Vakna, Eragon. Han vände sig med ett stön.
Jag behöver din hjälp. Det är något fel! Eragon försökte strunta i rösten och somna om.
Upp med dig!
Försvinn, muttrade han.
Eragon! Grottan genljöd av rytandet. Han satte sig upp med ett ryck och famlade efter bågen. Saphira lutade sig över Brom, som rullat ner från klipphyllan och låg och fäktade med armar och ben på marken i grottan. Eragon fruktade det värsta och rusade dit.
”Hjälp mig att hålla fast honom! Han kan göra sig själv illa!” skrek han till Murtagh och tog ett stadigt tag om armarna på Brom. Det högg till ordentligt i sidan på Eragon under den gamles krampryckningar. Tillsammans höll de Brom stilla tills konvulsionerna upphörde. Sedan lade de försiktigt tillbaka honom på klipphyllan.
Eragon kände på Broms panna. Den var så het att värmen kändes någon centimeter bort. ”Ge mig vatten och en tygbit”, sade han oroligt. Murtagh hämtade det och Eragon baddade försiktigt Brom i ansiktet för att försöka svalka ner honom. När det blev lugnt i grottan igen, lade han märke till att solen sken utanför. Hur länge har vi sovit? frågade han Saphira.
Ett bra tag. Större delen av den tiden har jag vakat över Brom. Allt var bra tills han började kasta sig av och an för någon minut sedan. Jag väckte dig när han föll ner på marken.
Han sträckte på sig och grinade illa när det stack till av smärta i revbenen. Plötsligt grep en hand tag i hans axel. Brom slog upp ögonen och fäste sin glasartade blick på Eragon. ”Hördu!” flämtade han. ”Hämta hit vinsäcken!”
”Brom?” utbrast Eragon förbluffad men glad. ”Du borde inte dricka vin, det gör dig bara sämre.”
”Hämta det bara, pojk – hämta det bara …”, suckade Brom. Hans hand gled ner från Eragons axel.
”Dröj lite – jag är strax tillbaka.” Eragon störtade till sadelväskorna och rotade ursinnigt igenom dem. ”Jag hittar den inte!” utbrast han och såg sig förtvivlat om.
”Här, ta min”, sade Murtagh och höll fram en lädersäck.
Eragon ryckte åt sig den och skyndade bort till Brom. ”Jag har med mig vinet”, sade han och knäböjde. Murtagh drog sig tillbaka till grottans mynning så de fick vara ifred.
”Bra …” Brom rörde lite på armen. Det gick knappt att höra vad han sade. ”Nu ska du … tvätta min högra hand med det.”
”Men varför – ” började Eragon.
”Fråga inte! Jag har inte tid.” Eragon korkade förbryllad upp vinsäcken och hällde vätskan i handflatan på Brom. Han gned in det i den gamles hud, spred ut det kring fingrarna och över baksidan på handen. ”Mera”, kraxade Brom. Eragon hällde vin över handen på nytt. Han gnuggade flitigt och hejdade sig med munnen vidöppen av förvåning. I Broms handflata syntes gedwëy ignasia.
”Är du en Ryttare?” frågade Eragon klentroget.
Ett plågat leende glimtade till i Broms ansikte. ”En gång i tiden var det så … men inte längre. När jag var ung … yngre än du är nu, så blev jag utvald … utvald av Ryttarna att sluta mig till dem. Under deras utbildning blev jag god vän med en annan lärling … Morzan, innan han blev en av De försvurna.” Eragon flämtade till – det var för mer än hundra år sedan. ”Men så förrådde han oss till Galbatorix … och i striderna vid Dorú Areaba, staden på Vroengard, så dödades min unga drake. Hon hette … Saphira.”
”Varför har du inte berättat det här förut?” frågade Eragon stilla.
Brom skrattade. ”För att … det inte behövdes.” Han hejdade sig. Han andades ansträngt och händerna var hårt knutna. ”Jag är gammal, Eragon … så väldigt gammal. Mitt liv har varit längre än de flestas, fastän min drake blev dödad. Du anar inte hur det är att uppnå min ålder och inse att du inte minns mycket när du blickar tillbaka; och dessutom inse att du fortfarande har många år framför dig när du blickar framåt … Efter alla dessa år sörjer jag fortfarande min Saphira … och hatar Galbatorix för vad han tog ifrån mig.” Hans febriga blick borrade sig in i Eragon. ”Låt det inte hända dig! Gör inte det! Skydda Saphira med ditt eget liv, för utan henne är det ändå inte värt att leva.”
”Säg inte så. Inget ska hända med henne”, sade Eragon oroat.
Brom vände huvudet åt sidan. ”Jag kanske yrar.” Utan att se for han med blicken över Murtagh, och fäste den sedan vid Eragon. Brom återfick kraften i stämman. ”Eragon! Jag klarar mig inte så länge till. Det här … det här är ett allvarligt sår; det suger musten ur mig. Mina krafter räcker inte för att övervinna det … Tar du emot min välsignelse innan jag lämnar er?”
”Allting kommer att gå bra”, sade Eragon med tårar i ögonen. ”Du behöver inte.”
”Sådan är världens gång … jag måste. Tar du emot min välsignelse?” Eragon sänkte huvudet och nickade, helt överväldigad. Brom lade en skälvande hand på hans panna. ”Då ger jag den till dig. Må de kommande åren skänka dig stor lycka.” Han tecknade åt Eragon att böja sig närmare. Mycket tyst viskade han sju ord ur det gamla språket, och berättade sedan ännu tystare vad de betydde. ”Det är allt jag har att ge dig … Använd dem bara i yttersta nöd.”
I blindo vände Brom blicken mot grottans tak. ”Och nu”, mumlade han, ”börjar det största äventyret av dem alla …”
Gråtande höll Eragon honom i handen och tröstade honom så gott han kunde. Han vakade troget och uthålligt, utan avbrott för mat eller dryck. Medan timmarna kröp fram drog en grå blekhet över Brom och ögonen fördunklades sakta. Händerna blev iskalla och något elakartat svävade kring honom. I sin maktlöshet kunde Eragon bara se på medan ra’zacsåret utkrävde sin tribut.
Kvällen var ung och skuggorna långa när Brom plötsligt stelnade. Eragon ropade hans namn och skrek åt Murtagh att hjälpa honom, men det fanns inget de kunde göra. Medan en ödslig tystnad lägrade sig över dem, såg Brom oavvänt in i Eragons ögon. Så spred sig ett rofyllt uttryck över den gamle mannens ansikte, och han andades flämtande ut.
Och så gick det till när sagoberättaren Brom dog.
Eragon slöt ögonen på Brom med skälvande fingrar. Bakom honom höjde Saphira huvudet och röt sorgset mot himlen för att ge röst åt sin klagan. Tårarna strömmade ner för Eragons kinder. Han anade vidden av den sorg som drabbat honom. Han sade dröjande: ”Vi måste begrava honom.”
”Vi kan bli upptäckta”, varnade Murtagh.
”Det struntar jag i!”
Murtagh tvekade, och bar sedan Broms kropp ur grottan, tillsammans med dennes svärd och stav. Saphira följde efter dem. ”Ända upp till toppen”, sade Eragon med tjock röst och visade mot sandstenskullens krön.
”Vi kan inte gräva ut en grav i stenen”, invände Murtagh.
På grund av revbenen kostade det Eragon viss möda att klättra upp på det jämna krönet. Där lade Murtagh ner Brom på klipphällen.
Eragon torkade sig om ögonen och fäste blicken på sandstenen. Han gjorde en åtbörd med handen och sade: ”Moi stenr!” Stenen krusades. Den strömmade som vatten och bildade en fördjupning av kroppsstorlek i krönet. Han formade sandstenen som om den varit fuktig lera och reste väggar i midjehöjd kring urgröpningen.
De lade Brom i det ofullbordade sandstensvalvet tillsammans med hans stav och svärd. Eragon tog ett steg tillbaka och formade åter stenen med sin trollkraft. Den förenade sig över Broms orörliga ansikte och flödade upp i en hög, fasetterad spira. Som en sista hyllning satte Eragon runor i stenen:
HÄR VILAR BROM
Som var en Drakryttare
Och såsom en far
För mig.
Må hans namn evigt hållas i ära.
Så bugade han sig djupt och gav sorgen fritt spelrum. Han stod som en levande staty ända till kvällen, när ljuset dog bort från jorden.
Samma natt drömde han om den fängslade kvinnan igen.
Han märkte att allt inte stod rätt till med henne. Hon andades oregelbundet, och hon skakade – men om det var av köld eller smärta, det visste han inte. Det enda tydligt upplysta i cellens halvdunkel var hennes hand, som hängde ner över kanten på britsen. En mörk vätska droppade ner från hennes fingertoppar. Eragon visste att det var blod.