” Eragon nickade med en frånvarande min. De gick bort till vägen under tystnad. Så sade Brom: ”Skynda dig hem. Det vore nog klokt att inte dröja på vägen.” Han räckte fram en knotig hand.
Eragon skakade handen, men när han släppte taget fastnade Broms hand i Eragons vante och drog av den. Den föll till marken. Den gamle mannen plockade upp den. ”Vad klumpig jag är”, ursäktade han sig och gav tillbaka den. När Eragon tog emot vanten grep Broms starka fingrar honom om handleden och vred till. Ett kort ögonblick vändes hans handflata uppåt och blottade det silverglänsande märket. Det glimmade till i Broms ögon, men han lät Eragon rycka till sig handen och köra ner den i vanten.
Eragon tvingade förvirrat fram ett ”Adjö” och skyndade bort längs vägen. Bakom sig hörde han hur Brom visslade på en munter visa.