Det dova bultandet väckte Eragon. Varje gång blodet pulserade genom huvudet kom en ny våg av smärta. Han tvingade upp ögonen och ryckte till: han såg rätt in i en lyktas starka sken. Ögonen tårades, han blinkade och vände bort blicken. När han försökte sätta sig upp varseblev han att händerna var bundna bakom ryggen.
Han vände sig slött om och tittade på Broms armar. Eragon blev lättad när han fick se att de var bakbundna. Hur kunde det komma sig? Han kämpade med att begripa det när tanken plötsligt slog honom: De skulle inte binda en död man! Men vilka var i så fall ”de”? Han vred på huvudet, men hejdade sig när ett par svarta stövlar dök upp i hans synfält.
Eragon höjde blicken och såg rätt in i en ra’zacs ansikte under huvan. Han sträckte sig efter trollkraften och började yttra ett ord som kunde döda ra’zacen, men så hejdade han sig förbryllat. Han kunde inte komma ihåg ordet. I sin vanmakt gjorde han ett nytt försök, bara för att känna hur ordet slank ur hans grepp.
Ovanför honom hördes ett iskallt skratt från ra’zacen. ”Bedövningsmedlet fungerar visst? Jag tror inte du blir till mer besvär.”
Det skramlade till vänster och Eragon såg till sin förfäran hur den andre ra’zacen satte munkorg på Saphira. Hennes vingar var fjättrade mot kroppen med svarta kedjor, och benen bar bojor. Eragon försökte nå henne, men kände ingenting alls.
”Hon visade sig högst samarbetsvillig så fort vi hotade att döda dig”, väste ra’zacen. Han hukade invid lyktan och grävde igenom Eragons väskor, granskade och avfärdade diverse föremål tills han slutligen tog fram Zar’roc. ”Ovanligt stilig sak för någon så … obetydlig. Den kanske jag behåller.” Han lutade sig närmare och hånlog. ”Eller, om du sköter dig, kanske vår herre låter dig putsa den.” Hans andedräkt stank som rått kött.
Så vände han på svärdet och gav ifrån sig ett gällt skrik när han fick se symbolen på skidan. Hans följeslagare rusade fram. Väsande och smackande lutade de sig över svärdet. Slutligen vände de sig mot Eragon. ”Visst blir du en utmärkt tjänare åt vår herre.”
Eragon tvingade sin tjocka tunga att forma ord: ”Om jag blir det, så dödar jag er.”
De skrockade kyligt. ”Å nej, vi är alldeles för betydelsefulla. Du, däremot … du är en förbrukningsvara.” Saphira morrade dovt, med röken vällande ur näsborrarna. Ra’zacerna tycktes inte fästa sig vid det.
De fick annat att tänka på när Brom stönade till och rullade över på sidan. Den ene ra’zacen grep honom i skjortan och lyfte honom i vädret utan synbar ansträngning. ”Det håller på att avta.”
”Ge honom mera.”
”Varför inte bara döda honom”, sade den mindre ra’zacen. ”Han har kostat oss mycken plåga.”
Den större av dem drog fingret längs svärdseggen. ”Ingen dum idé. Men kom ihåg att kungen beordrade oss att hålla dem vid liv.”
”Vi kan säga att han dödades vid gripandet.”
”Den här då?” frågade ra’zacen och pekade med svärdet mot Eragon. ”Tänk om han skvallrar?”
Med ett skratt drog hans följeslagare sin vidriga dolk. ”Det vågar han inte.”
Efter en lång tystnad nickade ra’zacen kort. ”Överenskommet.”
De släpade fram Brom till mitten av lägret och knuffade ner honom på knä. Brom hängde åt sidan. Eragon såg på med växande skräck. Jag måste komma loss! Han ryckte i repen, men de var för kraftiga för att slita av. ”Låt bli det där”, sade den längre ra’zacen och stötte till honom med svärdet. Han vädrade i luften; något tycktes oroa honom.
Morrande ryckte den andre ra’zacen Broms huvud bakåt och drog kniven mot hans blottade strupe. Precis i samma ögonblick hördes ett lågt surrande som följdes av ett tjut från ra’zacen. En pil stack ut från hans axel. Ra’zacen närmast Eragon kastade sig på marken och undkom nätt och jämnt en andra pil. Han kilade bort till sin sårade följeslagare, och tillsammans stirrade de ut i mörkret under ilskna väsanden. De gjorde inget försök att hejda Brom när han ostadigt vacklade upp på fötter. ”Håll dig nere!” skrek Eragon.
Brom vaggade till och stapplade bort mot Eragon. När de osynliga angriparna sköt in fler vinande pilar i lägret rullade ra’zacerna in bakom några klippblock. Ett ögonblick var det lugnt, så kom pilarna från motsatta hållet. De överrumplade ra’zacerna reagerade inte tillräckligt snabbt. Deras kappor genomborrades på flera ställen och en splittrad pil begravde sig i den enes arm.
Med ett vilt tjut flydde den mindre ra’zacen bort mot vägen. I förbifarten passade han på att ge Eragon en ful spark i sidan. Efter en kort tvekan snappade hans följeslagare åt sig dolken från marken och rusade efter honom. På väg ut ur lägret slungade han kniven mot Eragon.
Med ens tändes ett konstigt ljus i Broms ögon. Med munnen vidöppen i en stum grymtning kastade han sig framför Eragon. Dolken träffade honom med en mjuk duns och han föll tungt på sidan. Huvudet hängde slappt.
”Nej!” vrålade Eragon trots att han var dubbelvikt av smärta. Han hörde fotsteg, sedan blev allt svart och han märkte inget mer.