Följande morgon undvek Eragon att dra sig till minnes den senaste tidens händelser; de var för smärtsamma att tänka på. I stället ägnade han all sin kraft åt att fundera ut hur han skulle hitta och döda ra’zacerna. Jag gör det med pilbågen, avgjorde han och föreställde sig hur de skulle se ut med kåporna fulla av utstickande pilar.
Det var svårt att ens sätta sig upp. Musklerna knöt sig vid minsta rörelse och ett finger var varmt och svullet. När de var redo för avfärd satte han sig upp på Cadoc och sade syrligt: ”Fortsätter det på det här viset kommer du att banka mig i bitar.”
”Jag skulle inte pressa dig så hårt om jag inte trodde att du var stark nog.”
”För en gångs skull önskar jag att du inte hade så höga tankar om mig”, muttrade Eragon.
Cadoc skyggade nervöst när Saphira närmade sig. Saphira granskade hästen med något som liknade avsmak och sade: Det finns ingenstans att gömma sig på slätten, så jag bryr mig inte om att ens försöka hålla mig utom synhåll. Från och med nu flyger jag helt enkelt över er.
Hon steg till väders och de började den branta nedåtklättringen. På många ställen var stigen nästan utplånad, så de fick hitta sin egen väg ner. Ibland fick de sitta av och leda hästarna till fots, medan de själva höll sig fast i trädstammar för att inte tappa fotfästet nerför sluttningen. Marken var översållad med lösa stenar och det var svårt att hålla balansen. Trots kylan gjorde prövningen dem varma och irriterade.
Det tog hela förmiddagen att komma ner. De stannade och vilade. Till vänster om dem krökte Anorafloden norrut. En bitande vind svepte över marken och piskade dem obarmhärtigt. Deras ögon fylldes av stoft från den uttorkade marken.
Eragon blev nervös när han såg hur platt det var: inga kullar eller höjder avbröt slättens monotoni. Han hade levt hela sitt liv bland kullar och berg. Utan dem kände han sig utsatt och sårbar, som en mus inför örnens skarpa blick.
Stigen förgrenade sig i tre så fort den nådde slätten. Den första stigen gick norrut mot Ceunon, en av de största städerna i norr. Den andra gick tvärs över slätten, och den tredje gick söderut. De undersökte alla tre för att hitta ra’zacernas spår och upptäckte till slut att de var på väg rätt ut i slättmarken.
”De tycks vara på väg mot Yazuac”, sade Brom överraskat.
”Var ligger det?”
”Fyra dagsmarscher österut, om allt går väl. Det är en liten by som ligger vid floden Ninor.” Han pekade mot Anora, som strömmade norrut, bort från dem. ”Det här är vår enda vattenreserv. Vi måste fylla vattensäckarna innan vi försöker korsa slätten. Det finns inte så mycket som en vattenpöl härifrån till Yazuac.”
Eragon började känna av jaktens upphetsning. Om bara några dagar, kanske mindre än en vecka, skulle han använda sina pilar för att hämnas Garrows död. Och sedan … Han vägrade tänka på vad som kunde hända efteråt.
De fyllde vattensäckarna, gav hästarna vatten och drack själva så mycket de kunde från floden. Saphira gjorde dem sällskap och svalde åtskilliga vattenklunkar. De vände sig stärkta österut och begav sig ut över slättmarkerna.
Eragon bestämde sig för att det var vinden som först skulle göra honom tokig. Allt elände – spruckna läppar, förtorkad tunga och svidande ögon – berodde på den. Det oupphörliga tjutandet gjorde dem sällskap hela dagen. På kvällen tilltog blåsten i stället för att avta.
Eftersom det inte fanns något skydd, fick de övernatta i det fria. Eragon hittade lite buskris från en seg liten växt som trivdes i knappa omständigheter. Han drog upp den, byggde omsorgsfullt upp brasan och försökte tända den, men de vedartade stjälkarna började bara ryka och ge ifrån sig en skarp doft. Han gav upp och slängde elddonet till Brom. ”Jag får inte elden att ta sig i den här fördömda blåsten. Kan inte du försöka få fart på brasan, annars får vi äta middagen kall.”
Brom satte sig på knä framför riset och såg värderande på det. Han flyttade på några grenar och tände sedan elddonet så det for en ström av gnistor över växterna. Det kom rök, inget mer. Brom rynkade pannan och försökte igen, men han lyckades inte bättre än Eragon. ”Brisingr!” svor han ilsket och försökte tända igen. Plötslig slog lågorna upp och han steg nöjd tillbaka. ”Så där ja. Det måste ha legat och pyrt inne i brasan.”
De sparrade med låtsassvärd medan maten kokade. Tröttheten tog ut sin rätt, så de höll passet kort. När de hade ätit lade de sig och sov intill Saphira, tacksamma för skyddet hon erbjöd.
På morgonen vaknade de till samma kyliga vind som svepte över det bistra flacklandet. Under natten hade Eragons läppar spruckit upp, varje gång han log eller pratade täcktes de av blod. Slickade han sig om munnen blev det bara värre. Det var likadant för Brom. De gav hästarna sparsamt att dricka från vattenförrådet innan de satte sig i sadeln. Dagen blev ett enformigt lunkande utan slut.
På den tredje dagen vaknade Eragon utvilad. Han kände sig på gott humör, som inte blev sämre av att vinden mojnat. Hans glada känslor dämpades dock när han fick se att himlen framför dem var mörk av åskmoln.
Brom tittade på molnen med en grimas. ”I normala fall skulle jag inte ge mig ut i en sådan storm. Men vi kommer att få stryk hur vi än gör, så vi kan lika gärna lägga lite avstånd bakom oss.”
Det var fortfarande lugnt när de nådde fram till stormfronten. Eragon såg upp när de red in under dess skugga. Åskmolnet var ovanligt till sin struktur. Det bildade en naturlig katedral med sitt enorma valvtak. Med lite fantasi kunde han se pelare, fönster, svävande bänkrader och hotfulla stenmonster. Det ägde en vild skönhet.
När Eragon sänkte blicken rusade en jättelik våg genom gräset och lade det platt. Det tog honom en sekund att förstå att vågen var en kolossal vindstöt. Brom hade också sett den, och de drog upp axlarna och beredde sig på oväder.
Stormen hade nästan nått dem när Eragon kom att tänka på något hemskt. Han snodde sig i sadeln och vrålade för full hals, både med rösten och sinnet: ”Saphira! Landa!” Brom bleknade. Högt däruppe såg de hur hon dök mot marken. Hon kommer inte att klara sig!
Saphira sneddade tillbaka samma väg de kommit, för att vinna tid. Stormens raseri drabbade dem som ett hammarslag medan de följde henne med blicken. Eragon flämtade efter andan och klämde sig fast i sadeln med ett ursinnigt ylande i öronen. Cadoc vacklade till, manen slog i vinden och han körde hovarna i marken. Vinden slet i kläderna med osynliga fingrar medan luften förmörkades av framvällande stoftmoln.
Eragon kisade efter Saphira. Han såg hur hon landade tungt, kurade ihop och försökte få fäste i marken med klorna. Vinden nådde henne just när hon började fälla in vingarna. Med ett ilsket ryck vek stormen upp vingarna igen och släpade upp henne i luften. För ett ögonblick blev hon hängande, kvarhållen av stormens kraft. Så drämde den ner henne på rygg.
Eragon tvingade Cadoc att vända med ett ursinnigt ryck och manade på hästen med hälar och sinne medan de galopperade tillbaka längs stigen. Saphira! ropade han. Försök att hålla dig kvar på marken. Jag är på väg! Hon svarade med bister tacksamhet. Cadoc stegrade sig när de närmade sig Saphira, så Eragon hoppade av och sprang mot henne.
Bågen slog mot huvudet. En kraftig vindpust knuffade honom ur balans så han flög framåt och landade på magen. Han sladdade till och reste sig ilsket morrande, utan att bry sig om de otäcka skrapsåren.
Saphira var bara några fot bort, men hennes vingar slog så häftigt att han inte kom närmare. Hon kämpade mot den övermäktiga stormvinden för att fälla ihop dem. Han störtade fram till hennes högra vinge för att hålla ner den, men vinden fångade henne och hon gjorde en kullerbytta över honom. Hennes ryggtaggar missade honom med några centimeter. Saphira klöste i marken och försökte hålla sig kvar.
Hennes vingar började stiga till väders igen, men innan de hann välta omkull henne slängde sig Eragon mot den vänstra. Vingen lät sig böjas vid lederna och Saphira vek bestämt ihop den mot kroppen. Eragon svingade sig över hennes rygg och dunsade ner på den andra vingen. Utan förvarning blåstes den upp så han gled ner på marken. Han rullade ur fallet, hoppade upp och tog tag i vingen igen. Saphira började vika in den och han tryckte på av all sin kraft. Vinden kämpade emot ett ögonblick, men de övermannade den med en sista kraftansträngning.
Eragon lutade sig flämtande mot Saphira. Är du helskinnad? Han kände hur hon skälvde.
Det tog henne ett ögonblick att svara. Jag … jag tror det. Hon lät skakad. Inget är brutet – jag kunde inte göra något; vinden släppte inte taget. Jag var hjälplös. Hon rös till och tystnade.
Han såg bekymrat på henne. Oroa dig inte, nu är du trygg. En bit bort upptäckte han Cadoc, som stod med ryggen mot vinden. Eragon använde sinnet för att befalla hästen att återvända till Brom. Därpå tog han sig upp på Saphira. Hon kröp vägen fram och kämpade mot ovädret medan han klängde sig fast vid hennes rygg och höll huvudet nere.
När de kom fram till Brom skrek han för att överrösta stormen: ”Är hon skadad?”
Eragon skakade på huvudet och steg av. Cadoc travade knyckigt fram till honom. Medan han strök hästen över den långa kinden pekade Brom mot en mörk regnvägg som kom emot dem i böljande gråa sjok. ”Något annat?” vrålade Eragon och drog kläderna närmare kroppen. Han ryggade till när störtf loden var över dem. Inom kort var de halvdränkta och huttrande i det bitande iskalla regnet.
Blixtar slungades över himlavalvet, blossade till och försvann igen. Horisonten strimmades av milsvida blå blixtar som åtföljdes av skrällar som fick marken att skälva. Åskvädret ägde en livsfarlig skönhet. Här och där tändes gräsbränder av träffarna, bara för att omedelbart släckas av regnet.
Först när dagen gick mot sitt slut upphörde ovädret. Åter blev himlen synlig och solnedgången glödde med ett bländande sken. När solstrålarna målade molnen i bjärta färger fick allting skarpare kontraster: skarpt upplyst på ena sidan, djupaste skugga på andra. Tingen gav ett enastående intryck av massa; grässtrån verkade solida som marmorpelare. Vanliga saker antog en ovärldslig skönhet. Eragon kände sig som om han satt inuti en målning.
Den friska doften från den pånyttfödda marken rensade sinnet och väckte livsandarna. Saphira sträckte på sig, höjde nacken och röt lyckligt. Hästarna skyggade undan från henne, men Eragon och Brom bara log åt hennes översvallande glädje.
Innan ljuset dog bort stannade de för natten i en grund sänka. De var alldeles för trötta för att sparra och gick genast till sängs.