Så fort Eragon återfått ett minimum av styrka stapplade han ut ur gränden och såg noga till att undvika de döda monstren. Han hann inte långt förrän Cadoc kom framtravande till honom. ”Så bra att du är oskadd”, mumlade Eragon. Utan att fästa sig vid det, märkte han att händerna skakade våldsamt och rörelserna var ryckiga. Han kände sig likgiltig, som om allting egentligen hände någon annan.
Eragon hittade Snöbrand vid hörnet av ett hus, där han stegrade sig med vidgade näsborrar och bakåtstrukna öron, färdig att skena. Brom hängde fortfarande orörlig i sadeln. Eragon sökte upp hästens sinne och försökte lugna ner honom. Han skyndade fram till Brom så fort Snöbrand var stilla.
Den gamle hade en lång blodig rispa på högerarmen. Såret blödde ymnigt men var varken särskilt djupt eller brett. Eragon visste att det ändå måste läggas om innan Brom hade förlorat för mycket blod. Han klappade Snöbrand ett ögonblick och drog sedan Brom ur sadeln. Det visade sig vara mer än han kunde bära, och Brom föll tungt till marken. Eragon blev chockad över sin egen svaghet.
Ett ursinnesvrål fyllde hans huvud. Saphira dök ner ur skyn och landade häftigt framför hans fötter med halvt höjda vingar. Hon väste ilsket med lågande blick. Svansen piskade och Eragon ryckte till när den snärtade framåt. Är du skadad? frågade hon med rösten sjudande av vrede.
”Nej”, försäkrade han henne och hävde upp Brom på ryggen.
Hon utbrast morrande: Var finns de skyldiga till detta? Jag ska slita dem i stycken!
Han pekade trött bort mot gränden: ”Det tjänar inget till, de är redan döda.”
Dödade du dem? Saphira lät förvånad.
Han nickade. ”På något vis.” Han berättade vad som hänt i knappa, kärva ordalag samtidigt som han letade igenom sina sadelväskor efter trasorna som Zar’roc hade legat invirad i.
Du har växt, sade Saphira allvarligt.
Eragon grymtade. Han fick rätt på en lång trasa och rullade försiktigt upp ärmen på Brom. Han gjorde rent skärsåret med van hand och lade om det så hårt han kunde. Jag önskar att vi var kvar i Palancardalen, sade han till Saphira. Där kände jag åtminstone till vilka läkeväxter som fanns. Här har jag ingen aning om vad som kan hjälpa honom. Han tog upp Broms svärd från marken, torkade av det och stack tillbaka det i skidan i Broms bälte.
Vi borde ge oss av, sade Saphira. Det kan dölja sig fler urgaler här.
Kan du bära Brom? Sadeln håller honom på plats, och du kan skydda honom.
Ja, fast jag tänker inte överge dig.
Bra, flyg vid min sida, bara vi kommer härifrån. Han gjorde fast sadeln på Saphira och lade därpå armarna om Brom och försökte lyfta honom, men styrkan svek honom igen. Hjälp, Saphira.
Hennes huvud snodde förbi honom och tog Broms mantel mellan tänderna. Med en vridning på nacken lyfte hon den gamle från marken, som en katt gör med sin unge, och placerade honom på ryggen. Därpå stack Eragon in Broms ben i sadelsnoddarna och drog åt dem. Han såg upp när den gamle mannen stönade och vred på sig.
Brom blinkade omtöcknat och tog sig för huvudet. Han såg oroligt ner på Eragon. ”Kom Saphira fram i tid?”
Eragon skakade på huvudet. ”Jag förklarar sedan. Din arm är skadad. Jag lade ett så bra förband jag kunde, men vi måste hitta ett säkert ställe där du får vila.”
”Ja”, sade Brom och kände försiktigt på armen. ”Du vet inte vart mitt svärd … Å, jag ser att du hittade det.”
Eragon blev klar med åtsnörningen. ”Saphira får bära dig och följa efter mig i luften.”
”Är du säker på att du vill att jag ska rida på henne?” frågade Brom. ”Jag kan rida på Snöbrand.”
”Inte med den armen. Så här faller du inte av, ens om du svimmar.”
Brom nickade. ”Jag är hedrad.” Han slog sin friska arm om Saphiras hals och så skyndade hon iväg med ett språng högt upp i skyn. Eragon knuffades bakåt av luftvirvlarna från hennes vindar. Han återvände till hästarna.
Han gjorde fast Snöbrand efter Cadoc, så lämnade han Yazuac och återvände till stigen i sydlig riktning. Den ledde genom en klippig trakt, svängde vänster och fortsatte längs stranden av Ninor. Det växte ormbunkar, mossa och låga buskar vid sidan om stigen. Eragon lät inte den uppfriskande svalkan under träden invagga honom i falsk säkerhet. Han stannade till för att fylla på vattensäckarna och låta hästarna dricka. När han sneglade på marken fick han syn på ra’zacernas spår. Vi är åtminstone på väg åt rätt håll. Saphira kretsade ovanför och höll ett vaksamt öga på honom.
Det störde honom att han bara sett två urgaler. En hel hord hade dödat byborna och plundrat Yazuac, men var fanns den nu? Vi kanske stötte på eftertruppen, eller ett bakhåll avsett för huvudstyrkans eventuella förföljare.
Han tänkte tillbaka på hur han dödat urgalerna. En idé, en uppenbarelse, banade sig sakta väg genom hans huvud. Han, Eragon, en bondpojke från Palancardalen, hade använt trolldom. Trolldom! Det fanns inget annat ord för det som hänt. Det lät omöjligt, men han kunde inte förneka sina egna ögons vittnesbörd. På något sätt har jag blivit en besvärjare eller trollkarl! Men han hade ingen aning om hur han skulle använda sin nya förmåga igen eller vilka dess begränsningar och risker var. Hur kommer det sig att jag har den här förmågan? Var det vanligt bland Ryttarna? Och om Brom visste om det, varför har han inte berättat det för mig? Lika förundrat som förvirrat skakade han på huvudet.
Han samtalade med Saphira för att få reda på Broms tillstånd och dela sina tankar med någon. Hon var lika förbryllad som han över trolldomen. Saphira, kan du hitta ett ställe där vi kan stanna? Jag ser inte särskilt långt härifrån. Han fortsatte längs Ninor medan hon letade.
Hon kallade just som dagsljuset dog bort. Kom. Saphira sände honom en bild av en skyddad glänta bland träden nere vid floden. Eragon vände hästarna åt det nya hållet och fick dem att börja trava. Platsen var lätt att hitta med Saphiras hjälp, men den var så väl gömd att han tvivlade på att någon annan skulle lägga märke till den.
En liten brasa utan rök brann redan när han kom in i gläntan. Brom satt vid den och skötte om sin arm, som han höll i en avig vinkel. Saphira låg hopkrupen och spänd intill honom. Hon såg uppmärksamt på Eragon och frågade: Är det säkert att du inte är skadad?
Inte utanpå … jag vet inte så noga när det gäller resten av mig.
Jag borde ha kommit dit fortare.
Tänk inte på det. Vi gjorde alla misstag idag. Mitt var att inte hålla mig i närheten av dig. Hennes tacksamhet för medgivandet sköljde över honom. Han såg på Brom. ”Hur mår du?”
Den gamle sneglade på sin arm. ”Det är en rejäl rispa som gör förfärligt ont, men den läker nog rätt snabbt. Jag behöver ett rent bandage: det här räckte inte lika länge som jag hoppades.” De kokade upp vatten att tvätta Broms sår i. Sedan knöt Brom en ren tygremsa om armen och sade: ”Jag måste ha mat, och du ser också hungrig ut. Vi äter först och talar sedan.”
När de var mätta och varma tände Brom sin pipa. ”Nu tror jag att det är dags att du berättar vad som tilldrog sig medan jag var medvetslös. Jag är väldigt nyfiken.” Hans ansikte återkastade de fladdrande lågornas sken och de buskiga ögonbrynen sköt häftigt fram.
Eragon knäppte nervöst händerna och berättade historien utan omsvep. Med ett outgrundligt ansiktsuttryck lyssnade Brom utan att avbryta. När Eragon var färdig såg Brom ner i marken. En lång stund hördes inget annat än knastrandet från brasan. Till slut ryckte Brom till. ”Har du använt den här kraften förut?”
”Nej. Vet du något om den?”
”Lite.” Brom var tankfull. ”Det verkar som om jag har dig att tacka för mitt liv. Jag hoppas jag kan återgälda skulden någon dag. Du kan vara stolt: inte många kommer oskadda undan från att ha dödat sin första urgal. Men du gjorde det på ett ytterst farligt sätt. Du kunde ha förgjort både dig själv och hela stan.”
”Jag hade inte direkt något val”, försvarade sig Eragon. ”Urgalerna var nästan över mig. Om jag hade väntat, skulle de ha huggit mig i bitar.”
Brom bet hårt i pipskaftet. ”Du hade inte en aning om vad du höll på med.”
”Förklara det för mig då”, krävde Eragon. ”Jag har letat efter svar på den här gåtan, men jag fattar ingenting. Vad var det som hände? Hur kunde jag överhuvudtaget använda trolldom? Ingen har någonsin undervisat mig i det eller lärt mig några formler.”
Broms ögon blixtrade. ”Det är inget som du borde lära dig, än mindre använda.”
”Men jag har faktiskt använt det, och jag kan behöva det för att slåss igen. Men det går inte om du vägrar att hjälpa mig. Vad är det för fel? Är det någon hemlighet som man inte ska få reda på förrän man är gammal och vis? Eller du kanske inte vet något om trolldom egentligen?”
”Pojkvasker!” röt Brom. ”Du kräver svar med en sällan skådad oförskämdhet. Om du visste vad det var du ville veta, skulle du knappast vara lika ivrig med dina frågor. Pröva inte mitt tålamod.” Han gjorde en paus. Så mildrades hans ansiktsuttryck. ”Kunskapen du begär är mer komplicerad än du kan förstå.”
Eragon protesterade med eftertryck. ”Jag känner mig inkastad i en värld som styrs av okända regler som ingen vill förklara för mig.”
”Jag förstår”, sade Brom. Han fingrade på en grästuva. ”Det är sent och vi borde sova, men jag ska berätta lite grann för dig, för att få slut på ditt tjat. Den här trolldomen – för det är trolldom – har regler precis som allt annat. Bryter man mot dem är straffet utan undantag döden. Det man kan göra begränsas av ens styrka, fantasi och vilka ord man kan.”
”Vad menar du med ord?” undrade Eragon.
”Fler frågor!” utbrast Brom. ”Ett ögonblick hoppades jag att de hade tagit slut. Men det är verkligen rätt sak att fråga. Sade du ingenting när du sköt urgalerna?”
”Jo, brisingr.” Brasan flammade till och Eragon genomfors av en rysning. Det var något med ordet som fick honom att känna sig otroligt levande.
”Jag tänkte väl det. Brisingr kommer från ett uråldrigt språk som talades av allt levande en gång. Med tiden föll det dock i glömska och hördes inte under många tidevarv i Alagaësia, ända tills alverna förde med sig det över havet igen. De lärde ut det till alla andra släkten, som använde det för att skapa mäktiga ting och dåd. Det språket har ett namn för allt, om man kommer på det.
”Men vad har det att göra med trolldom?” avbröt Eragon.
”Allt! Det är grunden för all makt över tingen. Språket beskriver deras sanna natur, inte bara den ytliga sidan av dem som alla kan se. Eld kallas till exempel för brisingr. Det är inte bara ett namn på eld, det är eldens namn. Med tillräcklig styrka kan man rikta elden vart man vill. Och det är vad som hände idag.”
Eragon tänkte över det en stund. ”Varför var elden blå? Hur kunde den göra precis vad jag ville, när det enda jag sade var eld?”
”Färgen varierar från person till person. Den beror på vem som uttalar ordet. När det gäller varför elden gjorde som du ville, så är det en fråga om övning. De flesta nybörjare måste göra en formel som säger exakt vad de vill ska hända. Det blir mindre nödvändigt med växande erfarenhet. En sann mästare behöver bara säga vatten och skapa något utan minsta relation till vatten, till exempel en ädelsten. Du skulle inte förstå hur han gjorde det, men mästaren skulle ha sett sambandet mellan vatten och ädelstenen och använt det som brännpunkt för sin kraft. Hela konsten ligger i övning mer än något annat. Det du gjorde var oerhört svårt.”
Saphira avbröt Eragons funderingar. Brom är en trollkarl! Det var därför han kunde göra upp eld borta på slätten. Han känner inte bara till trolldom: han kan använda den själv!
Eragon gjorde stora ögon. Du har rätt!
Fråga ut honom om den här kraften, men uttryck dig försiktigt. Det är klokast att inte leka med någon som besitter sådana förmågor. Vem vet vad han hade för skäl att slå sig ner i Carvahall, om han verkligen är en häxmästare eller besvärjare?
Eragon höll det i minnet och sade omsorgsfullt: ”Saphira och jag har precis insett en sak. Du kan använda den här trollkraften, eller hur? Det var så du gjorde upp eld den första dagen på slätten.”
Brom nickade lätt. ”Jag har en viss grad av färdighet.”
”Så varför använde du den inte när du slogs mot urgalerna? Jag kan faktiskt komma på många tillfällen när den hade varit till nytta. Du kunde ha skyddat oss från stormen och hindrat dammet från att blåsa in i ögonen.”
Brom väntade med att svara tills han stoppat pipan igen. ”Av ganska enkla skäl, faktiskt. Jag är inte en Ryttare. Det gör er starkare än jag, till och med när ni är som svagast. Dessutom har jag ungdomen bakom mig: jag är inte lika stark som förr. Det blir lite svårare för varje gång jag försöker nå min trollkraft.”
”Förlåt”, sade Eragon generat och sänkte blicken.
”Ingen orsak”, sade Brom och rättade till armen. ”Det händer den bäste.”
”Var lärde du dig att använda trolldom?”
”Den hemligheten behåller jag för mig själv … Det får räcka om jag berättar att det var långt härifrån och att jag hade en mycket bra lärare. Det minsta jag kan göra är att föra hans undervisning vidare.” Brom kvävde pipan med en liten sten. ”Jag vet att du har fler frågor, och du ska få svar, men det får vänta till i morgon. Till dess vill jag bara säga följande, för att avskräcka dig från att experimentera: trolldom förbrukar precis lika mycket energi som när man använder sina egna armar. Det var därför du blev så trött när du hade förgjort urgalerna. Och det var därför jag blev så arg. Du tog en förfärlig risk. Trollformeln skulle ha dödat dig om den hade slukat mer energi än din kropp rymde. Man ska bara använda trolldom för uppgifter som inte går att utföra med jordisk kraft.”
”Hur vet man om en trollformel kommer att sluka all ens energi?” frågade Eragon oroligt.
Brom slog ut med händerna. ”Det vet man för det mesta inte. Därför är trollkarlar noga med att känna till sina egna begränsningar, och ändå är de alltid försiktiga. När man väl har inlett en uppgift och släppt lös magin så finns ingen återvändo, ens om den håller på att ta livet av en. Ta det här som en varning: pröva ingenting förrän du har lärt dig mer. Nu får det räcka för i kväll.”
Medan de bredde ut sina filtar påpekade Saphira med stor tillfredsställelse: Båda blir vi bara mäktigare, Eragon. Snart kommer ingen att kunna stå i vägen för oss.
Jo, men vilken väg ska vi välja?
Vilken vi vill, sade hon självbelåtet och lade sig tillrätta för natten.