Daret låg på stranden av Ninor – själva förutsättningen för dess överlevnad. Av invånarna i den lilla vildvuxna byn syntes inget spår. Eragon och Brom närmade sig med yttersta försiktighet. Den här gången gömde sig Saphira nära stan: om det uppstod problem, kunde hon vara framme hos dem på nolltid.
De red in i Daret så tyst som möjligt. Brom greppade svärdet med sin friska hand och sneglade åt alla håll. Eragon hade bågen till hälften uppe när de red mellan de tysta husen, ängsligt sneglande på varann. Det ser inte bra ut, anmärkte Eragon till Saphira. Hon svarade inte, men han kände hur hon gjorde sig redo att störta efter dem. Han såg på marken och upptäckte till sin lättnad färska spår av barnfötter. Men var håller de hus?
De kom fram till torget i Daret och upptäckte att det var tomt. Vinden ven genom den öde staden och enstaka dammoln virvlade förbi. Brom gjorde en helomvändning med Snöbrand. ”Vi tar oss härifrån. Det här känns inte bra.” Han sporrade Snöbrand till galopp. Eragon manade på Cadoc och följde tätt efter.
De kom bara ett par hästlängder innan vagnar dolda bakom husen sköts fram och spärrade vägen för dem. Cadoc fnös till, spjärnade hovarna i marken och stannade tvärt vid sidan om Snöbrand. En svartmuskig karl hoppade över vagnen och ställde sig framför dem. Han hade ett bredsvärd vid sidan och skjutklar pilbåge i handen. Eragon höjde sin egen båge och siktade mot främlingen, som befallde: ”Halt! Lägg ner vapnen. Sextio bågskyttar omringar er. De skjuter om ni rör er.” En rad av män reste sig upp på de omkringliggande hustaken som på ett givet tecken.
Saphira, håll dig borta! ropade Eragon. De är för många. De skjuter ner dig från himlen om du kommer. Håll dig borta! Han gjorde sig beredd att använda trollkraften. Jag måste hejda pilarna innan de träffar mig eller Brom.
”Vad vill ni?” frågade Brom lugnt.
”Varför kommer ni hit?” begärde mannen att veta.
”För att köpa proviant och få reda på nyheter. Inget annat. Vi är på väg till min kusins hem i Dras-Leona.”
”Ni är ordentligt beväpnade.”
”Ni också”, sade Brom. ”Det är oroliga tider.”
”Sant.” Mannen såg noga på dem. ”Jag tror inte att ni har ont uppsåt, men vi har stött på för många urgaler och banditer för att jag ska tro er på ert ord.”
”Så vad händer nu, ifall det inte spelar någon roll vad vi säger?” genmälte Brom. Männen uppe på husen hade inte rört sig ur fläcken. Antingen var de väldisciplinerade … eller livrädda. Eragon hoppades på det senare.
”Ni säger att ni bara är ute efter proviant. Går ni med på att stanna här medan vi hämtar vad ni behöver, och sedan betala och ge er av omedelbart?”
”Ja.”
”Då så”, sade mannen och sänkte bågen, fast han höll den redo. Han viftade till sig en av bågskyttarna, som gled ner på marken och sprang fram. ”Säg till honom vad ni behöver.”
Brom gav honom en kort lista och tillade: ”Om ni dessutom råkar ha ett extra par handskar som skulle passa min systerson, så köper jag gärna dem.” Bågskytten nickade och gick iväg.
”Jag heter Trevor”, sade mannen framför dem. ”Normalt skulle jag ta er i hand, men under nuvarande omständigheter är det bäst att hålla sig på lite avstånd. Berätta, var kommer ni ifrån?”
”Norrifrån”, sade Brom, ”fast vi har aldrig stannat någonstans tillräckligt länge för att höra hemma där. Är det urgalerna som har tvingat er till de här säkerhetsåtgärderna?”
”Ja”, sade Trevor, ”och värre gissel än så. Har ni nyheter från andra byar? Vi hör av dem alltför sällan, men vi har nåtts av bud om att även de är belägrade.”
”Jag önskar att det inte kom på vår lott att överbringa dessa nyheter”, sade Brom allvarligt. ”För snart två veckor sedan passerade vi Yazuac och upptäckte att byn var plundrad. Byborna var mördade och slängda i en hög. Vi tänkte försöka ge dem en anständig begravning, men vi överfölls av två urgaler.”
Trevor tog chockad ett steg bakåt och såg i marken med tårfylld blick. ”Ack, detta är sannerligen en dyster dag. Ändå förstår jag inte hur två urgaler kan ha besegrat hela Yazuac. Folket där var goda krigare – några var vänner till mig.”
”Det fanns tecken som tydde på att ett helt band urgaler ödelagt byn”, förklarade Brom. ”Dem vi stötte på var förmodligen desertörer.”
”Hur stor var truppen?”
Brom fingrade med sadelväskorna en stund. ”Stor nog att utplåna Yazuac, men liten nog att försvinna obemärkt i landskapet. Inte fler än hundra, men knappast färre än femtio. I vilket fall som helst tillräckligt många för att besegra er, om jag inte misstar mig.” Trevor nickade trött. ”Ni borde överväga att lämna byn”, fortsatte Brom. ”Den här trakten har blivit alldeles för farlig för den som vill ha lugn och ro.”
”Jag vet, men folket här vägrar att ens tänka på att ge sig av. Detta är deras hem – mitt med, fastän jag bara har bott här ett par år – och de värderar det högre än sina egna liv.” Trevor såg allvarligt på honom. ”Vi har fördrivit enstaka urgaler, och det har gett byborna ett överdrivet självförtroende. Jag fruktar att vi alla kommer att vakna upp med avskurna strupar en vacker morgon.”
Bågskytten skyndade ut ur ett hus med famnen full av förnödenheter. Han lade ner dem intill hästarna och Brom betalade honom. När mannen gått igen, frågade Brom: ”Varför blev du utvald att försvara Daret?”
Trevor ryckte på axlarna. ”Jag tjänade några år i kungens armé.”
Brom grävde igenom varorna, räckte handskarna till Eragon och packade ner resten i sadelväskorna. Eragon drog på sig handskarna, noga med att vända handflatan mot marken, och sträckte på fingrarna. Skinnet var skönt och hållbart, trots att det var repigt och nött. ”Nå”, sade Brom, ”då ger vi oss av som jag lovade.”
Trevor nickade. ”När ni kommer fram till Dras-Leona, kan ni göra oss en tjänst? Varsko Imperiet om vår och de andra byarnas nöd. Det är oroande nog om kungen inte redan har hört talas om det. Men har han gjort det och ändå inte gör något, så är det ännu mer oroande.”
”Vi ska framföra ert budskap. Må era svärd förbli skarpa”, sade Brom.
”Era också.”
Vagnarna drogs ur vägen för dem och de red ut ur Daret in bland träden längs floden Ninor. Eragon riktade sina tankar till Saphira. Vi kommer tillbaka. Allt har gått bra. Hon svarade bara med sjudande vrede.
Brom drog i skägget. ”Imperiets tillstånd är värre än jag trodde. När handelsmännen besökte Carvahall bar de med sig bud om oroligheter, men jag trodde aldrig att de spritt sig så långt. Med alla dessa urgaler i närheten, tycks det som om själva Imperiet är angripet, och ändå har inga trupper skickats ut. Det är som om kungen inte bryr sig om att försvara sina domäner.”
”Det är underligt”, höll Eragon med.
Brom duckade under en lågt hängande gren. ”Använde du din förmåga någonting medan vi var i Daret?”
”Det fanns inget skäl.”
”Fel”, rättade Brom. ”Du kunde ha uppfattat Trevors avsikter. Till och med jag, med min begränsade förmåga, kunde göra det. Om byborna hade avsett att döda oss, skulle jag inte bara ha suttit där. Jag kände dock att det fanns en rimlig chans att prata oss ur knipan, så det är vad jag gjorde.”
”Hur skulle jag kunna veta vad Trevor tänkte?” invände Eragon. ”Ska jag kunna se rätt in i huvudet på folk nu också?”
”Skärp dig”, tillrättavisade Brom, ”du vet nog svaret själv om du tänker efter. Du kunde ha upptäckt Trevors syften på samma sätt som du meddelar dig med Cadoc eller Saphira. Människors sinnen är inte mycket annorlunda än hästars eller drakars. Det är enkelt att göra, men det är en kraft som man ska vara sparsam och ytterst försiktig med. En människas sinne är hennes sista tillflyktsort. Man får aldrig kränka den om man inte är absolut tvungen. Ryttarna hade mycket stränga regler beträffande detta. Straffet blev hårt om man bröt dem utan giltigt skäl.”
”Och det här kan du göra fast du inte är någon Ryttare?” frågade Eragon.
”Som jag sade förut, med rätt utbildning kan vem som helst tala med sinnet, om än med varierande framgång. Fast om det är trolldom eller inte, det är svårt att avgöra. Förmågan kan helt klart utlösas av trollkunnighet – eller om man knyter band till en drake – men jag har känt åtskilliga som lärt sig på egen hand. Det tål att tänka på: man kan umgås med varje kännande varelse, fastän kontakten kanske inte alltid blir så tydlig. Man kan ägna hela dagen åt att lyssna på en fågels tankar eller förstå hur en mask känner sig under ett regnväder. Fast jag har själv aldrig funnit fåglar särskilt intressanta. Jag föreslår att du börjar med en katt: de har ovanliga personligheter.”
Eragon snodde runt med Cadocs tyglar och begrundade följderna av vad Brom hade sagt. ”Men om jag kan ta mig in i någons huvud, betyder inte det att andra kan göra samma sak med mig? Hur vet jag om någon snokar runt i mitt sinne? Går det att stoppa sådant?” Hur vet jag att inte Brom vet precis vad jag tänker just nu?
”Jovisst. Har aldrig Saphira stängt dig ute från sitt sinne?”
”Det har hänt”, medgav Eragon. ”När hon flög bort med mig till Ryggraden, kunde jag inte tala med henne alls. Det var inte det att hon struntade i mig; jag tror inte att hon ens kunde höra mig. Det fanns ogenomträngliga murar runt hennes sinne.”
Brom ägnade sig åt sitt förband ett ögonblick och flyttade det högre upp på armen. ”Ytterst få människor kan avgöra om någon tar sig in i deras sinne, och bland dem kan bara en handfull hejda intrånget. Det är en fråga om träning och tankesätt. Tack vare din trollkraft kommer du alltid att märka när någon besöker ditt sinne. När du väl gör det, så är själva utestängandet bara en enkel fråga om att koncentrera sig på en enda sak och glömma allt annat. Om du till exempel bara tänker på en tegelmur, kommer fienden inte att hitta något annat i ditt sinne. Det kräver dock enorma mängder kraft och disciplin att hålla någon utestängd särskilt länge åt gången. Om man låter sig störas det allra minsta, så sviktar muren och motståndaren slinker genast in genom blottan.”
”Hur lär jag mig att göra det här?” frågade Eragon.
”Det finns bara ett sätt: övning, övning och ännu mera övning. Gör en inre bild av något, stäng allt annat ute och håll kvar bilden så länge du kan. Det är en mycket avancerad förmåga, och bara en handfull lär sig att bemästra den helt”, sade Brom.
”Jag är inte ute efter mästerskap, bara efter att känna mig säker.” Om jag kan ta mig in i någons sinne, kan jag då ändra hans sätt att tänka? Ju mer nytt jag lär mig om trolldom, desto mer vill jag akta mig för den.
När de var framme hos Saphira, gjorde hon ett överraskande utfall mot dem. Hästarna backade nervöst. Saphira granskade Eragon noggrant och gav ifrån sig en dov väsning. Hennes ögon var hårda som flinta. Eragon kastade en oroad blick på Brom – han hade aldrig sett Saphira så arg förut – och frågade: Vad är fel?
Du, morrade hon. Det är du som är felet.
Med ett ogillande uttryck steg Eragon ner från Cadoc. Så fort hans fötter nådde marken, svepte Saphira undan benen för honom med svansen och naglade fast honom med klorna. ”Vad håller du på med?” vrålade han och kämpade för att komma upp, men hon var för stark för honom. Brom satt kvar på Snöbrand och tittade uppmärksamt på.
Saphira vred sitt huvud över Eragon tills de var öga mot öga. Han vred sig inför hennes oavvända blick. Du! Varje gång du är utom mitt synhåll så råkar du illa ut. Du ska sticka näsan överallt som en nykläckt unge. Men vad händer när du sticker näsan i något som biter tillbaka? Hur ska du överleva då? Jag kan inte hjälpa dig när jag är miltals därifrån. Jag har hållit mig gömd för att inte bli upptäckt, men det får räcka nu! Annars kostar det dig livet.
Jag förstår att du är upprörd, sade Eragon, men jag är mycket äldre än du och klarar mig på egen hand. Det är du, om någon, som behöver skyddas.
Hon morrade och högg med tänderna strax vid hans öra. Tror du verkligen det? frågade hon. I morgon rider du mig – inte det där ömkliga hjortdjuret som kallas häst – annars bär jag dig i klorna. Är du Drakryttare eller inte? Bryr du dig inte alls om mig?
Frågan brände i Eragon, och han föll undan med blicken. Han visste att hon hade rätt, men han var rädd för att rida på henne. Deras flygturer var den värsta plåga han utsatts för.
”Nå?” uppmanade Brom.
”Hon vill att jag ska flyga på henne i morgon”, sade Eragon lamt.
Med en glimt i ögonen tänkte Brom igenom saken. ”Ja, du har ju sadeln. Jag antar att det inte är någon fara, bara ni båda håller er utom synhåll.” Saphira fäste blicken först på honom, sedan på Eragon igen.
”Men om du blir angripen eller råkar ut för en olycka? Jag kommer inte att hinna dit i tid och – ”
Saphira tryckte hårdare mot hans bröst och hindrade honom från att säga mer. Det är ju precis vad jag menar, du lille.
Det såg ut som om Brom dolde ett leende. ”Det är värt risken. Du måste ändå lära dig att rida på henne. Tänk så här: om ni flyger i förväg och granskar marken, så kan ni upptäcka eventuella fällor, bakhåll och andra obehagliga överraskningar.”
Eragon mötte Saphiras blick och sade: Bra, jag gör det. Men släpp mig nu.
Ge mig ditt ord.
Behövs det verkligen? undrade han. Hon blinkade bara. Nåväl, jag ger dig mitt ord på att jag ska flyga med dig i morgon. Duger det?
Jag är nöjd.
Saphira släppte honom, sköt ifrån med benen och steg till väders. Eragon kände en liten rysning när han såg hur hon knyckte av och an genom luften. Han återvände grymtande till Cadoc och följde efter Brom.
Solen hade nästan gått ner när de slog läger. Eragon duellerade som vanligt med Brom efter middagen. Mitt i striden slog Eragon till så kraftigt att han bröt av båda käpparna som kvistar. Bitarna försvann vinande i mörkret i ett moln av flisor. Brom slängde resten av sin käpp i brasan och sade: ”Vi är klara med de här, släng i din bit också. Du har gjort stora framsteg, men vi kan inte komma längre med trädgrenar. Det finns inget mer att lära dig med dem. Det är dags för dig att börja använda klingan.” Han tog upp Zar’roc från Eragons sadelväska och räckte till honom.
”Vi skär varandra i strimlor”, invände Eragon.
”Inte alls. Du glömmer trolldomen igen”, sade Brom. Han höjde svärdet och vred det så eldens sken blänkte till i eggen. Han lade ett finger på varje sida om klingan och koncentrerade sig så hårt att fårorna i pannan blev ännu djupare. Först hände ingenting, men så uttalade han orden: ”Gëuloth du knífr!” och en röd liten gnista hoppade mellan fingrarna. Medan den fladdrade fram och tillbaka förde han fingrarna längs svärdklingan. Därefter vred han på svärdet och gjorde samma sak på andra sidan. Så fort hans fingrar släppte metallen försvann gnistan.
Brom höll upp sin handflata och högg till den med svärdet. Eragon kastade sig fram men hann inte stoppa honom. Han slogs av häpnad när Brom med ett leende höjde sin oskadda hand. ”Vad gjorde du?” frågade Eragon.
”Känn på eggen”, sade Brom. Eragon rörde vid den och kände en osynlig yta under fingrarna. Spärren var en halv centimeter bred och ytterst hal. ”Gör nu likadant med Zar’roc”, beordrade Brom. ”Din blockering blir lite annorlunda än min, men den bör fungera likadant.”
Han förklarade för Eragon hur orden skulle uttalas och vägledde honom genom förloppet. Eragon behövde ett par försök, men snart hade han skyddat Zar’rocs egg. Han ställde sig självsäkert i stridsställning. Innan de började kom Brom med en förmaning: ”Svärden kan inte skära oss längre, men de kan fortfarande bryta våra ben. Jag skulle helst undvika det, så vifta inte omkring dig som du brukar. En träff i nacken kan visa sig dödlig.”
Eragon nickade, och högg sedan till utan förvarning. Gnistorna flög från hans klinga och metallklangen genljöd genom deras läger när Brom parerade. Eragon fann svärdet klumpigt och svårhanterligt efter att ha fäktats med käppar så länge. Han fick ett hårt rapp över knäet eftersom han inte var tillräckligt snabb med Zar’roc.
Bägge var helt blåslagna när de var färdiga, Eragon i högre grad än Brom. Det förundrade honom att den rejäla omgången inte hade satt så mycket som en skråma på Zar’roc.