Det var en grå och mulen gryning med bitande vind. Skogen låg stilla. Brom och Eragon släckte brasan efter en lätt frukost, axlade sina packningar och gjorde sig redo för avfärd. Eragon hängde bågen och kogret vid sidan om packningen där han lätt kunde nå dem. Saphira var sadlad och skulle så förbli tills de fick tag i hästar. Även Zar’roc band Eragon omsorgsfullt fast vid hennes rygg, för att slippa släpa på en extravikt. Dessutom var svärdet inte farligare än en klubba i händerna på honom.
Eragon hade känt sig säker i snåret, så fort de var utanför började han röra sig försiktigare. Saphira steg till väders och cirklade bort. Skogen glesnade under deras väg tillbaka till gården.
Jag ska komma hit igen, lovade Eragon sig själv när han betraktade ruinerna. Den här landsflykten varken kan eller får vara för evigt. Jag återvänder, någon dag när risken är över … Han rätade på ryggen och vände sig mot södern och de främmande, barbariska länderna som låg där.
Medan de vandrade styrde Saphira kosan mot bergen i väster och försvann ur sikte. Eragon var olycklig när hon lämnade dem. Inte ens nu, när ingen fanns i närheten, fick de tillbringa dagarna tillsammans. Hon måste hålla sig gömd ifall de mötte en annan resenär.
Ra’zacernas fotspår syntes knappt i snön längre, men Eragon var inte orolig. Det var osannolikt att de skulle lämna landsvägen, som var det enklaste sättet att ta sig ut ur dalen, och ge sig ut i vildmarken. När de väl var ute ur dalen delade sig vägen dock på flera ställen. Då skulle det bli svårt att avgöra åt vilket håll ra’zacerna hade gått.
De färdades under tystnad och koncentrerade sig på att hålla takten uppe. Eragons ben blödde fortfarande där skorporna gått upp. För att tänka på något mindre obehagligt frågade han: ”Så vad exakt kan drakar göra? Du sade att du visste en del om deras förmågor?”
Brom skrattade. Hans safirring blixtrade i luften när han svängde med armen. ”Tyvärr är det ynkligt lite, jämfört med vad jag skulle vilja veta. Folk har försökt besvara din fråga i hundratals år, så gör klart för dig att det jag berättar är ofullständigt till sitt själva väsen. Även om det kanske inte är avsiktligt, så har drakar alltid varit gåtfulla.
Innan jag kan besvara din fråga på riktigt, så behöver du en grundutbildning i ämnet drakar. Det är hopplöst förvirrande att börja mitt i ett så komplicerat ämne utan att känna till själva grunden för alltsammans. Jag börjar med drakarnas livscykel, och om det inte tröttar ut dig, så går vi över till andra ämnen.”
Brom förklarade hur drakar parar sig och vad som krävdes för att kläcka deras ägg. ”Du förstår”, sade han, ”när draken lägger sitt ägg är ungen inuti redo att kläckas. Men den väntar, ibland i åratal, på rätt tillfälle. När drakarna var vilda så var det oftast tillgången på föda som avgjorde. Men när de väl hade bildat sitt förbund med alverna, så gick varje år ett visst antal av deras ägg, vanligtvis bara ett eller två, till Ryttarna. Dessa ägg, eller snarare ungarna inuti dem, kläcktes bara i närvaro av den person som var bestämd att bli dess Ryttare – fast ingen vet hur de kunde känna det. Folk brukade köa för att få vidröra äggen i hopp om att någon av dem skulle bli utvald.”
”Du menar att Saphira kunde ha låtit bli att kläckas hos mig?”
”Det hade hon säkert, om hon inte tyckte om dig.”
Han kände sig hedrad av att hon valt honom av alla människor i Alagaësia. Han undrade hur länge hon hade väntat och rös vid tanken på att vara instängd i ett ägg, omgiven av mörker.
Brom fortsatte sin undervisning. Han förklarade vad och när drakar åt. En fullvuxen stillasittande drake kunde klara sig i månader utan att äta, men under parningstiden måste de äta varje vecka. Vissa örter kunde läka dem, andra gjorde dem sjuka. Det fanns olika sätt att sköta om deras klor och hålla fjällen rena.
Han beskrev den rätta stridstekniken när man anföll från en drake, liksom hur man skulle gå tillväga när man slogs mot en, antingen man var till fots, till häst eller på en annan drake. Deras magar var bepansrade, men inte deras armhålor. Eragon avbröt hela tiden med frågor, och Brom verkade nöjd med hans vetgirighet. Timmarna försvann av sig själva medan de talade.
När kvällen kom var de i närheten av Therinsford. Medan de sökte nattläger under den mörknande himlen frågade Eragon: ”Vem var Ryttaren som ägde Zar’roc?”
”En väldig krigare”, sade Brom, ”som var mycket fruktad på sin tid och hade stor makt.”
”Vad hette han?”
”Det säger jag inte.” Eragon invände men Brom var bestämd. ”Det vore mig fjärran att hålla kvar dig i okunnighet, men just nu skulle viss kunskap bara vara farlig och förvirrande för dig. Jag har ingen anledning att besvära dig med sådana saker förrän du har tiden och förmågan att hantera dem. Jag försöker bara skydda dig från dem som vill använda dig i onda syften.”
Eragon blängde på honom. ”Vet du vad? Jag tror att du helt enkelt gillar att tala i gåtor. Jag har nästan lust att lämna dig så jag slipper besvära mig med dem. Om du tänker säga något, så gör det i stället för att valsa omkring med halvkvädna visor!”
”Lugn. Du får veta allt i sinom tid”, sade Brom vänligt. Eragon muttrade, inte särskilt övertygad.
De hittade ett bekvämt ställe att tillbringa natten på och gjorde upp läger. Saphira gjorde dem sällskap när de satte middagen på elden. Hann du jaga? frågade Eragon.
Hon fnös roat. Är ni två långsammare än så här, hinner jag flyga över havet och tillbaka utan att komma på efterkälken.
Du behöver inte komma med förolämpningar. Dessutom går det fortare när vi väl skaffar hästar.
Hon släppte ut en rökpuff. Kanske det, men räcker det för att komma ikapp ra’zacerna? De har ett försprång på flera dagar och många mil. Och jag är rädd att de kan misstänka att vi förföljer dem. Varför skulle de annars ha förstört gården på ett så uppseendeväckande sätt, om de inte ville utmana dig att ta upp jakten?
Jag vet inte, svarade Eragon besvärat. Saphira rullade ihop sig intill honom och han lutade sig mot hennes mage, tacksam över värmen. På andra sidan brasan satt Brom och skar till två käppar. Plötsligt slängde han en av dem mot Eragon, som fångade den av ren reflex när den kom virvlande över de sprakande lågorna.
”Försvara dig!” gläfste Brom och ställde sig upp.
Eragon tittade på käppen i sin hand och upptäckte att den såg ut ungefär som ett svärd. Ville Brom slåss med honom? Vad hade gamlingen för chans? Gärna för mig, om han vill leka den här leken, men om han tror att han kan slå mig så lär han bli förvånad.
Han reste sig samtidigt som Brom kom runt elden. Ett ögonblick stod de ansikte mot ansikte, så gjorde Brom ett utfall och svingade käppen. Eragon försökte avvärja angreppet men var för långsam. Han tjöt till och vacklade baklänges när Brom träffade honom i bröstkorgen.
Utan att tänka gjorde han ett utfall, men Brom parerade lätt stöten. Eragon snärtade käppen mot Broms huvud, vred undan den i sista ögonblicket och försökte träffa honom i sidan. Smällen från trä som slog mot trä ekade genom lägret. ”Improvisation – bra!” utropade Brom med glänsande ögon. Hans arm rörde sig snabbare än ögat kunde följa med och plötsligt exploderade Eragons huvud av smärta. Bedövad föll han ihop som en säck.
En skvätt kallvatten fick honom att piggna till igen och han satte sig upp och ruskade av sig. Det sjöng i huvudet och han hade torkat blod i ansiktet. Brom höll en stekpanna med smältvatten över honom. ”Det där var onödigt”, sade Eragon ilsket och tvingade sig på fötter igen. Han var yr och ostadig.
Brom krökte ögonbrynet. ”Jaså? En verklig fiende skulle inte dämpa sina slag, och inte jag heller. Ska jag underblåsa din … oduglighet för att bättra på din självkänsla? Knappast.” Han lyfte upp käppen som Eragon tappat och höll fram den. ”Försvara dig nu.”
Eragon tittade tomt på träpinnen och skakade sedan på huvudet. ”Glöm det, jag har fått nog.” Han vände sig om och fick en högljudd smäll över ryggen. Han snubblade till och snodde morrande runt.
”Vänd aldrig fienden ryggen!” snäste Brom, slängde åt honom käppen och anföll. Eragon retirerade bakom elden undan angreppet. ”Håll in armarna och böj på knäna”, skrek Brom. Han gav fler instruktioner och gjorde sedan en paus för att visa Eragon exakt hur man utförde en viss stöt. ”Gör det igen, men långsamt den här gången!” De gick igenom varenda rörelse med överdrivna åtbörder innan de återtog sin ursinniga kamp. Eragon lärde sig snabbt, men hur han än ansträngde sig kunde han inte hålla undan Brom mer än ett par slag åt gången.
När de var klara damp Eragon stönande ner på filtarna. Han hade ont överallt – Brom hade inte sparat på käppen. Saphira gav ifrån sig en lång hostande morrning och krökte läppen så hennes imponerande tandrad blottades.
Vad är det med dig? frågade han irriterat.
Inget, svarade hon. Det är bara så lustigt att se en duvunge som du få stryk av gamlingen. Hon lät likadant igen och Eragon rodnade när han förstod att hon skrattade. I ett försök att bevara en smula värdighet rullade han över på sidan och somnade.
Nästa dag kändes det ännu värre. Armarna var fulla av blåmärken och han var så mörbultad att han nästan inte kunde röra sig. Med ett brett leende såg Brom upp från sörjan han höll på att servera. ”Hur mår du?” Eragon muttrade och slängde i sig frukosten.
Väl tillbaka på vägen färdades de raskt för att nå Therinsford före middagen. Efter halvannan mil blev vägen bredare och de såg rök i fjärran. ”Det är bäst att du säger till Saphira att flyga i förväg och vänta på oss på andra sidan Therinsford”, sade Brom. ”Här måste hon vara försiktig, annars kommer hon garanterat bli upptäckt.”
”Varför säger du inte åt henne själv?”
”Det anses ohyfsat att gå mellan en man och hans drake.”
”Det bekymrade dig inte i Carvahall.”
Ett leende ryckte i Broms mungipor. ”Jag gjorde vad jag måste.”
Eragon gav honom en mörk blick och framförde instruktionerna. Saphira varnade honom: Var försiktig. Imperiets tjänare döljer sig överallt.
Samtidigt som hjulspåren i vägen blev djupare, lade Eragon märke till fler fotavtryck. Det märktes på bondgårdarna att de närmade sig Therinsford. Samhället var större än Carvahall men gav ett slumpartat intryck, husen stod uppradade utan någon övergripande plan.
”Vilken röra”, sade Eragon. Han såg inte till Demptons kvarn. Baldor och Albriech måste ha hämtat Roran vid det här laget. Eragon hade hur som helst ingen lust att möta sin kusin.
”Det är fult, om inte annat”, höll Brom med.
En stadig bro spände över Anorafloden, som flöt mellan dem och stan. När de närmade sig bron, klev en flottig karl fram bakom en buske och spärrade vägen. Hans skjorta var för kort, och den smutsiga magen vällde fram över ett repbälte. Mellan de spruckna läpparna såg tänderna ut som vittrande gravstenar. ”Ni kan stanna där. Det här e min bro. Måste betala för å komma över.”
”Hur mycket?” frågade Brom med uppgiven röst. Han drog fram en börs och brovakten sken upp.
”Fem daler”, sade han och särade läpparna i ett brett leende. Eragons humör flammade upp och han började hetlevrat invända mot det orimliga priset, men Brom tystade honom med en snabb blick. Mynten lämnades över utan ett ord. Mannen lade dem i en påse som hängde i bältet. ”Man tackar”, sade han i gäckande ton och klev åt sidan.
När Brom gick fram, snubblade han till och tog tag i brovaktens arm för att hålla sig uppe. ”Se’rej för”, morrade den smutsiga mannen och backade undan.
”Förlåt”, ursäktade sig Brom och fortsatte över bron tillsammans med Eragon.
”Varför prutade du inte? Du blev ju uppskörtad”, utbrast Eragon så fort de var utom hörhåll. ”Det är förmodligen inte ens hans bro. Vi kunde ha trängt oss rätt förbi honom.”
”Förmodligen”, höll Brom med.
”Så varför betalade du honom?”
”För att man inte kan diskutera med alla världens dårar. Det är lättare att låta dem få som de vill, och sedan lura dem när de har uppmärksamheten på annat håll.” Brom öppnade handen. Den var full av mynt som glittrade i solskenet.
”Du tömde hans börs!” sade Eragon klentroget.
Brom stoppade på sig pengarna med en blinkning. ”Och den var förvånansvärt välfylld. Han borde veta bättre än att förvara alla de här mynten på ett och samma ställe.” Från andra sidan floden hördes ett tvärt skrik av bestörtning. ”Jag tror att vår vän har upptäckt förlusten. Säg till mig om du ser några väktare.” En ung pojke kom springande mellan husen, Brom grep honom i axeln och frågade: ”Vet du var det finns hästar till salu?” Barnet stirrade allvarligt på dem och pekade sedan på en stor lada i utkanten av Therinsford. ”Tack”, sade Brom och slängde åt honom ett småmynt.
Ladans stora dubbeldörrar stod öppna och blottade två långa rader med spiltor. Bortre väggen var täckt med sadlar, betsel och annan utrustning. En man med muskulösa armar stod längst bort och ryktade en vit hingst. Han höjde handen och tecknade åt dem att komma bort till honom.
”Det var ett vackert djur”, sa Brom när de kom närmare.
”Verkligen. Hans namn är Snöbrand. Mitt är Haberth.” Haberth sträckte fram en grov näve och skakade energiskt hand med Eragon och Brom. Det uppstod en artig paus medan han väntade på att de skulle tala om sina namn. När de inte gjorde det, frågade han i stället: ”Kan jag hjälpa er?”
Brom nickade. ”Vi behöver två hästar och full utrustning till bägge. Hästarna måste vara snabba och uthålliga; vi ska resa långt.”
Haberth tänkte efter en stund. ”Jag har inte många sådana djur, och de jag har är inte billiga.” Hingsten flyttade sig oroligt. Han strök den genast lugn med fingrarna.
”Pengar är inget hinder. Jag tar de bästa du har”, sade Brom. Haberth nickade och band tigande hingsten i en spilta. Han gick bort till väggen och började lyfta ner sadlar och sadeltyg. Snart hade han två likadana högar. Därpå gick han längs raderna av spiltor och ledde ut två hästar. Den ena var en ljus fux, den andra en skimmel. Fuxen drog i grimman.
”Han är lite eldig, men det är inga problem om du har en fast hand”, sade Haberth och räckte fuxens seldon till Brom.
Brom lät hästen lukta honom på handen; den protesterade inte när han kliade den i nacken. ”Vi tar honom”, sade han och synade därefter skimmeln. ”Den andra är jag däremot inte lika säker på.”
”Det är inga dåliga ben han har.”
”Mmm … Hur mycket vill du ha för Snöbrand?”
Haberth såg ömsint på hingsten. ”Jag vill helst inte sälja honom. Han är den bästa häst jag någonsin fött upp – jag hoppas kunna avla en hel stamtavla på honom.”
”Om du kunde tänka dig att sälja honom, hur mycket skulle alltsammans kosta mig?” frågade Brom.
Eragon försökte göra som Brom och lägga handen på fuxen, men den skyggade undan. Han försökte automatiskt nå honom med sinnet för att lugna honom, och blev stel av förvåning när han rörde vid djurets medvetande. Kontakten var inte klar och tydlig som den var med Saphira, men i begränsad omfattning kunde han kommunicera med fuxen. Han prövade sig fram tills den förstod att han var en vän. Hästen lugnade sig och iakttog honom med fuktiga bruna ögon.
Haberth använde fingrarna för att räkna ut vad det skulle kosta. ”Två hundra daler och inte ett öre mindre”, sade han med ett leende som visade hur övertygad han var om att ingen kunde betala så mycket. Brom öppnade tigande sin börs och räknade upp pengarna.
”Räcker det här?” frågade han.
Det var länge tyst medan Haberth skiftade blicken mellan Snöbrand och mynten. Efter en suck sade han: ”Han är er, fast det får mitt hjärta att brista.”
”Jag ska behandla honom som vore han avlad av själve Gildintor, den störste springaren enligt legenderna”, sade Brom.
”Era ord gläder mig”, svarade Haberth med en lätt bugning. Han hjälpte dem att sadla hästarna. När de var klara att ge sig av, sade han: ”Farväl då. Jag hoppas för Snöbrands skull att ni inte råkar ut för några missöden.”
”Var inte orolig, jag ska vara rädd om honom”, lovade Brom när de skildes åt. ”Här”, sade han och räckte Snöbrands tyglar till Eragon ”gå till bortre änden av Therinsford och vänta där.”
”Varför?” frågade Eragon, men Brom hade redan slunkit iväg. Förargad lämnade han Therinsford med de båda hästarna och ställde sig vid vägkanten. I söder kunde han se den diffusa konturen av Utgard torna upp sig över de mindre bergen i omgivningen, som en gigantisk monolit vid dalens ände. Dess topp genomborrade molnen och försvann ur sikte. Dess mörka olycksbådande utseende fick Eragon att rysa.
Brom återvände inom kort och tecknade åt Eragon att följa efter. De gick tills Therinsford var dolt bakom träden. Då sade Brom: ”Ra’zacerna kom definitivt den här vägen. Tydligen stannade de här för att skaffa hästar, precis som vi. Jag lyckades hitta en karl som såg dem. Han beskrev dem med skälvande röst och sade att de galopperade ut ur Therinsford som demoner på flykt undan en helig man.”
”De gjorde verkligen intryck.”
”Verkligen.”
Eragon klappade hästarna. ”När vi var i ladan, råkade jag vidröra fuxens sinne av en händelse. Jag visste inte att det var möjligt.”
Brom rynkade pannan. ”Det är ovanligt att någon i din ålder har den förmågan. De flesta Ryttare fick träna i åratal innan de blev starka nog att kontakta någonting annat än sin drake.” Han synade tankfullt Snöbrand. Så sade han: ”Töm din packning, lägg allt i sadelväskorna och bind fast packningen överst.” Eragon gjorde så medan Brom besteg Snöbrand.
Eragon såg tvivlande på fuxen. Den var så mycket mindre än Saphira att han för ett orimligt ögonblick undrade om den kunde bära hans vikt. Med en suck klev han klumpigt i sadeln. Han hade bara ridit barbacka förut, och aldrig särskilt långt. ”Blir benen likadana av det här som av att rida Saphira?” frågade han.
”Hur känns de nu?”
”Inte så farligt, men jag tror att såren går upp igen om vi rider hårt.”
”Vi tar det lugnt”, lovade Brom. Han gav Eragon några tips och så satte de av i maklig takt. Inom kort förändrades landskapet när vildare nejder tog över efter de odlade fälten. Björnbärssnår och sly täckte vägkanten, tillsammans med enorma törnrosbuskar som fastnade i kläderna. Höga klippor steg upp framför dem som grå vittnen till deras närvaro. Det låg ovänlighet i luften, en fientlig ovilja mot inkräktare.
Utgard reste sig över dem, större och större för varje steg de tog. Dess skrovliga branter fårades av snöhöljda raviner, den svarta klippan sög åt sig ljuset som en svamp och lade den omgivande nejden i dimma. Mellan Utgard och bergskedjan i Palancardalens östgräns fanns en djup klyfta. Det var den enda framkomliga vägen ut ur dalen. Dit ledde landsvägen.
Hästhovarna klapprade vasst mot gruset, och vägen krympte ihop till en smal stig där den löpte längs Utgards fot. Eragon sneglade upp mot spetsen som tornade upp sig över dem och fick till sin häpnad syn på ett spetsigt torn på dess topp. Fästet var vittrat och vanskött, men det var fortfarande en sträng vaktpost över dalen. ”Vad är det där?” undrade han och pekade.
Utan att se upp sade Brom sorgset och påtagligt bittert: ”En av Ryttarnas utposter – en som har funnits sedan deras grundläggande. Det var dit Vrael tog sin tillflykt och det var där som Galbatorix fann honom och besegrade honom med hjälp av förräderi. Trakten besudlades när Vrael föll. Denna bastion kallades Edoc’sil, Ointaglig, eftersom berget är så brant att ingen tar sig upp till toppen som inte kan flyga. Efter Vraels död fick det heta Utgard bland vanligt folk, men det går också under ett annat namn – Ristvak’baen, Sorgens boning. Det var så det kallades av de sista Ryttarna innan kungen dödade dem.
Eragon såg uppåt med vördnad. Här fanns ett påtagligt vittnesbörd om Ryttarnas forna glans, hur illa tidens obevekliga gång än farit fram med det. Först då slog det honom hur länge Ryttarna funnits. Han fick överta ett arv av traditioner och hjältemod som gick tillbaka till urminnes tider.
Det tog dem långa timmar att ta sig runt Utgard. Till höger om dem var berget en massiv vägg när de kom in i klyftan som delade bergskedjan. Eragon ställde sig upp i stigbyglarna: han var otålig att få se världen utanför Palancar, men den var fortfarande för långt bort. Ett tag befann de sig i ett sluttande pass, som slingrade sig längs Anorafloden över kullar och raviner. Så kom de uppför en stigning och såg, med den sjunkande solen i ryggen, ut över träden.
Eragon flämtade till. På bägge sidor låg berg, men vid deras fot sträckte en enorm slätt ut sig ända till den fjärran horisonten där den smälte samman med himlen. Slätten var jämnbrun som dött gräs. Högt däruppe svepte avlånga, strimmiga moln förbi, formade av häftiga vindar.
Nu förstod han varför Brom hade varit så angelägen om hästarna. Det hade tagit dem veckor eller månader att tillryggalägga det väldiga avståndet till fots. Han såg hur Saphira kretsade i skyn, så högt upp att hon kunde misstas för en fågel.
”Vi väntar med nedstigningen tills i morgon”, sade Brom. ”Det kommer att ta större delen av dagen, så det är bäst att vi slår läger nu.”
”Hur lång tid tar det över slätten?”
”Från två, tre dagar ända till två veckor, beroende på vilket håll vi väljer. Frånsett nomadstammarna som strövar kring i den här delen av slättlandet, är det nästan lika obebott som Hadaracöknen i öst. Så vi kommer inte att hitta särskilt många byar. Fast söderut är slätten mindre ofruktbar och mer tättbefolkad.”
De lämnade stigen och steg ur sadeln vid Anorafloden. Medan de sadlade av hästarna pekade Brom på fuxen. ”Du borde ge honom ett namn.”
Eragon funderade på saken medan han tjudrade fuxen. ”Ja, jag har ju inget lika ädelt som Snöbrand, men det här kanske duger.” Han lade handen på fuxen och sade: ”Jag döper dig till Cadoc. Det var min morfars namn, så bär det med heder.” Brom nickade gillande, men Eragon kände sig en smula löjlig.
När Saphira tog mark frågade han: Hur ser slätten ut?
Trist. Bara kaniner och buskar åt alla håll.
Efter middagen reste sig Brom och gläfste: ”Ta emot!” Eragon hann knappt höja handen och fånga träbiten innan den träffade honom i huvudet. Han stönade när han upptäckte ett nytt låtsassvärd.
”Inte nu igen”, klagade han. Brom bara log och vinkade åt sig honom med ena handen. Eragon kom motvilligt på fötter. De virvlade runt i ett suddigt virrvarr av smällande trä, och han backade undan med en värkande arm.
Träningspasset var kortare än förra gången, men ändå tillräckligt långt för att ge Eragon en ny uppsättning blåmärken. När de sparrat färdigt slängde han ifrån sig käppen med avsky och stapplade undan från elden för att sköta om sina skador.