Det var lätt att hitta den färgglada skylten till örtakvinnans bod. Kvinnan som satt vid dörren var kort och lockig. Hon höll en groda i ena handen och skrev med den andra. Eragon antog att hon var örtakvinnan Angela. Det fanns hus på ömse sidor om hennes bod. ”Vilken tror du att det är?” frågade han.
Efter att ha övervägt saken sade Brom: ”Vi får ta reda på det.” Han gick fram till kvinnan och frågade artigt: ”Skulle ni kunna berätta för oss vilket hus Jeod bor i?”
”Det skulle jag.” Hon fortsatte skriva.
”Har ni lust att göra det?”
”Ja.” Hon tystnade, men hennes penna klottrade på snabbare än förut. Grodan i hennes hand kväkte och gav dem en illasinnad blick. Brom och Eragon väntade olustigt, men hon sade inget mer. Eragon skulle just vräka ur sig något när Angela såg upp. ”Det är klart jag ska berätta! Ni behöver bara fråga. Den första frågan gällde huruvida jag skulle kunna berätta, och den andra var om jag hade lust att berätta. Men ni ställde mig faktiskt aldrig själva frågan.”
”Tillåt mig i så fall att fråga ordentligt”, sade Brom med ett leende. ”Vilket hus är Jeods? Och varför håller ni en groda i handen?”
”Äntligen kommer vi någonstans”, raljerade hon. ”Jeods är huset till höger. Och när det gäller grodan, så är han faktiskt en padda. Jag försöker bevisa att paddor inte existerar – det finns bara grodor.”
”Hur kan paddor inte finnas om du håller en i handen just nu?”, avbröt Eragon. ”Dessutom, vad är det för bra med att bevisa att det bara finns grodor?”
Kvinnan skakade så ivrigt på huvudet att de mörka lockarna virvlade. ”Nej, nej, du fattar inte. Om jag bevisar att paddor inte finns, då är det här en groda och har aldrig varit en padda. Alltså finns inte paddan som du ser framför dig.” Hon höjde pekfingret. ”Och om jag kan bevisa att det bara finns grodor, ja då kan inte paddor göra någon skada – som att få tänder att lossna och vårtor att växa, eller förgifta folk och ta livet av dem. Dessutom kan inte häxor använda sina onda förtrollningar eftersom det naturligtvis inte går att få tag i några paddor.”
”Jag förstår”, sade Brom taktfullt. ”Det låter intressant, och jag skulle gärna höra mer, men nu måste vi träffa Jeod.”
”Självklart”, sade hon, vinkade åt dem och återgick till sitt skrivande.
Så fort de var utom örtakvinnans hörhåll sade Eragon: ”Hon är tokig!”
”Det är möjligt”, sade Brom, ”fast man kan aldrig så noga veta. Hon kanske upptäcker något nyttigt, så var lite återhållsam med kritiken. Vem vet, paddor kanske verkligen är grodor!”
”Och mina skor är gjorda av guld”, replikerade Eragon.
De gjorde halt framför en dörr med marmortrapp och portklapp av smidesjärn. Brom bultade tre gånger. Ingen öppnade. Eragon kände sig aningen dum. ”Det kanske är fel hus. Vi prövar det andra i stället”, sade han. Brom struntade i honom och knackade på igen, högt och ljudligt.
Ingen svarade nu heller. Eragon vände uppgivet på klacken, men så fick han höra hur någon kom springande till dörren. En ung kvinna med blek hy och ljusblont hår smällde upp den. Hennes ögon var svullna och det såg ut som om hon hade gråtit, men rösten var helt stadig. ”Ja, vad vill ni?”
”Bor Jeod här?” frågade Brom vänligt.
Kvinnan vickade en aning på huvudet. ”Ja, det är min make. Väntar han er?” Hon gjorde ingen ansats att släppa in dem.
”Nej, men vi måste få prata med honom”, sade Brom.
”Han är väldigt upptagen.”
”Vi har rest långt. Det är mycket viktigt att vi får träffa honom.”
Hennes ansiktsuttryck hårdnade. ”Han är upptagen.”
Brom började bli uppretad, men hans röst lät lika behaglig som förut. ”Kan ni ge honom ett meddelande, eftersom han är oanträffbar?” Hon knep ihop läpparna, men nickade kort. ”Säg till honom att en vän från Gil’ead väntar utanför.”
Kvinnan föreföll misstänksam, men sade: ”Utmärkt.” Hon stängde dörren tvärt. Eragon hörde hur hennes fotsteg försvann.
”Det var inte särskilt väluppfostrat”, anmärkte han.
”Håll dina åsikter för dig själv”, snäste Brom. ”Och säg ingenting. Låt mig sköta pratet.” Han lade armarna i kors och trummade med fingrarna. Eragon knep ihop munnen och såg bort.
Plötsligt flög dörren upp och en lång karl störtade ur huset. Hans dyrbara klädsel var skrynklig och det sorgsna ansiktet inramades av rufsigt grått hår och korta ögonbryn. Ett långt ärr sträckte sig från hårfästet till tinningen.
Han spärrade upp ögonen när han fick syn på dem och föll mållös ihop mot dörrposten. Gång på gång öppnade han munnen bara för att stänga den igen, som en fisk. Med klentrogen stämma frågade han tyst: ”Brom …?”
Brom satte pekfingret för munnen, sträckte sig fram och tog tag i mannens arm. ”Jeod, det är roligt att se dig! Jag är glad att minnet inte sviker dig, men använd inte det namnet. Det vore olyckligt om någon visste att jag var här.”
Jeod såg sig omkring med vild blick. ”Jag trodde att du var död”, viskade han. ”Vad hände? Varför har du inte kontaktat mig förrän nu?”
”Allt ska få sin förklaring. Finns det någonstans där vi kan talas vid ostört?”
Jeod tvekade. Blicken for mellan Eragon och Brom och det var omöjligt att avgöra vad han tänkte. Till slut sade han: ”Här går det inte, men om ni väntar ett ögonblick så ska jag ta er någonstans där vi kan prata.”
”Bra”, sade Brom. Jeod nickade och försvann bakom dörren.
Jag hoppas jag får veta något om Broms förflutna, tänkte Eragon.
Jeod hade en värja vid sidan när han dök upp igen. En broderad jacka hängde löst över axlarna och på huvudet satt en plymförsedd hatt i samma stil. Brom kastade ett kritiskt öga på grannlåten, och Jeod svarade med en generad axelryckning.
Han förde dem genom Teirm och bort till fästningen. Eragon gick bakom de båda männen och ledde hästarna. Jeod visade på deras mål. ”Teirms härskare Risthart har kungjort att alla som äger en handelsrörelse måste ha sitt högkvarter i hans borg. Fastän de flesta av oss sköter våra affärer någon annanstans, måste vi ändå hyra lokaler där. Det är idiotiskt, men vi finner oss ändå i det för att hålla honom lugn. Vi slipper tjuvlyssnare därinne; murarna är tjocka.”
De passerade huvudingången och kom in i kärntornet. Jeod gick bort till en sidodörr och pekade på en järnring. ”Ni kan binda hästarna här. De får vara ifred.” När Snöbrand och Cadoc var säkert fastgjorda öppnade han dörren med en järnnyckel och släppte in dem.
Innanför fanns en lång tom korridor upplyst av facklor längs väggarna. Eragon blev förvånad över hur kallt och fuktigt det var. Fingrarna gled över en slemmig beläggning när han rörde vid väggen. Han rös.
Jeod ryckte upp en fackla ur dess fäste och gick före längs korridoren. De stannade framför en tung trädörr. Han låste upp och visade dem in i ett rum som dominerades av en björnskinnsfäll som det stod stoppade stolar på. Väggarna täcktes av bokhyllor fulltravade med böcker i skinnband.
Jeod staplade upp vedklabbar i eldstaden och körde in facklan under dem. Strax dånade det om brasan. ”Du är skyldig en del förklaringar, gamle man.”
Broms ansikte rynkades av ett leende. ”Vem kallar du gammal? Sist jag såg dig hade du inga gråa hår. Nu tycks håret vara på väg att falla av helt och hållet.”
”Själv ser du precis likadan ut som för tjugo år sedan. Tiden tycks vilja bevara dig som en knarrig gammal gubbe, så du kan tvinga på nya generationer din visdom. Nu räcker det! Sätt igång och berätta. Det har du alltid varit bra på”, sade Jeod otåligt. Eragon spetsade öronen och väntade otåligt på vad han skulle få höra från Brom.
Brom satte sig tillrätta i en stol och tog fram pipan. Han blåste sakta ut en rökring som färgades grön. Den sköt iväg in i brasan och kilade upp i skorstenen. ”Kommer du ihåg vad vi höll på med i Gil’ead?”
”Ja, naturligtvis”, sade Jeod. ”Det är inte sådant man glömmer så lätt.”
”Nej, man gör ju inte det”, sade Brom torrt. ”Jag kunde inte hitta dig igen när vi kom … isär. Mitt i tumultet så snubblade jag in i ett litet rum. Det fanns inget särskilt där, bara packlårar och lådor, men jag letade igenom det ändå, av ren nyfikenhet. Den stunden log lyckan mot mig, för jag hittade det som vi hade letat efter.” Jeod såg förbluffad på honom. ”Det gick inte att vänta på dig, när jag väl hade det i mina händer. Jag kunde ha blivit upptäckt vilket ögonblick som helst, och då hade allt varit förlorat. Jag förklädde mig så gott det gick, lämnade staden och flydde till …” Brom kastade en blick på Eragon och tvekade, så fortsatte han: ”flydde till våra vänner. De lade det i ett källarvalv där det skulle vara säkert. Sedan fick de mig att lova att jag skulle ta hand om vem som än skulle bli mottagaren. Jag var tvungen att försvinna ända tills mina tjänster skulle tas i anspråk. Ingen fick veta att jag var vid liv – inte ens du – hur mycket det än smärtade mig att plåga dig i onödan. Så jag reste norrut och gömde mig i Carvahall.”
Eragon pressade samman käkarna i sitt ursinne över att Brom uttryckte sig dunkelt med flit.
Jeod rynkade pannan och frågade: ”Så då har våra … vänner vetat om att du levde hela den här tiden?”
”Ja.”
Han suckade. ”Jag antar att bedrägeriet var nödvändigt, fast jag önskar att de hade berättat för mig. Ligger inte Carvahall längre norrut, på andra sidan Ryggraden?” Brom bekräftade med en nickning. Jeod såg noga på Eragon för första gången. ”I så fall antar jag att du uppfyller din plikt.”
Brom skakade på huvudet. ”Nej, riktigt så enkelt är det inte. För en tid sedan blev det stulet, det är åtminstone min gissning, eftersom jag inte hört från våra vänner: jag misstänker att deras budbärare kom på avvägar. Så jag bestämde mig för att ta reda på så mycket som möjligt. Eragon råkade vara på väg åt samma håll. Vi har haft sällskap ett tag.”
Jeod såg förbryllad ut. ”Men om de inte har skickat bud, hur vet du då att det är – ”
”Eragons morbror blev brutalt mördad av ra’zacerna”, avbröt Brom raskt. ”De gjorde nästan slut på honom när de brände ner hans hem. Han förtjänar sin hämnd, men de försvann utan ett spår och nu behöver vi hjälp att hitta dem.”
Jeods uppsyn klarnade. ”Jag förstår … Men varför har ni kommit hit? Jag vet inte vad ra’zacerna kan gömma sig, och de som gör det lär knappast berätta det för er.”
Brom reste sig och tog fram ra’zacernas plunta ur sin klädnad. Han slängde den till Jeod. ”Den innehåller seithrolja – av den ohälsosamma sorten. Den tillhörde ra’zacerna. De tappade den längs vägen, och vi råkade hitta den. För att spåra Imperiets oljeinköp måste vi få titta på Teirms sjöfartsregister. Det borde leda oss till ra’zacernas näste.”
Linjerna framträdde i Jeods ansikte medan han tänkte. Han pekade mot böckerna i bokhyllan. ”Ser du dem? Allihop är register över min firma. En firma. Ert projekt kan ta flera månader. Men det finns ett ännu värre problem. Registren som ni är ute efter finns i den här borgen, men det är bara Ristharts handelsadministratör, Brand, som tittar i dem regelbundet. Jag och andra handelsmän är förbjudna att handha dem. De är rädda att vi skulle fuska med siffrorna för att lura Imperiet på dess dyrbara skatt.”
”Det klarar jag av när den dagen kommer”, sade Brom. ”Men vi behöver vila ett par dagar innan vi kan sätta igång.”
Jeod log. ”Det verkar som om det är min tur att hjälpa dig. Mitt hus är ditt, fattas bara annat. Går du under ett annat namn medan du är här?”
”Ja”, svarade Brom. ”Jag är Neal, och pojken heter Evan.”
”Eragon”, sade Jeod tankfullt. ”Ditt namn är unikt. Ytterst få har blivit döpta efter den förste Ryttaren. I hela livet har jag bara läst om tre personer som hette så.” Det överraskade Eragon att Jeod kände till var hans namn härstammade från.
Brom såg på Eragon. ”Kan du titta till hästarna och se efter att allt är som det ska? Jag är inte säker på att jag band fast Snöbrand ordentligt.”
De försöker dölja något för mig. De kommer att prata om det så fort jag har gått. Eragon hävde sig ur stolen och smällde igen dörren efter sig när han lämnade rummet. Snöbrand hade inte flyttat sig; han var ordentligt fastknuten. Eragon lutade sig buttert mot borgväggen och kliade hästarna i nacken.
Det är orättvist, klagade han för sig själv. Om jag bara kunde höra vad de säger. Han satte sig upp lika tvärt som om han fått en stöt. Vid ett tillfälle hade Brom lärt honom några ord som skulle förbättra hans hörsel. Det är inte precis bättre hörsel jag är ute efter, men jag borde kunna få orden att fungera. Tänk bara på vad jag kunde göra med brisingr!
Han koncentrerade sig hårt och sökte upp sin kraft. När den väl fanns inom räckhåll sade han: ”Thverr stenr un atra eka hórna!” och lät orden genomsyras av sin vilja. Han hörde en svag viskning när kraften strömmade ut ur honom, men det var allt. Han sjönk besviket ihop, men så ryckte han till när Jeod sade: ”– och det har jag hållit på med i snart åtta år.”
Eragon såg sig om. Det fanns ingen där, annat än ett par vakter som stod vid kärntornets bortre vägg. Han log brett, satte sig på borggården och slöt ögonen.
”Jag trodde aldrig att du skulle bli handelsman”, sade Brom. ”Inte efter all tid du ägnade bland böcker. Eller sättet som du hittade ingången på! Vad fick dig att ägna dig åt handel i stället för att fortsätta livet som lärd?”
”Efter Gil’ead hade jag ingen lust att sitta i unkna rum och hänga över gamla pergamentrullar. Jag bestämde mig för att hjälpa Ajihad så gott jag kunde, fast jag inte är någon krigare. Du kanske minns att min far också var handelsman. Han hjälpte mig att komma igång. Fast till största delen är min rörelse bara en täckmantel för att smuggla varor till Surda.”
”Fast jag tycker mig förstå att det har gått dåligt”, sade Brom.
”Ja, på sistone har inga skeppslaster kommit fram och Tronjheims förråd håller på att sina. På något sätt har Imperiet – jag tror i alla fall att det är de – listat ut vilka av oss som har hjälpt till att underhålla Tronjheim. Men jag är fortfarande inte övertygad om att Imperiet ligger bakom. Ingen har sett några soldater. Det är obegripligt. Galbatorix kanske har hyrt legoknektar för att trakassera oss.”
”Jag hörde att du förlorade ett skepp nyligen.”
”Det sista jag ägde”, svarade Jeod bittert. ”Varenda man ombord var modig och lojal. Dem får jag nog aldrig se mer … Det enda jag kan göra nu är att skicka karavaner till Surda eller Gil’ead, fast jag vet att de aldrig kommer fram, hur många vakter jag än lejer, eller hyra någon annans skepp för att transportera varorna. Men efter det här tar ingen emot dem.”
”Hur många handelsmän har du fått hjälp av?” frågade Brom.
”Å, det är många längs kusten. Alla har drabbats av samma problem. Jag vet vad du tänker: jag har själv grubblat på det mången god natt, men jag klarar inte av att föreställa mig en förrädare med så mycket kunskap och makt. Vi är alla i fara om det finns en sådan. Du borde återvända till Tronjheim.”
”Och ta dit Eragon?” avbröt Brom. ”De skulle slita honom i stycken. Just nu finns inget värre ställe för honom. Kanske om några månader, eller ännu hellre ett år. Kan du föreställa dig hur dvärgarna skulle reagera? Alla kommer att försöka påverka honom, särskilt Islanzadi. Han och Saphira är inte säkra i Tronjheim förrän jag åtminstone klarar dem igenom tuatha du orothrim.”
Dvärgar! tänkte Eragon upphetsat. Var ligger det här Tronjheim? Och varför berättade han om Saphira för Jeod? Det borde han inte ha gjort utan att fråga mig!
”Jag har ändå en känsla av att de behöver din kraft och vishet.”
”Vishet”, fnös Brom. ”Jag är precis den du beskrev mig som – en knarrig gammal gubbe.”
”Låt dem göra det. Jag behöver inte ursäkta mig. Nej, Ajihad får klara sig utan mig. Det jag håller på med nu är mycket viktigare. Men tanken på en eventuell förrädare väcker oroande frågor. Jag undrar om det var så Imperiet visste var de skulle …” Hans röst dog bort.
”Och jag undrar varför ingen kontaktat mig om detta”, sade Jeod.
”De kanske försökte. Men om det finns en förrädare …” Brom gjorde en paus. ”Jag måste skicka bud till Ajihad. Har du någon budbärare som du kan lita på?”
”Jag tror det”, sade Jeod. ”Det beror på vart han ska.”
”Jag vet inte”, sade Brom. ”Jag har varit isolerad så länge, mina kontakter har antagligen dött eller glömt bort mig. Kan du sända honom till vem det nu är som tar emot dina försändelser?”
”Ja, men det är riskabelt.”
”Vad är inte det nuförtiden? Hur snart kan han ge sig av?”
”I morgon bitti. Jag skickar honom till Gil’ead. Det går fortare”, sade Jeod. ”Kan han ta med sig något som övertygar Ajihad om att budskapet verkligen är från dig?”
”Här, ge honom min ring. Och säg till din man att jag personligen sliter ut hans lever om han tappar den. Jag fick den av drottningen.”
”Värst vad du var munter”, anmärkte Jeod.
Brom grymtade. Efter en lång tystnad fortsatte han: ”Vi får nog gå ut till Eragon. Jag blir orolig när han är ensam. Den pojken har en onaturlig fallenhet för att söka upp knipor var han än befinner sig.”
”Förvånar det dig?”
”Egentligen inte.”
Eragon hörde stolar skjutas tillbaka. Han drog kvickt tillbaka sitt sinne och öppnade ögonen. ”Vad händer?” muttrade han för sig själv. Jeod och andra handelsmän råkar illa ut för att de hjälper folk som Imperiet inte ser med blida ögon. Brom hittade något i Gil’ead och gömde sig i Carvahall. Vad kan vara så viktigt att han i nästan tjugo år lät sin vän tro att han var död? Han nämnde en drottning – fast det inte finns några drottningar i de kända kungarikena. Han nämnde dvärgar – de försvann under jorden för längesedan, enligt vad han själv berättat för mig.
Han ville ha svar! Men han tänkte inte ställa Brom mot väggen nu och riskera hela deras uppdrag. Nej, han tänkte vänta tills de lämnat Teirm, och då skulle han envisas tills den gamle klargjorde alla sina hemligheter. Tankarna snurrade ännu i Eragons huvud när dörren slogs upp.
”Var allt som det skulle med hästarna?” frågade Brom.
”Absolut”, sade Eragon. De lösgjorde hästarna och lämnade borgen.
När de kom tillbaka till själva staden sade Brom: ”Jaså, Jeod, du gifte dig ändå till slut.” Han blinkade knipslugt. ”Med en förtjusande ung dam dessutom. Mina gratulationer.”
Jeod verkade inte glad för komplimangen. Med böjd rygg stirrade han ner i gatan. ”Just nu kan man diskutera om det är något att gratulera. Helen är inte särskilt lycklig.”
”Varför inte? Vad begär hon?” frågade Brom.
”Det vanliga”, sade Jeod med en uppgiven axelryckning. ”Ett fint hem, lyckliga barn, mat på bordet och trevligt sällskap. Problemet är att hon kommer från en välbärgad familj; hennes far har satsat stora pengar i mitt företag. Lider jag ytterligare förluster så finns det inte tillräckligt med pengar för att hon ska kunna leva som hon är van vid.”
Jeod suckade. ”Men förlåt, mina problem är inte era. En värd bör aldrig besvära sina gäster med sina egna bekymmer. Så länge ni gästar mitt hus, ska jag inte låta er besväras av något annat än överfulla magar.”
”Tack”, sade Brom. ”Vi uppskattar gästfriheten. Vi har varit på resande fot länge och är inte bortskämda med bekvämligheter. Råkar du veta var vi kan hitta en billig handelsbod? Våra kläder är utslitna av allt ridande.”
”Naturligtvis. Det är mitt jobb”, sade Jeod och sken upp. Han pratade ivrigt på om priser och handlare ända tills hans hus kom inom synhåll. ”Gör det något om vi går någon annanstans och äter? Det skulle kunna bli lite pinsamt om ni följer med in just nu.”
”Vi gör som det passar dig bäst”, sade Brom.
Jeod såg lättad ut. ”Tack. Vi lämnar era hästar i stallet.”
De gjorde som han föreslog och följde honom sedan till ett stort värdshus. Till skillnad från Gröna Kastanjen var det här högljutt, rent och fullt av bullrande människor. Eragon kastade sig glupskt över köttet när huvudrätten, fylld spädgris, kom på bordet. Särskilt uppskattade han dock potatisen, morötterna, rovorna och äpplena som spädgrisen serverades med. Det var länge sedan han ätit stort mer än viltkött.
De dröjde kvar vid måltiden i timtals medan Brom och Jeod utbytte historier. Eragon gjorde det inget. Han var varm, en glad melodi skramlade i bakgrunden och det fanns mat i överflöd. Det livliga krogsorlet lät behagligt i hans öron.
När de till slut lämnade värdshuset var solen nära horisonten. ”Gå i förväg, ni två: det är något jag måste ta hand om”, sade Eragon. Han ville träffa Saphira och se efter att hon hittat ett säkert gömställe.
Brom samtyckte frånvarande. ”Ta det försiktigt. Var inte borta för länge.”
”Vänta”, sade Jeod. ”Ska du utanför Teirm?” Eragon tvekade först, så nickade han motvilligt. ”Se till att du är tillbaka innanför murarna före mörkrets inbrott. Då stängs portarna, och vakterna släpper inte in dig förrän nästa morgon.”
”Jag kommer inte för sent”, lovade Eragon. Han vände om och smet in på en bakgata, bort mot Teirms stadsmur. Så fort han var ute ur staden andades han djupt och njöt av den friska luften. Saphira! kallade han. Var är du? Hon styrde honom bort från vägen, till foten av en mossbelupen klippa som var omgiven av lönnar. Han såg hennes huvud kika fram bland träden däruppe och vinkade. Hur hade du tänkt dig att jag ska komma dit upp?
Leta upp en glänta, så kommer jag ner och hämtar dig.
Det behövs inte, sade han med ett öga på klippan. Jag klättrar upp helt enkelt.
Det är för farligt.
Och du oroar dig för mycket. Låt mig ha lite roligt.
Eragon tog av sig handskarna och började klättra. Han njöt av den fysiska utmaningen. Det fanns gott om fotfäste, så han tog sig lätt upp. Snart var han högt över trädtopparna. Han stannade till på en klippavsats halvvägs för att hämta andan.
Så fort krafterna återvände, sträckte han sig efter nästa fotfäste men armen nådde inte riktigt upp. Den vägen kom han inte fram, så han trevade efter en annan skreva eller upphöjning att hålla sig fast i. Det fanns ingen. Han försökte backa tillbaka, men fötterna nådde inte ner till hans senaste fotfäste. Saphira såg på utan så mycket som en blinkning. Han gav upp och sade: Jag kunde behöva lite hjälp.
Det här är ditt eget fel.
Ja! Jag vet. Tänker du få ner mig eller inte?
Om jag inte var i närheten så skulle du vara mycket illa ute.
Eragon himlade med ögonen. Det fattar jag väl själv.
Du har rätt. När allt kommer omkring, hur skulle en enkel drake kunna ge råd åt en människa? I själva verket borde hela världen hylla din enastående förmåga att hitta den enda oframkomliga vägen. Hela vägen upp till toppen låg faktiskt öppen bara en liten bit till höger och vänster om precis det ställe där du började klättra. Saphira knyckte på nacken med pigg blick.
Visst! Jag gjorde ett misstag! Kan du vara snäll att få ner mig härifrån nu? bönade han. Hon drog tillbaka huvudet från klippkanten. Efter ett ögonblick ropade han: ”Saphira?” Ovanför honom fanns bara svajande träd. ”Saphira! Kom tillbaka!” vrålade han.
Med ett högljutt brak rullade Saphira ner från klipptoppen och slog runt i luften. Hon svävade ner till Eragon som en gigantisk fladdermus och hennes klor grabbade tag i hans skjorta så hårt att hon rev honom på ryggen. Han släppte taget om klippan när hon ryckte upp honom i luften. Efter en kort flygtur satte hon försiktigt ner honom uppe på klippan och drog ut klorna ur skjortan.
Dumheter, sade Saphira ömt.
Eragon såg bort från henne och ut över landskapet. Samtidigt som klippan skyddade mot ovälkomna blickar erbjöd den en fantastisk utsikt över omgivningarna, särskilt det brusande havet. Här fick bara fåglarna syn på Saphira. Läget var idealiskt.
Är Broms vän pålitlig? frågade hon.
Jag vet inte. Eragon övergick till en redogörelse för dagens händelser. Vi är omgivna av krafter som vi inte är medvetna om. Ibland undrar jag om vi någonsin kan förstå vad människorna runt oss egentligen vill. De verkar ha hemligheter allihop.
Så går det till här i världen. Strunta i alla ränker och lita till vars och ens väsen. Brom är god. Han vill oss inget illa. Vi behöver inte frukta hans planer.
Jag hoppas det, sade han och tittade på sina händer.
Det här med att hitta ra’zacerna med hjälp av skrift är ett konstigt sätt att spåra på, anmärkte hon. Skulle det gå att titta på registren med hjälp av trolldom, utan att befinna sig i rummet?
Jag är osäker. Man måste kombinera ordet för att se med ordet för avstånd … eller kanske ljus och avstånd. Det verkar hur som helst ganska svårt. Jag ska fråga Brom.
Det vore klokt. De försjönk i en stilla tystnad.
Vi måste kanske stanna här ett tag, vet du.
Det fanns en skarp ton i Saphiras svar. Och jag får vänta utanför som vanligt.
Det är inte så jag vill ha det. Snart nog får vi resa tillsammans igen.
Må den dagen komma kvickt.
Eragon log och gav henne en kram. Först då märkte han hur snabbt det mörknade. Jag måste gå nu, innan de låser mig ute ur Teirm. Jaga i morgon, så ses vi på kvällen.
Hon bredde ut vingarna. Kom, jag tar med dig ner. Han klev upp på hennes fjälliga rygg och höll sig fast hårt när hon sköt ut från klippan, gled över träden och landade på en kulle. Eragon tackade henne och sprang tillbaka till Teirm.
Fällgallret hade just börjat sänkas när det kom inom hans synhåll. Han ropade till dem att vänta, satte igång att spurta och slank in bara sekunder innan porten slog igen. ”De va i knappaste laget”, anmärkte en av vakterna.
”Det ska inte upprepas”, försäkrade Eragon, dubbelvikt för att hämta andan. Han letade sig fram till Jeods hus genom den allt mörkare staden. En lykta hängde utanför som en fyrbåk.
En fyllig hovmästare öppnade när han knackade och visade in honom utan ett ord. Stenväggarna var täckta av bonader. Mattor i utstuderade mönster översållade det bonade trägolvet, som sken i ljuset från tre guldkandelabrar som hängde ner från taket. Röken drev genom luften och samlades däruppe.
”Den här vägen, herrn. Er vän är i arbetsrummet.”
De gick förbi åtskilliga dörrar innan hovmästaren öppnade en av dem, som visade sig leda till ett arbetsrum. Väggarna var täckta av böcker. Men till skillnad från Jeods kontor fanns här böcker i alla upptänkliga storlekar och utföranden. Rummet värmdes upp av en eldstad full med flammande vedträn. Brom och Jeod satt och talade vänskapligt vid ett ovalt skrivbord. Brom lyfte pipan till hälsning. ”Där är du ju. Vi började just oroa oss för dig. Hur var din promenad?”
Undrar varför han är på så bra humör? Varför frågar han inte bara rätt ut hur Saphira mår? ”Trevlig, men vakterna höll på att låsa mig ute ur stan. Och Teirm är stort. Jag höll på att inte hitta hit.”
Jeod skrockade. ”När man har sett Dras-Leona, Gil’ead eller till och med Kuasta så blir man inte lika lätt imponerad av den här lilla hamnstaden. Fast jag trivs här. Teirm är riktigt vackert när det inte regnar.”
Eragon vände sig till Brom. ”Hur länge tror du att vi stannar här?”
Brom slog ut med händerna. ”Svårt att säga. Det beror på om vi kommer åt registren och hur lång tid vi behöver för att hitta det vi söker. Vi får hjälpa till allesammans; det blir ett enormt jobb. I morgon ska jag tala med Brand och se om han låter oss undersöka registren.”
”Jag kan nog inte vara till någon hjälp”, sade Eragon och skruvade osäkert på sig.
”Varför inte?” frågade Brom. ”Det finns arbete så det räcker åt dig.”
Eragon hängde med huvudet. ”Jag kan inte läsa.”
Brom rätade misstroget på sig. ”Menar du att Garrow aldrig lärde dig det?”
”Kunde han läsa?” frågade Eragon förbryllat. Jeod såg intresserat på dem.
”Klart han kunde”, fnös Brom. ”Vad tänkte han på, den högfärdige dåren? Jag skulle ha förstått att han inte lärde dig det. Han ansåg förmodligen att det var en onödig lyx.” Brom blängde ilsket och drog i skägget. ”Det är ett streck i räkningen, men inget ohjälpligt. Jag får helt enkelt lära dig att läsa. Det tar inte lång tid om du bara bestämmer dig för det.”
Eragon ryckte till. Broms undervisning var oftast intensiv och han sade vad han tyckte utan att linda in det. Hur mycket mer kan jag lära mig på en gång? ”Jag antar att det är nödvändigt”, sade han bedrövat.
”Du kommer att tycka om det. Man kan lära sig mycket av böcker och pergamentrullar”, sade Jeod. Han gjorde en gest mot väggarna. ”Dessa böcker är mina vänner och ledsagare. De får mig att skratta och gråta och hitta mening i livet.”
”Det låter spännande”, medgav Eragon.
”Lika lärd som förut, eller hur?” undrade Brom.
Jeod skruvade på sig. ”Inte längre. Jag är rädd att jag har förfallit till bibliofil.”
”Vad för något?” frågade Eragon.
”En som älskar böcker”, förklarade Jeod och återtog sitt samtal med Brom. Eragon lät uttråkad blicken fara längs hyllraderna. En elegant bok med guldbeslag fångade hans blick. Han tog ner boken från hyllan och tittade nyfiket på den.
Den hade svart skinnband prytt med mystiska runor. Med välbehag lät Eragon fingrarna löpa över ryggen och den svala lena ytan. Bokstäverna inuti var tryckta med glänsande rödaktigt bläck. Han bläddrade igenom sidorna. Blicken fångades av en spalt som var tryckt i annorlunda stil. Orden var långa och böljande, fulla av graciösa linjer och skarpa punkter.
Eragon gick bort med boken till Brom. ”Vad är det här för något?” frågade han och pekade på den besynnerliga skriften.
Brom tittade noga på sidan och höjde förvånat på ögonbrynen. ”Din samling har växt, Jeod. Var fick du tag på den här? Jag har inte sett någon på evigheter.”
Jeod sträckte på nacken för att se på boken. ”Visst ja, Domia abr Wyrda. För några år sedan kom en karl förbi som försökte sälja den till en handlare nere i hamnen. Tack och lov råkade jag vara där och kunde rädda både boken och hans skinn. Han hade inte en aning om vad det var.”
”Eragon, det är underligt att du råkade plocka fram just den här boken, Ödets herravälde”, sade Brom. ”Den är förmodligen det värdefullaste föremålet i hela huset. Den innehåller Alagaësias hela historia i utförligt skick, med början långt före alvernas landstigning och fram till för ett par årtionden sedan. Boken är ytterst sällsynt och den bästa i sitt slag. När den var nyskriven fördömde Imperiet boken som hädelse och brände dess författare, munken Heslant. Jag trodde inte att det fanns några exemplar kvar. Skriften du frågade om tillhör det gamla språket.”
”Vad betyder det?” frågade Eragon.
Det tog en stund för Brom att tyda skriften. ”Det är ett stycke ur en alvdikt som handlar om åren av krig mot drakarna. Det här utdraget beskriver hur Ceranthor, en av alvernas kungar, rider till strid. Alverna älskar denna dikt och återger den ofta – fast det tar tre dagar att göra det ordentligt – för att inte upprepa det förflutnas misstag. Det händer att de sjunger den så vackert att själva klipporna gråter.”
Eragon återvände till sin stol med boken i ett försiktigt grepp. Det är fantastiskt att någon som är död kan tala med folk genom dessa sidor. Hans tankar kommer att leva så länge som den här boken överlever. Jag undrar om det står något om ra’zacerna?
Han bläddrade i boken medan Brom och Jeod pratade. Timmarna gick och Eragon blev dåsig. Jeod förbarmade sig över den utmattade Eragon och önskade dem god natt. ”Hovmästaren visar er till era rum.”
På väg uppför trappan sade hovmästaren: ”Använd klocksträngen bredvid sängen om ni behöver hjälp.” Han gjorde halt framför tre dörrar bredvid varandra, bugade sig och gick backande därifrån.
Eragon frågade Brom, som var på väg in i rummet till höger: ”Kan jag prata med dig?”
”Det gjorde du precis, men kom in ändå.”
Eragon stängde dörren efter sig. ”Saphira och jag fick en idé. Finns det – ”
Brom höjde handen för att hejda honom och drog gardinerna för fönstret. ”När du talar om sådana saker, skulle du göra klokt i att försäkra dig om att inga ovälkomna öron lyssnar.”
”Ursäkta”, sade Eragon och bannade sig själv för misstaget. ”Hursomhelst, är det möjligt att besvärja fram en bild av något som man inte kan se?”
Brom satte sig på sängkanten. ”Det du talar om kallas kristallskådning. Det är fullt möjligt och till ytterst stor hjälp i vissa situationer, men det finns en betydande nackdel. Man kan bara få syn på människor, platser eller föremål som man redan har sett. Om du skulle skåda efter ra’zacerna, så skulle du visst få syn på dem, men du skulle inte se var de befann sig någonstans. Dessutom finns det andra problem. Låt oss säga att du vill titta på en sida i en bok, en som du redan har sett. Du skulle bara se sidan om boken låg uppslagen just på den. Om boken var stängd när du gjorde ditt försök, skulle sidan framträda helt svart.
”Varför kan man inte se föremål som man inte redan har sett?” frågade Eragon. Kristallskådning kunde vara användbart även med dessa begränsningar, insåg han. Jag undrar om jag kan få syn på något flera mil bort och använda trollkraft för att påverka vad som händer där?
”Därför att”, sade Brom tålmodigt, ”man måste veta vad man tittar på och vart man ska rikta sin kraft för att kunna skåda. Även om du fick en främling beskriven för dig, skulle det vara helt omöjligt att få syn på honom. För att inte tala om marken och allt annat runt omkring honom. Man måste veta vad man ska skåda innan man kan skåda det. Besvarar det din fråga?”
Eragon tänkte efter ett ögonblick. ”Men hur fungerar det? Frammanar man bilden i tomma intet?”
”Vanligtvis inte”, sade Brom och skakade på sitt vita huvud. ”Det kräver mer energi än att projicera bilden på en reflekterande yta, som en vattenpöl eller spegel. Det fanns Ryttare som reste till så många platser som möjligt och försökte se så mycket som möjligt. Sedan kunde de skåda händelser över hela Alagaësia, närhelst det bröt ut krig eller annan ofärd.”
”Får jag försöka?” frågade Eragon.
Brom såg noga på honom. ”Nej, inte nu. Du är trött och kristallskådning är mycket krävande. Jag ska lära dig orden, men du får lova mig att du inte försöker i natt. Och jag ser helst att du väntar tills vi har lämnat Teirm; det är mer jag borde lära dig.”
Eragon log. ”Jag lovar.”
”Nåväl.” Brom böjde sig fram och viskade mycket tyst i Eragons öra: ”Draumr kópa”.
Eragon ägnade en stund åt att inpränta orden i minnet. ”Jag kanske kan skåda Roran när vi har lämnat Teirm. Jag skulle vilja veta hur han har det. Jag är orolig för att ra’zacerna ger sig på honom.”
”Jag vill inte skrämma upp dig, men risken är överhängande”, sade Brom. ”Även om Roran var borta under större delen av ra’zacernas besök i Carvahall, så är jag säker på att de frågade sig för om honom. Vem vet, de kanske till och med mötte honom när de var i Therinsford. I vilket fall som helst tror jag knappast att det stillar deras nyfikenhet. Du är på fri fot, när allt kommer omkring, och kungen hotar dem förmodligen med hemska straff om de inte hittar dig. De återvänder för att fråga ut Roran så fort de får nog av missräkningar. Det är bara en tidsfråga.”
”Om det är sant, så finns det bara ett sätt att hålla ra’zacerna från Roran. Nämligen att tala om för dem var jag finns, så att de kommer efter mig i stället för honom.”
”Nej, det fungerar inte heller. Nu tänker du inte”, förmanade Brom. ”Hur kan du hoppas på att kunna förekomma dina fiender, om du inte förstår hur de tänker? Ra’zacerna skulle ändå jaga Roran, även om du avslöjade var du håller hus. Kan du säga mig varför?”
Eragon skärpte sig och försökte räkna ut varenda möjlighet. ”Alltså, om jag gömmer mig tillräckligt länge så kanske de blir desperata och tar Roran som fånge för att jag ska tvingas röja mig. Om det inte fungerar, så dödar de honom bara för att skada mig. Vidare, om jag blir en öppen fiende till Imperiet, så kan de använda honom som bete för att fånga mig. Och om jag träffar Roran och de får reda på det, så kan de tortera honom för att få reda på var jag finns.”
”Mycket bra. Det räknade du ut rätt fint”, sade Brom.
”Men vad finns det för lösning? Jag kan inte låta honom bli mördad!”
Brom flätade ihop fingrarna. ”Lösningen är ganska självklar. Roran får lov att lära sig att försvara sig. Det kanske låter hårdhjärtat, men du påpekade ju själv att du inte kan ta risken att träffa honom. Du kommer knappast ihåg det – du var halvt utom dig när det hände – men jag berättade på vägen från Carvahall att jag hade lämnat ett varningsbrev till Roran. Han är alltså inte helt oförberedd på faran. Om han har något vett i skallen så följer han mitt råd och tar till flykten när ra’zacerna dyker upp igen i Carvahall.”
”Jag tycker inte om det här”, sade Eragon olyckligt.
”Å, men du glömmer något.”
”Det finns något bra med det här. Kungen kan inte ha en Ryttare på fri fot som står utanför hans kontroll. Såvitt man vet är Galbatorix den ende Ryttaren som ännu är vid liv, med undantag för dig. Innan han försöker döda dig eller Roran kommer han ge dig en chans att träda i hans tjänst. Om han någonsin kommer tillräckligt nära för att ge dig det förslaget, så är det tyvärr alldeles för sent för dig att tacka nej och ändå överleva.”
”Och det kallar du för något bra!”
”Det är det enda som skyddar Roran. Så länge kungen inte vet vilken sida du har valt, tar han inte risken att vända dig emot honom genom att skada din kusin. Håll det noga i minnet. Ra’zacerna mördade Garrow, men jag tror att det var ett oövervägt beslut från deras sida. Från vad jag vet om Galbatorix, skulle han aldrig ha godkänt det om han inte hade något att vinna på det.”
”Och hur ska jag kunna stå emot kungens vilja när han hotar mig med döden?” frågade Eragon vasst.
Brom suckade. Han gick bort till sitt tvättställ och doppade fingrarna i ett fat med rosenvatten. ”Galbatorix vill att du kommer frivilligt. Annars är du mer än värdelös för honom. Så frågan blir snarare: Om du någonsin står inför det här valet, är du beredd att dö för vad du tror på? För det är enda sättet för dig att stå emot honom.”
Frågan blev hängande i luften.
”Det är en svår fråga”, sade Brom till slut, ”omöjlig att besvara förrän du är där. Men kom ihåg att många människor har dött för sin tro; det är faktiskt ganska vanligt. Det verkliga modet består i att leva och lida för det man tror på.”