Nästa morgon var Eragon stel i kroppen och full av lila blåmärken. Han försökte lägga band på sin oro när han såg Brom bära fram sadeln till Saphira. När frukosten var klar hade Brom sadlat henne och hängt Eragons väskor från sadeln.
När Eragon tömt sin skål, tog han tigande upp sin båge och gick fram till Saphira. Brom sade: ”Kom nu ihåg att klämma tag med knäna, leda henne med tankarna och lägga dig så platt som möjligt mot hennes rygg. Inget kan gå fel så länge du inte drabbas av panik.” Eragon nickade och stack ner sin osträngade båge i dess läderfodral, varpå Brom hjälpte upp honom i sadeln.
Saphira väntade otåligt medan Eragon drog åt remmarna runt benen. Är du redo? frågade hon.
Han insöp den friska morgonluften. Nej, men nu gör vi det! Hon gav entusiastiskt bifall. Han försökte samla sig när hon kröp ihop. Hennes kraftiga ben sköt ifrån och luften snärtade förbi honom så han tappade andan. Med tre smidiga vingslag var hon uppe i luften och fortsatte stiga i rask takt.
Sist Eragon red på Saphira hade vartenda vingslag varit en ansträngning. Nu flög hon stadigt och otvunget. Han slog armarna om hennes hals när hon lyfte blicken mot himlen och skevade i höjden. Floden krympte ihop till en suddig grå linje under dem. De var omgivna av svävande moln.
När de rätade upp sig högt ovan slättlandet var träden därnere bara små prickar. Luften var tunn, kall och fullständigt klar. ”Det här är underb– ” Hans ord försvann när Saphira välte till och rullade runt ett helt varv. Marken snurrade runt i yrande takt och Eragon greps av svindel. ”Låt bli!” ropade han. ”Det känns som jag ska ramla av!”
Du får lov att vänja dig. Det där är en av mina enklaste undanmanövrar om jag blir angripen i luften, svarade hon. Han kom inte på något bitande svar, så han koncentrerade sig på att hålla magen lugn. Saphira rätade upp sig i en grund dykning och närmade sig sakta marken.
Trots att varje krängning fick det att vända sig i magen började Eragon ha roligt. Han lossade greppet om halsen en smula och rätade upp huvudet så han kunde se ut över landskapet. När Saphira låtit honom njuta av utsikten en stund, sade hon: Låt mig visa dig vad det innebär att flyga på riktigt.
Hur då? frågade han.
Slappna bara av och bli inte rädd, sade hon.
Hennes sinne ryckte tag i hans och slet bort honom från hans kropp. Eragon kämpade emot ett ögonblick, sedan släppte han kontrollen. Blicken blev dimmig och han upptäckte att han såg genom Saphiras ögon. Allt förvreds. Färgerna fick underligt exotiska nyanser: det blåa blev mer framträdande, medan det gröna och röda dämpades. Eragon försökte vrida på kroppen och huvudet men det gick inte. Han kände sig som en ande som sluppit ut ur etern.
Saphira strålade av ren glädje när hon steg i skyn. Hon älskade friheten, att kunna röra sig fritt. När de var högt över marken vände hon sig om och såg på Eragon. Han såg sig själv med hennes ögon, klängande vid henne med tom blick. Han kände hur hennes kropp stretade mot luften och steg med hjälp av uppåtvindarna. Alla hennes muskler kändes som hans egna. Han kände hur svansen svängde genom luften som ett jättelikt roder för att korrigera kursen. Han förvånades av hur beroende hon var av den.
Bandet mellan dem växte tills det inte längre fanns någon åtskillnad mellan deras identiteter. Tillsammans slog de ihop vingarna och dök rätt ner, som ett spjut slungat från höjden. Fallskräcken kom inte åt Eragon, uppslukad som han var av Saphiras upprymdhet. Luften rusade förbi deras ansikte. Deras svans piskade luften och deras förenade sinne frossade i upplevelsen.
Inte ens när de störtade mot marken fanns det någon rädsla för att kollidera. De slog upp sina vingar i precis rätt ögonblick och drog sig upp ur dykningen med förenade krafter. På väg tillbaka upp i skyn sköt de bara fart och fortsatte bakåt i en jättelik looping.
När de planade ut började deras sinnen sära på sig och förvandlas till separata personligheter igen. För bråkdelen av en sekund kunde Eragon känna både sin egen och Saphiras kropp. Sedan blev blicken dimmig och han satt på hennes rygg igen. Han flämtade till och föll ihop i sadeln. Det tog flera minuter innan hjärtat slutade banka och andningen blev normal igen. Efter att ha hämtat sig utbrast han: Det där var otroligt! Hur står du ut med att landa när du tycker så mycket om att flyga?
Jag måste äta, sade hon i road ton. Men det gläder mig att du fann nöje i det.
Det är fattiga ord för en sådan upplevelse. Jag är ledsen att jag inte har flugit med dig förut. Jag hade aldrig trott att det kunde vara på det sättet. Ser du alltid så mycket blått?
Det är sådan jag är. Flyger vi tillsammans oftare nu?
Ja! Så ofta vi kan.
Bra, svarade hon med nöjd röst.
De bytte många tankar under flygturen, pratade som de inte hade gjort på flera veckor. Saphira visade Eragon hur hon använde kullar och träd som gömställen och hur hon kunde dölja sig själv i skuggan av ett moln. De spanade efter Brom längs stigen, vilket visade sig vara mer krävande än Eragon förstått. De fick inte syn på stigen förrän Saphira flög så nära att hon riskerade att bli upptäckt.
Det var nästan middag när ett irriterande surr trängde in i öronen på Eragon och han lade märke till något främmande som pressade mot sinnet. Han skakade på huvudet för att bli kvitt det, men trycket bara ökade. Broms ord om hur människor kan göra intrång i varandras sinnen for blixtsnabbt genom huvudet på Eragon, och han försökte förtvivlat rensa tankarna. Han koncentrerade sig på ett av Saphiras fjäll och tvingade sig själv att strunta i allt annat. Trycket försvann för ett ögonblick, men återkom sedan ännu starkare än förut. En plötslig vindstöt fick Saphira att gunga till och Eragons koncentration slant till. Innan han hunnit ställa upp något försvar bröt kraften igenom. Men i stället för att ett annat sinne trängde in med sin närvaro nåddes han bara av ord: Vad tror du att du håller på med? Kom ner hit. Jag har upptäckt något viktigt.
Brom? undrade Eragon.
Ja, sade den gamle irriterat. Se till att få ner din förvuxna ödla på marken någon gång. Här är jag … Han sände en bild av stället han befann sig på. Eragon talade snabbt om för Saphira vart de skulle och hon skevade mot floden därnere. Under tiden strängade han bågen och drog några pilar ur kogret.
Blir det bråk så är jag redo.
Jag med, sade Saphira.
När de kom fram till Brom såg Eragon hur han stod i en glänta och viftade med armarna. Saphira tog mark och Eragon hoppade ner och spanade omkring sig efter fara. Hästarna stod bundna vid ett träd i gläntans utkant, men för övrigt var Brom ensam. Eragon travade fram och frågade: ”Vad är det för fel?”
Brom kliade sig på hakan och muttrade en lång ramsa svordomar. ”Stäng aldrig ute mig på det där sättet igen. Det är tillräckligt svårt för mig att nå dig ändå, utan att behöva kämpa för att göra mig hörd.”
”Förlåt.”
Han fnös. ”Jag var längre ner vid floden när jag upptäckte att ra’zacernas spår hade tagit slut. Jag spårade bakåt tills jag kom till platsen där de försvann. Titta på marken och berätta för mig vad du ser.”
Eragon granskade leran på knä och fann ett svårtolkat virrvarr av spår. Flera fotavtryck efter ra’zacer överlappade varandra. Eragon gissade att de inte var äldre än ett par dagar. Spåren överkorsades av djupa revor i marken. De såg bekanta ut, men Eragon kom inte på varför.
Han reste sig igen med en huvudskakning. ”Jag har ingen aning om vad som …” Så föll hans blick på Saphira och han insåg vad det var som åstadkommit revorna. Varje gång hon lyfte, körde hon ner de bakre klorna i marken och klöste upp den på precis samma sätt. ”Det här verkar inte klokt, men det enda jag kan komma på är att ra’zacerna flög iväg på drakar. Annars kanske de satte sig på jättefåglar och försvann upp i himlens höjd. Säg att du har en bättre förklaring.”
Brom ryckte på axlarna. ”Jag har hört berättas att ra’zacerna kan förflytta sig från plats till plats med ofattbar fart, men det här är första gången jag får det bevisat för mig. Det blir nästan omöjligt att hitta dem om de har bevingade fålar. Det är inte drakar – så mycket är säkert. En drake skulle aldrig nedlåta sig till att bära en ra’zac på ryggen.”
”Vad ska vi göra? Saphira kan inte spåra dem genom himlen. Och även om hon kunde, skulle du hamna långt på efterkälken.”
”Den här gåtan har ingen enkel lösning”, sade Brom. ”Låt oss äta lunch medan vi tänker på saken. Inspirationen kanske drabbar oss mitt i maten.” Eragon gick dystert och hämtade mat ur sina sadelväskor. De åt under tystnad och såg upp i den tomma skyn.
Eragon kom än en gång att tänka på hemmet och undrade vad Roran gjorde. Den nerbrända gården dök upp inför hans syn och han var nära att överväldigas av sorg. Vad ska jag göra om vi inte hittar ra’zacerna? Vad ska jag sträva efter då? Jag kan återvända till Carvahall – han plockade upp en kvist från marken och bröt den mellan fingrarna – eller bara resa vidare med Brom och fortsätta min utbildning. Eragon såg ut över slätten i hopp om att lugna ner sina tankar.
Brom reste sig och drog undan huvan när han hade ätit klart. ”Nu har jag gått igenom vartenda trick jag kan, vartenda ord i min makt och alla våra gemensamma färdigheter. Ändå har jag inte kommit på hur vi ska hitta ra’zacerna.” Eragon sjönk förtvivlat ner mot Saphira. ”Saphira kan alltid visa sig i någon stad. Ra’zacerna skulle dras dit som flugor till socker. Men det skulle innebära ohyggligt stora risker. Ra’zacerna skulle ta med sig soldater. Eventuellt kunde kungen bli så intresserad att han följde med själv, vilket skulle betyda en säker död för dig och mig.”
”Så vad händer nu?” frågade Eragon och slog ut med händerna. Saphira, har du något förslag?
Nej.
”Det kommer an på dig”, sade Brom. ”Det här är ditt korståg.”
Eragon gnisslade ilsket tänder och stegade bort från Brom och Saphira. Precis när han skulle gå in bland träden stötte han mot något hårt med foten. På marken låg en metallplunta med en läderrem som var lagom att hänga över axeln. Den var prydd med ett silvertecken som Eragon igenkände som ra’zacernas symbol.
Han plockade ivrigt upp pluntan och skruvade av korken. En kväljande stank fyllde luften – samma lukt som han känt när han hittade Garrow i spillrorna av deras hus. Han vickade på pluntan och en klarglänsande droppe föll på hans finger, som omedelbart började svida som om det stod i lågor. Han tjöt till och gnuggade handen mot marken. Efter en stund dämpades smärtan till ett dovt bultande. En bit av huden var bortfrätt.
Han grinade illa och halvsprang tillbaka till Brom. ”Titta vad jag hittade.” Brom tog pluntan, undersökte den och hällde därpå lite av vätskan i korken. ”Se upp, den fräter – ”
”Huden, jag vet”, sade Brom. ”Och jag antar att du rusade åstad och hällde den över hela handen. Bara fingret? Nåja, du hade i alla fall vett nog att inte dricka den. Det skulle bara bli en pöl kvar av dig.”
”Vad är det?” undrade Eragon.
”Olja från Seithrblommans kronblad, som växer på en liten ö i de kalla haven i norr. I sitt naturliga skick används oljan för att bevara pärlor – den gör dem glänsande och starka. Men om man läser vissa ord över oljan, tillsammans med ett blodsoffer, får den egenskapen att fräta bort allt slags kött. Det gör den knappast speciell – det finns gott om syror som kan lösa upp senor och ben – om det inte vore så att den inte skadar något annat. Man kan doppa vad som helst i oljan och ta upp det oskatt, så länge det aldrig varit en del av ett djur eller människa. Detta gör oljan till ett favoritvapen vid tortyr eller lönnmord. Den kan förvaras i trä, smetas på spjutspetsar eller droppas på pappersark så att nästa människa som rör dem bränns sönder. Sätten att använda den är oräkneliga och begränsas bara av den egna fantasin. Skadorna den orsakar är alltid svårläkta. Den är tämligen sällsynt och dyr, särskilt i det här omvandlade skicket.”
Eragon mindes de ohyggliga brännskadorna som täckte Garrow. Det var vad de använde på honom, insåg han med fasa. ”Jag undrar varför ra’zacerna lämnade kvar den om den är så värdefull.”
”Den måste ha fallit till marken när de flög iväg.”
”Men varför kom de inte tillbaka och hämtade den? Jag tvivlar på att kungen blir glad över att de tappade den.”
”Nej, det blir han inte”, medgav Brom, ”men han skulle bli ännu mer missnöjd om han fick vänta på nyheter om dig. Faktum är, att om ra’zacerna har kommit fram till honom så kan du vara övertygad om att kungen redan vet vad du heter. Och det betyder att vi får bli betydligt försiktigare när vi kommer till städer. Det kommer att finnas anslag och kungörelser om dig över hela Imperiet.”
Eragon gjorde en paus för att tänka efter. ”Hur ovanlig är den här oljan egentligen?”
”Som diamanter i ett svinatråg”, sade Brom. En sekund senare rättade han sig: ”Den vanliga oljan används faktiskt av juvelerare, fast bara av dem som har råd.”
”Så det finns folk som handlar med den?”
”Kanske en, på sin höjd två.”
”Bra”, sade Eragon. ”Har städerna längs kusten sjöfartsregister?”
Broms ögon lyste upp. ”Självklart har de det. Om vi kunde få tag i de registren, skulle vi få veta vem som fört oljan söderut och vart den tagit vägen därifrån.”
”Och registret över Imperiets uppköp kan informera oss om var ra’zacerna lever!” slutförde Eragon. ”Jag vet inte hur många som har råd med den här oljan, men det borde inte vara svårt att räkna ut vilka av dem som inte tjänar Imperiet.”
”Geni!” utbrast Brom med ett leende. ”Jag önskar att jag hade tänkt på det för många år sedan: det hade sparat mig åtskillig huvudbry. Kusten är översållad med större och mindre städer där fartyg kan lägga till. Eftersom den större delen av handeln kontrolleras från Teirm, antar jag att det är rätta stället att börja på.” Brom gjorde en paus. ”Så vitt jag vet bor min gamle vän Jeod fortfarande där. Vi har inte träffats på många år, men han kanske vill hjälpa oss. Och eftersom han är handelsman så kanske han har tillgång till de registren.”
”Hur kommer vi till Teirm?”
”Vi får resa i sydvästlig riktning tills vi når ett bergspass i Ryggraden. Väl på andra sidan kan vi fortsätta upp till Teirm längs kusten”, sade Brom. En mild bris lekte i hans hår.
”Hinner vi fram till passet inom en vecka?”
”Med lätthet. Om vi viker av högerut från Ninor får vi nog syn på bergen redan i morgon.”
Eragon gick bort till Saphira och satt upp på hennes rygg. ”Då ses vi till middagen.” När de väl nått god höjd sade han: Jag tänker rida på Cadoc i morgon. Innan du börjar bråka så vill jag att du ska veta att det bara är för att jag vill prata med Brom.
Du borde rida med honom varannan dag. På det sättet kan du fortsätta din utbildning, och jag får tid att jaga.
Det besvärar dig inte?
Det är nödvändigt.
Eragon och Brom fäktades på kvällen som vanligt, men utan kraft eftersom båda grubblade över det som hänt under dagen. När de slutade värkte Eragons ovana armar av Zar’rocs tyngd.